Har läst tråden ”i smyg” och funderat länge på att skriva något.
Jag lider verkligen med dig. Även om jag på inget sätt har levt i samma situation som du har även jag varit tvungen att fatta ett väldigt svårt beslut (i mitt fall handlar det om en förälder som aldrig borde ha skaffat barn. Jag är ”fri” sedan 20 år. Föräldern lever, men jag har inte träffat hen på över 20 år och kommer aldrig mer att göra det. Kommer heller inte att gå på begravningen. Självklart har detta fått stora konsekvenser (jag har inte, och kommer aldrig mer att ha, kontakt med mina syskon). Även jag har förr om åren funderat på självmord. Jag har levt med känslan att vad som helst är bättre än att tvingas leva i förälderns våld.
Även om jag idag har ett bra liv, ett bra jobb långt från föräldern, drömmer jag stundvis mardrömmar och kommer hela livet att bära på sorgen och såren från en barndom ingen borde behöva genomlida.
Barn märker när föräldrarna inte mår bra (för mig personligen var det en enorm lättnad när mina föräldrar äntligen skildes.) Min andra förälder, som levt i rädsla och förtryck under hela äktenskapet, bär fortfarande på djupa sår (har svårt att känna kärlek till sina barn på grund av den människa som hen olyckligtvis gifte sig med).
Jag har själv gått i terapi i många år och tvingats lära mig leva. Idag är jag lycklig, men resan har varit fruktansvärt jobbig.
Det är lätt för mig som utomstående att säga att du behöver söka hjälp, att du inte kan (varken för egen del, eller för barnens skull) leva kvar i den situation du har nu.
Tyvärr är Sveriges lagstiftning inte tillräcklig i de här fallen. Föräldrarnas rätt till sina barn är tyvärr större än barnens rätt till ett vettigt liv. Finns tyvärr flera exempel på barn som farit illa (och till och med dödats) under de obligatoriska träffarna med de biologiska föräldrarna.
Det du behöver är hjälp, skyddat boende och en bra advokat.
Mitt råd är att du kontaktar kvinnojouren. Det finns tyvärr inga garantier för att pappan aldrig får träffa sina barn. Det finns tyvärr inga garantier för att du får enskild vårdnad.
Samtidigt kan du inte fortsätta leva det liv som du gör nu. Det finns stor risk att han en dag kommer att ta till fysisk våld, både mot dig och mot barnen.
Tyvärr är lagstiftningen inte tillräcklig när det gäller den psykiska misshandeln. (I mitt fall handlar det enbart om psykisk misshandel). Lagen är anpassad för fysiskt våld. Inte för psykisk våld.
Kvinnojouren kan hjälpa dig med skyddat boende, stöd (både rättsligt och mentalt). Även barnen behöver hjälp (vilket kvinnojouren också kan hjälpa till med).
Du behöver även ekonomisk hjälp. Tyvärr kommer du nog inte att kunna lösa situationen på egen hand. Det kostar för mycket med eget boende och omkostnaderna däromkring. Du behöver hjälp och du behöver hjälp NU. Inte imorgon, utan nu.
För både din och barnens överlevnad, ring kvinnojouren. Flytta akut (idag, inte imorgon) till skyddat boende. Våga ta steget, om inte annat för barnens skull. De ska inte behöva leva det liv ni gör nu.
Vad jag nu i efterhand hade önskat att min andra förälder hade vågat skilja sig tidigare. Vad jag önskar att hen hade tagit med sig mig och flyttat iväg. (I mitt fall särbehandlade den ena föräldern mig, mina syskon har en helt annan syn på våran uppväxt. Det var jag och min ena förälder som for illa, inte mina syskon).
Sök hjälp! Ring kvinnojouren idag. Var beredd på några jäkligt jobbiga månader. Var beredd på att få kämpa. Glöm aldrig att det är värt det i slutändan. Det finns en bättre framtid både för dig och för barnen.
Angående kyrkan (jobbar där själv) har en präst 100% tystnadsplikt. En präst får aldrig, under några omständigheter, säga vad som sagts under enskilda samtal. För att ta ett exempel, om K i ett enskilt samtal med en präst berättar att hen mördat L får prästen inte berätta detta för någon. Inte ens ett anonymt tips till polisen. Tystnadsplikten är 100% oavsett situation.
Diakonens tystnadsplikt ser annorlunda ut. Diakonens tystnadsplikt liknar läkarens. Diakoner har anmälningsskyldighet om det rör sig om grova brott och barn som far illa.
Mitt tips är att du i första hand kontaktar kvinnojouren. Mitt andra tips är att du kontaktar en präst. Du behöver någon att prata med, någon utomstående.
Framförallt behöver du våga ta steget, lyfta på luren och ringa kvinnojouren. Flytta till skyddat boende och påbörja den långa vägen mot ett liv i frihet.
Det är fruktansvärt svårt att lära sig leva igen. Det är fruktansvärt svårt att bygga upp sitt liv igen. Men, det är värt det. För mig tog det mer än 10 år att läka. Det tog ännu längre tid att våga prata om det (utanför terapirummet). Men, med rätt hjälp och stöd kommer du i framtiden att ha ett eget boende, jobb och ett eget liv. Du kanske måste flytta långt, du kanske måste börja om i en helt ny stad. Men, hur svårt det än är kommer du att hitta ditt liv.
Så, ring kvinnojouren NU.
