Satt i soffan på julafton och efter att ha slängt ur mig ”Var är H?” och ”H är uppe på stolen nu, håll ett öga” till min man som var uppe till fots skrattade min pappa lite åt att jag verkade ha hökögon på sonen. Och så är det verkligen. En del utav er kanske har eller har haft ett barn som är snabb som blixten och plötsligt är uppe i bokhyllan, på soffkanten, vid spisen, halvvägs upp i trappen, knyckt ett vasst föremål och dessutom a-l-l-t-i-d råkar illa ut. Min syn är 360 grader och jag har utvecklat någon form av sjätte sinne för var sonen är. Jag vet precis när jag uppfattar honom i ett fullt rum och inte, när det gått några sekunder för länge utom synhåll och när det är suspekt tyst. Idag var han i köket hemma hos svärmor tillsammans med makens syskon och jag tänkte för någon sekund på om personer utan större erfarenhet av små blixtsnabba småbarn verkligen har koll på honom. Men jag slog bort tanken och tänkte att jag borde sitta still, och vara tacksam, de få minutrar vi får som någon annan vill axla ansvaret. Så hörs det ett brak, och ett avgrundsvrål. Han har klättrat ur sin barnstol upp på brickan som släppt, och rasat. Det blev smäll och skrik och svimma. Jag ska säga att det gick rätt fint, faktiskt. Han var på fötter strax igen. Men jag suckade inombords och tänkte på pappas kommentar. En mamma vet, och jag visste. Jag känner honom. Ingen skugga på de vuxna i rummet, för det är svårt att veta och hinna med när man inte har erfarenheten själv. ”Jag skulle bara sträcka mig efter pärlorna och då small det bara”. Yep. Jag vet precis.
Lilla H. Vi kommer kanske lära känna personalen på Astrid Lindgrens barnsjukhus under din uppväxt du och jag. Till våren äger vi alla hjälmar och skydd som finns så du kan få leva livet.
Håll tummarna!
.
Lyckan i telefonen när jag sa att det är massa studsmattor var total och jag hörde henne säga till sin pappa "jag älskar att hoppa studsmatta pappa" 
