Intressant diskussion!
Jag har ganska nyligen gjort flytten från Skånes västkust till Gotlands östkust och det är verkligen som att flytta 10-20 år tillbaka i tiden! (Inget illa ment mot gotlänningarna
). De som bygger ridhus som inte är ridskolor/klubbar anses lite förmer än andra och ridbana bygger man bara om det är ytterst nödvändigt. Jag är förärad med att vara boende på en sandkulle och har mätt ut en dressyrbana på en hyfsat jämn grässluttning (och där det var ojämnt och stenigt fick lastaren jobba
) samt har en fin, kuperad hoppbana med enstaka tallar. Båda banorna är gräs och klipps med gräsklippare. Mängder med ridvägar i variande terräng (läs bitvis alltför mycket eneskog
) och fina grusvägar
Från min position har jag ett par mil till närmsta ridhus (klubb), ridbana som inte tillhör klubb vet jag inte var det finns. Dock trivs jag med "lugnet", det är ingen hets utan lite mer avslappnat. Man tar sitt russ och rider en sväng i skogen och alla är nöjda och glada. Det är en stor nackdel att det inte finns tävlingar på högre än regional nivå
Det jag försökte säga med detta svamliga inlägg var att Skåne, som jag främst har erfarenhet från har "industraliserats" på många punkter på väldigt kort tid. Det ska "snyggt", både utseendemässigt, ridmässigt och materiellt - och det ska gå snabbt! Vem vill rida i skogen med en allroundsadel i ösregnet när man kan rida i ridhuset med guldsarg och träna på piff och puff? Ekipage och ryttare är specialicerade på "sin" gren i tidig ålder, både för häst och ryttare och matchas hårt därefter.
Mer Ulla Håkansson-ridning åt folket!
Just det där med varierande terräng är ju en annan sak som jag tycker inte riktigt finns kvar i alla. Även om vissa är noga med att de ska rida ut så gör de det på platta, tillrättalagda vägar/ridvägar som iaf blir snudd på som att rida inne.
Vissa blir liksom livrädda att hästarna ska DÖÖÖÖ av att gå över lite rötter/klättra etc.
Här hade det en gång blåst ner nåt träd över en polulär ridstig. Det är normal skog runt. Det går alldeles utmärkt att rida i den även längre sträckor än bara runda ett träd.
Men då hade jag vet inte hur många vänt och ridit tillbaks hem samma väg iom att "de inte kom fram och var tvungna".
Trädet var hopphöjd tom för mig som dressyrkärring. Men visst kan jag förstå om man inte vågar hoppa fasta saker eller alls.
Däremot blev jag väldigt förvånad över att folk inte bara red runt trädet.
Jag skulle ut och cantra och red därför på ridvägarna och kom till trädet. De var helchockade över att jag tagit mig förbiiiii.
När jag hade Islandsponnin var det inte lika chockerande att jag red offroad eller på mindre stigar även om vissa bleknade. Men att jag nu rider min fina dressyrhäst så verkar det vara väldigt speciellt.
På något sätt tror jag att om jag sagt att jag inte vågade rida ut min luddponny hade man absolut reagerat mer än om jag nu inte skulle vågat rida ut mitt halvblod.
Man förväntas vara en viss person om man har en viss häst.
Jag har visserligen ofta dressyrsadel även på unghästar. Men jag sitter inte på dem förrän de är stabila nog. Och då börjar man med några steg i taget.
Jag gör ju en del problemlösningar och blir då ibland inhyrd att rida ut hästar som anses inte klara sånt. Och en hel del som man inte vet om de klarar det iom att de är importer som sägs bara gått på bana/ridhus.
Visst får man jobba med en del av dem. Men omöjlig har ingen varit hittills.
Däremot behöver man ofta följa med ut och ha lektion i uteridning med ryttaren.
Många dressyrryttare har sånt enormt kontrollbehov att de triggar hästarna mer än nödvändigt och får mer explosioner än nödvändigt. Det skrämmer dem och så har man sen en rädd ryttare med kontrollbehov och en häst som lärt sig explodera och trigga igång.
Och så är en hel del dressyrhästar så ogalopperade. Så de ballar ju ur iom det bara det andas galopp. Alt om de skulle fly för ngt och hamna i galopp så triggas de extremt av det.
Hoppryttare brukar kunna följa hästen och släppa fram på annat vis.
