Ska sägas att jag gärna hoppar Z och inte har några problem att släppa loss honom då. Litar på honom inomhus, där han inte kommer någonstans när han får spelet (vilket händer ibland). Jag har trillat av på hinder och in i väggen. Det gör så mkt ondare ute och det är längre att gå hem... Men jag tränar på att rida ut och tänker att en lycklig häst presterar bättre och är hållbarare i längden. Nu när hans hovar håller bättre och han inte tappar skorna hela tiden kanske jag vågar mig ut på små skogsstigar också snart...
Fast jag förstår att man blir rädd för hästar som flippar ur och man inte vet vad som utlöste det och inte kan kontrollera det utan hamnar i läskiga situationer. För det gör många. Det är inte specifikt dig och era situationer jag tänker på. Jag har aldrig sett er och vet inget om er.
Men jag tycker nog att folk ganska ofta gamblar när de rider sina hästar. Man vet inte hur man bäst låter bli att trigga hästen och kan inte nyttja såna metoder, alt så agerar man i instinkt och gör saker som iaf triggar.
Man vet heller inte hur man miljötränar hästar så att de blir mer safe.
Och man har inte hästarna lydiga så pass att de därför är safe.
Så att man tycker det känns äckligt att rida ut på en häst som man löper ganska hög risk att skada sig på tycker jag inte är konstigt. Det är rätt sunt.
Inte helt sällan när man får höra om e olyckor som sker så blir man inte förvånad över förlopp, vad det var för ekipage etc.
Det går att förutse saker rätt mycket.
Att jag som då hanterar såna som anses från vettet(och betydligt fler per dag än de flesta rider) och just då tex i lägen då de är som värst, tex ute, inte åkt av en häst på nära 10 år beror ju inte på att jag har stadigaste sitsen i världen. Jag sitter hyfsat säkert - absolut. Men främst beror det ju på att jag är väldigt försiktig med att ta mig vatten över huvudet. Jag vet mina och hästarna gränser och försöker att lååångsamt tänja dem. Jag rider inte ut på en häst jag inte kan styra, stoppa etc.. Ska jag rida ut en unghäst eller sån som lärt sig tagga upp och explodera ute så ser ju jag långsiktigt på det. Att jag överlever en tur och hastar igenom 50 min uteritt där hästen stundtals ballar ur är inte max kunstruktivt på sikt.
Alltså kan jag så många gånger som det behövs kanske trötta hästen först genom att gå i skitterräng några h innan jag sitter upp.
Jag kan också nyttja terrängen till att se till att hästen inte riktigt har spelrum att bli skenkula alt lägga bockserier.
Man kan också lära sig diverse tekniker att dels lura dem att tro att de sitter fast i ett träd(jo då.. så dumma är de...) vid ledande tygeltag och ha tränat in att söka sig mot trädet då de upplever sig sitta fast i det(tränas in i grimma/grimskaft någon gång innan). Ska man börja trava eller ens rida uppsuttet på en fd konvalecent tex som inte får röra sig så mkt att den går att rastas trött får man tänka i andra banor.
Har de dessutom lagt sig till med försvarsbeteende iom många år med smärta har de ju lärt sig att ridning är hemskt och det är bäst att slåss.
Då kan man behöva lura dem och det går.
Man kan också lära sig tekniker att blockera förmågan att fullfölja rörelser a la sticka iväg, bocka, resa sig etc.
Man kan också lära sig om hur hästen mentalt triggas av olika situationer, hjälper, gångarter, mat, flock bla bla..
Allt sånt här finns ju möjlighet att lära sig. Men av något skäl verkar det anses som onödigt eller rent fult. Att ta tränarhjälp för att träna dressyr inne i ridhuset däremot.. Det är något annat det..
På något sätt har man bara ridproblem då hästen inte går att rida inne eller man inte klarar av vissa rörelser/program på viss %. Är det omöjligt att rida ut på ett tryggt sätt är det liksom helt normalt..