Problem med sambons ex..

[SpanskaLoppan]

Jag har varit i exakt samma situation, bara mer eskalerad. Som @athena_arabians skriver; bevis på ALLT.

Anteckningar om vad som sker, när, hur och vem som är inblandad.
Anteckna oroväckande saker barnet gör/säger/beteenden. Med datum och tid. Det är sjukt svårt att komma ihåg sen vid ev förhör/möten/rättegångar även om det känns som att man aldrig kommer glömma.
Eskalerar eran situation så skriv också ner vem ni pratar med(namn, arbetsplats, befattning)och vad denne säger för ni kommer prata med förvirrande många människor. De kommer säga saker som går emot varandra och var helt säkra på sin sak.

Det finns appar för att spela in just samtal(rekommenderar voice recorder). Superviktigt. Sist jag kollade var det fullt lagligt att spela in samtal man själv deltar i - även möten hos t ex socialtjänst och familjerätt. Kolla upp detta igen dock, det är några år sedan min situation löste sig.
Vi spelade också in många timmar av vårt vardagsliv för att kunna motbevisa dels (grova)anklagelser mot oss men även för att visa på skillnaden i barnets beteende(tyst och frånvarande hos mamma - livlig, social och öppen hos oss). Dessa inspelningar var en av de saker som till slut gjorde att barnet nu bor heltid hos oss.

Även - socialtjänst, familjerätt etc är jätteviktiga och de som orkar jobba på dessa ställen är fantastiska. Men det är mänskligt att göra misstag, särskilt med en sån arbetsbörda som många har. Dubbelkolla ALLT. Be om kopior på vad DE skriver ner och dokumenterar från möten och telefonsamtal. Jag vet inte hur många gånger jag fått kontakta folk och ifrågasätta vad som står då jag inte alls sagt det de skrivit. Vid ett tillfälle hade man t o m blandat ihop mig och mamman och alltså dokumenterat hennes påståenden som mina. Vilket var extremt problematiskt. Jag tror vi hann igenom 8 handläggare i vårt ärende och därtill ett antal tillfälliga kontakter då ovanstående ej var tillgängliga. Även kontakter med medlare, polis, advokater, utredare, förskole- och skolpersonal, BUP, HAB etc. I den röran är det inte konstigt att någon tillslut blandar ihop saker.

Be om utskrifter/filer på ALLT pappan kan få ut gällande honom och barnet. Uppgifter om enbart mamman har han förstås inte rätt till.

Skriftligt ALLTING. Minsta grej man kommer överens om - ska den nya favoritpjamasen med hem till pappa/mamma? Skriftlig överenskommelse. ALLT. Och inte vika en tum från et som bestämts, inte ens om barnet ber.

BEVIS BEVIS BEVIS
NI måste bevisa allt ni påstår och allt barnet påstår, allt mamman påstår och skolpersonal och barnets/mammans/era vänner. Inget ni säger har någon större vikt om det saknas bevis.
Och lugn, håll lugnet. Det är helt okej att visa känslor, jag har suttit och gråtit med en utredare som jobbade på utredningshemmet vi bodde på ett tag. Men det får aldrig ta över och ALDRIG visas för barnet. Och fastna inte i ältande. Det ses inte med blida ögon, antagligen för att det är problematiskt.

Och förbered er på att det här kan ta TID och kosta pengar. Tio år höll vi ut. Tillräckligt med pengar för att lägga en rejäl handpenning på en liten hästgård. Ta hand om varandra, ta hjälp av terapeuter(ni måste få prata med någon annan än varandra om alla jobbiga känslor!).

Jag hoppas förstås att det löser sig för er. Utan att eskalera.

 

[athena_arabians]

Jag har varit i exakt samma situation, bara mer eskalerad. Som @athena_arabians skriver; bevis på ALLT.

Anteckningar om vad som sker, när, hur och vem som är inblandad.
Anteckna oroväckande saker barnet gör/säger/beteenden. Med datum och tid. Det är sjukt svårt att komma ihåg sen vid ev förhör/möten/rättegångar även om det känns som att man aldrig kommer glömma.
Eskalerar eran situation så skriv också ner vem ni pratar med(namn, arbetsplats, befattning)och vad denne säger för ni kommer prata med förvirrande många människor. De kommer säga saker som går emot varandra och var helt säkra på sin sak.

Det finns appar för att spela in just samtal(rekommenderar voice recorder). Superviktigt. Sist jag kollade var det fullt lagligt att spela in samtal man själv deltar i - även möten hos t ex socialtjänst och familjerätt. Kolla upp detta igen dock, det är några år sedan min situation löste sig.
Vi spelade också in många timmar av vårt vardagsliv för att kunna motbevisa dels (grova)anklagelser mot oss men även för att visa på skillnaden i barnets beteende(tyst och frånvarande hos mamma - livlig, social och öppen hos oss). Dessa inspelningar var en av de saker som till slut gjorde att barnet nu bor heltid hos oss.

Även - socialtjänst, familjerätt etc är jätteviktiga och de som orkar jobba på dessa ställen är fantastiska. Men det är mänskligt att göra misstag, särskilt med en sån arbetsbörda som många har. Dubbelkolla ALLT. Be om kopior på vad DE skriver ner och dokumenterar från möten och telefonsamtal. Jag vet inte hur många gånger jag fått kontakta folk och ifrågasätta vad som står då jag inte alls sagt det de skrivit. Vid ett tillfälle hade man t o m blandat ihop mig och mamman och alltså dokumenterat hennes påståenden som mina. Vilket var extremt problematiskt. Jag tror vi hann igenom 8 handläggare i vårt ärende och därtill ett antal tillfälliga kontakter då ovanstående ej var tillgängliga. Även kontakter med medlare, polis, advokater, utredare, förskole- och skolpersonal, BUP, HAB etc. I den röran är det inte konstigt att någon tillslut blandar ihop saker.

Be om utskrifter/filer på ALLT pappan kan få ut gällande honom och barnet. Uppgifter om enbart mamman har han förstås inte rätt till.

Skriftligt ALLTING. Minsta grej man kommer överens om - ska den nya favoritpjamasen med hem till pappa/mamma? Skriftlig överenskommelse. ALLT. Och inte vika en tum från et som bestämts, inte ens om barnet ber.

BEVIS BEVIS BEVIS
NI måste bevisa allt ni påstår och allt barnet påstår, allt mamman påstår och skolpersonal och barnets/mammans/era vänner. Inget ni säger har någon större vikt om det saknas bevis.
Och lugn, håll lugnet. Det är helt okej att visa känslor, jag har suttit och gråtit med en utredare som jobbade på utredningshemmet vi bodde på ett tag. Men det får aldrig ta över och ALDRIG visas för barnet. Och fastna inte i ältande. Det ses inte med blida ögon, antagligen för att det är problematiskt.

Och förbered er på att det här kan ta TID och kosta pengar. Tio år höll vi ut. Tillräckligt med pengar för att lägga en rejäl handpenning på en liten hästgård. Ta hand om varandra, ta hjälp av terapeuter(ni måste få prata med någon annan än varandra om alla jobbiga känslor!).

Jag hoppas förstås att det löser sig för er. Utan att eskalera.

Förutom att jag håller med om allt ovanstående (och beklagar att du/ni var tvungna att gå igenom det) så vill jag understryka att det är ENORMT viktigt att hålla sig lugn och inte gå upp i affekt, @Anonymisten. Lågaffektivt och sakligt bemötande hela tiden och som sagt, dokumentera allt.

 

[SpanskaLoppan]

Förutom att jag håller med om allt ovanstående (och beklagar att du/ni var tvungna att gå igenom det) så vill jag understryka att det är ENORMT viktigt att hålla sig lugn och inte gå upp i affekt, @Anonymisten. Lågaffektivt och sakligt bemötande hela tiden och som sagt, dokumentera allt.

Ja, lugnet. Jag har gått kurser i konflikthantering och lågaffektivt bemötande i jobbet och hade enorm nytta av det under de där åren.

Och som andra säger, skriftligt på all kommunikation och ljudinspelning av alla direkta kontakter(t ex överlämning då). Det går inte att trycka nog på. Allt ni blir anklagade för måste finnas bevis för att det inte hänt/sagts.

Och ta samtalshjälp utifrån om det blir långdraget! Vi gjorde inte det och det höll på att kosta oss relationen och vår mentala hälsa. Båda brände ut sig och ett tag hatade vi nästan varandra. Det tog flera år innan jag slutade få panikångest attacker av att gå nära mammans bostadsområde eller höra om nytt planerat umgänge. Än idag blir jag stressad och orolig de få gånger mamman hör av sig och jag har sagt ifrån att ha någon som helst kontakt alls. Inte ens för barnets skull kan jag det trots att det är mitt hjärtas barn.
Det kan mycket väl komma perioder där du undrar om det är värt det och där tankar och känslor dyker upp som inte går att prata med din sambo om.

 

[Anonymisten]

Förutom att jag håller med om allt ovanstående (och beklagar att du/ni var tvungna att gå igenom det) så vill jag understryka att det är ENORMT viktigt att hålla sig lugn och inte gå upp i affekt, @Anonymisten. Lågaffektivt och sakligt bemötande hela tiden och som sagt, dokumentera allt.

Både jag och sambon är väldigt lugna och bemöter henne med lugn. Jag har också påtalat att man enbart ska ha ett sms på överlämningen och inget annat. Detta för att undvika vardagliga konflikter och sms:ande fram och tillbaka.

Vi får se hur det blir imorgon… meningen är att bytet ska ske på skolan. Mamman vägrar. Det är ju svårt att inte hämta barnet på skolan för att mamman vägrar…

 

[Anonymisten]

Min make (och jag) har haft en liknande situation med hans galna, instabila och manipulativa ex.
Detta är hur han/vi löst det, vilket nu har lett till ett ganska friktionsfritt liv:

-Han har endast skriftlig kontakt. Inga telefonsamtal. Detta eftersom hon också fullständigt sket i muntliga överenskommelser eller till och med ljög om vad de hade kommit överens om.

-Han svarar inte på meddelanden där hon skäller ut honom/oss, eller där hon upperbart söker konflikt. Om han/vi inte svarar upp mot konflikten så får hon heller ingen näring från den och det är inte så roligt att slåss mot väderkvarnar i längden.

-Minskat ner den skriftliga kontakten till ca en gång i veckan (om det inte är akut eller brådskande). Dvs har hon skickat 10 sms om smågrejer blir svaret ett sms i samband med byten.

-Alla byten sker på skolan, dvs utan fysiskt möte mellan föräldrarna.

-Vi är oerhört restriktiva med att tillåta ändringar av dagar i grundschema.

-Vi har en skriftlig överenskommelse om vad som gäller vid ev. VAB.

-Vi står för alla kläder när barnet är här. Enda utgifterna som delas på är fritidsaktiviteter och ytterplagg. Kläderna han kom i tvättas och han har sedan på dem när han ska tillbaka till henne.

-Undviker all form av fysiska möten utöver utvecklingssamtal, läkar- och tandläkarbesök.

-Hoppar inte på bollen när hon kommer med olika infall om att sonen skulle ha en massa sjukdomar eller diagnoser (som han inte visar några tecken på).

-Faller inte i fällan av att tävla med henne om att få sonen att tycka om oss mer. Ja, det är oerhört smärtsamt att se honom ta hennes parti eftersom att hon gör allt hon kan för att manipulera honom mot oss. Men det är en tävling vi aldrig skulle kunna vinna då vårt moraliska samvete aldrig skulle tillåta oss att ta till samma fulknep som hon gör. Vår förhoppning är att vårt lugn och stabilitet kommer att löna sig i längden, när han är vuxen åtminstone.

-Låt er inte påverkas av hot om ensam vårdnad, dessa hot är oftast tomma och om de väl gör slag i saken är det en energikrävande process som tar flera år, där det inte är säkert att ena parten får hela vårdnaden ens om den andra missbrukar.


Hoppas några av dessa tips kan hjälpa er och barnet. För vår del har detta inneburit att barnet slipper hamna i kläm på samma sätt och framförallt slipper höra sina föräldrar skrika och gapa på varandra.

Tack! Det är exakt det här jag förmedlat till sambon. Jag tror att han lever i en utopi att den här delade vårdnaden ska flyta på friktionsfritt och att man ska kunna fira födelsedagar ihop. Det är nog så svårt för två fungerande, vettiga separerade föräldrar. Och hon har visat på att det aldrig kommer vara problemfritt… hon har alltid gapat, skrikit och hotat sig till saker och folk har väl inte orkat tjafsa emot. Så fort hon får något råd eller tips som inte följer hennes egna teori så är dom dumma i huvudet.

Dessutom märks det att hon pratat med ena pedagogen kring lämningar. Det gör min sambo så ledsen när hon skapar dålig stämning även på skolan. Min sambo håller deras konflikt utanför skolan och anser inte att pedagogerna ska behöva ha den informationen. Han är så mycket mer vuxen och ren i konflikten.

När mamman hade ringt familjerätten så hade dom såklart föreslagit att lämningen ska ske hemma hos pappan. Det mamman INTE informerar om är att det funkade inte förut och funkar inte nu heller. Att barnet är otröstligt och det sitter i flera timmar. Läggningen blir besvärlig osv. När pappa hämtar på skolan så är barnet bara glad och positiv! Men en sådan information skulle ligga hennes egna vilja till last så då uteblir den… då låter det som att pappan är dum i huvudet som inte går med på hennes lösning såklart

 

[Bracco]

Tack! Det är exakt det här jag förmedlat till sambon. Jag tror att han lever i en utopi att den här delade vårdnaden ska flyta på friktionsfritt och att man ska kunna fira födelsedagar ihop. Det är nog så svårt för två fungerande, vettiga separerade föräldrar. Och hon har visat på att det aldrig kommer vara problemfritt… hon har alltid gapat, skrikit och hotat sig till saker och folk har väl inte orkat tjafsa emot. Så fort hon får något råd eller tips som inte följer hennes egna teori så är dom dumma i huvudet.

Dessutom märks det att hon pratat med ena pedagogen kring lämningar. Det gör min sambo så ledsen när hon skapar dålig stämning även på skolan. Min sambo håller deras konflikt utanför skolan och anser inte att pedagogerna ska behöva ha den informationen. Han är så mycket mer vuxen och ren i konflikten.

När mamman hade ringt familjerätten så hade dom såklart föreslagit att lämningen ska ske hemma hos pappan. Det mamman INTE informerar om är att det funkade inte förut och funkar inte nu heller. Att barnet är otröstligt och det sitter i flera timmar. Läggningen blir besvärlig osv. När pappa hämtar på skolan så är barnet bara glad och positiv! Men en sådan information skulle ligga hennes egna vilja till last så då uteblir den… då låter det som att pappan är dum i huvudet som inte går med på hennes lösning såklart

Ja, det är nog väldigt lätt att känna skam och skuld som separerad förälder när samarbetet inte fungerar. Det har varit en process som tagit ett par år för min make att hitta ett förhållningssätt till exet som fungerar. Han är själv skilsmässobarn och har varit med om att hamna i kläm mellan föräldrarna, samtidigt som föräldrarna numera firar födelsedagar och högtider ihop. Han hade därför ett starkt hopp om att det skulle kunna bli så för dem såklart. Han glömde bara bort den lilla detaljen att hans föräldrar är två helt normala personer.

Extra svårt är det såklart när exet har använt psykiskt våld tidigare under relationen. Det gör att det redan finns en skev dynamik där den ena parten har svårt att sätta gränser då hen har blivit skrämd tidigare när hen har försökt göra det, för då bryter helvetet ut. Då kan det upplevas som enklare att gå med på det expartnern vill i stunden trots att det i längden kommer leda till fler konflikter istället för färre. Så var det åtminstone för min man innan han lyckades "frigöra" sig.

Jag brukar jämföra det lite med en person som står och slår; om du släpper in personen innan för din zon så kommer du att få ett hårt slag i ansiktet. Men om du inte släpper in personen så kan den stå och vifta och gapa bäst den vill men kommer inte kunna nå dig.

Att tro att man ska kunna fira högtider och födelsedagar med dessa individer är en utopi tyvärr. Jättetråkigt, men det bästa ni kan göra för barnet just nu är att försöka skapa en miljö och klimat som gör att hen inte behöver höra ena föräldern skälla ut den andra. Vad mamman sedan säger om er när barnet är hos henne kan ni inte styra över tyvärr, men själva kommunikationen mellan föräldrar går att påverka så att barnet får det bättre.

Försök även vila tryggt i vetskapen om att barnet har rätt till en god kontakt med båda sina föräldrar, och den rätten kan mamman aldrig ta ifrån sitt barn oavsett vad hon själv tycker om pappan.

Kanske kan ni släppa striden om lämningarna just nu? Och tyvärr acceptera att barnet är mer ledsen, men till förmån att svalka ner konflikten. Sedan i ett skede längre fram när mamman befinner sig i ett mer samarbetsvilligt tillstånd så ser din sambo till att få en skriftlig överenskommelse om att lämningarna sker i samband med skola och så håller ni stenhårt på det. Det händer jättemycket i den där åldern så om bara något år är lämningarna troligtvis inte något problem.

 

[Anonymisten]

Ja, det är nog väldigt lätt att känna skam och skuld som separerad förälder när samarbetet inte fungerar. Det har varit en process som tagit ett par år för min make att hitta ett förhållningssätt till exet som fungerar. Han är själv skilsmässobarn och har varit med om att hamna i kläm mellan föräldrarna, samtidigt som föräldrarna numera firar födelsedagar och högtider ihop. Han hade därför ett starkt hopp om att det skulle kunna bli så för dem såklart. Han glömde bara bort den lilla detaljen att hans föräldrar är två helt normala personer.

Extra svårt är det såklart när exet har använt psykiskt våld tidigare under relationen. Det gör att det redan finns en skev dynamik där den ena parten har svårt att sätta gränser då hen har blivit skrämd tidigare när hen har försökt göra det, för då bryter helvetet ut. Då kan det upplevas som enklare att gå med på det expartnern vill i stunden trots att det i längden kommer leda till fler konflikter istället för färre. Så var det åtminstone för min man innan han lyckades "frigöra" sig.

Jag brukar jämföra det lite med en person som står och slår; om du släpper in personen innan för din zon så kommer du att få ett hårt slag i ansiktet. Men om du inte släpper in personen så kan den stå och vifta och gapa bäst den vill men kommer inte kunna nå dig.

Att tro att man ska kunna fira högtider och födelsedagar med dessa individer är en utopi tyvärr. Jättetråkigt, men det bästa ni kan göra för barnet just nu är att försöka skapa en miljö och klimat som gör att hen inte behöver höra ena föräldern skälla ut den andra. Vad mamman sedan säger om er när barnet är hos henne kan ni inte styra över tyvärr, men själva kommunikationen mellan föräldrar går att påverka så att barnet får det bättre.

Försök även vila tryggt i vetskapen om att barnet har rätt till en god kontakt med båda sina föräldrar, och den rätten kan mamman aldrig ta ifrån sitt barn oavsett vad hon själv tycker om pappan.

Kanske kan ni släppa striden om lämningarna just nu? Och tyvärr acceptera att barnet är mer ledsen, men till förmån att svalka ner konflikten. Sedan i ett skede längre fram när mamman befinner sig i ett mer samarbetsvilligt tillstånd så ser din sambo till att få en skriftlig överenskommelse om att lämningarna sker i samband med skola och så håller ni stenhårt på det. Det händer jättemycket i den där åldern så om bara något år är lämningarna troligtvis inte något problem.

Det svåra är att min sambo alltid gett med sig för hennes ändringar och ändrar aldrig tillbaka på något. Jag kan tycka det är fruktansvärt att hon ens vill ha två jobbiga lämningar på en dag. Alla barn har det jobbigt med ny skola och när sambon frågat pedagogerna hur det går så heter det; ”det går strålande! Det är ju nytt för både ditt barn men också många andra. Det är inget som är konstigt.” Så hos ena pedagogen (den som mamman avskyr) så går det precis som det ska gå.

Vi menar på att man behöver hålla kvar vid barnets vardagliga rutiner när det stormar på andra plan. Inte ska ännu mer oreda för hen. När sambon dessutom testade att lämna av hemma hos mamman så står mamman och skriker och gapar trots att sambon ber henne ringa när hon har tid. Det går inte att lämna över smärtfritt hos varandra i kombination med mammans humör och bristande impulsförmåga.
Mamman har ju också problem med alla lämningar och har alltid haft, det har varit ett stående problem i hela barnets liv.

Så fort hon får för sig att något ska ändras så ändras det, utan hänsyn till hur pappan menar att barnet påverkas. Hon skiter totalt i det och menar alltid på att pappan ljuger. Hon blir också arg när han vägrar ge barnet melatonin för att hen faktiskt sover helt normalt här. Nu har hon bestämt sig för ett sätt och då är det så..

Jag hoppas min sambo orkar kriga med henne på familjerätten. Att han talar ur skägget och faktiskt visar på mammans sätt att kommunicera och hota. Han har ju alltid backat undan för henne för annars ramlar himlen ner och jag förstår honom delvis. Det pågår ju fortfarande ett eftervård sedan deras relation avslutades. Han har mer och mer börjat förstå att han faktiskt blivit utsatt för misshandel under deras tid ihop och att den fortgår. Men som han själv sagt; det blev normaliserat…

 

[cosmoskatten]

Hej på er alla kloka!



Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips.



Jag har sen en tid tillbaka träffat en alldeles fantastisk man. Han är tryggheten själv och otroligt fin med sitt 7-åriga barn. Det jag kanske inte räknade med i den här relationen var att den kan innehålla ett ohälsosamt ex.



Föräldrarna har delad vårdnad veckovis. Det har fungerat lite sådär med mamman. Det började med att hon la sig i hur vi skulle träffas. Hur ofta vi skulle träffas, vilken plats vi skulle ses på, att barnet skulle bli traumatiserad osv. Otroligt snäv terräng att orientera sig i. När vi började spendera nätter ihop så började det gnällas på vart barnet sov, hurvida barnet sov mellan oss eller inte. Barnet kommer alltid självmant in på natten och var väldigt noga med att hen ville ligga mellan oss. Det är inget vi styrt på något sätt.



Jag och barnet kommer oerhört bra överens. Hen vill gärna att jag läser sagor, hen följer med på promenader, är med och lagar mat, handlar och vill krypa upp nära i soffan när det vankas film. Ett otroligt fint barn!



Problemet är att mamman lider av psykisk ohälsa. Det är ångest, utbrändhet, depressioner om vartannat. Ett sjukligt kontrollbehov, ett galet hett temperament och väldigt mycket oro. Vi har ställt upp massor för henne under tider hon behövt avlastning (barnet är tydligen jättejobbig hemma hos mamma, med utbrott, svårt med sömn osv).



Nu har hon fått för sig att laga sina traumatiska lämningar på skolan med att byta överlämnardag. Tidigare har man bytt på skolan, det har skett väldigt naturligt och utan svårigheter. Men mamma har otroligt svårt för att lämna barnet och har haft det i alla år. Alla lämningar blir utdragna, båda två kan gråta osv. Det är otroligt jobbigt för båda två. Separationsångesten mamman bär med sig åker rätt ner till sitt barn. Jag anser att dom har en väldigt ambivalent anknytning. Barnet är ofta oroligt med mamma, humörsvängningar, mycket gråt och oro.



Pappan gick med på att testa att byta dag till en helgdag. En gång. Det blev katastrof. Barnet var otroligt ledset under den utdragna lämningen (mamma ska ”trösta” klart först). Sen fortsatte det ledsna hela dagen. Barnet berättade självmant för mig hur jobbigt det var att det blev fel dag, frågade varför det inte kan vara som vanligt osv. Jag försökte pedagogiskt svara att man vill testa och se om det kanske får alla att bli lite gladare osv. Barnet var den veckan inte alls sig själv. Från att ha varit otroligt glad, sprudlande och härlig så märktes det att något var fel. Och två dagar innan överlämningen började barnet prata mycket om sin mamma och sin padda ”med alla spel på”.



Pappan sa sedan att detta inte kommer funka. Att man faktiskt bytte till byte på skolan tidigare av just den här anledningen. Att barnet blir för ledset för länge. Och att dom istället ska fortsätta som dom gjort. Han försökte också förklara att många barn har svårt med ny skola, vänner och fröknar. Det gick mamma inte med på. Istället har hon varit otroligt elak hela tiden. Hon häcklar honom, är nedvärderande, han tänker inte på barnets bästa, hon ska minsann tala om för barnet att pappa inte vill hämta på på utsatt dag, han är en stor egoist, att alla hon känner tycker han är dum i huvudet osv. Detta har förekommit otaliga gånger förut när dom varit oense.



Min sambo har under flera år utsatts för psykisk misshandel av den här kvinnan. I form av slag, kasta saker, skrika elaka saker osv. Han säger sig själv vara van vid hennes utbrott men är samtidigt livrädd för att hon hela tiden vänder barnet emot honom. Barnet har vi flera tillfällen sagt saker som ”pappa bryr sig inte om mig som mamma gör”. När han frågat vad hen menar så finns inget svar. Hen upprepar samma sak igen. Till slut säger barnet att ”hos mamma får jag typ göra vad jag vill. Jag får ha min padda hela tiden. Jag får till och med godis till frukost”. De där ordet med att pappa inte bryr sig om barnet som mamma gör är mammans egna ord som hon själv skrikit till min sambo.



Mamman har exempelvis ringt upp min sambo sent en morgon och krävt att han ska komma hem omedelbart och hämta barnet för att det är magsjukt. Och skrikit rakt ut att hennes nyfödda och hennes kille med diabetes kan DÖ om dom blir smittade. När han försökte förklara att han inte kan komma då vi inte är hemma så blev hon ännu mer arg och skrek det ena och andra för att sen slänga på luren. Sen haglar som vanligt sms in, hon ska minsann berätta för barnet att pappa inte kommer hämta barnet för att han har ”INGET ANNAT FÖR SIG ÄN ATT GÖRA INGET!!!”.



När barnet sedan kom till oss på utsatt dag (dagen efter) så var barnet helt plötsligt livrädd för att kräkas. Började gråta för att hen var magsjuk och livrädd för att smitta. Så oavsett vad mamman medvetet sagt så tyckts barnet ha hört otroligt mycket saker som inte ska ligga på ett barns axlar.



Barnet började också gråta ganska nyligen när mamma ringde. Barnet sa först nej till att vilja ringa sin mamma, pappa tjatade lite för att ”mamma säkert vill veta vad du gjort i veckan”. Till slut pratade barnet med mamma och började snabbt gråta. Mammans samtal går direkt ”ner i källaren”. Det är inte så att mamma med positiv ton frågar hur veckan har varit. Nej nej. ”Hej älskade… har du varit ledsen på skolan? Har du gråtit? Ooooh… lilla du… puttisnutti”. Barnet la till slut på och var otroligt ledsen. Jag frågade vad som hände och barnet svarade att det ibland är jobbigt att prata med mamma, att mamma får henne att bli ledsen, att hon inte ville prata med mamma för att mamma får henne att bli trött och ledsen. Det gör så otroligt ont i hjärtat att barnet ska behöva må så här och jag kan bara stå vid sidan…



Detta börjar bli ohållbart. Barnet mår dåligt och blir orolig. Vi har aldrig haft problem med oro när barnet varit här och förstår inte alls bilden mamman målar upp kring hur barnet är hemma hos henne. Vi förstår att mamma har svårt att lämna på måndagar, men det känns som att vi inte kan påverka det. Mamma skriker själv att alla dagar är KAOS att lämna, att det alltid varit fruktansvärt att lämna i alla år. Allt sånt här skriker hon gärna framför sitt barn trots att min sambo talar om att dom gärna kan höras på telefon istället.



Inget min sambo säger till henne funkar. Han har tipsat henne om att låta barnet bestämma hurvida hen vill komma innan frukost eller efter frukost, om hur viktigt det är med gränssättning även vid lämning, att man lämnar fort och inte dröjer sig kvar så att någon pedagog kan få trösta. Inget hjälper. Istället blir hon arg och menar att ”hur fan ska han kunna hjälpa henne när allt funkar hos honom!!!!”



Barnet har sedan ett tag tillbaka vetat att pappa kommer åker iväg en natt och att jag och barnet ska ha myskväll själva. Vi ska hämta favoritmat och kolla film. Barnet har verkligen sett fram emot det här och har varit så pepp. Nu heter det istället från mammas sida att barnet har gråtit flera gånger av oro för att jag ska vara barnvakt. Vi förstår inte alls vad det här kommer ifrån? Det gör oss båda otroligt ledsna och frustrerade över att mamman skapar sån oro hos sitt barn hela tiden över exakt allt.



Jag sa till min sambo att återigen kontakta familjerätten och faktiskt våga var ärlig med hur mamman behandlar honom. Så som föräldraalienation och umgängessabotaget som pågår. Om hennes elaka sms där hon hotar honom med att hon minsann ska berätta för hen hur… osv.



Hur löser man det här? Det enda vi vill är att barnet ska vara trygg hos båda sina föräldrar. Vi vill inte att barnets helg här hemma ska vara förstörd för att mamma har svårt att lämna på måndagar (och alla andra dagar). Det känns som att mamman har fått för sig att den enda som vill barnet väl är hon själv när det i själva verket har med deras egna relation att göra.



Finns det ens något man kan göra?

Ni känner uppenbar oro över moderns föräldraförmåga. Som folk har skrivit i tråden samla dokumentation. Mail, sms, och inspelade samtal. Ställ er i kö till familjerätten och gör själva en orosanmälan till soc. Det här låter allt annat än bra för barnet.