Jag tänker att det är den som ”anställt” dig som ska stå för större delen av det tacket, dvs snarare din man än dina barn eftersom jag antar att du är hemma för att han ska kunna arbeta och att det är en gemensam deal?
Sen tycker jag det är helt rimligt att städa sina rum själva och plocka undan när man lever ihop och efter en viss ålder. Så jag tycker inte du ska känna dig det minsta dålig för att du ställer de kraven, även där kanske barnens pappa och du kan hjälpas åt så ni har enad front i krav och konsekvenser? Så slipper det bara vara du som är bad hop.
Jag känner mig inte som anställd av min man. Största anledningen till att jag inte jobbar är för min kropp inte klarar det, eller kanske skulle jag klara av halvtid men da skulle jag inte orka mycket mer den dagen därför har vi valt att ha det som vi har. Min man gör ocksa väldigt mycket, men det är klart att det mesta organisatoriska hamnar hos mig. Vi är endade, men han är mer sträng än vad jag är och ger sig inte vilket jag tyvärr ofta gör. Det tar mindre energi att plocka upp den där tröjan fran golvet än att tjata om att barnet ska göra det, men i längden vore det bättre att inte göra det.
Eftersom det är jag som är hemma mest blir det även mig barnen tar kontakt med men jag ska bli bättre pa att lämna över till pappan sa det inte bara är jag som säger nej.