Jag har varit i exakt samma situation, bara mer eskalerad. Som @athena_arabians skriver; bevis på ALLT.
Anteckningar om vad som sker, när, hur och vem som är inblandad.
Anteckna oroväckande saker barnet gör/säger/beteenden. Med datum och tid. Det är sjukt svårt att komma ihåg sen vid ev förhör/möten/rättegångar även om det känns som att man aldrig kommer glömma.
Eskalerar eran situation så skriv också ner vem ni pratar med(namn, arbetsplats, befattning)och vad denne säger för ni kommer prata med förvirrande många människor. De kommer säga saker som går emot varandra och var helt säkra på sin sak.
Det finns appar för att spela in just samtal(rekommenderar voice recorder). Superviktigt. Sist jag kollade var det fullt lagligt att spela in samtal man själv deltar i - även möten hos t ex socialtjänst och familjerätt. Kolla upp detta igen dock, det är några år sedan min situation löste sig.
Vi spelade också in många timmar av vårt vardagsliv för att kunna motbevisa dels (grova)anklagelser mot oss men även för att visa på skillnaden i barnets beteende(tyst och frånvarande hos mamma - livlig, social och öppen hos oss). Dessa inspelningar var en av de saker som till slut gjorde att barnet nu bor heltid hos oss.
Även - socialtjänst, familjerätt etc är jätteviktiga och de som orkar jobba på dessa ställen är fantastiska. Men det är mänskligt att göra misstag, särskilt med en sån arbetsbörda som många har. Dubbelkolla ALLT. Be om kopior på vad DE skriver ner och dokumenterar från möten och telefonsamtal. Jag vet inte hur många gånger jag fått kontakta folk och ifrågasätta vad som står då jag inte alls sagt det de skrivit. Vid ett tillfälle hade man t o m blandat ihop mig och mamman och alltså dokumenterat hennes påståenden som mina. Vilket var extremt problematiskt. Jag tror vi hann igenom 8 handläggare i vårt ärende och därtill ett antal tillfälliga kontakter då ovanstående ej var tillgängliga. Även kontakter med medlare, polis, advokater, utredare, förskole- och skolpersonal, BUP, HAB etc. I den röran är det inte konstigt att någon tillslut blandar ihop saker.
Be om utskrifter/filer på ALLT pappan kan få ut gällande honom och barnet. Uppgifter om enbart mamman har han förstås inte rätt till.
Skriftligt ALLTING. Minsta grej man kommer överens om - ska den nya favoritpjamasen med hem till pappa/mamma? Skriftlig överenskommelse. ALLT. Och inte vika en tum från et som bestämts, inte ens om barnet ber.
BEVIS BEVIS BEVIS
NI måste bevisa allt ni påstår och allt barnet påstår, allt mamman påstår och skolpersonal och barnets/mammans/era vänner. Inget ni säger har någon större vikt om det saknas bevis.
Och lugn, håll lugnet. Det är helt okej att visa känslor, jag har suttit och gråtit med en utredare som jobbade på utredningshemmet vi bodde på ett tag. Men det får aldrig ta över och ALDRIG visas för barnet. Och fastna inte i ältande. Det ses inte med blida ögon, antagligen för att det är problematiskt.
Och förbered er på att det här kan ta TID och kosta pengar. Tio år höll vi ut. Tillräckligt med pengar för att lägga en rejäl handpenning på en liten hästgård. Ta hand om varandra, ta hjälp av terapeuter(ni måste få prata med någon annan än varandra om alla jobbiga känslor!).
Jag hoppas förstås att det löser sig för er. Utan att eskalera.
Anteckningar om vad som sker, när, hur och vem som är inblandad.
Anteckna oroväckande saker barnet gör/säger/beteenden. Med datum och tid. Det är sjukt svårt att komma ihåg sen vid ev förhör/möten/rättegångar även om det känns som att man aldrig kommer glömma.
Eskalerar eran situation så skriv också ner vem ni pratar med(namn, arbetsplats, befattning)och vad denne säger för ni kommer prata med förvirrande många människor. De kommer säga saker som går emot varandra och var helt säkra på sin sak.
Det finns appar för att spela in just samtal(rekommenderar voice recorder). Superviktigt. Sist jag kollade var det fullt lagligt att spela in samtal man själv deltar i - även möten hos t ex socialtjänst och familjerätt. Kolla upp detta igen dock, det är några år sedan min situation löste sig.
Vi spelade också in många timmar av vårt vardagsliv för att kunna motbevisa dels (grova)anklagelser mot oss men även för att visa på skillnaden i barnets beteende(tyst och frånvarande hos mamma - livlig, social och öppen hos oss). Dessa inspelningar var en av de saker som till slut gjorde att barnet nu bor heltid hos oss.
Även - socialtjänst, familjerätt etc är jätteviktiga och de som orkar jobba på dessa ställen är fantastiska. Men det är mänskligt att göra misstag, särskilt med en sån arbetsbörda som många har. Dubbelkolla ALLT. Be om kopior på vad DE skriver ner och dokumenterar från möten och telefonsamtal. Jag vet inte hur många gånger jag fått kontakta folk och ifrågasätta vad som står då jag inte alls sagt det de skrivit. Vid ett tillfälle hade man t o m blandat ihop mig och mamman och alltså dokumenterat hennes påståenden som mina. Vilket var extremt problematiskt. Jag tror vi hann igenom 8 handläggare i vårt ärende och därtill ett antal tillfälliga kontakter då ovanstående ej var tillgängliga. Även kontakter med medlare, polis, advokater, utredare, förskole- och skolpersonal, BUP, HAB etc. I den röran är det inte konstigt att någon tillslut blandar ihop saker.
Be om utskrifter/filer på ALLT pappan kan få ut gällande honom och barnet. Uppgifter om enbart mamman har han förstås inte rätt till.
Skriftligt ALLTING. Minsta grej man kommer överens om - ska den nya favoritpjamasen med hem till pappa/mamma? Skriftlig överenskommelse. ALLT. Och inte vika en tum från et som bestämts, inte ens om barnet ber.
BEVIS BEVIS BEVIS
NI måste bevisa allt ni påstår och allt barnet påstår, allt mamman påstår och skolpersonal och barnets/mammans/era vänner. Inget ni säger har någon större vikt om det saknas bevis.
Och lugn, håll lugnet. Det är helt okej att visa känslor, jag har suttit och gråtit med en utredare som jobbade på utredningshemmet vi bodde på ett tag. Men det får aldrig ta över och ALDRIG visas för barnet. Och fastna inte i ältande. Det ses inte med blida ögon, antagligen för att det är problematiskt.
Och förbered er på att det här kan ta TID och kosta pengar. Tio år höll vi ut. Tillräckligt med pengar för att lägga en rejäl handpenning på en liten hästgård. Ta hand om varandra, ta hjälp av terapeuter(ni måste få prata med någon annan än varandra om alla jobbiga känslor!).
Jag hoppas förstås att det löser sig för er. Utan att eskalera.
