Jag har funderat över att skriva ett liknande inlägg tidigare, för att kunna ventilera mina känslor och funderingar över att stanna kvar eller flytta tillbaka till Skåne - men det blev ju nu lite mer plötsligt nu än väntat (och mamma har självklart redan frågat om jag inte ska flytta tillbaka ner till Skåne nu, eftersom jag tidigare bland annat använt huspriserna som argument för att stanna kvar
).
Jag tycker väldigt mycket om min mamma, och även de syskonen som är kvar i Skåne (även om syskonet som bor här uppe är det syskonet som jag var närmast under uppväxten). Mamma har alltid en öppen dörr om vi vill hälsa på, oavsett när eller hur lång tid, och hon skulle göra allt hon kunde för oss barn. Det är henne jag ringer om jag bara vill prata med någon. Men det är ju också så att det delvis kan vara för att hon inte riktigt har något annat socialt sammanhang - hon har inte jobbat på många år, har inga hobbysar där hon träffar folk etc. Hade jag bott närmare hade det ju på ett annat sätt gått att hjälpa henne med akuta saker, på samma sätt som hon utan tvekan säkert skulle göra för mig (om hon orkat när det behövts) - men de har ganska mycket akuta saker hela tiden, delvis eftersom de inte orkar ta hand om sakerna (t.ex. en bil som de glömt/inte orkat/velat betala service för och där kamremmen gått av plötsligt och gjort att motorn kraschat, eller nya bilen de köpt nu där batteriet krånglat ganska direkt efter köp eftersom bilen stått i ett garage ett tag, och de istället för att åka till en verkstad för att byta batteriet först köper en batteristartare för att fortsätta köra bilen ett tag, men batteristartaren var för svag så mormor fick komma och köra syskonet till att köpa en starkare, osv, samtidigt som en oförsäkrad katt är sjuk och behöver åka in till veterinären varje dag för antibiotika, osv (den andra katten har de nu lagt till försäkring på, skulle jag tro - jag skickade i alla fall en liten lista med olika bolag och alternativ och vad premierna skulle ligga på)). Jag tror att för mig är det egentligen kanske trevligare att ha lite avstånd, och istället låta det vara trevligt när jag hälsar på. Så ja, det är väl delvis pliktkänslor som gör att jag funderat på att flytta ner - men det känns lite hemskt. att känna så.
Gällande barn, så har jag tagit kontakt med vården för hjälp med insemination för ensamstående. Jag har än så länge inte fått något svar, men jag vet också att det är kötider och liknande så jag räknar med att det kan dröja. Syskonet som bor här uppe har stöttat mig i mina funderingar över att jag kanske trivs bättre själv, och att jag inte tror att jag kommer att hitta någon partner som jag skulle älska och vilja leva med (jag har varit på en del dejter under åren), och hen har själv erbjudit att hjälpa till om jag vill skaffa barn som ensamstående. De andra syskonen tror jag inte skulle vara så behjälpliga. Pappa skulle säkert vilja och kunna hjälpa till lite, och både mamma och mormor skulle vilja hjälpa till - men kanske inte orka och kunna så mycket som de skulle vilja. Min tanke med ekonomin och barn, och att vilja betala av lånet etc., är just att kunna gå ner i tid lite så att jag inte jobbar heltid när barnet är litet.
