Oro inför att bli (tonårs)förälder

Jag är också en person som har lätt för att oroa mig. Det kombinerat med att jag de senaste sju åren har jobbat på barnakut och sett mycket fruktansvärt som kan hända barn och ungdomar mellan 0-18 år gjorde att jag under hela min graviditet hade samtalsstöd just pga min oro. Insåg under tiden, lite motvilligt, att jag skulle bli tvungen att ta en dag i taget när sonen kom. Alla åldrar kommer att ha sina orosmoment och man blir ju helt matt av att oroa sig för allt på samma gång. Rent krasst behöver barnet faktiskt överleva fram till tonåren för att det öht ska vara "lönt" att oroa sig för den tiden. (Kanske ett hemskt exempel, men så får jag tänka när det spinner iväg.) Hoppas att du hittar ditt sätt att tackla oron på. Jag hade god hjälp av samtalsstödet, mödravården borde kunna bistå med kontakt om.du känner att du vill ge det en chans.

Vad skönt att samtalsstödet hjälpte för dig ❤.
Jag känner nog att för mig personligen är det nu jag behöver komma till ro med det här. Sen om jag skulle bli gravid är det "för sent". Då har man ju inget annat val än att försöka göra det bästa av det. Så känner jag nu iaf, får se om jag känner något behov att prata om det om jag redan är gravid. Alltså om just den här grejen, sen är ju inte utmaningarna slut för det, men jag tror du/ni förstår hur jag menar.

Jag tänker att det man kan göra är att bygga tillit från att barnen är små, att de vet att de ska berätta för en om något händer och om något känns dåligt.
Jag kan fortfarande inte föreställa mig hur det kommer vara att ha tonåringar här hemma och tänkte länge att jag behövde känna att jag ville ha även en tonåring innan jag skaffade barn, men sen insåg jag att det inte behövs. Det som känns konstigt för mig med att föreställa mig en tonårstid är att jag tänker mig en helt okänd tonåring, men det kommer det ju inte vara 😅. Det kommer ju vara mina högst älskade barn som jag kommer känna.
Jag kunde inte föreställa mig att ha skolbarn heller innan jag fick barn men nu när det bara är två år kvar tills mina barn börjar skolan känns det ju naturligt eftersom det är just mina barn och jag har insett att man liksom förbereds för varje ny ålder så att det känns helt okej 😅.

Tänkvärt, tack!

Både jag o maken var väl lite oroliga för hur sönerna skulle klara tonåren. Dels för att vi själva hade varit mobbade på mellanstadiet och senare ganska vilda. Vi hade alla tentakler ute och fick stopp på det mesta. Skjutsade, pratade och fanns där.
Nu så tycker vi nog att dom kunde härjat lite mer. Jag är ganska stolt över att dom aldrig använt tobak och att dom dricker/druckit vääääldigt lite för att vara 24 o 26. Narkotika finns inte ens på kartan. Nu har vi ju tonåringar som arbetsområde så kunskapen finns ju men det finns inga garantier.

Det här ja. Så tänker jag också, att man får ha tentaklerna ute.

diskussioner om alkohol, dåligt morgonhumör, egocentricitet, svajigt konsekvenstänk etc. Men det kanske svåraste som jag minns det var att stötta kring själsliga dilemman med kompisrelationer, kärleksrelationer, existensiella funderingar m m.
Jo, de där senare har jag också tänkt på och det ser jag också som en utmaning.

--------

Tack för alla era svar. Jag har läst allt, men svarar lite kortfattat för att det ska bli att jag får iväg ett svar nån gång.

Det är en del som skriver att man kommer hinna lära känna sitt barn och så, men jag tänker att även den mest skötsamma kan hamna i fel sällskap och det kan gå väldigt fort. Därför känner jag att jag vill vara rustad för att förhoppningsvis kunna ge mitt barn en bra självkänsla och ha en öppen dialog så att jag kan prata med hen om viktiga saker (vilket ni skriver också och det är väl kanske däri det största jobbet/utmaningen som förälder ligger?). Men, jag tänker att jag kan ta med mig av mina erfarenheter då och använda mig av dem.
Jag har även hittat mycket litteratur i ämnet, det känns bra för mig att läsa på, sen finns det aldrig några garantier för det, det förstår jag.
Jag känner nog att även utan mina erfarenheter vill jag se föräldraskap som en stor grej som jag vill förbereda mig för, jag har nog blivit sån med åren.

Det känns lite bättre nu faktiskt. Men ska försöka få tid för "prat".
 
Tänkte förtydliga, kändes lite negativt det jag skrev. Jag ser ju inte barn _bara_ som något svårt och utmanande. Det är kanske självklart, men jag ville skriva det ändå.
Det är ju fullt frivilligt att försöka få barn och en gåva om man lyckas ❤.
 
Jag tror att man aldrig vet hur det blir i framtiden. Man kan bara göra sitt bästa som förälder. Jag hade en kompis som ung som hade två tvillingbröder. Föräldrarna var väldigt engagerade i sina barn, barnen och ungdomarna hade mycket aktiviteter m.m. Jag mötte min kompis en gång som vuxen. Den ena tvillingbrodern blev advokat, den andra missbrukare med droger m.m. Trots samma uppväxt, samma miljö som barn och ungdomar och engagerade föräldrar. Så jag tänker att så länge man gör sitt bästa så kan man inte göra mer.
 
Tack för alla era svar. Jag har läst allt, men svarar lite kortfattat för att det ska bli att jag får iväg ett svar nån gång.

Det är en del som skriver att man kommer hinna lära känna sitt barn och så, men jag tänker att även den mest skötsamma kan hamna i fel sällskap och det kan gå väldigt fort. Därför känner jag att jag vill vara rustad för att förhoppningsvis kunna ge mitt barn en bra självkänsla och ha en öppen dialog så att jag kan prata med hen om viktiga saker (vilket ni skriver också och det är väl kanske däri det största jobbet/utmaningen som förälder ligger?). Men, jag tänker att jag kan ta med mig av mina erfarenheter då och använda mig av dem.
Jag har även hittat mycket litteratur i ämnet, det känns bra för mig att läsa på, sen finns det aldrig några garantier för det, det förstår jag.
Jag känner nog att även utan mina erfarenheter vill jag se föräldraskap som en stor grej som jag vill förbereda mig för, jag har nog blivit sån med åren.

Det känns lite bättre nu faktiskt. Men ska försöka få tid för "prat".
Jag har en nybliven tonåring hemma, och än så länge har det aldrig varit enklare att vara förälder. Det kommer säkert ändra sig, men det behöver inte bli så.

Jag tänker olika saker. Det som är gemensamt är att det är väldigt annorlunda att vara tonåring nu än för 20-30 år sedan. På både bra och dåliga vis. Men jag tror man ska passa sig för att jämföra med sina egna tonår.

Du kan så klart rusta dig nu. När barnet väl kommer så är mitt enda råd ändlös med kärlek, respekt och genuint intresse för barnet (vilket bland annat inkluderar tydlig gränssättning och respekt för barnets integritet förutom massa andra självklara saker). Dessutom så finns det (lite beroende på var du bor) gott om stöd för föräldrar att få. Stöd till specifikt tonårsföräldrar har stärkts upp senaste åren, då man tidigare sett att det var då föräldrar behövde som mest stöd, men samhället erbjöd som minst. Sen skiljer det sig så klart mellan kommuner och det går ju inte att säga hur det ser ut om 15 år.

Att lära känna vänners föräldrar är guld i tonåren, så man kan kommunicera och synka tider för att vara hemma exempelvis. Samtidigt så ändrar sig umgänget mycket i tonåren. Men att ha telefonnummer till kompisars föräldrar och ha kontakt om man vet att de ska umgås kvällstid är väldigt betryggande.

Dessutom; jag tror vi har en tendens att tillskriva "ett bra föräldraskap" allt för stor betydelse. Självklart spelar det roll. Men man kan göra alla rätt och ändå går det åt helvete. Samtidigt kan man göra massa fel och det går bra ändå.
 
Jag är också orolig men nu när vi står i dörren till tonårsperioden är jag mycket mindre orolig än jag har varit tidigare. Visst finns det fortfarande orosmoln, men samtidigt så finns det så mycket glädjeämnen och utveckling i relationen som är fantastisk. Upplever en mycket större ömsesidig kontakt nu än tidigare som bygger på två individer, inte bara mamma och barn. Just också den där förståelsen för det osagda att man kommunicera på ett djupare sätt och även kommunicera mer utan ord, ett lyft ögonbryn betyder något en fnys och en suck också.

Jag hoppas dock att de kommer att fortsätta med sina idrotter många år till, även om det kostar i både pengar och engagemang så tar det tid, tid som annars hade kunnat konsumerats till fler eventuella dåligheter ;)
 
Jag är också orolig men nu när vi står i dörren till tonårsperioden är jag mycket mindre orolig än jag har varit tidigare. Visst finns det fortfarande orosmoln, men samtidigt så finns det så mycket glädjeämnen och utveckling i relationen som är fantastisk. Upplever en mycket större ömsesidig kontakt nu än tidigare som bygger på två individer, inte bara mamma och barn. Just också den där förståelsen för det osagda att man kommunicera på ett djupare sätt och även kommunicera mer utan ord, ett lyft ögonbryn betyder något en fnys och en suck också.

Jag hoppas dock att de kommer att fortsätta med sina idrotter många år till, även om det kostar i både pengar och engagemang så tar det tid, tid som annars hade kunnat konsumerats till fler eventuella dåligheter ;)
Nu tror jag inte att dina barn är i farozon på något sätt men idrottsbarn är inte på något sätt vaccinerade mot dåligheter😁 . Man kan gömma mycket spännande saker i idrottstrunkar. Värdegrunden i många idrotter är också något som jag som proffs inom ungdomsverksamhet har träffat på mååånga eländiga exempel på. Lockeroomtalk är inte ovanligt. Och osunda kroppsideal. Dom flesta ungdomsledare inom idrott är ju hjälpsamma föräldrar med Sisus helgkurs i bakfickan.
 
Nu tror jag inte att dina barn är i farozon på något sätt men idrottsbarn är inte på något sätt vaccinerade mot dåligheter😁 . Man kan gömma mycket spännande saker i idrottstrunkar. Värdegrunden i många idrotter är också något som jag som proffs inom ungdomsverksamhet har träffat på mååånga eländiga exempel på. Lockeroomtalk är inte ovanligt. Och osunda kroppsideal. Dom flesta ungdomsledare inom idrott är ju hjälpsamma föräldrar med Sisus helgkurs i bakfickan.
Nu menar jag inte att säga emot dig. Visst finns det gott om "utvecklingspotential" i delar av idrotten. Men vill ändå understryka; det finns gott om evidens som visar att barn/ungdomar som regelbundet deltar i strukturerad fritidssysselsättning har minskad risk för så väl ohälsa som normbrytande beteenden. Ett bra idé är ju att som förälder engagera sig i föreningen barnet deltar i, så man har insyn och kan påverka.
 
Nu tror jag inte att dina barn är i farozon på något sätt men idrottsbarn är inte på något sätt vaccinerade mot dåligheter😁 . Man kan gömma mycket spännande saker i idrottstrunkar. Värdegrunden i många idrotter är också något som jag som proffs inom ungdomsverksamhet har träffat på mååånga eländiga exempel på. Lockeroomtalk är inte ovanligt. Och osunda kroppsideal. Dom flesta ungdomsledare inom idrott är ju hjälpsamma föräldrar med Sisus helgkurs i bakfickan.
Är mycket medveten om detta. Vi förebygger med att pappan är med som ledare och de
har en ganska bra filosofi bland ledarna, alltid en ledare i omklädningsrummet, för precis som du säger där i börjar många lite mindre bra saker...

Sedan tänker jag, håller de vid den här sporten så är det timmar som krävs varje dag, tid som annars hade kunnat läggas på annat 😅
 

Liknande trådar

Övr. Barn Lite osäker på om tråden hamnar rätt nu, då frågeställningen gäller ett mera helhetsomfattande perspektiv än själva barndomen. Mod får...
2 3 4
Svar
78
· Visningar
4 053
Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
4 558
Senast: Anonymisten
·
Kropp & Själ Jag har tidigare aldrig haft några större problem med att prata inför folk. Jag har absolut varit nervös inför tal eller större...
2
Svar
25
· Visningar
1 943
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
34 894
Senast: Snurrfian
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Textilåtervinning
  • Nyårstråden
  • Lämna toxiskt förhållande, hur?

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp