Att inte ha några vänner när man blir gammal

[miumiu]

Funderat ganska mycket på det här med vänners betydelse på ålderns höst på sista tiden. När man är ung eller i en viss ålder så är ju vänner på sätt och vis hela ens värld, eller så var det för mig iaf. När man frigör sig från sin ursprungsfamilj tar vänner och det sociala väldigt stor plats i livet. Men sedan flyttas fokus ofta till att bilda egen familj eller "satsa på karriären" och vänner prioriteras inte sällan bort pga tidsmässiga skäl.

Sen vaknar många upp när pensionsåldern nalkas och alla ungar är utflugna och inser att dom inte har några vänner? Kanske sitter man dessutom där med en partner som man stannat med mer av plikt än passion och man blir jaa, bitter. Fast det har funnits ganska många decennier att så att säga kratta manegen lite mera fördelaktigt för sig själv. Är det svårt att skaffa nya vänner när man är, säg över 50?

Jag har alltid haft ganska lätt att skaffa nya vänner men på senare år haft allt svårare att underhålla vänskaperna trots att det ibland känns som att jag vänder ut och in på mig själv för att få till fysiska träffar. Sedan har jag flera vänner som jag hörs mest på telefon med och där relationerna är mer lättunderhållna. Förvärvet av nya vänner dom senaste åren har väl inte blomstrat precis men jag har ändå lyckats återuppliva en och annan gammal vänskap från förr. Funderar på om det är svårare att lära känna nya människor efter en viss ålder? Eller inte lära känna kanske, men skapa starka och bestående band till? Vad tror ni?

 

[Nordthor]

Jag tror inte att det är så svårt. Tänker att man både har och eventuellt får nya intressen när barnen flyttat ut och det blir mer tid över till en själv. Tycker själv att det varit ganska så lätt att hitta nya vänner via gemensamma intressen (och räknar inte med att det blir svårare ju äldre jag blir).

 

[Bison]

Jag tror det är väldigt individuellt, hur man är som person, intressen osv.

Jag blir 40 i år, har många vänner och träffar vänner minst en dag per vecka. Har lätt att lära känna nya människor i jobbet och genom mitt intresse. Är snarare så att jag har fler vänner än vad jag hinner med
Ser inte att det skulle ändra sig bara för att jag blir äldre.
Har inga planer på att sluta varken jobba eller med hästar.

 

[cassiopeja]

Jag såg mig själv som en person som hade lätt för att hitta vänner, så när jag vid 48 skilde mig och flyttade till en ny stad där jag inte kände en kotte så såg jag det inte som nåt problem. Men det var det. Jag har blivit rätt ensam.

Men ok, "livet hände" och jag var med om några saker som har gjort att jag har behövt pausa den sociala delen av livet och läka mig själv istället, så jag har slutat att aktivt leta vänner. Men innan det så gick jag i min nya stad med i kurser, föreningar, styrelser, grupper och till och med annonserade efter vänner - utan att hitta nån som blivit något mer än sporadiskt bekant. Min bild av hur lätt jag hade att hitta vänner har definitivt fått sig en törn.

 

[miumiu]

Jag tror det är väldigt individuellt, hur man är som person, intressen osv.

Jag blir 40 i år, har många vänner och träffar vänner minst en dag per vecka. Har lätt att lära känna nya människor i jobbet och genom mitt intresse. Är snarare så att jag har fler vänner än vad jag hinner med
Ser inte att det skulle ändra sig bara för att jag blir äldre.
Har inga planer på att sluta varken jobba eller med hästar.

Jaa, funderar också på om det har att göra med bristen på egna intressen? Eller dom specifika fall som jag tänker på, där har personerna kanske inga särskilda intressen eller fritidssysselsättningar där man träffar andra människor. Är man väldigt social och pratglad samt har lite initiativförmåga själv så löser man det kanske på andra sätt, men intressen underlättar nog helt klart!

 

[miumiu]

Jag såg mig själv som en person som hade lätt för att hitta vänner, så när jag vid 48 skilde mig och flyttade till en ny stad där jag inte kände en kotte så såg jag det inte som nåt problem. Men det var det. Jag har blivit rätt ensam.

Men ok, "livet hände" och jag var med om några saker som har gjort att jag har behövt pausa den sociala delen av livet och läka mig själv istället, så jag har slutat att aktivt leta vänner. Men innan det så gick jag i min nya stad med i kurser, föreningar, styrelser, grupper och till och med annonserade efter vänner - utan att hitta nån som blivit något mer än sporadiskt bekant. Min bild av hur lätt jag hade att hitta vänner har definitivt fått sig en törn.

Alltså det här är jag lite rädd för själv faktiskt, eftersom vi ska flytta och byta stad inom en överskådlig framtid. Någonstans har jag nog lutat mig mot att det alltid har gått smidigt att skapa nya kontakter tidigare i livet, men tänker också att jag närmar mig 40 och alla andra kanske har fullt upp med sitt liksom? Svårigheter att hinna med dom vänner man redan har.

 

[Bison]

Jaa, funderar också på om det har att göra med bristen på egna intressen? Eller dom specifika fall som jag tänker på, där har personerna kanske inga särskilda intressen eller fritidssysselsättningar där man träffar andra människor. Är man väldigt social och pratglad samt har lite initiativförmåga själv så löser man det kanske på andra sätt, men intressen underlättar nog helt klart!

Ja, sen upplever jag att många som klagar på att de är ensamma och saknar vänner är rätt bittra och trista typer

Jag är introvert och autistisk men lever på att jag är glad och charmig vilket gör att folk gillar att hänga med mig.
Man måste våga bjuda in lite också och sen går det ju att skaffa nya intressen även som äldre.

 

[Hermelin]

Funderat ganska mycket på det här med vänners betydelse på ålderns höst på sista tiden. När man är ung eller i en viss ålder så är ju vänner på sätt och vis hela ens värld, eller så var det för mig iaf. När man frigör sig från sin ursprungsfamilj tar vänner och det sociala väldigt stor plats i livet. Men sedan flyttas fokus ofta till att bilda egen familj eller "satsa på karriären" och vänner prioriteras inte sällan bort pga tidsmässiga skäl.

Sen vaknar många upp när pensionsåldern nalkas och alla ungar är utflugna och inser att dom inte har några vänner? Kanske sitter man dessutom där med en partner som man stannat med mer av plikt än passion och man blir jaa, bitter. Fast det har funnits ganska många decennier att så att säga kratta manegen lite mera fördelaktigt för sig själv. Är det svårt att skaffa nya vänner när man är, säg över 50?

Jag har alltid haft ganska lätt att skaffa nya vänner men på senare år haft allt svårare att underhålla vänskaperna trots att det ibland känns som att jag vänder ut och in på mig själv för att få till fysiska träffar. Sedan har jag flera vänner som jag hörs mest på telefon med och där relationerna är mer lättunderhållna. Förvärvet av nya vänner dom senaste åren har väl inte blomstrat precis men jag har ändå lyckats återuppliva en och annan gammal vänskap från förr. Funderar på om det är svårare att lära känna nya människor efter en viss ålder? Eller inte lära känna kanske, men skapa starka och bestående band till? Vad tror ni?

Jag kan bara utgå från mig själv, jag kan inte göra anspråk på att någon form av generell kunskap.

Men jag tror att allt eftersom åren går blir man mer petig med vilka man umgås med. Det är klart att vi människor är olika och har olika stora bekantskapskretsar men att det med tiden ändå smalnar av.

Men jag tror verkligen inte att det är svårare att få vänner när man blir äldre. Jag har passerat 50 med viss marginal men lär känna människor allt eftersom. Inte i samma takt som förr. De människor jag lär känna idag hör ihop med mina intressen och folk jag träffar där.

 

[Görel]

Jag tror att det beror mycket på personlighet och förväntningar. Är man lättsam, öppen, generös och anpassningsbar har man det mycket lättare än de som är mer rigida, som vill bestämma hur umgänget ser ut och har många åsikter om vad andra gör.

Vill man ha vänner som man har mer ytlig kontakt med eller de som man delar tillvaron med. Jag har själv många vänner sedan ungdomen, tidigare idag fikade jag med en kompis som jag umgåtts med i 40 år, och vi har delat tillvaron med varandra ända sedan tonåren.
Andra är fullt nöjda med att ha sällskap på olika aktiviteter och har inget behov av att diskutera tillvaron med på ett djupare plan eller känna att man behöver dela vissa grundläggande värderingar.

Personligen tror jag att det är svårare att få vänner som äldre. Många har de vänner de har behov av och har tid med, de har helt enkelt inte utrymme för fler. Så om den man vill umgås med inte vill umgås tillbaka behöver det inte alls vara för att personen inte uppskattar ens sällskap utan för att denne helt enkelt inte har möjlighet med fler vänner i sitt liv.

 

[Palermo]

Om man organiserar sitt liv så att det blir ett par väldigt intensiva decennier nånstans runt 25-45 eller kanske runt 30-50, då det är barn, mycket jobb/karriär och dessutom en massa bostadsprojekt i form av att renovera och/eller byta upp sig, så är det ju rimligt att man inte direkt hittar nya vänner under den tiden, och kanske tappar man en del av de vänner man har. (Jag tappade tex bort några vänner som gjorde det ovan beskrivna på ett väldigt koncentrerat sätt, medan jag själv var ganska laid back i jämförelse.)

Men senare i livet öppnar sig världen igen, tycker jag. Min pappa, tex, fyller snart 90 och han har hittat två nya kompisar det senaste halvåret och han dammade av några gamla vänskaper när han gick i pension. Sen har han ju nackdelen att jämngamla vänner dör, han behöver fylla på. Och det gör han!

 

[dubbelt]

Ja, sen upplever jag att många som klagar på att de är ensamma och saknar vänner är rätt bittra och trista typer

Jag är introvert och autistisk men lever på att jag är glad och charmig vilket gör att folk gillar att hänga med mig.
Man måste våga bjuda in lite också och sen går det ju att skaffa nya intressen även som äldre.

Nja, håller inte helt med om det första stycket. Det finns en hel del bittra och trista typer som har vänner.

Jag tycker dina skrattsmileys är provocerande.

Människor blir ensamma av olika anledningar. Och i olika skeendet i livet.

Men bra för dig att du hittat din väg till vänner.

 

[LadySara]

Ja, sen upplever jag att många som klagar på att de är ensamma och saknar vänner är rätt bittra och trista typer

Jag är introvert och autistisk men lever på att jag är glad och charmig vilket gör att folk gillar att hänga med mig.
Man måste våga bjuda in lite också och sen går det ju att skaffa nya intressen även som äldre.

Första delen av det du skrev var rätt elakt skrivet.

 

[Islandshästryttare]

Jag har hittat nya vänner genom mina intressen. Vissa intressen som hästar och ridning har jag haft sen jag var barn och alltid bestått och gör fortfarande. Sen har andra intressen kommit och gått vid sidan av det. Jag har till exempel dansat och där haft vänner, nu är skrivandet i fokus för mig och trots att man kanske kan tro att det är ensam sysselsättning har jag fått flera nya vänner genom kurser och responsgrupper.

Alla bor inte där jag bor men jag har regelbundna träffar på zoom med vissa personer och har också träffat dem vid olika tillfällen.

Sen har jag skapat en chattgrupp med andra som skriver i min stad och vi ska ses och ta en fika till att börja med så får vi se vart det leder.

 

[mars]

Men man måste ju inte söka vänner i sin egen ålder. När jag va ung hade jag mest vänner som va medelålders, senare har åldern varit helt oväsentlig.

 

[Red_Chili]

Min mor har fått en hel drös vänner efter att hon gick i pension. Hon började testa olika aktiviteter, gå på pubkvällar, testa nya kurser osv. Och genom dem hittade hon vänner att umgås med även utanför aktiviteterna. Sedan träffade hon vännernas vänner osv.

Hon har gått just från ensam, olycklig sambo till en supersocial, glad och energisk person med fullbokat schema (och sambon, han är borta sedan länge).

 

[dubbelt]

Jag har fått 3 riktigt nära vänner efter 50. Och en hel drös bekanta.

Och en del vänner och bekanta har försvunnit.

Utan mina daghussar hade jag kanske inte fått nya nära vänner. Så det krävs lite tur, sammanhang och lite småprat som leder vidare.

 

[tanten]

Ja, sen upplever jag att många som klagar på att de är ensamma och saknar vänner är rätt bittra och trista typer

Jag är introvert och autistisk men lever på att jag är glad och charmig vilket gör att folk gillar att hänga med mig.
Man måste våga bjuda in lite också och sen går det ju att skaffa nya intressen även som äldre.

Ja du. Jag är bitter, trist och otrevlig. Det är hela förklaringen till mitt sparsamma sociala liv.

Seriöst - är det din uppfattning av dina medmänniskor?

 

[Bison]

Första delen av det du skrev var rätt elakt skrivet.

Jag skrev inte alla utan många.
Det är helt baserat på mina egna erfarenheter och absolut ingen sanning för hela befolkningen.

Jsg ber om ursäkt om jag sårat någon, det var absolut inte min mening.

 

[dubbelt]

Jag skrev inte alla utan många.
Det är helt baserat på mina egna erfarenheter och absolut ingen sanning för hela befolkningen.

Jsg ber om ursäkt om jag sårat någon, det var absolut inte min mening.

Du har verkligen haft otur när du träffat befolkningen... Eller så är du trångsynt.

Mig har du inte sårat. Tyckte mest att det du skrev var fördomsfullt.

 

[Snowball]

Ja, sen upplever jag att många som klagar på att de är ensamma och saknar vänner är rätt bittra och trista typer

Jag är introvert och autistisk men lever på att jag är glad och charmig vilket gör att folk gillar att hänga med mig.
Man måste våga bjuda in lite också och sen går det ju att skaffa nya intressen även som äldre.

Jag är hellre ensam än umgås med folk som ser ner på andra