Till TS till att börja med så håller jag med de som har skrivit innan att när det gäller din syster så verkar det ju vara något annat än att du inte har några barn som är bekymret egentligen. Känns som att ifall du hade haft barn så hade hon hittat något annat att ta ut sin gränslöshet och vad det verkar av beskrivningen sina mindervärdeskomplex på.
Sen är det ju fascinerande obegripligt hur just barn och familjebildande är så normstyrt och att människor blir så gränslösa kring detta. För detta förekommer ju i alla aspekter av barnfrågan.
Jag har också fått utså min beskärda del av detta, även om jag idag är trebarnsförälder. Jag och min man blev tillsammans när vi var 19 och fick vårt första barn när vi var 29. Jag vet inte hur många gånger jag har fått gränslösa frågor om när vi tänkte skaffa barn från folk jag knappt känner. Gärna i ett fullsatt lunchrum av någon inte känner mig bättre än att den inte ens vet vad min man heter. Vi visste väl att vi ville försöka få barn så småningom, men absolut inte i närtid, och det var verkligen inte något vi ville diskutera med andra.
Än värre blev dessa frågor efter att vi gift oss. En gång fick jag frågan i lunchrummet av en dam som absolut inte var en nära kollega utan vi delade lunchrum typ. "Är det inte dags för tillökning snart nu när ni är gifta och allt". Då hade vi börjat försöka få barn och jag hade fått missfall två dagar tidigare.
Sen efter det har jag varit gravid och fått barn tre gånger och under graviditeterna fortsätter gränslösheten. Det ska frågas om man har gått upp i vikt, berättas om hur hemskt det var när man själv var gravid och klappas på magen utan att fråga och kommenteras hur magen ser ut. Vilken normal människa går fram till en icke-gravid person och börjar klappa den på magen och kommentera dess form?
Sen finns barnet och då börjas det tjatas om syskon.
Sen när vi hade två barn ett av varje kön fick vi massa kommentarer om "vad bra det blev" med en av varje, när vi hela tiden visste att vi ville ha en trea.
Nu har vi tre barn och kommentarerna handlar om hur fullt upp vi måste ha det och oj oj oj vad många barn ni har.
Känner i det viss lättnad över att vi inte har några planer på ett fjärde barn
Summa summarum är väl att man inte kommer ifrån detta nästan oavsett vilken hörna man befinner sig i.
För oss våra familjer och nära vänner varit helt oproblematiska i detta och varken antagit, insinuerat eller ställt märkliga frågor. Utan det har i regel kommit från mer ytliga bekanta, kollegor som vi inte arbetar särskilt nära och liknande. Tror att det är ganska vanligt att det är så? Funderar lite på ifall det är samma strukturer som debattklimat på internet som ligger bakom? Precis som folk inte öser ur sig den kritik och fördomsfullhet de kör med på nätet när de pratar IRL, så ställer de inte sina gränslösa frågor till folk som de har en nära relation med?