Sova över hos killar

[Badger]

Det är intressant att man som förälder aldrig kan göra rätt och tydligen ska scammas fast att andra inte vet ett dugg om situationen. Poängen var liksom inte relationen med min dotter (som kommer av obearbetad sorg från henne att pappa skiter i henne och det går ut över mig, jag behöver givetvis ingen bukefalists dömande för det, hon får professionell hjälp för sitt mående och vi får den hjälp vi behöver av bup och jag förutsätts att det inte behövs tas upp i den här tråden igen).

Min fundering var mer åt det praktiska hållet, det har aldrig ens varit diskuterbart att jag skulle sova med killar när jag var 15, såklart i större gäng så som klassresa etc men det här handlar alltså om två äldre killar och två tjejer där den ena inte ens är 15.
Jag tycker jag har fått svar på min fråga nu och är ändå inne på att hon får vänta ett par år, till gymnasium, 15 känns för ungt helt enkelt, framförallt utifrån att hon har noll konsekvenstänk, hon hinner sova med killar och hon lär inte bli skadad för livet för att jag drar en gräns.

Med det sagt tror inte jag heller att man kan eller ska hindra henne handbegripligen, vad jag däremot kan göra är att hon inte får tävla på den nivån hon önskar, respekterar hon inte min gränsdragning, som definitivt inte är extrem på något sätt, så vill jag inte köra norden runt för för att tävla ponnyhoppning och lägga de enormt mycket pengar det handlar om för en vanlig löneanställd. Då har hon ändå ett val tycker jag. Hittills har hon därför inte gjort saker som jag säger nej till.

Sedan är kanske frågan om skolan en annan sak och relativt offtopic, men jag kollade reglerna för det internat för gymnasieskolan som ligger närmast oss, även där står med all tydlighet att personal har rätt att gå in på rummen. Jag tror inte att det kan förhindras när det kommer till skolmiljöer, vilket internat klassas som. Även i vår högstadieskola har personalen såklart rätt att gå in i elevernas låsta skåp, i vårt län söker polisen igenom skolorna regelbundet med narkotikahundar dessutom.

Håller med dig, tänker att det behöver ju inte heller vänta om situationen vore en annan. Om man hade tänkt sig samma gäng, men alla hade samma ålder och du hade träffat killarna och tjejen många gånger när de hängt hemma hos er och spelat spel. Och så ville de vara i en sommarstuga och spela spel osv en kväll o sova över. Det vore ju en helt annan sak.

 

[Cambrie]

Håller med dig, tänker att det behöver ju inte heller vänta om situationen vore en annan. Om man hade tänkt sig samma gäng, men alla hade samma ålder och du hade träffat killarna och tjejen många gånger när de hängt hemma hos er och spelat spel. Och så ville de vara i en sommarstuga och spela spel osv en kväll o sova över. Det vore ju en helt annan sak.

Ja det är en annan sak. Tjejkompisen känner jag väl, tyvärr har de inget gott inflytande på varandra och tjejkompisen får inga konsekvenser alls för sitt beteende, det handlar om till exempel vejpande och att de vid ett flertal tillfällen dragit från skolan och sådana saker. Ska tilläggas att dottern har flera andra vänner som är betydligt lättare och där är hon betydligt lugnare men just med den här kompisen sköter hon sig inte alls (jag ger inte skulden till kompisen för jag vet inte vem som drar med vem, men jag vet väldigt tydligt att kompisen inte får några konsekvenser alls). Det är väl kanske just sådana grejer som gör att det inte känns bra i magen. Plus då dotterns eget konsekvenstänk.

Jag förstår absolut att man inte skulle kunna hindra dem att ha sexorgie om det är så - även om jag personligen kan tycka att är man inte beredd att ta konsekvenserna av sitt handlande så är man kanske för ung för sex, det kan ju liksom bli barn, dottern vill absolut inte ha barn som det är nu i sitt liv alls, men skulle som sagt utan problem kunna behålla det för att jag inte vill ha ett barn till att sköta och sedan inte ta sitt ansvar, resultatet av oönskad graviditet skulle alltså kunna bli ett oönskat barn som hela sitt liv kommer undra varför mamma lämnat bort det vilket är ett troligt slutligt resultat av graviditet just nu, men egentligen är det inte sex jag är orolig för.

Just den av de här två killarna som hon umgås mest med känner jag inte alls men har uppfattat honom på dotterns tidigare berättelser som lite mesig, jag vet också att han tjatat, tidigare på i princip samtliga i tjejgänget om att bli tillsammans och vet att han länge tjatat på dottern. Hon hävdar att de bara är kompisar idag men det kan man ju absolut i den åldern ändra sig om att inte vara intresserad till att vara intresserad men som sagt, för mig känns det som en del varningsflaggor...

Ja, jag har i alla fall beslutat mig att det får vänta, men det är som du säger, under andra förutsättningar hade jag väl kanske tänkt annorlunda.

 

[Imogen]

Jag körde med att jag var smartast och visste mest och bäst.
Det var alltså något som jag behövde bevisa för att få den sortens respekt.

Med andra barnet, den äldsta sonen, så var det svårt.
Han var smartare än de flesta vuxna redan som 7-åring.
Något som gav andra och helt nya utmaningar.

Vad menar du med smart i det här sammanhanget?

 

[Lingon]

Ja det är en annan sak. Tjejkompisen känner jag väl, tyvärr har de inget gott inflytande på varandra och tjejkompisen får inga konsekvenser alls för sitt beteende, det handlar om till exempel vejpande och att de vid ett flertal tillfällen dragit från skolan och sådana saker. Ska tilläggas att dottern har flera andra vänner som är betydligt lättare och där är hon betydligt lugnare men just med den här kompisen sköter hon sig inte alls (jag ger inte skulden till kompisen för jag vet inte vem som drar med vem, men jag vet väldigt tydligt att kompisen inte får några konsekvenser alls). Det är väl kanske just sådana grejer som gör att det inte känns bra i magen. Plus då dotterns eget konsekvenstänk.

Jag förstår absolut att man inte skulle kunna hindra dem att ha sexorgie om det är så - även om jag personligen kan tycka att är man inte beredd att ta konsekvenserna av sitt handlande så är man kanske för ung för sex, det kan ju liksom bli barn, dottern vill absolut inte ha barn som det är nu i sitt liv alls, men skulle som sagt utan problem kunna behålla det för att jag inte vill ha ett barn till att sköta och sedan inte ta sitt ansvar, resultatet av oönskad graviditet skulle alltså kunna bli ett oönskat barn som hela sitt liv kommer undra varför mamma lämnat bort det vilket är ett troligt slutligt resultat av graviditet just nu, men egentligen är det inte sex jag är orolig för.

Just den av de här två killarna som hon umgås mest med känner jag inte alls men har uppfattat honom på dotterns tidigare berättelser som lite mesig, jag vet också att han tjatat, tidigare på i princip samtliga i tjejgänget om att bli tillsammans och vet att han länge tjatat på dottern. Hon hävdar att de bara är kompisar idag men det kan man ju absolut i den åldern ändra sig om att inte vara intresserad till att vara intresserad men som sagt, för mig känns det som en del varningsflaggor...

Ja, jag har i alla fall beslutat mig att det får vänta, men det är som du säger, under andra förutsättningar hade jag väl kanske tänkt annorlunda.

Det du berättar är för många varningsflaggor för mig. Nä, jag hade inte heller tyckt att det var nåt jag hade velat att min dotter skulle göra. Jag tycker att du resonerar klokt!

 

[Luff]

Lördag 1982. Jag,14 år, åkte med tre andra ungdomar från en förening för att hälsa på en kille som var inlagd på sjukhus i storstaden. Chauffören var 22. En mesig kille som ofta agerade chaufför men som jag knappt pratat med. Ingen som jag ville umgås med, inte min sorts person. Vi var borta hela dagen. Dom två andra stannade kvar i storstaden. Vi åkte väl hemåt vid 18-tiden. Jag hade under dagen märkt att han ville gå bredvid mig så jag hade på mitt vis hållt avstånd. Demonstrativt inte suttit bredvid honom och gått bakom eller framför. Jag var jättetrött och slumrade på vägen hem. När vi är 4 mil hemifrån känner jag en hand på låret, uppe vid skrevet och den gnuggar lillfingret fram och tillbaka på mitt skrev. Jag frös, i fem sekunder, tar sen hans hand och kastar bort den. Kan inte titta på honom. Han mumlar något om att: -"Jag trodde tjejer gillade sådant." Jag får ur mig: "-Inte jag".
Jag skulle helst ha hoppat ur bilen där men vågade inte säga åt honom att stanna. Resten av vägen vägrar jag prata med honom och till slut är jag hemma. INGEN hade saknat oss på flera timmar. Vad som helst kunde ha hänt.

Det var ju bara en oskyldig dagsutflykt för att besöka en kompis på sjukhus men den här vuxna slemtratten passade på. Hade jag inte vågat ta bort hans hand så gud vet vad som hänt eftersom jag frös. Sa inte Nej eller Sluta. Jag som alltid försvarat mig och andra, stark som få tjejer.

 

[Enya]

Men där så funderar jag litet på vad som är hönan och vad som är ägget?

Kanske är det ett sätt att få just lätta tonåringar?
Man är ju inte taskig mot sin bästa vän.

Visst, du bestämmer inte heller över din bästa vän, gör du? Säger nej och anser dig veta bäst över vad som är rätt och fel i personens liv? Har sista ordet? Har ansvar?

Att INTE vara sitt barns bästa vän betyder automatiskt inte att man är barnets ovän och hatar det. Jag antar jag skulle ha skrivit det så det inte misstolkas, förstås. Buke som vanligt. Man är förälder och vuxen, barnet är ens avkomma och inte utvecklad i hjärnan ännu, även om den tror det.

 

[Inte_Ung]

Vad menar du med smart i det här sammanhanget?

Allt som du kan lägga i begreppet "smart".

Men i första hand IQ.

 

[Inte_Ung]

Visst, du bestämmer inte heller över din bästa vän, gör du? Säger nej och anser dig veta bäst över vad som är rätt och fel i personens liv? Har sista ordet? Har ansvar?

Nej det gör jag inte.
Men.
Jag förväntar mig att min bästa vän skall vara snäll mot mig.
Och jag förväntar mig att min bästa vän skall lyssna på mina goda råd.
Om min bästa vän gör dumma saker trots mina väl grundade och förklarade varningar och förväntar sig att jag skall ta ansvar för det, så är den inte längre min bästa vän.

Då inträder ett annat förhållande och det blir på ett helt annat sätt.
Och det gäller alla.
Vilket sätt är däremot beroende på situation och omständigheter.

 

[Enya]

Nej det gör jag inte.
Men.
Jag förväntar mig att min bästa vän skall vara snäll mot mig.
Och jag förväntar mig att min bästa vän skall lyssna på mina goda råd.
Om min bästa vän gör dumma saker trots mina väl grundade och förklarade varningar och förväntar sig att jag skall ta ansvar för det, så är den inte längre min bästa vän.

Då inträder ett annat förhållande och det blir på ett helt annat sätt.
Och det gäller alla.
Vilket sätt är däremot beroende på situation och omständigheter.

Det är ditt barn du pratar om. Du kan inte sluta vara bästa vän med ditt barn om du en gång valt att vara det. Du har all rätt i världen att välja bort dina vänner, det är bara att göra, av vilken orsak du än känner, men dina barn kan du inte göra så med. Alltså fungerar det inte teoretiskt att se sina barn som "bästa vänner" när man är den vuxna, barnet är barn och du är den som bestämmer, har sista ordet och även ansvaret. Det är inte goda råd man ger enbart som förälder. Man är förälder och det är man även om barnet struntar i goda råd och varningar och beter sig illa. Det är ytterligare en skillnad mellan bästa vänner och att vara förälder.

 

[skiesabove]

Håller med dig, tänker att det behöver ju inte heller vänta om situationen vore en annan. Om man hade tänkt sig samma gäng, men alla hade samma ålder och du hade träffat killarna och tjejen många gånger när de hängt hemma hos er och spelat spel. Och så ville de vara i en sommarstuga och spela spel osv en kväll o sova över. Det vore ju en helt annan sak.

Ja precis, det hade jag inte heller haft något problem med.

Det är inte sova över med killar som är problemet, det är att i just den här situationen så var det en hel stapel av riskfaktorer.

 

[Inte_Ung]

Det är ditt barn du pratar om. Du kan inte sluta vara bästa vän med ditt barn om du en gång valt att vara det.

Jo det kan jag.

Då blir det en helt annan relation.

Man kan sluta vara bästa vän med precis vem som helst.
Resultatet blir dock olika.

 

[Enya]

Jo det kan jag.

Då blir det en helt annan relation.

Man kan sluta vara bästa vän med precis vem som helst.
Resultatet blir dock olika.

Vad blir det då för relation? Föräldraskap? Och hur upplever barnet det när du inte är bästa vän längre?

I att vara förälder ingår givetvis vänskap i en form för mig, men just det där jag hör många gånger om "bästa vän", har aldrig suttit rätt eftersom jag inte bestämmer över min bästa vän, inte är överordnad. Att behandla sina familjemedlemmar vänligt och med kärlek ingår ju i föräldraskapet.

 

[Inte_Ung]

Vad blir det då för relation? Föräldraskap? Och hur upplever barnet det när du inte är bästa vän längre?

Då blir det relationen barn - förälder.
Och i den relationen så vet föräldern bäst med hänvisning till ålder, erfarenhet och utbildning.
Mer ju yngre barnet är.
Där gäller lagar, regler och de gränser som jag sätter omkring mig själv.
Det är en relation som bygger på skyldigheter och rättigheter.

Förhoppningsvis så tycker barnet att det skaver ordentligt och ser till att bli bästa vän igen.
Detsamma gäller ju om jag som förälder gör bort mig.
Då är det barnet som får sätta gränser omkring sig själv.
Och jag som får skärpa mig.

 

[Enya]

Då blir det relationen barn - förälder.
Och i den relationen så vet föräldern bäst med hänvisning till ålder, erfarenhet och utbildning.
Mer ju yngre barnet är.
Där gäller lagar, regler och de gränser som jag sätter omkring mig själv.
Det är en relation som bygger på skyldigheter och rättigheter.

Förhoppningsvis så tycker barnet att det skaver ordentligt och ser till att bli bästa vän igen.
Detsamma gäller ju om jag som förälder gör bort mig.
Då är det barnet som får sätta gränser omkring sig själv.
Och jag som får skärpa mig.

Det är alltså en konsekvens att få en förälder? Man har brutit vänskapen genom att inte följt goda råd och behandlat illa?
Nästan som om det vore negativt att vara förälder?

 

[Inte_Ung]

Det är alltså en konsekvens att få en förälder? Man har brutit vänskapen genom att inte följt goda råd och behandlat illa?
Nästan som om det vore negativt att vara förälder?

Förälder och barn är man alltid.
Så när vänskapen kraschar landar man i den relationen.
Och ja, den är ju ett sämre alternativ än att vara bästa vänner.

Att vara bästa vänner är en uppgradering av relationen.
Där väljer man varandra aktivt i stället för att bara ha hamnat i samma familj.

 

[Enya]

Förälder och barn är man alltid.
Så när vänskapen kraschar landar man i den relationen.
Och ja, den är ju ett sämre alternativ än att vara bästa vänner.

Att vara bästa vänner är en uppgradering av relationen.
Där väljer man varandra aktivt i stället för att bara ha hamnat i samma familj.

En nyfiken fråga är då om du ser andra föräldrar som automatiskt sämre föräldrar för att de inte har "bästa vän" relationen, utan har förälder-barn? För det är ju så att du ser den relationen som något negativt, som en konsekvens/straff. Då borde de föräldrar som inte vill vara bästa vänner med sina barn vara dåliga föräldrar?

Jag ser inte bästa vän och föräldra-barn relationerna som jämförbara eller där det ena är en uppgradering och det andra ett sämre alternativ. Jag ser dem som lika bra, men passar olika tillfällen i livet. Bästa vän när barnen är vuxna och man inte är förälder på samma vis, men förälder-barn relationen är inte något sämre eller en konsekvens/straff för att man gjort bort sig som vän, utan en lika mycket värd relation som man har med sitt barn, lika mycket värd som i bästa vän.

 

[Inte_Ung]

En nyfiken fråga är då om du ser andra föräldrar som automatiskt sämre föräldrar för att de inte har "bästa vän" relationen, utan har förälder-barn? För det är ju så att du ser den relationen som något negativt, som en konsekvens/straff. Då borde de föräldrar som inte vill vara bästa vänner med sina barn vara dåliga föräldrar?

Nej de är inte sämre föräldrar till sina barn.
Men de är ju sämre vänner till sina barn än de som är bästa vänner med sina barn.

Man är ju både förälder och barn samtidigt som man är bästa vänner.
Men om vänskapen fallerar så kvarstår bara föräldra - barn relationen.
Och en relation som håller ihop förhållandet är ju sämre än två relationer.
Två saker som håller ihop relationen blir liksom dubbelt så bra som en sak.

 

[Inte_Ung]

Jag ser inte bästa vän och föräldra-barn relationerna som jämförbara eller där det ena är en uppgradering och det andra ett sämre alternativ. Jag ser dem som lika bra, men passar olika tillfällen i livet.

Jag anser att båda dessa relationer existerar parallellt.
Och att tyngdpunkten för balansen flyttas med tiden i takt med att barnet blir äldre.

 

[Enya]

Jag anser att båda dessa relationer existerar parallellt.
Och att tyngdpunkten för balansen flyttas med tiden i takt med att barnet blir äldre.

Jag anser självklart att vänskap ingår i föräldraskap. Föräldraskap utan vänskap är bara en vuxen som ser till att barnet har mat, husrum och kläder samt regler. Det är just "bästa vän" delen jag inte delar uppfattning om. Eftersom bästa vän är jag med en peson på samma nivå som jag, inte någon i någon form/slags beroendeställning eller vad man nu ska kalla barn situation i en föräldra-barnrelation, det är det som gör att det inte kan bli bästa vän eftersom man inte styr sin bästa vän på den nivån man som förälder styr sitt barn, som man måste styra sitt barn oavsett vänskapsnivå eller ej.

Så, jag anser inte att de existerar parallellt utan är en och samma i föräldra-barnrelationen, för att sedan (förhoppningsvis allt mer bli bästa vän.

 

[vemsomhelst123]

Känns lite moralpanikigt i trådstarten? Har ni varit unga?

Ungdomar blir kåta och även kära så har det varit genom seklerna. . Det kan sällan föräldrar göra nåt åt. Och sex kan man ha var som helst. För inte så många år sedan var 15 en rätt normal ålder för sexdebut. Det har ändrats.

Se till att ungen har preventivmedel och peppa självförtroende. Inför resten, är mammor och pappor rätt hjälplösa

Och man kan visst vara bara vänner som tonåring.

Jag förstår hur du menar. Jag fick över hos min pojkvän när jag var 15 (efter mycket om och men) och det var å andra sidan otroligt oskyldigt länge. Men det är ju skillnad på ett någorlunda ”stadigt” förhållande och några okända äldre killar. Tittar jag tillbaka på min tonårstid var jag ju faktiskt ett barn i både mogenhet och beteende när jag var 15. Sen fick jag kanske lite väl lösa tyglar så fort jag började gymnasiet, då sov vi ofta hela gäng på samma ställe där jag och mitt ”gäng” umgicks med ett killgäng som var 1-3 år äldre. Som jag minns det hade vi då bara väldigt roligt, några par bildades, några hånglade ibland men vad jag vet var det faktiskt bara en incident som såhär i efterhand borde markerats betydligt tydligare att det inte var ok och faktiskt ofredande.

Men nej, jag tror inte jag kommer låta mitt barn sova hemma hos vänner jag inte känner, oavsett kön ensamma i en stuga i den åldern. Mycket annat kan ju hända också (droger, alkohol etc) och visst kan de testa det med men ska de hem till någon vuxen sen är nog chanserna att det sköts större..