Det kan jag göra när hon går på gymnasiet också.Ingen. Men alternativet till inlåsning är att se till att ha så bra relation med sin tonåring som möjligt. Alt hålla tummarna och hoppas på det bästa.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Det kan jag göra när hon går på gymnasiet också.Ingen. Men alternativet till inlåsning är att se till att ha så bra relation med sin tonåring som möjligt. Alt hålla tummarna och hoppas på det bästa.
Jag tror de flesta föräldrar vill ha en bra relation till sina tonåringar. Men det är liksom inte alltid så lätt, även om man grundar för det när de växer upp. Att tonåringar beter sig som tonåringar, vissa mer och andra mindre, är ju helt normalt, relationen har mindre med det att göra än personlighet, tänker jag. Vad relationen har betydelse för är hur det blir när tonåringen kommer allt mer ur tonårsfasen, har man i grunden en god relation, faller den tillbaka igen lättare.Ingen. Men alternativet till inlåsning är att se till att ha så bra relation med sin tonåring som möjligt. Alt hålla tummarna och hoppas på det bästa.
Ingen har gått in utan anledning. Det finnsProblemet där är när saker och ting görs utan anledning, när jag gick på internat hade förtroendet sjunkit i botten om personal utan anledning började titta runt i min garderob och letat runt överallt och kollat in mina grejer. Att jämföra det med att narkotikahundar går igenom rummen tycker jag är fel, dom behöver inte gå in på detaljer och öppna och titta överallt för att hunden ska känna av lukter av narkotika. Det är inte lika integritetskränkande alls. Dom har heller inte så personlig koppling till en som personalen på internaten har.
Tryggheten bygger på respekt och förtroende, inte på att man ska vara rädd för att bli påkommen. Då är också chansen större att man själv går till personalen om man känner sig pressad och be dom kolla rummet om det är något pucko som har hotat sig in i ens rum på nåt vis och inte vill lyssna på när man säger nej.
Jag är också helt öppen för att tex en nära och tät relation med barnen, som säkert är jättebra, kan skapa större behov av distans hos en tonåring ändå (i alla fall under en övergångsperiod). Det här beskäftiga snacket om bra kommunikation med barnen som någon sorts tecken på föräldrarnas kvalitet står mig upp i halsen.Jag tror de flesta föräldrar vill ha en bra relation till sina tonåringar. Men det är liksom inte alltid så lätt, även om man grundar för det när de växer upp. Att tonåringar beter sig som tonåringar, vissa mer och andra mindre, är ju helt normalt, relationen har mindre med det att göra än personlighet, tänker jag. Vad relationen har betydelse för är hur det blir när tonåringen kommer allt mer ur tonårsfasen, har man i grunden en god relation, faller den tillbaka igen lättare.
Men för trotsiga tonåringar att inte vara trotsiga? Det tror jag ligger i personlighet mer. Har man NPF diagnoser spelar det också in.
Lite som att man ska vara bästa vän med barnen. Det har jag inte varit. Jag har varit deras mamma. Bästa vän tänker jag man blir när barnen blir vuxna, då är man jämbördiga och barnen står inte i beroendeställning till sina föräldrar på samma vis.Jag är också helt öppen för att tex en nära och tät relation med barnen, som säkert är jättebra, kan skapa större behov av distans hos en tonåring ändå (i alla fall under en övergångsperiod). Det här beskäftiga snacket om bra kommunikation med barnen som någon sorts tecken på föräldrarnas kvalitet står mig upp i halsen.
Dessutom har man ju mer än en gång hört föräldrar skryta över den perfekta relation de har med sina tonåringar, där samtidigt ungdomarnas omdömen har låtit något annorlunda.
Fast då har det ju redan hänt, så att säga. En perfekt relation med föräldrar utesluter inte på något vis att man inte kan råka jävligt illa ut.Jag har absolut inte haft en perfekt relation med mina föräldrar, men just det där att jag alltid känt att jag kan höra av mig/ringa oavsett hur jävla snett jag trampat var otroligt viktigt!
Visst höll man saker inne ändå men när det väl hände något allvarligt var de först på listan - hos många kamrater var de sist och det är rätt sorgligt, men någonting som kan bero på tusen olika faktorer förstås.
Det har jag också upplevt, och det har sagts "Mina föräldrar får inget veta, de blir så besvikna då". Underbart, verkligen.....Jag har absolut inte haft en perfekt relation med mina föräldrar, men just det där att jag alltid känt att jag kan höra av mig/ringa oavsett hur jävla snett jag trampat var otroligt viktigt!
Visst höll man saker inne ändå men när det väl hände något allvarligt var de först på listan - hos många kamrater var de sist och det är rätt sorgligt, men någonting som kan bero på tusen olika faktorer förstås.
Är det inte vad flera har påpekat i tråden? Att relationen med föräldrarna inte har något att göra med vad tonåringen gör och vilka beslut som fattas? Att de kan råka illa ut ändå?Fast då har det ju redan hänt, så att säga. En perfekt relation med föräldrar utesluter inte på något vis att man inte kan råka jävligt illa ut.
Jag tror att @Rosett är den enda som verkligen pekat på riskfaktorn i just att sova över. Att sova. Alldeles för många övergrepp har börjat när hon sov.
Mja, det kan även vara så att man vågar ringa när man känner sig obekväm och lämnat huset? Eller för all del är kvar men vet att de kommer att avbryta och komma och hämta en utan att skälla eller ställa frågor.Fast då har det ju redan hänt, så att säga. En perfekt relation med föräldrar utesluter inte på något vis att man inte kan råka jävligt illa ut.
Jag tror att @Rosett är den enda som verkligen pekat på riskfaktorn i just att sova över. Att sova. Alldeles för många övergrepp har börjat när hon sov.
Jo. Men det började ju med att en bra relation skulle vara ett skydd. Jag är bara sent ute.Är det inte vad flera har påpekat i tråden? Att relationen med föräldrarna inte har något att göra med vad tonåringen gör och vilka beslut som fattas? Att de kan råka illa ut ändå?
Jag hakade mest på dig, jag tycker att delarna av tråden som handlar om relationen till föräldrar är snett ute när tråden börjar med en förälder som faktiskt vill ha råd.Mja, det kan även vara så att man vågar ringa när man känner sig obekväm och lämnat huset? Eller för all del är kvar men vet att de kommer att avbryta och komma och hämta en utan att skälla eller ställa frågor.
Självklart utesluter det ingenting, det är det väl ingen som har påstått?
Visst, men någon gång kommer man att sova över och jag skulle tro att de flesta femtonåringar har gjort eller gör det redan. Nu har ju TS särskilda anledningar till att begränsa sitt barn och det vet hen bäst om, men generellt skulle jag bli jätteförvånad om någon sådär generellt förbjöd sin femtonåring från att sova över hos kompisar.
Jodå. Men att det funkade på det viset mellan tonåring och föräldrar när man själv var tonåring, säger ju inte särskilt mycket om hur det funkar när man senare i livet är föräldern. Som förälder vet man helt enkelt inte hur mycket tonåringen berättar.Jag har absolut inte haft en perfekt relation med mina föräldrar, men just det där att jag alltid känt att jag kan höra av mig/ringa oavsett hur jävla snett jag trampat var otroligt viktigt!
Visst höll man saker inne ändå men när det väl hände något allvarligt var de först på listan - hos många kamrater var de sist och det är rätt sorgligt, men någonting som kan bero på tusen olika faktorer förstås.
Men där så funderar jag litet på vad som är hönan och vad som är ägget?Lite som att man ska vara bästa vän med barnen. Det har jag inte varit. Jag har varit deras mamma. Bästa vän tänker jag man blir när barnen blir vuxna, då är man jämbördiga och barnen står inte i beroendeställning till sina föräldrar på samma vis.
Det här skrytandet har jag också hört. Oftast av föräldrar med "lätta" tonåringar.
Men där så funderar jag litet på vad som är hönan och vad som är ägget?
Kanske är det ett sätt att få just lätta tonåringar?
Man är ju inte taskig mot sin bästa vän.
Jag körde med att jag var smartast och visste mest och bäst.Jag vill ha bägge de sakerna plus att hon ska förstå att jag är den vuxna och ibland är det bara så att jag måste förklara för henne varför vissa saker är på ett visst sätt.
Jag körde med att jag var smartast och visste mest och bäst.
Det var alltså något som jag behövde bevisa för att få den sortens respekt.
Med andra barnet, den äldsta sonen, så var det svårt.
Han var smartare än de flesta vuxna redan som 7-åring.
Något som gav andra och helt nya utmaningar.
Det fungerar ju bara när det verkligen är så.Det har inte jag kört med då jag faktiskt inte är smartast och vet bäst och mest alltid.