strawberrysylt
Trådstartare
Vad skönt att samtalsstödet hjälpte för dig ❤.
Jag känner nog att för mig personligen är det nu jag behöver komma till ro med det här. Sen om jag skulle bli gravid är det "för sent". Då har man ju inget annat val än att försöka göra det bästa av det. Så känner jag nu iaf, får se om jag känner något behov att prata om det om jag redan är gravid. Alltså om just den här grejen, sen är ju inte utmaningarna slut för det, men jag tror du/ni förstår hur jag menar.
Jag tänker att det man kan göra är att bygga tillit från att barnen är små, att de vet att de ska berätta för en om något händer och om något känns dåligt.
Jag kan fortfarande inte föreställa mig hur det kommer vara att ha tonåringar här hemma och tänkte länge att jag behövde känna att jag ville ha även en tonåring innan jag skaffade barn, men sen insåg jag att det inte behövs. Det som känns konstigt för mig med att föreställa mig en tonårstid är att jag tänker mig en helt okänd tonåring, men det kommer det ju inte vara. Det kommer ju vara mina högst älskade barn som jag kommer känna.
Jag kunde inte föreställa mig att ha skolbarn heller innan jag fick barn men nu när det bara är två år kvar tills mina barn börjar skolan känns det ju naturligt eftersom det är just mina barn och jag har insett att man liksom förbereds för varje ny ålder så att det känns helt okej
Tänkvärt, tack!
Det här ja. Så tänker jag också, att man får ha tentaklerna ute.
Jo, de där senare har jag också tänkt på och det ser jag också som en utmaning.
--------
Tack för alla era svar. Jag har läst allt, men svarar lite kortfattat för att det ska bli att jag får iväg ett svar nån gång.
Det är en del som skriver att man kommer hinna lära känna sitt barn och så, men jag tänker att även den mest skötsamma kan hamna i fel sällskap och det kan gå väldigt fort. Därför känner jag att jag vill vara rustad för att förhoppningsvis kunna ge mitt barn en bra självkänsla och ha en öppen dialog så att jag kan prata med hen om viktiga saker (vilket ni skriver också och det är väl kanske däri det största jobbet/utmaningen som förälder ligger?). Men, jag tänker att jag kan ta med mig av mina erfarenheter då och använda mig av dem.
Jag har även hittat mycket litteratur i ämnet, det känns bra för mig att läsa på, sen finns det aldrig några garantier för det, det förstår jag.
Jag känner nog att även utan mina erfarenheter vill jag se föräldraskap som en stor grej som jag vill förbereda mig för, jag har nog blivit sån med åren.
Det känns lite bättre nu faktiskt. Men ska försöka få tid för "prat".
. Man kan gömma mycket spännande saker i idrottstrunkar. Värdegrunden i många idrotter är också något som jag som proffs inom ungdomsverksamhet har träffat på mååånga eländiga exempel på. Lockeroomtalk är inte ovanligt. Och osunda kroppsideal. Dom flesta ungdomsledare inom idrott är ju hjälpsamma föräldrar med Sisus helgkurs i bakfickan.
