Att curla eller inte curla sina barn

[grodan21]

Det är väl inget fel i att söka i sitt kontaktnät så söker "barnet" hos bostadsbolagen och i sitt kontaktnät.

Alltså föräldern som lägger upp annonser i olika grupper på fb. De söker alltså inte i sitt kontaktnät

 

[animalasia]

Men jag har läst flera gånger på buke att föräldrar söker jobb åt sina barn.

Jag tänker att innan man gör det ska man fråga sig själv varför man gör det och vilka för-och nackdelar det kan innebära både kort- och långsiktigt.

Det kan innebära att man hindrar sitt barn att tillägna sig kunskap och erfarenhet. Sen måste det ju självklart vara en progression och anpassas efter barnets ålder. Men jag tror absolut att barn växer som människa bäst av att man tror på deras förmåga.

 

[Sel]

Att man kan skicka ett utkast till mamma eller pappa och be om förbättringar eller fråga hur man bör formulera sig räcker utmärkt tycker jag. Det skulle aldrig falla mina föräldrar in att ansöka om jobb eller annat å min eller brorsans vägnar, tack och lov!
Där gör man verkligen sitt barn en otjänst tror jag, det är i princip likvärt med att skriva deras prov eller uppgifter i skolan.

 

[Jahopp]

Så kan det vara men om ungdomen absolut inte vill skaffa sig ett eget konto så kan den väl ändå skriva sitt eget inlägg och använda sitt eget nummer för kontakt. Jag kanske är gammalmodig men för mig är det ett bra exempel på där förälderns handling är tänkt som stöd men blir en björntjänst.

Aah missade att nummer stod med i annonsen (hade personligen aldrig lagt ut mitt eller någon annans nummer i någon grupp på facebook), tänkte första kontakten togs på hennes fb sen fick man nummer till barnet därifrån, eller nåt sånt

 

[animalasia]

Aah missade att nummer stod med i annonsen (hade personligen aldrig lagt ut mitt eller någon annans nummer i någon grupp på facebook), tänkte första kontakten togs på hennes fb sen fick man nummer till barnet därifrån, eller nåt sånt

Jag kommer faktiskt inte ihåg detaljerna men det var tydligt att kontakten skulle tas med mamman som sedan skulle vidarebefordra. Jag kan förstå den goda tanken initialt men det jag menar är att det kan bli ett ännu bättre tillfälle för lärande om man som förälder vågar backa lite.

 

[Jahopp]

Jag kommer faktiskt inte ihåg detaljerna men det var tydligt att kontakten skulle tas med mamman som sedan skulle vidarebefordra. Jag kan förstå den goda tanken initialt men det jag menar är att det kan bli ett ännu bättre tillfälle för lärande om man som förälder vågar backa lite.

Ja absolut, det håller jag med om! Menar bara att det blir svårt att skriva inlägget själv om man ej har plattformen det skrivs på

 

[Anonymisten]

Lite osäker på om tråden hamnar rätt nu, då frågeställningen gäller ett mera helhetsomfattande perspektiv än själva barndomen. Mod får gärna flytta till allmänt om det passar bättre.

Jag är absolut en curlande förälder själv vill jag börja med att erkänna. Det bres mackor till min numera snart tioåriga son och jag skäms nästan över att erkänna detta men det händer att jag bär (!!) honom upp ur sängen på morgonen för att liksom få fart på dagen. Han är mogen på många sätt men fortfarande omogen inom andra områden och han kan exempelvis inte vara själv hemma, om så ens i 5 minuter. Han är en ängslig själ och kräver fortfarande en hel del roddande kring sig i vardagen. Läxor läser vi tillsammans (vilket jag tror är normalt för åldern förvisso? Men har inget minne av att någon läste läxor med mig efter typ första klass..) och läxläsning sker med lämpligt mellanmål/snack nära till hands, rätt belysning, rätt pennor osv osv. Ja ni hör ju, en ganska typisk 10-talist tror jag ändå att han är.

Jag kan inte påstå att jag blivit direkt curlad själv. Född i mitten av åttiotalet. Jag fick själv transportera mig till de aktiviteter jag hade, höll koll på läxor, gympapåse, egna nycklar osv från lågstadieålder (bara tanken på att låta sonen ansvara för en nyckelknippa gör mig kallsvettig ). Om jag tittar på de som är lite yngre än mig i min närhet, säg födda runt millennieskiftet, upplever jag någon slags generationsskifte i hur folk generellt uppfostrats. Det är såklart helt anekdotiskt och jag inser såklart att massa faktorer spelar in kanske inte minst socioekonomiska. Min chef har exempelvis 2 barn som bara är mellan 5-7 år yngre än mig men det känns som att det skiljer mer pga väldigt olika uppväxtförhållanden.

Har läst flera rapporter där vad man valt att kalla "curling" påstås vara bra i den mening att de mätbara skillnader man kunnat se gynnat dom curlade barnen. Vad jag dock tycker mig kunna se är att det kanske funkar bättre att curla en viss "personlighetstyp", men kanske blir kontraproduktivt för en annan slags personlighetstyp. Dvs, rent krasst, du blir jävligt osjälvständig. Och som den neurotiska åttiotalist jag ändå är har jag därför börjat noja över att mitt curlande ska missgynna sonens utveckling. Vi är två föräldrar, men sambon är själv mega-curlad hemifrån i den bemärkelse att man fortfarande inte får bre sina egna jävla mackor när vi åker till hans föräldrahem. Han kunde inte hyvla en ost när vi flyttade ihop, utan att det blev gigantisk skidbacke och då var han liksom 25. Han har dock hämtat upp sig rätt bra under våra 15 år tillsammans och är nog mognare än mig på vissa sätt, men ändå fortfarande en pappagris av rang. OBS att jag inte ser något fel i detta, det är bara ett krasst konstaterande (jag är både mamma- och pappagris själv så jag dömer ingen).

Vad tror ni kloka Bukefalister, själper eller hjälper curling? För vem curlar vi egentligen? Jag kan personligen känna att jag troligtvis överkompenserar för det lilla barnet i mig, dvs jag vill kunna ge mitt eget barn någonting som jag själv kanske upplever att jag saknat. Och missförstå mig rätt nu, för jag fick massvis med omsorg och kärlek. Men samtidigt fick jag växa upp alldeles för fort, och hade nog en känsla av att jag måste reda mig själv från ganska tidig ålder.

Jag har förvisso främst jobbat med barn (1-7 år) och har haft bonusbarn i drygt 2 år.

Men curling för mig är inte nödvändigtvis hushållssysslor. Att hjälpa till som vuxen är inget problem enligt mig. Man hjälper varandra om man kan.

Däremot så har jag sett andra typer av curling som jag kan tycka är oroväckande. Den typen är att barn inte ska behöva känna känslor så som besvikelse, att förlora, sorg, frustration, ilska, irritation osv. Det tycks vara något man helst ska undvika. Det gör mig mer orolig än att man brer en smörgås åt sin 10-åring (som både kan bre smörgåsen själv och vågar göra detta).

När jag flyttade ihop med sambon så såg jag snabbt att barnet i huset skulle så långt det gick undvika saker som skulle eventuellt leda till känslor av det ”negativa slaget”. Man försökte avleda all form av besvikelse, ilska och frustration. Jag tycker det är så otroligt viktigt att man får utveckla sitt sätt att reglera sina egna känslor på ett sund sätt! Jag har sett många barn i yrkeslivet (och som vuxna personer) som inte kan hantera saker som att förlora, bli sårade, bli arga osv.

Våga låta barnen få känna sina ”dåliga” känslor. Våga låta dom få gå undan i sin sorg eller ilska för att sen komma och prata om det som hände när affekten lagt sig. Här hemma så sprang sambon direkt efter barnet om denna blev arg eller ledsen, för att ”trösta”. Det är en sak om man slagit sig illa osv, jag köper det. Men att barn inte ens får utrymme att själva hantera känslan av något är sorgligt. Det är inte fel att bli arg. Det är inte fel att bli ledsen. Men det är fel att aldrig få lära sig hantera dessa känslor. Det är curling för mig; att föräldrar är så förbenat oroliga för att barnen ska känna negativa känslor så att man gör allt för att undvika dessa. Man struntar i konsekvenser och gränssättningar för att risken är att barnet blir ledset. Man pratar inte igenom konflikter man haft i lugn och ro. Allt ska ske i affekt, vilket ofta leder till att barnet blir mer ledset, mer arg och föräldern blir mer stressad över situationen som sen leder till att man börjar muta eller locka för att få barnet lugnt igen.

Det samma gäller det fysiska. Att barn inte ska få slå sig. Allt är farligt. Att slå sig är farligt. Att blöda är farligt. Att klättra är farligt. Att cykla är farligt. En förälder sa att hennes 8-åring har stödhjul hemma på cykeln ”ifall att”. Trots att barnet cyklat utmärkt utan på skolan i flera år.

Barn måste få vara barn. Det handlar om att faktiskt få känna alla känslor, lära sig hantera dessa, lära sig förstå sig själv och sitt (och andras agerande), få slå sig lite osv.

Det är ett farligt curlande. Att hjälpa till är inte curlande. Däremot så är det kanske en sak om man hjälper till hela tiden för att slippa konflikter. Då är man ju där igen. Det känslomässiga curlandet.

 

[vemsomhelst123]

Jag har förvisso främst jobbat med barn (1-7 år) och har haft bonusbarn i drygt 2 år.

Men curling för mig är inte nödvändigtvis hushållssysslor. Att hjälpa till som vuxen är inget problem enligt mig. Man hjälper varandra om man kan.

Däremot så har jag sett andra typer av curling som jag kan tycka är oroväckande. Den typen är att barn inte ska behöva känna känslor så som besvikelse, att förlora, sorg, frustration, ilska, irritation osv. Det tycks vara något man helst ska undvika. Det gör mig mer orolig än att man brer en smörgås åt sin 10-åring (som både kan bre smörgåsen själv och vågar göra detta).

När jag flyttade ihop med sambon så såg jag snabbt att barnet i huset skulle så långt det gick undvika saker som skulle eventuellt leda till känslor av det ”negativa slaget”. Man försökte avleda all form av besvikelse, ilska och frustration. Jag tycker det är så otroligt viktigt att man får utveckla sitt sätt att reglera sina egna känslor på ett sund sätt! Jag har sett många barn i yrkeslivet (och som vuxna personer) som inte kan hantera saker som att förlora, bli sårade, bli arga osv.

Våga låta barnen få känna sina ”dåliga” känslor. Våga låta dom få gå undan i sin sorg eller ilska för att sen komma och prata om det som hände när affekten lagt sig. Här hemma så sprang sambon direkt efter barnet om denna blev arg eller ledsen, för att ”trösta”. Det är en sak om man slagit sig illa osv, jag köper det. Men att barn inte ens får utrymme att själva hantera känslan av något är sorgligt. Det är inte fel att bli arg. Det är inte fel att bli ledsen. Men det är fel att aldrig få lära sig hantera dessa känslor. Det är curling för mig; att föräldrar är så förbenat oroliga för att barnen ska känna negativa känslor så att man gör allt för att undvika dessa. Man struntar i konsekvenser och gränssättningar för att risken är att barnet blir ledset. Man pratar inte igenom konflikter man haft i lugn och ro. Allt ska ske i affekt, vilket ofta leder till att barnet blir mer ledset, mer arg och föräldern blir mer stressad över situationen som sen leder till att man börjar muta eller locka för att få barnet lugnt igen.

Det samma gäller det fysiska. Att barn inte ska få slå sig. Allt är farligt. Att slå sig är farligt. Att blöda är farligt. Att klättra är farligt. Att cykla är farligt. En förälder sa att hennes 8-åring har stödhjul hemma på cykeln ”ifall att”. Trots att barnet cyklat utmärkt utan på skolan i flera år.

Barn måste få vara barn. Det handlar om att faktiskt få känna alla känslor, lära sig hantera dessa, lära sig förstå sig själv och sitt (och andras agerande), få slå sig lite osv.

Det är ett farligt curlande. Att hjälpa till är inte curlande. Däremot så är det kanske en sak om man hjälper till hela tiden för att slippa konflikter. Då är man ju där igen. Det känslomässiga curlandet.

Väldigt klokt inlägg. Jag ser många barn nära mig där man ser hur föräldrarna ständigt parerar humöret hos barnet. Jag höll själv på så när barnet var mindre och betydligt mer frustrerat. Och det var otroligt stressande.
Min sambo och barnets pappa har alltid varit mycket bättre på att låta känslor få vara, och jag har anammat hans syn betydligt mer ju längre jag varit förälder. Sen tror jag vi ofta varit ganska pragmatiska i vissa saker, tex mat där vi väldigt sällan har konflikter vid matbordet vilket är väldigt skönt.
Men barn är också olika och det är svårt att veta vad som är arv och vad som är miljö. Hade mitt barn haft den typen av utbrott som kusinerna eller några kompisar har så kanske jag hade parerat känslor betydligt mer även nu? Det är svårt att veta. Det är också svårt att veta hur mycket man ska låta barn hantera känslor själv, mitt barn tex går gärna in på sitt rum och stänger dörren och vill vara ifred vid starka känslor, men även vid smärta, jag vet inte om det är så bra alltid, jag var likadan som liten (och är nog fortfarande) och det är något jag gärna hade varit bättre på, att prata om och ta hjälp vid negativa känslor.

 

[Anonymisten]

Väldigt klokt inlägg. Jag ser många barn nära mig där man ser hur föräldrarna ständigt parerar humöret hos barnet. Jag höll själv på så när barnet var mindre och betydligt mer frustrerat. Och det var otroligt stressande.
Min sambo och barnets pappa har alltid varit mycket bättre på att låta känslor få vara, och jag har anammat hans syn betydligt mer ju längre jag varit förälder. Sen tror jag vi ofta varit ganska pragmatiska i vissa saker, tex mat där vi väldigt sällan har konflikter vid matbordet vilket är väldigt skönt.
Men barn är också olika och det är svårt att veta vad som är arv och vad som är miljö. Hade mitt barn haft den typen av utbrott som kusinerna eller några kompisar har så kanske jag hade parerat känslor betydligt mer även nu? Det är svårt att veta. Det är också svårt att veta hur mycket man ska låta barn hantera känslor själv, mitt barn tex går gärna in på sitt rum och stänger dörren och vill vara ifred vid starka känslor, men även vid smärta, jag vet inte om det är så bra alltid, jag var likadan som liten (och är nog fortfarande) och det är något jag gärna hade varit bättre på, att prata om och ta hjälp vid negativa känslor.

Ja, så är det absolut. När jag jobbade med barn så syntes det ändå relativt enkelt vilka som känslomässigt curlade sina barn och sviterna av det. Oavsett typen av ”grundbarn”

Att låta barnet få känna och hantera känslor i affekt är en sak. Men man får också komma tillbaka och faktiskt prata om det när känslorna lagt sig.

Barnet här hemma hade väldiga problem med sånt i början. ”Ska vi prata om det som hände?” - ”Jag vill inte det”. Barnet stängde in allt för att det kanske gav upphov till skam, ångest, pinsamhet, ledsamhet osv. Föräldern hade låtit barnet sluppit att prata om det just på grund av just det; det skapar känslor hos barnet och barnet ska inte behöva känna sådant.

Nu när man istället faktiskt säger att man måste prata om jobbiga saker, varför saker blev som det blev, vad vi alla kunde gjort annorlunda osv så är det ju betydligt mer lättsamt här hemma. Inget ska stängas in och bearbetas själv. Men det är mer än okey att få bli arg, gråta, skrika och springa in på rummet. Samla sig där inne (det är sällan man lyckas komma överens med ett barn i affekt oavsett) och sen faktiskt komma ut, sätta sig och ha ett lugnt och pedagogiskt samtal.

Senast igår sa barnet efter skolan; ”Pappa, jag behöver mat.” Pappan sa något med att barnet precis ätit frukt på skolan och att man kan vänta tills middagen är färdig. Jag frågade istället ”kan du vänta lite eller är det akut?” Då svarade barnet att det är ganska bråttom för att hen känner att hen börjar bli sur. Detta är något jag och barnet har pratat massor om. Hur man kan agera om man är hungrig, att man ska känna efter varför man är arg, om man känner igen känslan osv. Jag blev så otroligt stolt att barnet känner av sin hangry-känsla och sätta ord på det. Vi är nämligen två i hushållet med just det problemet