Oro inför att bli (tonårs)förälder

[strawberrysylt]

Jag är också en person som har lätt för att oroa mig. Det kombinerat med att jag de senaste sju åren har jobbat på barnakut och sett mycket fruktansvärt som kan hända barn och ungdomar mellan 0-18 år gjorde att jag under hela min graviditet hade samtalsstöd just pga min oro. Insåg under tiden, lite motvilligt, att jag skulle bli tvungen att ta en dag i taget när sonen kom. Alla åldrar kommer att ha sina orosmoment och man blir ju helt matt av att oroa sig för allt på samma gång. Rent krasst behöver barnet faktiskt överleva fram till tonåren för att det öht ska vara "lönt" att oroa sig för den tiden. (Kanske ett hemskt exempel, men så får jag tänka när det spinner iväg.) Hoppas att du hittar ditt sätt att tackla oron på. Jag hade god hjälp av samtalsstödet, mödravården borde kunna bistå med kontakt om.du känner att du vill ge det en chans.

Vad skönt att samtalsstödet hjälpte för dig ❤.
Jag känner nog att för mig personligen är det nu jag behöver komma till ro med det här. Sen om jag skulle bli gravid är det "för sent". Då har man ju inget annat val än att försöka göra det bästa av det. Så känner jag nu iaf, får se om jag känner något behov att prata om det om jag redan är gravid. Alltså om just den här grejen, sen är ju inte utmaningarna slut för det, men jag tror du/ni förstår hur jag menar.

Jag tänker att det man kan göra är att bygga tillit från att barnen är små, att de vet att de ska berätta för en om något händer och om något känns dåligt.
Jag kan fortfarande inte föreställa mig hur det kommer vara att ha tonåringar här hemma och tänkte länge att jag behövde känna att jag ville ha även en tonåring innan jag skaffade barn, men sen insåg jag att det inte behövs. Det som känns konstigt för mig med att föreställa mig en tonårstid är att jag tänker mig en helt okänd tonåring, men det kommer det ju inte vara . Det kommer ju vara mina högst älskade barn som jag kommer känna.
Jag kunde inte föreställa mig att ha skolbarn heller innan jag fick barn men nu när det bara är två år kvar tills mina barn börjar skolan känns det ju naturligt eftersom det är just mina barn och jag har insett att man liksom förbereds för varje ny ålder så att det känns helt okej .

Tänkvärt, tack!

Både jag o maken var väl lite oroliga för hur sönerna skulle klara tonåren. Dels för att vi själva hade varit mobbade på mellanstadiet och senare ganska vilda. Vi hade alla tentakler ute och fick stopp på det mesta. Skjutsade, pratade och fanns där.
Nu så tycker vi nog att dom kunde härjat lite mer. Jag är ganska stolt över att dom aldrig använt tobak och att dom dricker/druckit vääääldigt lite för att vara 24 o 26. Narkotika finns inte ens på kartan. Nu har vi ju tonåringar som arbetsområde så kunskapen finns ju men det finns inga garantier.

Det här ja. Så tänker jag också, att man får ha tentaklerna ute.

diskussioner om alkohol, dåligt morgonhumör, egocentricitet, svajigt konsekvenstänk etc. Men det kanske svåraste som jag minns det var att stötta kring själsliga dilemman med kompisrelationer, kärleksrelationer, existensiella funderingar m m.

Jo, de där senare har jag också tänkt på och det ser jag också som en utmaning.

--------

Tack för alla era svar. Jag har läst allt, men svarar lite kortfattat för att det ska bli att jag får iväg ett svar nån gång.

Det är en del som skriver att man kommer hinna lära känna sitt barn och så, men jag tänker att även den mest skötsamma kan hamna i fel sällskap och det kan gå väldigt fort. Därför känner jag att jag vill vara rustad för att förhoppningsvis kunna ge mitt barn en bra självkänsla och ha en öppen dialog så att jag kan prata med hen om viktiga saker (vilket ni skriver också och det är väl kanske däri det största jobbet/utmaningen som förälder ligger?). Men, jag tänker att jag kan ta med mig av mina erfarenheter då och använda mig av dem.
Jag har även hittat mycket litteratur i ämnet, det känns bra för mig att läsa på, sen finns det aldrig några garantier för det, det förstår jag.
Jag känner nog att även utan mina erfarenheter vill jag se föräldraskap som en stor grej som jag vill förbereda mig för, jag har nog blivit sån med åren.

Det känns lite bättre nu faktiskt. Men ska försöka få tid för "prat".

 

[strawberrysylt]

Tänkte förtydliga, kändes lite negativt det jag skrev. Jag ser ju inte barn _bara_ som något svårt och utmanande. Det är kanske självklart, men jag ville skriva det ändå.
Det är ju fullt frivilligt att försöka få barn och en gåva om man lyckas ❤.