Separera med barn

[ameo]

Och oavsett, skulle jag vilja säga, från perspektivet att bli lämnad, att troligtvis var jag nog inte mycket bättre än din sambo när det gällde att få saker gjorda, och ta ansvar för mig själv, och i stor utsträckning fortfarande är, tyvärr, så säger jag att det är alltid hans eget ansvar att söka hjälp och allt sådant. Självklart kan det vara så att man behöver stöttning och kanske lite draghjälp ibland, men för att förändring ska ske, måste man vara villig att ändra sig, och vara den som åtminstone ber om hjälp för att göra något åt saken.

Det här blir mycket ur mitt perspektiv, från den som inte riktigt verkar klara av att ta tag i sina egna problem (jag har väl delvis gjort detta nu, sisådär 30-35 år efter att jag kanske borde börjat, men det är en annan historia). Men, det jag vill ha sagt med den här romanen, är att om du känner att det är dags att lämna förhållandet, och att du har insett att det inte kommer bli någon förbättring mellan dig och din sambo, så självklart ska du lämna. Förhoppningsvis kommer din sambo till insikt om sina problem, och jobbar med sin personliga utveckling, någon gång i framtiden, men det ska ju egentligen inte du lägga någon energi på att bry dig om.

Självinsikt är ett första steg mot lösningen. Men det förutsätter ju såklart att man själv tycker att det är ett problem.
Fint av dig att dela med dig om din egen insikt!

 

[Skjøldur]

MEn alltså - det är väl hans problem??

-Då man lever tillsammans så är man ett, då är det bådas problem. Indirekt också den lille sonens än fast han är alldeles för liten för att förstå det.

 

[monster1]

-Då man lever tillsammans så är man ett, då är det bådas problem. Indirekt också den lille sonens än fast han är alldeles för liten för att förstå det.

Nej det är man verkligen inte. Man är två enskilda individer som väljer att dela liv med varandra som två parhästar som ska försöka dra jämt. Men man är inte ett siamesiskt tvillingpar som inte går att separera från den andra.

 

[Görel]

-Då man lever tillsammans så är man ett, då är det bådas problem. Indirekt också den lille sonens än fast han är alldeles för liten för att förstå det.

Så resten av familjen ska ta ansvar för mansbebisens mående men han ska inte ta något ansvar alls?

 

[LenaH]

-Då man lever tillsammans så är man ett, då är det bådas problem. Indirekt också den lille sonens än fast han är alldeles för liten för att förstå det.

Nej. Nej nej nej och slutligen nej.
Man är inte "ett" för att man lever tillsammans, det är sådana resonemang som gör att alla problem är kvinnans problem.
Jag blir alldeles matt av att du tycker att kvinnan i den här relationen ska se till att mannen får i sig vitaminer så att han slipper tjata om sex? Eller tycker du att @Elektronen ska ge honom vitaminer och sen ha sex fast hon inte vill?

Jag orkar inte ens argumentera på ett vettigt sätt, jag behöver gå och lägga mig en stund tror jag.

 

[Tonto]

-Då man lever tillsammans så är man ett, då är det bådas problem. Indirekt också den lille sonens än fast han är alldeles för liten för att förstå det.

Hon har ju sagt åt honom att söka hjälp en miljard gånger men han vill inte göra något åt saken och vägrar se att hon mår dåligt. Hur kan det på något vis vara kvinnans problem i den här situationen?

 

[Amha]

-Då man lever tillsammans så är man ett, då är det bådas problem. Indirekt också den lille sonens än fast han är alldeles för liten för att förstå det.

Nej, absolut inte. Det du skriver här är ju att en i relationen ska ta på sig en vårdande roll av en person som inte verkar vilja förändra sig och som begär att ts ska dela med sig av sin kropp. Det är inte okej! Däremot behöver det ju finnas något samarbete när man lever ihop och ffa när det finns barn med i bilden. Funkar inte samarbetet har vi all rätt att lämna relationen!

 

[sjoberga]

-Då man lever tillsammans så är man ett, då är det bådas problem. Indirekt också den lille sonens än fast han är alldeles för liten för att förstå det.

Det är ju för att det blir bådas problem när mannen inte tar ansvar för sitt mående (och sitt rövhattsbeteende) som separation är aktuell. Bland annat säkert för att den lille sonen inte ska drabbas mer än nödvändigt.

Man är inte ett för att man en gång valt att börja leva tillsammans.

 

[Enya]

-Då man lever tillsammans så är man ett, då är det bådas problem. Indirekt också den lille sonens än fast han är alldeles för liten för att förstå det.

Jag kan förstå att man kan se det som ett gemensamt problem, men det enda som är gemensamt i mina ögon är väl i så fall att det är något som man behöver prata om ifall man uppmärksammar det, den andra kan ju vara lite "hemmablind". När så är gjort och man har kommunicerat med sin respektive och inget händer, ingen hjälp söks osv, så försvinner ansvaret och det gemensamma problemet. allt annat känns 1700-tal.

 

[Masqueradee]

Jag kan förstå att man kan se det som ett gemensamt problem, men det enda som är gemensamt i mina ögon är väl i så fall att det är något som man behöver prata om ifall man uppmärksammar det, den andra kan ju vara lite "hemmablind". När så är gjort och man har kommunicerat med sin respektive och inget händer, ingen hjälp söks osv, så försvinner ansvaret och det gemensamma problemet. allt annat känns 1700-tal.

Kan också försöka dra det till att det är bådas problem eftersom båda lider av det, men det är ju 100% mannens problem att lösa. TS kan ju försöka stötta och uppmuntra, vilket har gjorts, men TS kan inte lösa problemet ÅT någon annan.

 

[Enya]

Kan också försöka dra det till att det är bådas problem eftersom båda lider av det, men det är ju 100% mannens problem att lösa. TS kan ju försöka stötta och uppmuntra, vilket har gjorts, men TS kan inte lösa problemet ÅT någon annan.

Nej precis. Man upptäcker att det är ett problem och lyfter det med den andra, men jag menar, hur kan det vara ens problem att den andre inte vill söka hjälp för sitt problem?

 

[Palermo]

-Då man lever tillsammans så är man ett, då är det bådas problem. Indirekt också den lille sonens än fast han är alldeles för liten för att förstå det.

Nej. Två personer är alltid två personer. De blir inte ett, det är varken möjligt eller önskvärt att bli ett. Var och en ansvarar för sina egna handlingar, precis som alla människor alltid måste göra.

 

[Krålus]

-Då man lever tillsammans så är man ett, då är det bådas problem. Indirekt också den lille sonens än fast han är alldeles för liten för att förstå det.

Men vad är det som är så farligt att småbarnsföräldrar separerar. Du kommenterar alltid att man inte får separera.

 

[cewe]

Trots att vi var flera som mycket hårt, högljutt och rakt ,talade om det .
Men du har det så mycket bättre nu

Jaja, på dig

 

[athena_arabians]

Men vad är det som är så farligt att småbarnsföräldrar separerar. Du kommenterar alltid att man inte får separera.

Samt att det är alltid kvinnan som ska foga sig...

 

[Krålus]

Samt att det är alltid kvinnan som ska foga sig...

Ja glömde det. Tänkte inte på det... det är klart det alltid är vi som är felet.

 

[athena_arabians]

Ja glömde det. Tänkte inte på det... det är klart det alltid är vi som är felet.

Eller iaf vi som ska lösa problemet...

 

[Skjøldur]

Men vad är det som är så farligt att småbarnsföräldrar separerar. Du kommenterar alltid att man inte får separera.

-Och alla andra som yttrar sig här uppmuntrar ts att separera. Jag vill vara en motpol och förmedla hopp.

 

[Krålus]

-Och alla andra som yttrar sig här uppmuntrar ts att separera. Jag vill vara en motpol och förmedla hopp.

Fast hon har ju försökt. Det finns en gräns. Den är nådd sedan länge..

 

[parellikusken]

-Och alla andra som yttrar sig här uppmuntrar ts att separera. Jag vill vara en motpol och förmedla hopp.

Jag tycker att alla andra verkar förmedla hopp till TS. Hon vill separera och får stöttning i det. Om det inte är hopp så vet inte jag vad hopp är.