När barnet inte kan bo hemma?

[Emine]

hur går det för er @Emine ?

Tack för frågan

Det går upp och ner, några utbrott men inte handgemäng. Soc startade dock en utredning på småsyskonen också för att utreda ev våld från sin bror. Minsta höll på att bli nerknuffad från trappen för ett par veckor sedan. Sambon fick då handgripligen flytta sonen... (han var irriterad på syskonet men slog inte men skulle knuffa bort henne och begriper inte hur stark han är eller kan bedöma risker). Sambon ringde då soc själv och berättade så det inte blir nåt att sonen säger att han tog tag i honom.

Datorn har han fått tillbaka så han har mer datatid så även telefonen. Funkar halvbra, han sitter med familjebehandlaren och pratar om detta och gör någon form av schema alla skall ta del av sedan. Men vardagen går fortfarande segt och konflikterna/tjatet blir mycket då han slarvar eller hele enkelt inte gör saker för att tankarna är på datorn.

Pappans nya har håller sig undan men hade minsann ringt soc fler gånger. Då för att sonen skickat nån bild till henne. Han ser ju henne som en vän ändå och hon är sen enda från pappans sida som skriver till henne. Soc hade sagt att hon får göra en ”tumme upp” men inte mer då kontakten blir skadlig just nu.

Soc har även kontaktat skolan ang problematiken där, läraren vill inte ta bort datorn helt utan i 2 ämnen. De kommer fortsätta ha kontakt med skolan. Vi har även haft möte med soc skola familjebehandlare osv ihop


Så det går med myrsteg långsamt framåt även om det är en lång väg kvar. Jag är totalt slutkörd. Sonen tycker det är bättre men ser inte sin egen del i varför.

Ungefär så är läget nu

 

[Rouise]

Tack för frågan

Det går upp och ner, några utbrott men inte handgemäng. Soc startade dock en utredning på småsyskonen också för att utreda ev våld från sin bror. Minsta höll på att bli nerknuffad från trappen för ett par veckor sedan. Sambon fick då handgripligen flytta sonen... (han var irriterad på syskonet men slog inte men skulle knuffa bort henne och begriper inte hur stark han är eller kan bedöma risker). Sambon ringde då soc själv och berättade så det inte blir nåt att sonen säger att han tog tag i honom.

Datorn har han fått tillbaka så han har mer datatid så även telefonen. Funkar halvbra, han sitter med familjebehandlaren och pratar om detta och gör någon form av schema alla skall ta del av sedan. Men vardagen går fortfarande segt och konflikterna/tjatet blir mycket då han slarvar eller hele enkelt inte gör saker för att tankarna är på datorn.

Pappans nya har håller sig undan men hade minsann ringt soc fler gånger. Då för att sonen skickat nån bild till henne. Han ser ju henne som en vän ändå och hon är sen enda från pappans sida som skriver till henne. Soc hade sagt att hon får göra en ”tumme upp” men inte mer då kontakten blir skadlig just nu.

Soc har även kontaktat skolan ang problematiken där, läraren vill inte ta bort datorn helt utan i 2 ämnen. De kommer fortsätta ha kontakt med skolan. Vi har även haft möte med soc skola familjebehandlare osv ihop


Så det går med myrsteg långsamt framåt även om det är en lång väg kvar. Jag är totalt slutkörd. Sonen tycker det är bättre men ser inte sin egen del i varför.

Ungefär så är läget nu

Åh förstår att det är en långsam process och att det känns som en lång väg att gå men va Skönt ändå att höra att ni får mer stöd nu från soc och familjebehandlare, Framförallt med både skolan och pappans nya!

 

[Carmis]

Nja, hade han gått att resonera med hade det nog funkat. Visst OM man lyckas ha ett samtal med honom där man kommer överens om saker fallerar det ändå direkt efteråt. Han kan resonera klokt och sansat men i slutänden är det enda han hört det om datatid. Resten liksom försvinner... och det han själv lovat är som bortblåst.

Mitt svar är inte enbart kopplat till just det här inlägget i tråden från dig.
Vill för det första skicka en virtuell kram, för det andra säga att en tillsynes olöslig situation kan förändras och för det tredje berätta lite om egna erfarenheter.

Jag har de senaste 20 åren på en lika sätt jobbat med frågor som rör personer som hör till personkrets 1 och 2 LSS. Både barn och vuxna.

Jag tycker mig ha stor erfarenhet av att möta och bemöta så väl personer med IF, Autism (i olika grad) som deras närstående och inkopplade ”myndigheter”.

Att vara helt dränerad på energi, uppgiven, ledsen och rädd är du inte ensam om.

Det finns (som du förstås vet) alltid en person ”bakom” diagnosen/diagnoserna. Personen är sällan ”ond”. Diagnoserna och de krav som finns kring personen kan dock även i den mest stabila sociala kontext göra att personen omöjligt kan förstå och hantera sin situation eller bli förstådd och ”hanterad” av omgivningen. Kontentan blir katastrof, för alla.

Autism (med normal begåvning) ensamt är tufft att ha/förstå sig på, det finns inte helt sällan dessutom ytterligare samsjuklighet eller känslighet för stimuli som i sig ger en ökad utsatthet för individen och omgivningen. Tonår och trötthet på det...

Jag har sett många situationer rätas upp trots att det verkar ”omöjligt” och ibland efter långt ”lidande”. Både med hjälp av LSS 9:8/9-boende, socialpsykiatri, familjehem, internatskola och medicin.

Jag har dessvärre också sett personer som blivit ”svikna av samhället” och på grund av sina svårigheter hamnat i destruktiva beteenden/situationer. Din son är fortfarande ung och har framtiden för sig.

Jag tycker att du är modig som ber om hjälp, råd och vågar berätta! Jag tycker att du ska försöka orka fortsätta kräva hjälp för dig/er. Jag tror att ni behöver ett avbrott för att hitta er själva på varsitt håll, bli stabilare och bygga upp er.

I mitt fall (och jag jobbar som sagt i sektorn vilket gjorde det både svårare och lättare) stod jag natt efter natt och lyssnade på makens och sonens bråk, sov med ena ögat öppet, skyddade mitt mindre barn, räknade knivar, svarade i telefonen när ordningsvakter på stan ringde, höll skenet uppe mot bekanta för att skydda sonen, grät, blev trött, förstod att det inte skulle hålla, gjorde scheman, rutiner, överenskommelser, hoppades det skulle hjälpa, allt bröts.

Stod desperat vaken på nätterna när polisen kom för att maken ringt och tänkte på hur jag skulle klara jobbet dagen efter.

Tillslut blev det ohållbart.

Sonen fick en akut plats på socialpsykiatriskt övergångsboende. Psykiatrin vaknade till. Medicinering i kombination med nya rutiner/omgivning gjorde gott. Maken och jag fick en ingång.

Nu har han ett stabilt nytt boende i egen lgh med stöd. Vi umgås igen och han söker vår kontakt. Han mår bra, är sedd utifrån sig själv. Vi har bra kontakt med hans stödpersoner. Nu kan vi till och med prata om hur det var med honom. För honom verkar det varit ”lite som en dröm”, hans minnen är suddiga. Mina minnen är skarpa. Men jag litar på honom igen och har den distans som krävs för att kunna hantera om något eskalerar utan att ”gå igång”.

Svamligt? Ja, troligen. Ett försök att visa att du inte är ensam.

 

[Emine]

Mitt svar är inte enbart kopplat till just det här inlägget i tråden från dig.
Vill för det första skicka en virtuell kram, för det andra säga att en tillsynes olöslig situation kan förändras och för det tredje berätta lite om egna erfarenheter.

Jag har de senaste 20 åren på en lika sätt jobbat med frågor som rör personer som hör till personkrets 1 och 2 LSS. Både barn och vuxna.

Jag tycker mig ha stor erfarenhet av att möta och bemöta så väl personer med IF, Autism (i olika grad) som deras närstående och inkopplade ”myndigheter”.

Att vara helt dränerad på energi, uppgiven, ledsen och rädd är du inte ensam om.

Det finns (som du förstås vet) alltid en person ”bakom” diagnosen/diagnoserna. Personen är sällan ”ond”. Diagnoserna och de krav som finns kring personen kan dock även i den mest stabila sociala kontext göra att personen omöjligt kan förstå och hantera sin situation eller bli förstådd och ”hanterad” av omgivningen. Kontentan blir katastrof, för alla.

Autism (med normal begåvning) ensamt är tufft att ha/förstå sig på, det finns inte helt sällan dessutom ytterligare samsjuklighet eller känslighet för stimuli som i sig ger en ökad utsatthet för individen och omgivningen. Tonår och trötthet på det...

Jag har sett många situationer rätas upp trots att det verkar ”omöjligt” och ibland efter långt ”lidande”. Både med hjälp av LSS 9:8/9-boende, socialpsykiatri, familjehem, internatskola och medicin.

Jag har dessvärre också sett personer som blivit ”svikna av samhället” och på grund av sina svårigheter hamnat i destruktiva beteenden/situationer. Din son är fortfarande ung och har framtiden för sig.

Jag tycker att du är modig som ber om hjälp, råd och vågar berätta! Jag tycker att du ska försöka orka fortsätta kräva hjälp för dig/er. Jag tror att ni behöver ett avbrott för att hitta er själva på varsitt håll, bli stabilare och bygga upp er.

I mitt fall (och jag jobbar som sagt i sektorn vilket gjorde det både svårare och lättare) stod jag natt efter natt och lyssnade på makens och sonens bråk, sov med ena ögat öppet, skyddade mitt mindre barn, räknade knivar, svarade i telefonen när ordningsvakter på stan ringde, höll skenet uppe mot bekanta för att skydda sonen, grät, blev trött, förstod att det inte skulle hålla, gjorde scheman, rutiner, överenskommelser, hoppades det skulle hjälpa, allt bröts.

Stod desperat vaken på nätterna när polisen kom för att maken ringt och tänkte på hur jag skulle klara jobbet dagen efter.

Tillslut blev det ohållbart.

Sonen fick en akut plats på socialpsykiatriskt övergångsboende. Psykiatrin vaknade till. Medicinering i kombination med nya rutiner/omgivning gjorde gott. Maken och jag fick en ingång.

Nu har han ett stabilt nytt boende i egen lgh med stöd. Vi umgås igen och han söker vår kontakt. Han mår bra, är sedd utifrån sig själv. Vi har bra kontakt med hans stödpersoner. Nu kan vi till och med prata om hur det var med honom. För honom verkar det varit ”lite som en dröm”, hans minnen är suddiga. Mina minnen är skarpa. Men jag litar på honom igen och har den distans som krävs för att kunna hantera om något eskalerar utan att ”gå igång”.

Svamligt? Ja, troligen. Ett försök att visa att du inte är ensam.

Tack för ditt fina svar. Och givande att höra någon som haft det liknande och där det ändå gått så bra det kan gå.

Idag (var ju några månader sedan jag skrev i denna tråden) har vi fortfarande kvar familjebehandlaren, vilket just ju inte leder till så mycket. Våldet har upphört men konflikterna är många. Socutredningen är avslutad, både gällande honom och syskonen (gjordes en för att se hur illa de for av honom).

Soc och familjebehandlare hjälper fortfarande till med skolan och inser också hur segt allt går och är otroligt missnöjda med bristen på stöd till honom därifrån. Men det är skönt att de tar dessa möten och håller koll. Och som familjebehandlaren säger ”kanske får han E i de flesta ämnena men här har de slösat bort en elev som har kapacitet för så enormt mycket högre betyg.

Vi bestämde också att det blir resursskola med internat i höst. Just ju vet vi inte vilken men även där hjälper familjebehandlaren till att trycka på. Så vi slipper stå ensamma i det, det är ju en ganska lång process.

Såsom du har har är väl dit vi känner att vi behöver komma. Att kunna umgås utan konflikter och ha en bra relation utefter situationen. Och låta de som jobbar med detta faktiskt ta över vardagen. Han har stora resurser och kan massor men vi härhemma är definitivt inte rätt personer för det gällande honom.
Återigen, tack för ditt fina inlägg. Det ger hopp

 

[Milosari]

När det gäller konflikthanteringen så finns det personer som är experter på just detta, och jag uppmanar er att gå kurser i det. Lite omflyttning av ansvar liksom. Om sonen är i affekt och lappar till någon i sin omgivning, är det då hans fel om omgivningen hade kunnat förhindra både utbrott och slag? Jag har jobbat med personer (från lågstadiet till 30-årsålder) med autism och utåtagerande i över 15 år som elevassistent och personlig assistent. Nästan alla mina brukare/elever har haft försvårande diagnoser i form av utvecklingsstörning och flertalet behöver dubbel eller trippel bemanning eftersom de kan bli farliga om något går snett. MEN med rätt typ av hantering så kan man få ner våldet mot personal och familj till nästan noll. Det gick verkligen inte på en dag och hos den svåraste personen hade vi proffshandledning varannan vecka, plus mängder med kurser utöver det. Men det har lärt mig att hantera även andra personer (inkl mitt eget stökiga lilla barn) på ett sätt som har varit så himla nyttigt. Om du vill kan jag kolla upp om det finns webbaserade utbildningar på gång?


I tidigare inlägg så är tonen mot sonen sådan att det är helt uppenbart att ni behöver mer utbildning. Du skriver flera gånger att han "hånler" och med det så kommer en rad egenskaper som han nog inte har. Du skriver också att han vill styra och ha kontroll över familjen och att det då är dåligt eftersom han kanske borde se till att följa sina egna tidplaner först. Men ett signum för diagnoserna (och faktiskt stress i största allmänhet) är ju att försöka skapa begriplighet och förutsägbarhet. Dvs kan ni bli mer begripliga så blir det lättare för honom. Ganska rimligt ändå, ni är välfungerande och flexibla, och han har en kraftigt nedsatt förmåga.

Dessutom verkar det saknas en förståelse för att förflyttning/aktivitetsbyte kan vara oerhört påfrestande. Han är alltså inte lat eller ovillig, det är bara övermäktigt ibland.

Detta är några exempel som jag tror att flera har reagerat på och där jag tror att utbildning enbart är till hjälp. Nej alla utbildningar passar inte till allt, men tillräckligt många kan sammantaget ge ett väldigt bra stöd. Dessutom får ni kontakt med andra familjer som kanske kan stötta er i hur man får de insatser man har rätt till.

 

[Emine]

När det gäller konflikthanteringen så finns det personer som är experter på just detta, och jag uppmanar er att gå kurser i det. Lite omflyttning av ansvar liksom. Om sonen är i affekt och lappar till någon i sin omgivning, är det då hans fel om omgivningen hade kunnat förhindra både utbrott och slag? Jag har jobbat med personer (från lågstadiet till 30-årsålder) med autism och utåtagerande i över 15 år som elevassistent och personlig assistent. Nästan alla mina brukare/elever har haft försvårande diagnoser i form av utvecklingsstörning och flertalet behöver dubbel eller trippel bemanning eftersom de kan bli farliga om något går snett. MEN med rätt typ av hantering så kan man få ner våldet mot personal och familj till nästan noll. Det gick verkligen inte på en dag och hos den svåraste personen hade vi proffshandledning varannan vecka, plus mängder med kurser utöver det. Men det har lärt mig att hantera även andra personer (inkl mitt eget stökiga lilla barn) på ett sätt som har varit så himla nyttigt. Om du vill kan jag kolla upp om det finns webbaserade utbildningar på gång?


I tidigare inlägg så är tonen mot sonen sådan att det är helt uppenbart att ni behöver mer utbildning. Du skriver flera gånger att han "hånler" och med det så kommer en rad egenskaper som han nog inte har. Du skriver också att han vill styra och ha kontroll över familjen och att det då är dåligt eftersom han kanske borde se till att följa sina egna tidplaner först. Men ett signum för diagnoserna (och faktiskt stress i största allmänhet) är ju att försöka skapa begriplighet och förutsägbarhet. Dvs kan ni bli mer begripliga så blir det lättare för honom. Ganska rimligt ändå, ni är välfungerande och flexibla, och han har en kraftigt nedsatt förmåga.

Dessutom verkar det saknas en förståelse för att förflyttning/aktivitetsbyte kan vara oerhört påfrestande. Han är alltså inte lat eller ovillig, det är bara övermäktigt ibland.

Detta är några exempel som jag tror att flera har reagerat på och där jag tror att utbildning enbart är till hjälp. Nej alla utbildningar passar inte till allt, men tillräckligt många kan sammantaget ge ett väldigt bra stöd. Dessutom får ni kontakt med andra familjer som kanske kan stötta er i hur man får de insatser man har rätt till.

Tack, men jag har redan 2 års yrkesutbildning i ämnet samt jobbar med detta. Det du tar upp är otroligt basic saker gällande hans diagnoser som vi varit medvetna om sedan han fick dem dvs i 13 år.

Vi har idag redan de insatser vi behöver och fått en ännu klarare bild av sonen av familjebehandlaren. Han är den ”typen” som tvångsmässigt måste protestera, argumentera och göra en stor sak av minsta tillsägelse/att man ber om något.

Sedan är det extremt stor skillnad på att ha något som yrke och att ha det hemma. I yrket kan du släppa det när du stänger dörren och går hem. Hemma ”jobbar” du 24/7 med läkarkontakter, familjebehandlare, motvillig skola som inte begriper alls att ett samtal hemma inte hjälper ”för en 15 åring skall klara ditt och datt”, och dessutom ett barn med stora behov samt att rådda 2 barn utan diagnos som dagligen blir utsatta av honom. I tillägg då en oro för maten barnet inte äter, utebliven medicin, sämre hälsa och konstant övervakning mellan honom och de mindre syskonen.

Hur det blir i en familj till sist är svårt att föreställa sig om man inte suttit i det. För det finns ingen återhämtning någonstans, inte heller någon glädje i familjen utom korta stunder. Och ingen kan slappna av i hemmet.

Så som sagt flytt och internat tror både vi och familjebehandlaren på.

Så mer utbildning och mer förståelse är inte lösningen på detta. Hade det varit såpass enkelt hade det varit löst för längesedan.

Sedan att man som totalt utmattad och sjukskriven till och från inte lyckas få med varje detalj eller veta att man skulle granskas under lupp för varje utryck man skriver när man mest ville skriva av sig för att inte tolkas som okunnig och oförstående var inget jag räknade med.

 

[em-pirre]

När det gäller konflikthanteringen så finns det personer som är experter på just detta, och jag uppmanar er att gå kurser i det. Lite omflyttning av ansvar liksom. Om sonen är i affekt och lappar till någon i sin omgivning, är det då hans fel om omgivningen hade kunnat förhindra både utbrott och slag? Jag har jobbat med personer (från lågstadiet till 30-årsålder) med autism och utåtagerande i över 15 år som elevassistent och personlig assistent. Nästan alla mina brukare/elever har haft försvårande diagnoser i form av utvecklingsstörning och flertalet behöver dubbel eller trippel bemanning eftersom de kan bli farliga om något går snett. MEN med rätt typ av hantering så kan man få ner våldet mot personal och familj till nästan noll. Det gick verkligen inte på en dag och hos den svåraste personen hade vi proffshandledning varannan vecka, plus mängder med kurser utöver det. Men det har lärt mig att hantera även andra personer (inkl mitt eget stökiga lilla barn) på ett sätt som har varit så himla nyttigt. Om du vill kan jag kolla upp om det finns webbaserade utbildningar på gång?


I tidigare inlägg så är tonen mot sonen sådan att det är helt uppenbart att ni behöver mer utbildning. Du skriver flera gånger att han "hånler" och med det så kommer en rad egenskaper som han nog inte har. Du skriver också att han vill styra och ha kontroll över familjen och att det då är dåligt eftersom han kanske borde se till att följa sina egna tidplaner först. Men ett signum för diagnoserna (och faktiskt stress i största allmänhet) är ju att försöka skapa begriplighet och förutsägbarhet. Dvs kan ni bli mer begripliga så blir det lättare för honom. Ganska rimligt ändå, ni är välfungerande och flexibla, och han har en kraftigt nedsatt förmåga.

Dessutom verkar det saknas en förståelse för att förflyttning/aktivitetsbyte kan vara oerhört påfrestande. Han är alltså inte lat eller ovillig, det är bara övermäktigt ibland.

Detta är några exempel som jag tror att flera har reagerat på och där jag tror att utbildning enbart är till hjälp. Nej alla utbildningar passar inte till allt, men tillräckligt många kan sammantaget ge ett väldigt bra stöd. Dessutom får ni kontakt med andra familjer som kanske kan stötta er i hur man får de insatser man har rätt till.

Du har säkert också koll på trotssyndrom. Där hjälper nog lågaffeltivt bemötande osv men även med det samt medicinering och stabil välplanerad vardag är det ändå oftast kaos och slagsmål. Trotssyndrom suger verkligen så jävla mycket.

 

[lundsbo]

Tack, men jag har redan 2 års yrkesutbildning i ämnet samt jobbar med detta. Det du tar upp är otroligt basic saker gällande hans diagnoser som vi varit medvetna om sedan han fick dem dvs i 13 år.

Vi har idag redan de insatser vi behöver och fått en ännu klarare bild av sonen av familjebehandlaren. Han är den ”typen” som tvångsmässigt måste protestera, argumentera och göra en stor sak av minsta tillsägelse/att man ber om något.

Sedan är det extremt stor skillnad på att ha något som yrke och att ha det hemma. I yrket kan du släppa det när du stänger dörren och går hem. Hemma ”jobbar” du 24/7 med läkarkontakter, familjebehandlare, motvillig skola som inte begriper alls att ett samtal hemma inte hjälper ”för en 15 åring skall klara ditt och datt”, och dessutom ett barn med stora behov samt att rådda 2 barn utan diagnos som dagligen blir utsatta av honom. I tillägg då en oro för maten barnet inte äter, utebliven medicin, sämre hälsa och konstant övervakning mellan honom och de mindre syskonen.

Hur det blir i en familj till sist är svårt att föreställa sig om man inte suttit i det. För det finns ingen återhämtning någonstans, inte heller någon glädje i familjen utom korta stunder. Och ingen kan slappna av i hemmet.

Så som sagt flytt och internat tror både vi och familjebehandlaren på.

Så mer utbildning och mer förståelse är inte lösningen på detta. Hade det varit såpass enkelt hade det varit löst för längesedan.

Sedan att man som totalt utmattad och sjukskriven till och från inte lyckas få med varje detalj eller veta att man skulle granskas under lupp för varje utryck man skriver när man mest ville skriva av sig för att inte tolkas som okunnig och oförstående var inget jag räknade med.

Hittade tråden och har sträckläst den. Undrar så klart hur det går? Blev det något internat och har relationen förbättrats?