Att lämna i smyg

[Piaff]

Det finns två gamla trådar, Att lämna med barn I och II som du kan läsa, väldigt likt din situation

 

[Otherside]

Jag har inget mer råd ang bostad än vad som redan skrivits. Men däremot har jag varit med om att man haft delad vårdnad om ett nyfött barn. Några bekanta till oss separerade för några år sedan, i samma veva fick de veta att kvinnan var gravid med deras tredje barn. Så barnet bodde varannan vecka från det att det var nyfött. Har fungerat väldigt bra, men då är det två väl fungerande omhändertagande personer och de problem du beskriver förekom inte.
Så var beredd på att han skulle kunna kräva delad vårdnad även av den nyfödda.
Så tufft för dig, jag håller alla tummar för att du ska hitta ett boende och komma i väg från den hemska människan så fort som möjligt

Delar man verkligen vårdnaden veckovis för en nyfödd? Det låter märkligt. Vad händer om mamman vill amma? Och det skulle, för mig, vara en fullständig omöjlighet att lämna ifrån mig min nyfödda en hel vecka (eller ens en dag) till en person med den mannens historik och personlighet.

 

[lil-sis]

Delar man verkligen vårdnaden veckovis för en nyfödd? Det låter märkligt. Vad händer om mamman vill amma? Och det skulle, för mig, vara en fullständig omöjlighet att lämna ifrån mig min nyfödda en hel vecka (eller ens en dag) till en person med den mannens historik och personlighet.

Som redan påpekat är vårdnaden ett juridiskt begrepp som inte säger något om var barnet bor.

Nej det är inte norm med växelvist boende för en nyfödd.

 

[Kristall10]

Delar man verkligen vårdnaden veckovis för en nyfödd? Det låter märkligt. Vad händer om mamman vill amma? Och det skulle, för mig, vara en fullständig omöjlighet att lämna ifrån mig min nyfödda en hel vecka (eller ens en dag) till en person med den mannens historik och personlighet.

Jag vet inte hur det skulle bedömas vid en vårdnadstvist när det gäller ett spädbarn.
Detta separerade par som jag refererar till var överens från början om delad vårdnad och växelvis boende för den nyfödde och det gick jätte bra, barnet var lugn och trygg hos båda föräldrarna och är idag en trygg och glad 8-åring.
I ts fall så låter det ju inte som att pappan bör ha hand om något av barnen alls.
Jag vill bara förmedla att det kan vara bra att vara förberedd på att pappan kan vilja komma att ha hand även om spädbarnet. Men förhoppningsvis blir det inte så.

 

[Kristall10]

Delad vårdnad är ett juridiskt begrepp som innebär att båda föräldrarna är barnets vårdnadshavare och har lika stor rätt att bestämma över det.
Jag förstår att du menar delat boende, vilket inte är samma sak. Vill bara förtydliga begreppen så att de används rätt.

Ett barn under tre år rekommenderas inte att bo hela veckor hos respektive förälder. Ett så litet barn kan inte behålla bilden av den frånvarande förälderns så länge, det kan vara direkt skadligt för barnet. Det rekommenderas att umgänget med föräldern som barnet inte bor hos är kort och tätt.

Ja, ber om ursäkt att jag använder fel begrepp.
Precis, det jag menar är delat boende.
Dessa föräldrar valde själva att göra så, men som sagt så vet jag inte hur det skulle bedömas vid en ev tvist.

 

[Malibu_Stacy]

Tack för alla tankar.
Jag tror det blir tufft för barnen till att börja med. Han kommer vara arg och se allt de säger som är det minsta positivt om mig som ett svek. De kommer bli tvungna att vara ensamma med honom varannan vecka. Jag tvivlar på att han kommer tillåta dem att ringa mig om de saknar mig. De kommer förmodligen utsättas för förhör angående vilka jag umgås med och om det springer en massa män hos oss. Han har länge varit säker på att jag är otrogen mot honom, med i stort sett alla pappor till barnens kompisar t ex...
Jag hoppas att de ska kunna ta hand om varandra, lite grann iallafall. Känna ett litet stöd från den andra.

Och jag tror att han tröttnar till slut. Han har noll intresse av barnen som individer. De är bara förlängningar av hans ego, föremål för att användas för att förbättra hans image.
Han vet inte vad som är deras favorit färg, vad de gillar att se på tv, favorit mat, vad de är rädda för, vad de blir glada av.
Det kommer nog ganska snart bli så att andra kvinnor, vänner till familjen, tar hand om barnen. Tills det blir ohållbart för honom eftersom folk faktiskt jobbar. Då kommer han hellre "förvara" dem hos mig på heltid. Så kan han bjuda på nöjespark, bio och restaurang på födelsedagar och ta foton och visa hur engagerad han är.

Vi måste bara komma ifrån och ta oss igenom den första tiden. Jag tror att om jag får komma iväg, får ha mitt eget hem där jag slipper bli terroriserad hela tiden, så kan jag vara barnens lugn. Ta deras jobbiga känslor och rida ut stormen med dem.
Just nu blir vi alla tilltalade som sämre varelser hela tiden, allt man gör är fel, han letar efter saker att klaga på. Han gör medvetet saker som får oss att må dåligt. Skrattar mig upp i ansiktet när jag ber honom att snälla inte låta så arg på barnet.
Nonchalerar barnet som vill åka så att hen kommer i tid till skolan och vägrar åka förrän de bara alldeles precis hinner(Om barnet springer från parkeringen).
Går runt i huset och sniffar varje gång han kommer hem och blänger på mig. Frågar oskyldigt vem som har ny parfym. Ingen i huset använder parfym utom han. Vilket han vet.
Kontrollerar sängkläderna efter fläckar.
Ifrågasätter, framför barnen, varför jag borstat håret, tagit på mig just den tröjan etc. Jag älskar smink och mode men går runt i mjukisbyxor och stora T-shirts jämt nu. Jag minns inte senast jag sminkade mig.
Minsta sak måste vägas mot hans eventuella reaktion. Åka och handla mat? Jag måste notera tid jag åker och tid jag kommer hem. Vilken väg jag tar. Ha en motivering till varför jag inte kunde vänta på att han gjorde det. För han kommer förhöra mig.
Ska barnen leka med kompisar måste det också planeras så att han kan hämta och lämna. Och jag måste be om lov att boka in det först eftersom barnen ska vara hemma när han är hemma. Så oftast har barnens kompisar bestämt med nån annan när jag väl kan ge besked eftersom han vägrar skriva upp sitt schema till mig så att jag kan se om han är ledig+han jobbar mycket extra så jag vet aldrig om han är hemma eller inte t ex på helgen.

Jag tycker du är jättestark som har tagit beslut att lämna.
Enligt min erfarenhet vill dock männen ofta ansöka om ensam vårdnad för att straffa kvinnan, oavsett hur mycket de bryr sig om
barnen eller inte. Så jag skulle inte säga att det är säkert att han kommer att tröttna och inte vilja ha barnen alls.
Jag skulle råda dig att prata med chef/kollegor om du inte har någon vän du har förtroende för, samt kvinnofridslinjen och troligtvis även socialtjänsten till att börja med. Självklart från ny mobil med kontantkort/abonnemang som han inte vet om.

 

[Enya]

Ja, ber om ursäkt att jag använder fel begrepp.
Precis, det jag menar är delat boende.
Dessa föräldrar valde själva att göra så, men som sagt så vet jag inte hur det skulle bedömas vid en ev tvist.

Det skulle vid största sannolikhet inte gå igenom vid en tvist, så det är inget som jag tycker du behöver varna TS om så att hon behöver bli orolig även för det. För barnets bästa arbetar man utifrån och jag har mycket svårt att se att de skulle anse att varannan veckas boende med föräldrarna och en sådan förälder som TS nämner i tråden är något att förespråka för en nyfödd.

@Görel beskrev det bra. Det är inte bra för barnet. Föräldrarna blir "nya" människor från gång till gång, anknytningen får börja om igen och igen. Minnet är inte utvecklat ännu. Det är allt utom "för barnets bästa".

 

[Enya]

Jag vet inte vad jag vill med tråden men,, jag behöver lämna. Jag har koll på alla bostadsköer, privata hyresvärdar och blocket bostad. Jag har sagt upp allt onödigt som kostar pengar. Men jag vet inte hur jag ska kunna ro runt mig och två(tre)barn själv ekonomiskt just nu ändå.

Jag behöver ordna nånstans att bo innan jag informerar den andra parten om att jag lämnar. Jag tror inte att han blir fysisk men psykiskt våld är nästan vardag redan som det är. Det finns en liten risk att han tvingar mig från bostaden genom att ställa till med oreda för barnen så att jagmåste dra för att de inte ska bli(mer)rädda.

Jag vill lämna. Jag är beredd att leva snålt, har redan nu inga dyra vanor, inga djur, ingen hobby, röker ej, dricker ej. Men jag vet inte hur jag ska ha råd. Det är bostadskris i min kommun. De flesta boenden som finns tillgängliga har en hyra på 12-15.000 per månad exklusive hushållsel och ibland även vatten. Det är nästan hela min disponibla inkomst. Jag kan inte byta kommun pga gemensamma barn.
Jag kan få ca 3000 i bostadsbidrag. Det räcker inte! Jag är höggravid och kommer inte(kunna!)jobba på minst 1 år än. Det handlar inte om att jag enbart tittar på femrummare för att alla ska ha eget rum. Jag kan sova på bäddsoffa. Barnen överlever att dela rum ett par år. Bebisen tänker jag samsova med minst 1 år i vilket fall. Vi skulle leva bekvämt i en trea, helt okej i en tvåa. Men de kostar alltså enligt ovanstående och då med lång körväg till skolan och dagis=ökade bensinkostnader. Alla gånger jag räknar hamnar jag flera tusen back.

Jag har inga sparpengar. Jag har ingen insyn i min och min makes ekonomi, allt står på honom utom min mobil och att vi då är med på bolånet båda två. Vi får inte ut nåt på försäljning av huset pga tredje part som gick in med hela kontantinsatsen åt oss. Huset lär inte säljas med vinst. Vi ska vara glada om vi inte går med förlust.
Jag vet inte hur jag ska klara detta, ekonomiskt. I övrigt tar jag mig nog igenom. Men jag har inte råd att lämna.
Men jag kan inte stanna. För barnens skull. För mig är han plågsam men jag har slutat ta åt mig, jag ser ju att han är den som är dum. Men barnen mår inte bra. Han kontrollerar och kritiserar allt de gör, ingenting duger. Han frågar dem saker och blir arg när de svarar. Han kallar dem öknamn. Men han slår dem inte. Han är utifrån sett en helt okej pappa. Jag har mycket små utsikter att få hela boendet. Men om de får bo varannan vecka så skulle de få andas ut hos mig iallafall fall! I längden skulle de kanske kunna bli lyssnade på.
Jag är tämligen säker på att skolgången kommer kollapsa rätt omgående efter separation eftersom det är jag som hållit koll på läxor och prov, utflykter, KUT dagar, sett till att gympakläder kommer med och att de kommer i tid. Han har ingen koll. Han har inte varit inne på skolappen en enda gång vad jag vet. Han kan inte hjälpa barnen med läxor utan att de börjar gråta för han är så kritisk. Eller så tycker han att de är kaxiga för att de försöker förklara att han har missförstått uppgiften och att det inte är det de ska jobba med. Förhoppningsvis, om de kan få bo halva tiden med mig, kommer skolan kunna vittna om att det fungerar på mina veckor.
Jag vill inte frånta dem relation till sin pappa. De älskar honom. Men han är inte okej mot dem. Jag går i tusen bitar när lilla frågar varför hen aldrig kan göra rätt för pappa. Eller när stora blir ledsen för att hen inte får förklara varför hen inte gör som pappa säger(eftersom det inte går/redan är gjort).
T ex kan han säga att barnet ska hjälpa till att hänga upp tvätt. Barnet(som har diagnos på talsvårigheter)försöker berätta att mamma redan lagt tvätten i torktumlaren. Han blir då arg och tycker att barnet är uppnosigt som säger emot. Barnet blir jätteförvirrad och vet inte vad hen ska göra - tänk om mamma blir arg för att hen tar ut halvtorr tvätt ur torktumlaren och hänger upp? Men pappa är redan sur för att hen inte gjort som han sagt. Men hen vill ju bara berätta att hen inte vet vad hen ska göra eftersom tvätten är i tumlaren men pappa lyssnar inte.


Kan man bara söka bostadsbidrag? Finns inget mer? Om jag kan bevisa att jag inte KAN få billigare boende?
Pappan kommer definitivt kräva varannan veckas boende, till en början. Jag kan alltså inte få underhåll. För barnet som föds nu kommer jag få det dock. Jag tar för givet att en nyfödd inte förväntas bo varannan vecka... kanske dumt av mig?
Jag ser inte skyddat boende som ett alternativ, då kommer det starta ett krig om barnen som de kommer vara förlorarna i. Jag har noll bevis för vad som pågår bakom stängda dörrar. Kan inte skaffa heller då han har koll på alla elektronikprylar och jag vågar inte gömma nånting ifall han skulle hitta det.

Om man pratar med en diakon, är de verkligen tysta då? De anmäler inte till t ex socialtjänst? Jag ÄR ju på väg att lämna men behöver lite stöd, någon att prata med. Helst någon som faktiskt vet nåt om sånt här. Jag har inga vänner kvar - det har han gjort omöjligt. Min mamma är död sedan länge och min pappa bor på ett äldreboende för dementa. Min halvbror bor på andra sidan jorden och vi har inte haft kontakt på ett decennie.
Jag vill bara få prata med någon, få säga högt. Kanske få hjälp med...Ja, att ringa samtal t ex. Jag har anledning att tro att han på nåt sett spelar mina samtal. Ibland vet han saker som jag pratat i telefon om men aldrig sagt till honom.

Jag behöver någonstans att bo, nya telefoner till oss, praktisk hjälp att flytta. Jag skulle vilja ha hjälp att svara på funderingar kring t ex om jag är skyldig att uppge min nya adress till honom med tanke på att barnen kommer bo där?
Och hur kommer ev domare se på det ekonomiska. Han har betalat det allra mesta i många år fast jag försökt betala - då har han skickat tillbaka mina pengar. Sen har han varit arg och krävt att få tillbaka sina pengar flera månader senare. Eller som på senaste åren - han tecknade alla abbonemang och sånt på sig och vägrar berätta för mig vad saker kostar. Jag har tex ingen aning om vad dagis och fritids går på, hur hög elräkning vi har eller vad vår sophämtning kostar trots att vi bott i huset i nära 10 år.
Jag är rädd att han kommer kunna få alla möbler eller ännu värre - ensam vårdnad pga det.

Och nej - det senaste barnet var INTE planerat. Jag vet inte hur men trots p piller blev jag gravid. Just då hade jag hopp, allt hade varit bra i flera månader och jag är så pass gammal att fler barn egentligen redan var mer eller mindre omöjligt. Det var liksom sista chansen. Jag kunde stå ut när det bara gick ut över mig men jag ser hur barnen lider. De kan inte ha det såhär i det hem som ska vara deras stora trygghet. De vill inte umgås utan stänger in sig på sina rum och kommer bara ut för att äta. De är INTE tonåringar med ett eget privatliv utan allt för unga för att det ska vara friskt att inte vilja vara tillsammans med sin familj.
När jag väl kommer ifrån och han måste rodda hela cirkusen själv varannan vecka är det mycket troligt att han kommer tröttna inom ett år och vara nöjd med att de kommer till honom ibland nån helg eller några dagar på ett lov. Han är mer intresserad av den ärefulla titeln "Far" än att faktiskt VARA förälder.

Jag har ingenstans att ta vägen medan jag söker bostad utan jag måste ha det först. Vilket också innebär att jag på nåt vis måste få fram pengar till dubbelt boende medan huset säljs. Han kan inte bo kvar själv och när jag väl lämnar vill jag ha så få gemensamma ärenden kvar dvs enbart barnen.

Har nån annan löst nåt liknande? Vet någon nån fond man kan söka pengar från utan att behöva ringa? Jag kan skriva ett mail och förklara läget men kommer liksom behöva pengar innan jag egentligen är ensamstående officiellt.

Jag funderar på om du inte kan be en kollega eller chef om att låna en gammal telefon och köpa ett kontaktkort till den. på så vis har du inte gjort av med pengar som han kan se. Den telefonen har du på jobbet bara så kommer han inte åt den alls. Därifrån ringer du kvinnofridslinjen och rådfrågar om vad du ska göra och därifrån också söker du lägenheter-jag har bott med tre barn i en tvåa, det går bra, och är det bara ett tag är det ju inga problem heller.

Jag tänker att du inte ska utgå från att han samarbetar, så strunta i möbler och annat och fixa det med hjälp av telefonen du förvarar på jobbet sedan-men först lägenhet. Det går nog att när du väl kommit ifrån och låst in dig där, kontakta folk och se om det finns bortskänkes saker du kan få. Folk ställer upp mer än man tror till människor i nöd!

Kontakta socialen även därifrån när du har lägenhet och så.

Man behöver inte lösa alla problem på en gång, ett steg i taget-egentligen är det först en mobil du kan ha på jobbet och ringa ifrån och sedan lägenhet och när du hamnar i lägenheten och inget har är det att skaffa saker- men då är du redan borta från honom och hans största maktgrepp.

 

[Tantan]

Min erfarenhet är att det är svinjobbigt men går. Jag hade dock väldigt bra stöd av både vänner och familj.

Vi har alla byten på skolan eller offentlig parkering (typ ica).

All kommunikation är skriftlig (messenger).

Familjerätten bistod med stöd i två år.

Jag valde att ha eget samtalsstöd också.


Kan du flytta till familjen? Kontakta dem och be om hjälp? Nån vän?

 

[clementine]

Budget och skuldrådgivare har väl inte nån som helst tystnadsplikt?

Källa? Syftar du till kommunens budget och skuldrådgivare? Har svårt att tro att kommunens tjänstemän inte omfattas av tystnadsplikt.
Oavsett. Denna typ av inlägg, i denna kontext - kan vara mer eller mindre livsfarliga. Tänk gärna ett steg till.

 

[Kristall10]

Det skulle vid största sannolikhet inte gå igenom vid en tvist, så det är inget som jag tycker du behöver varna TS om så att hon behöver bli orolig även för det. För barnets bästa arbetar man utifrån och jag har mycket svårt att se att de skulle anse att varannan veckas boende med föräldrarna och en sådan förälder som TS nämner i tråden är något att förespråka för en nyfödd.

@Görel beskrev det bra. Det är inte bra för barnet. Föräldrarna blir "nya" människor från gång till gång, anknytningen får börja om igen och igen. Minnet är inte utvecklat ännu. Det är allt utom "för barnets bästa".

Absolut hör det inte till vanligheten och det är inte meningen att skrämmas, men samtidigt tänker jag att det kan vara bra att vara lite förberedd om det skulle bli en tvist kring det nyfödda barnet.
Självklart handlar det inte om varannan veckas boende för ett spädbarn. Våra bekanta fick hjälp att lägga upp hur de skulle dela upp det så det blev bra för barnet.
Från början delade de på dygnet, en hade natten och den andra dagen och sedan utökades det allt eftersom barnet blev äldre.
Men som jag skrev tidigare så hoppas jag att ts slipper tvist och att allt ordnar sig så bra som möjligt för dem i denna tuffa situation.

 

[Enya]

Absolut hör det inte till vanligheten och det är inte meningen att skrämmas, men samtidigt tänker jag att det kan vara bra att vara lite förberedd om det skulle bli en tvist kring det nyfödda barnet.
Självklart handlar det inte om varannan veckas boende för ett spädbarn. Våra bekanta fick hjälp att lägga upp hur de skulle dela upp det så det blev bra för barnet.
Från början delade de på dygnet, en hade natten och den andra dagen och sedan utökades det allt eftersom barnet blev äldre.
Men som jag skrev tidigare så hoppas jag att ts slipper tvist och att allt ordnar sig så bra som möjligt för dem i denna tuffa situation.

Förberedd på vad? Att bli tvungen att lämna ifrån sig en nyfödd? Det kommer inte att hända för några längre stunder så länge barnet är väldigt litet. Oavsett om han ställer till med en dragkamp eller ej. Han har inget att hämta där, inget alls. Bara att rätta sig efter vad som är bäst för bebisen och det är inte att ha den halva dygnet, vad ska den äta den halvan tex? Här går barnets rättigheter långt. Ja, så småningom är växelvis boende även för bebisen ett alternativ, men som nyfödd behöver hon inte oroa sig, finns inte en sund människa i världen som går med på krav från en pappa att ha växelvis boende i någon form för en nyfödd.

 

[Kristall10]

Förberedd på vad? Att bli tvungen att lämna ifrån sig en nyfödd? Det kommer inte att hända för några längre stunder så länge barnet är väldigt litet. Oavsett om han ställer till med en dragkamp eller ej. Han har inget att hämta där, inget alls. Bara att rätta sig efter vad som är bäst för bebisen och det är inte att ha den halva dygnet, vad ska den äta den halvan tex? Här går barnets rättigheter långt. Ja, så småningom är växelvis boende även för bebisen ett alternativ, men som nyfödd behöver hon inte oroa sig, finns inte en sund människa i världen som går med på krav från en pappa att ha växelvis boende i någon form för en nyfödd.

Det är väl ingen skillnad på om man bor i hop eller inte, pappan har rätt till sitt barn och kan i de allra flesta fall ta hand om bäbis lika bra som mamman.
Vi i den här tråden tycker det är självklart att pappan till ts barn inte bör få ha hand om den nyfödda, men vi vet inte hur myndigheterna kommer att se på det om pappan absolut vill ha hand om sitt nyfödda barn lila mycket som mamman.
Maten är inget problem, mamman kan pumpa bröstmjölk eller så kan barnet få helt eller delvis ersättning.
Så ja, jag tycker det är bra att vara förberedd innan barnet kommer på att det kanske möjligtvis kan bli så i stället för att vara övertygad om att det är omöjligt och sedan få en chock när du sitter där nyförlöst med hormoner och känslor som sprutar åt alla håll och sömnbrist som gör att du knappt kan tänka klart.

 

[gammalek]

Det är väl ingen skillnad på om man bor i hop eller inte, pappan har rätt till sitt barn och kan i de allra flesta fall ta hand om bäbis lika bra som mamman.
Vi i den här tråden tycker det är självklart att pappan till ts barn inte bör få ha hand om den nyfödda, men vi vet inte hur myndigheterna kommer att se på det om pappan absolut vill ha hand om sitt nyfödda barn lila mycket som mamman.
Maten är inget problem, mamman kan pumpa bröstmjölk eller så kan barnet få helt eller delvis ersättning.
Så ja, jag tycker det är bra att vara förberedd innan barnet kommer på att det kanske möjligtvis kan bli så i stället för att vara övertygad om att det är omöjligt och sedan få en chock när du sitter där nyförlöst med hormoner och känslor som sprutar åt alla håll och sömnbrist som gör att du knappt kan tänka klart.

Rent allmänt: det handlar om barnets rätt till sin förälder, inte förälderns rätt till sitt barn.

 

[Johanna1988]

Hur kan jag dokumentera?
Spela in? För det första går det inte att förutse när han säger sånt här. Han kan vara på jobbet hela dygn i sträck ibland utan att jag vet nåt förren sent på kvällen. Han kan vara god som guld flera dagar i sträck.

Jag kan inte gömma diktafoner i rummen - om han hittar dom får vi ett helvete.

Skriva ner? Samma där - om han hittar sånt nedskrivet... skriva i telefonen kanske? Men vad hjälper anteckningar? De är ju inte bevis?

Ekonomin vet jag inte heller hur jag ska bevisa men jag fattar ju hur det ser ut. Allt står på honom. Allt betalas från hans konto.
Fast ändå har jag aldrig några pengar. Jag brukar betala mat och barnens utflykter/hobbies.

Jag ska se om jag kan få tag i nån annan telefon än den här. Och ringa kvinnofridslinjen från den. Jag vet inte ens vad jag ska säga.
Jag blir ju inte slagen, är inte särskilt rädd för det heller.

Det finns sju olika typer av våld.
Fysiskt våld
Psykiskt våld
Sexuellt våld
Ekonomiskt våld
Digitalt våld
Materiellt våld
Latent våld

Det du utsätts för ÄR våld.

 

[Kristall10]

Rent allmänt: det handlar om barnets rätt till sin förälder, inte förälderns rätt till sitt barn.

Helt rätt. Det jag menade var att båda föräldrarna har lika mycket rätt till sitt barn, ingen har mer rätt än den andra. Mamman (eller den som burit barnet i magen) har per automatik inte mer rätt till sitt barn än den andra föräldern förutsatt att båda är kapabla att ta hand om barnet.

 

[Enya]

Helt rätt. Det jag menade var att båda föräldrarna har lika mycket rätt till sitt barn, ingen har mer rätt än den andra. Mamman (eller den som burit barnet i magen) har per automatik inte mer rätt till sitt barn än den andra föräldern förutsatt att båda är kapabla att ta hand om barnet.

Alltså, det är barnet som har rätt till sina föräldrar. Det är den synvinkeln jag diskuterar, och umgänge som är det bästa för barnet. Det är inte att lämna bort barnet när det är nyfött. Man kan ha ett umgänge där man inte behöver avbryta amningen eller ge flaska bara för att pappan ska kunna träffa det. Det handlar inte om att pappan inte är en sämre förälder utan om vad som är bäst för barnet, och det är att inte lämnas bort. Man träffas och umgås med sitt barn inom ramen för vad barnen har för sömn och amning i början.

du kan inte jämföra med dina bekanta där två föräldrar i samspel kom överens om hur de skulle göra för sitt barn med hur det kan bli när en förälder inte kommer samarbeta, där socialtjänsten kommer dra "för barnets bästa", ditt exempel är inte för barnets bästa i en sådan situation.

Jag står fast vid att hon inte behöver oroa sig över att det kan riskera beslutas så vid en tvist. Tids nog ja men inte för en nyfödd. Det är en oro TS nog slipper just nu.

 

[eyz]

Jag har bytt telefon i år, den gamla telefonen har sprucken skärm i ena hörnet och batteriet har väl sett bättre dagar men den duger gott och väl till att ha för att ringa nödvändiga samtal som din man inte kan få reda på. Jag kan köpa ett kontantkort till den och skicka så du kan hämta ut hos ombud. Bor i Västmanland nära gränsen till både Dalarna och Örebro län så bor du hyfsat nära kan fysisk leverans också gå att ordna. Skicka dm om det är intressant. Obs kostnadsfritt för dig givetvis.

 

[Palermo]

Helt rätt. Det jag menade var att båda föräldrarna har lika mycket rätt till sitt barn, ingen har mer rätt än den andra. Mamman (eller den som burit barnet i magen) har per automatik inte mer rätt till sitt barn än den andra föräldern förutsatt att båda är kapabla att ta hand om barnet.

Ingen förälder har någon rätt till sitt barn. Barn har rätt till sina föräldrar.

 

[Habina]

@Jahaja Om du skulle bo i Sollefteå med omnejd så kan jag förmodligen skaka fram ett tillfälligt boende.

Känner så igen mig i din situation, jag räddades av min familj efter fyra års rent helvete. Tänker på dig och önskar att det fanns nåt jag kunde göra.