Separera med barn

[Elektronen]

Personligen tycker jag att jag är en bättre förälder nu än innan. Jag har mer energi, jag har tid att ha egna hobbys och kan jobba mycket när jag inte har barnen för att ha mer tid med dem barnveckorna. Jag har sovmorgon när jag har barnlediga lediga dagar. Jag slipper ha en partner jag är arg och besviken på. Jag är ensam med mycket, men det är lättare än att vara själv i en relation. Nu har den äldsta flyttat till mig på heltid vilket är roligt (om än att jag är ledsen för hens skull att det inte funkar hos andra föräldern). Jag saknar mina barn när jag inte har dem men jag njuter också av att ha egentid. Jag är gladare, friare, har bättre ekonomi och är en bättre förälder för att jag mår bra.

Skönt att höra!
Det är ju där jag tänker att jag ska hamna.
För just nu känner jag att jag absolut inte vill bo med någon igen, hehe.

 

[Tantan]

Skönt att höra!
Det är ju där jag tänker att jag ska hamna.
För just nu känner jag att jag absolut inte vill bo med någon igen, hehe.

Det mesta kom fort, annat har tagit lite tid men det berodde mest på en jobbig skilsmässa där den andra parten inte samarbetade öht. Det gjorde att det tog tid för det större barnet att landa, men även hen anser idag att jag gjorde rätt. Man kan. Och kan man få stöd av vänner och familj, ta det. Det hjälper, är min upplevelse.

 

[Bexzor]

Personligen tycker jag att jag är en bättre förälder nu än innan. Jag har mer energi, jag har tid att ha egna hobbys och kan jobba mycket när jag inte har barnen för att ha mer tid med dem barnveckorna. Jag har sovmorgon när jag har barnlediga lediga dagar. Jag slipper ha en partner jag är arg och besviken på. Jag är ensam med mycket, men det är lättare än att vara själv i en relation. Nu har den äldsta flyttat till mig på heltid vilket är roligt (om än att jag är ledsen för hens skull att det inte funkar hos andra föräldern). Jag saknar mina barn när jag inte har dem men jag njuter också av att ha egentid. Jag är gladare, friare, har bättre ekonomi och är en bättre förälder för att jag mår bra.

+1 på den

 

[Lingon]

Ja det är nog det jag börjar landa i. Då har jag ganska låga förväntningar egentligen.
Tanken att det kan vara enklare för vårt barn på ett vis att separera när han är liten och inte vet om något annat, har slagit mig också.

Vi är båda överens om att relationen inte är bra som den är, men har helt olika anledningar till varför vi inte tycker den är bra.

Jag har inte kontaktat banken, bara kollat på hemsidorna vad jag skulle få låna med min lön. Gissar att jag kanske skulle kunna bo kvar här om någon av mina föräldrar står med på lånet också.
Det är absolut inte synd om mig i den aspekten, för jag har möjlighet att köpa en 3a i området vi bor idag. Men bankerna drar verkligen av mycket på vad man får låna när man anger att man har barn.
Tyvärr nu när jag är så trött känner jag mig ju inte så närvarande och känner sig inte som den bästa mamman.

Börja med att kontakta banken och be om ett möte. Då kan du få svart på vitt vilket utrymme du har.

 

[Bexzor]

Skönt att höra!
Det är ju där jag tänker att jag ska hamna.
För just nu känner jag att jag absolut inte vill bo med någon igen, hehe.

Man behöver inte vilja bo med någon igen, man behöver inte heller en partner för att trivas med livet

 

[Masqueradee]

Det stämmer jag har försökt väldigt länge och försökt att avlasta honom för att han ska kunna få vila och få möjlighet att återhämta sig. Men nej han ser inte sin egen del och verkar heller inte tacksam för hur mycket jag avlastat honom. Har snarare fått slängt tillbaka att jag inte skulle ha avlastat honom.
Blir lite att jag ska skylla mig själv. Medan jag ser det som att jag inte haft något direkt val.

För vad gör man när ens partner säger att den är supertrött och kommer somna stående och man märker att den knappt tar sig upp ur sängen på morgonen. Alla runt omkring frågar hur det är med min sambo om han börjar må bättre osv. Aldrig någon som frågat om det är jobbigt för mig, hur det påverkar mig.
Är väl först nu sista månaderna jag öppnat upp om hur det är för mina vänner.

Känner mig väl också lite besviken på mig själv att jag låtit det gå så här långt.

Om han fortfarande mår så pass dåligt flera år senare så måste han ju ta tag i det. Det är ju, tyvärr, väldigt bekvämt för honom att inte behöva göra det. Det är inte normalt, tänker jag, att behöva sova kanske 8-10 timmar på natten och sen behöva sova även på dagen i flera år.
Han är förälder till ett barn. Han måste ta ansvar och göra sin del. Han har just nu en fantastisk sambo och förälder till sitt barn som vänder ut och in på sig för att få liv och förhållande att fungera. Han sover. Visst, det kommer perioder i livet där man behöver vila mer, man mår dåligt och då kanske partnern behöver ta mer ansvar. Men det ska inte spilla över i perioder som närmar sig år, och där personen som mår dåligt inte gör något för att förbättra situationen.

Du ska inte vara besviken på dig själv. Du har gjort det du kunnat under de förutsättningar du har med ett mål att få saker att fungera. Nu är det hans tur.

 

[Görel]

Ja mansbebis är nog en bra beskrivning faktiskt.
Nej jag är nog också lite tveksam på att han skulle orka med barnet på halvtid. Klart det finns en viss oro från mitt håll hur det skulle gå i sådana fall...

Och gemensam vårdnad betyder ju inte att barnet bor lika mycket hos båda föräldrarna, det betyder att man båda fattar beslut om barnet.

Det har du kanske koll på, vill bara förtydliga då jag träffat på många mammor som tror att det betyder 50/50 boende och därför drar sig för att separera. De har mått bättre när de fått koll på hur det funkar.

 

[monster1]

Det är så ofantligt mycket lättare att vara själv än att vara i en relation där ens förväntningar på vad den andre ska bidra med praktiskt inte uppfylls.

Jag skulle säga att det är enklare när barnet är såpass litet på ett vis, hen kommer inte att komma ihåg att ni bodde ihop så att mamma och pappa har varsitt boende är det normala. Mina var 1 och 4. Ni verkar ju faktiskt vara överens om att relationen bör ta slut också.

Det är svårt att få lån som ensamstående. Skitsvårt. Har du pratat ordentligt med banken så du vet var dina gränser går?

Angående att missa dagar i sitt barns uppväxt. Jag tänker som du i perioder, och är ledsen över det. Men den tiden vi bodde ihop fortfarande är som ett töcken för mig, snacka om att missa dagar med barnen!

Jag har f.ö. mina barn 2/3 av tiden.

Menar du som ensamstående förälder (dvs för att man har ett betalningsansvar för barnen)? För jag och mina vänner som också lever ensamma har inte haft några som helst problem med att få lån varken nu eller tidigare, ingen av oss har dock barn. Barn är ju alltid ett gissel när det kommer till lån ensamstående eller ej så påverkar ju de beräkningarna för vad du har över efter nödvändiga kostnader.

 

[monster1]

Eftersom han inte verkar ha något intresse för att möta dig i det här så finns det ju inget att jobba med skulle jag säga. Det är ju omöjligt att samarbeta med någon som inte klarar av att ta något annat perspektiv än sitt eget, det går helt enkelt inte att mötas eftersom han inte tar några steg åt ditt håll.

 

[SaraXX]

Menar du som ensamstående förälder (dvs för att man har ett betalningsansvar för barnen)? För jag och mina vänner som också lever ensamma har inte haft några som helst problem med att få lån varken nu eller tidigare, ingen av oss har dock barn. Barn är ju alltid ett gissel när det kommer till lån ensamstående eller ej så påverkar ju de beräkningarna för vad du har över efter nödvändiga kostnader.

Ja precis. Jag behövde ha 17 000 över efter fasta kostnader.

 

[monster1]

Ja precis. Jag behövde ha 17 000 över efter fasta kostnader.

Ja, 15 000 - 17 000 är nog standard. Här kan man se swedbanks beräkningar för vad de lägger på för barn https://www.swedbank.se/privat/vara-kundpaket/nyckelkund/vad-kostar-det-att-leva.html

 

[hundtant]

Träffade min nuvarande sambo för ca 4 år sedan och vi har ett barn tillsammans som nu är ca 2 år.

Förhållandet är inte alls bra och de senaste månaderna har jag börjat känna att det inte kommer gå att rädda.
Jag har inget förtroende för att min sambo finns där för mig och ställer upp när det behövs och har inte längre såna känslor som jag tycker att man ska ha i ett förhållande.

Sen vi fick barn har jag fått ta i princip alla tidiga morgnar och merparten av allt hemma. Vid 20 på kvällen är jag ofta så trött så jag egentligen bara vill lägga mig och gråta. Men det har blivit mitt nya normaltillstånd, känner mig aldrig pigg eller glad. Jag har börjat gå till en psykolog för att jag mår så dåligt, psykologen tror depression eller stress/utmattning. Jag har tidigare varit nära att gå in i väggen och är stresskänslig.

Min sambo har en utmattning i bagaget och har inte mycket energi. Med anledning av det bad jag honom att ta kontakt med vården för att få hjälp redan när jag fick reda på att jag var gravid. Det blev aldrig av och först nu 2,5 år senare har han kontaktat vården. På helgerna sover han ofta till 10 -11 på dagarna plus går och sover/ vilar några timmar mitt på dagen. De få gånger han lyckats ta sig upp på morgonen med vårt barn (för att jag ska få sova) så är det inte ovanligt att sambon somnat på soffan (känns inte toppen med en 2 åring som klättrar överallt). Sen vi fick barn har det kommit upp minst 1 gång/ månad att han borde söka hjälp för sin utmattning.

Redan när vårt barn var ca 6 månader började vi gå i parterapi och gick där flera månader. Det gav tyvärr inte så mycket. Han förstår inte vad jag menar eller mitt perspektiv (det säger han rent ut) tycker typ att varför skulle det lösa något om han började hjälpa till hemma mer. Han behöver mer egentid typ för att spela tv- spel med sina vänner... Hans enda problem i vårt förhållande är att det är för lite intimitet och sex...
Vilket jag har noll energi för och väldigt osugen på. Trots det är det inte helt obefintligt. Jag har försökt förklara att det inte kommer så naturligt för mig när förhållandet inte känns bra och att jag har noll engelska. Jag tycker också att sex är en del som är viktig i ett förhållande, men det ska också finnas någon lust.

I somras var det ett sånt stort problem med att vi inte haft sex på länge att han tog upp att han isf kunde lösa sexbiten på annat håll. För att situationen som den är fungerar inte för honom.
Jag blev ledsen och kände att är jag bara till för att tillfredsställa alla andras behov?! Vad jag vill eller behöver spelar ingen roll. När jag blev ledsen tog han tillbaka det "förslaget".

Efter det gick vi till en parterapeut igen. Han förstår fortfarande inte vad jag menar är dåligt i förhållandet men han ser att jag inte mår bra. Nu har han börjar hjälpa till mer hemma med sysslor, men det är fortfarande jag som går upp på morgonen.
Jag känner att det är lite för sent och han har visat så många gånger att han inte finns där för mig. Jag ser inte hur jag ska kunna bli att må bättre i det här förhållandet.
Hade vi inte haft barn tillsammans hade jag sagt hejdå för länge sedan.
Han tycker inte heller förhållandet är bra pga. för lite sex/intimitet och har sagt att blir det ingen ändring (från mitt håll) innan jul så tycker han att vi ska avsluta förhållandet.

Kan tillägga att jag misstror verkligen inte att han mår dåligt och har behov av att vila.

Dessutom har vi helt olika ekonomiskt tänk. Han investerade nyligen ganska mycket pengar i företaget där han jobbar. Det var hans hela sparande...
Jag som har ett stort behov av trygghet har såklart en ganska stor buffert, det är även jag som gått in med hela kontantinsatsen i vårt radhus.
Så även den ekonomiska tryggheten är det jag som står för, trots att han tjänar ganska mycket mer än vad jag gör.

Ledsen för långt inlägg. Men hur gör man ens om man ska separera när man har barn? Att ta det beslutet att inte träffa sitt barn varje dag känns hemskt jobbigt.
Jag hade velat bo kvar i radhuset, men enligt banken får jag inte stå på lånet själv. Hur mycket pengar behöver man ha över efter alla fasta kostnader och mat är betalt?

Du kan väl inte leva med nån som vill tvinga dig till sex? Han hotar att göra slut om du inte har sex med honom innan jul. Det är det mest absurda jag hört! Han fattar inte ens att han skulle göra dig en tjänst om han drog.

 

[Görel]

Ja det är nog det jag börjar landa i. Då har jag ganska låga förväntningar egentligen.
Tanken att det kan vara enklare för vårt barn på ett vis att separera när han är liten och inte vet om något annat, har slagit mig också.

Vi är båda överens om att relationen inte är bra som den är, men har helt olika anledningar till varför vi inte tycker den är bra.

Jag har inte kontaktat banken, bara kollat på hemsidorna vad jag skulle få låna med min lön. Gissar att jag kanske skulle kunna bo kvar här om någon av mina föräldrar står med på lånet också.
Det är absolut inte synd om mig i den aspekten, för jag har möjlighet att köpa en 3a i området vi bor idag. Men bankerna drar verkligen av mycket på vad man får låna när man anger att man har barn.
Tyvärr nu när jag är så trött känner jag mig ju inte så närvarande och känner sig inte som den bästa mamman.

På det du skriver låter det som att du verkligen vänt ut och in på dig själv för att få det att funka för din sambo och ert barn, men att han inte alls förstår eller uppskattar det du gör. När nu diskuterar er relation nästa gång tycker jag att du ska fråga honom vad han tänker att han ska göra för att förbättra relationen. Det du beskriver är att du ger honom en räkmacka som han inte förmår att uppskatta.

Om du inte redan följer kontot mansbebisar på Insta tycker jag att du ska kolla där, tror att det kan ge bra stöd och perspektiv.

 

[Elektronen]

Du kan väl inte leva med nån som vill tvinga dig till sex? Han hotar att göra slut om du inte har sex med honom innan jul. Det är det mest absurda jag hört! Han fattar inte ens att han skulle göra dig en tjänst om han drog.

Nej när du uttrycker det så, så låter det helt sjukt. Men ja även om han inte uttryckt det exakt så och jag har tolkat det även som kramar och pussar, är det väl vad han menar.

 

[Hedinn]

Träffade min nuvarande sambo för ca 4 år sedan och vi har ett barn tillsammans som nu är ca 2 år.

Förhållandet är inte alls bra och de senaste månaderna har jag börjat känna att det inte kommer gå att rädda.
Jag har inget förtroende för att min sambo finns där för mig och ställer upp när det behövs och har inte längre såna känslor som jag tycker att man ska ha i ett förhållande.

Sen vi fick barn har jag fått ta i princip alla tidiga morgnar och merparten av allt hemma. Vid 20 på kvällen är jag ofta så trött så jag egentligen bara vill lägga mig och gråta. Men det har blivit mitt nya normaltillstånd, känner mig aldrig pigg eller glad. Jag har börjat gå till en psykolog för att jag mår så dåligt, psykologen tror depression eller stress/utmattning. Jag har tidigare varit nära att gå in i väggen och är stresskänslig.

Min sambo har en utmattning i bagaget och har inte mycket energi. Med anledning av det bad jag honom att ta kontakt med vården för att få hjälp redan när jag fick reda på att jag var gravid. Det blev aldrig av och först nu 2,5 år senare har han kontaktat vården. På helgerna sover han ofta till 10 -11 på dagarna plus går och sover/ vilar några timmar mitt på dagen. De få gånger han lyckats ta sig upp på morgonen med vårt barn (för att jag ska få sova) så är det inte ovanligt att sambon somnat på soffan (känns inte toppen med en 2 åring som klättrar överallt). Sen vi fick barn har det kommit upp minst 1 gång/ månad att han borde söka hjälp för sin utmattning.

Redan när vårt barn var ca 6 månader började vi gå i parterapi och gick där flera månader. Det gav tyvärr inte så mycket. Han förstår inte vad jag menar eller mitt perspektiv (det säger han rent ut) tycker typ att varför skulle det lösa något om han började hjälpa till hemma mer. Han behöver mer egentid typ för att spela tv- spel med sina vänner... Hans enda problem i vårt förhållande är att det är för lite intimitet och sex...
Vilket jag har noll energi för och väldigt osugen på. Trots det är det inte helt obefintligt. Jag har försökt förklara att det inte kommer så naturligt för mig när förhållandet inte känns bra och att jag har noll engelska. Jag tycker också att sex är en del som är viktig i ett förhållande, men det ska också finnas någon lust.

I somras var det ett sånt stort problem med att vi inte haft sex på länge att han tog upp att han isf kunde lösa sexbiten på annat håll. För att situationen som den är fungerar inte för honom.
Jag blev ledsen och kände att är jag bara till för att tillfredsställa alla andras behov?! Vad jag vill eller behöver spelar ingen roll. När jag blev ledsen tog han tillbaka det "förslaget".

Efter det gick vi till en parterapeut igen. Han förstår fortfarande inte vad jag menar är dåligt i förhållandet men han ser att jag inte mår bra. Nu har han börjar hjälpa till mer hemma med sysslor, men det är fortfarande jag som går upp på morgonen.
Jag känner att det är lite för sent och han har visat så många gånger att han inte finns där för mig. Jag ser inte hur jag ska kunna bli att må bättre i det här förhållandet.
Hade vi inte haft barn tillsammans hade jag sagt hejdå för länge sedan.
Han tycker inte heller förhållandet är bra pga. för lite sex/intimitet och har sagt att blir det ingen ändring (från mitt håll) innan jul så tycker han att vi ska avsluta förhållandet.

Kan tillägga att jag misstror verkligen inte att han mår dåligt och har behov av att vila.

Dessutom har vi helt olika ekonomiskt tänk. Han investerade nyligen ganska mycket pengar i företaget där han jobbar. Det var hans hela sparande...
Jag som har ett stort behov av trygghet har såklart en ganska stor buffert, det är även jag som gått in med hela kontantinsatsen i vårt radhus.
Så även den ekonomiska tryggheten är det jag som står för, trots att han tjänar ganska mycket mer än vad jag gör.

Ledsen för långt inlägg. Men hur gör man ens om man ska separera när man har barn? Att ta det beslutet att inte träffa sitt barn varje dag känns hemskt jobbigt.
Jag hade velat bo kvar i radhuset, men enligt banken får jag inte stå på lånet själv. Hur mycket pengar behöver man ha över efter alla fasta kostnader och mat är betalt?

Jag har varit i en liknande sits, känner igen mig till stor del i mycket du beskriver. Vi separerade när barnet var 1,5.

Jag är SÅ glad över det, vi båda mår mycket bättre nu, har mer energi till barnet och barnet anpassade sig extremt snabbt till att ha två hem. Vi växlade varannan/var tredje dag i början för att en vecka blir så långt för ett såpass litet barn, men numer kör vi på varannan vecka. Ja, det är skittufft att säga hejdå till sitt barn och inte ses på en vecka, men barnet vet ju inget annat så han vinkar hejdå och traskar glatt iväg med den andra föräldern vid bytesdagar.

Har en bra relation med hans pappa idag också för att vi aldrig lät förhållandet bli alltför infekterat innan vi separerade och båda vill det bästa för barnet (där det är en stor del att vi håller sams). FaceTime används vid behov när barnet vill prata med den andra föräldern, vilket funkar väldigt bra.

När det gäller boende hade vi fördelen att jag inte ville bo kvar i huset vi hade, utan flyttade. Hittade ett väldigt bra boende för ganska långt under maxbeloppet jag fick låna, vilket jag är glad över idag då vab och sjukdom (som det ju blir en del med småbarn på förskola) påverkar lönen en hel del.
Men prata med din bankman om dina möjligheter och vad lånekostnaderna blir, och även med mer än en bank eftersom det kan skilja sig mellan olika hur de ser på saken.

För barnen är det i regel ALLTID bättre med separerade föräldrar än föräldrar som inte mår bra tillsammans. Och jag vågar hävda att det, även som förälder, är bättre att vara ensamstående med barn än att leva tillsammans med en förälder som inte tar sitt ansvar/ser ens behov eller bara nån man inte mår bra med. Det är inte enklare.

Jag har min familj långt bort och minimalt med vänner där jag bor, ändå är nuvarande situation så mycket bättre än situationen innan separationen.

 

[hundtant]

Nej när du uttrycker det så, så låter det helt sjukt. Men ja även om han inte uttryckt det exakt så och jag har tolkat det även som kramar och pussar, är det väl vad han menar.

Bra att du ser det och inte går i försvar!

För oavsett hur det uttrycks kan man aldrig pressa någon till närhet. Och för den delen finns det nog inget mer avtändande än tjat om det där. Han verkar tro att problemet i relationen är att du inte vill ligga med honom, när det verkliga problemet är att han tar NOLL ansvar för sitt barn och för sin del i förhållandet.

Hur skräckinjagande en separation än kan verka så tror jag att du skulle få tillbaka din ork och din glädje om du kom ifrån hans fullständigt dränerande beteende.

 

[tanten]

Bra att du ser det och inte går i försvar!

För oavsett hur det uttrycks kan man aldrig pressa någon till närhet. Och för den delen finns det nog inget mer avtändande än tjat om det där. Han verkar tro att problemet i relationen är att du inte vill ligga med honom, när det verkliga problemet är att han tar NOLL ansvar för sitt barn och för sin del i förhållandet.

Hur skräckinjagande en separation än kan verka så tror jag att du skulle få tillbaka din ork och din glädje om du kom ifrån hans fullständigt dränerande beteende.

Alltså, sex har man när båda är kåta. Vill TS inte ha sex så är det för att hon inte blir kåt på honom.

Hans problem, om han inte är attraktiv nog...

 

[cambodia]

Vi separerade när sonen var runt 3 år. Jag har växt något otroligt som människa och insett var jag vill och behöver, istället för att bli nertryckt i skorna av mitt ex. Det finns så mycket fina personer som accepterar mig för den jag är, istället för att jag ska anpassa mig för någon annan!

Det var skönt! Men såklart tufft med barnet, det var en del frågor i början och vi hade en tuff period ett tag, men det blev bättre. Det kan kännas ensamt ibland men det är SÅ mycket bättre att vara ensam än tillsammans med någon man inte kommer överens med. Nu är barnet 7 år och det känns som vi landat bra i det hela.

Det jobbiga tycker jag är att man fortfarande måste ha kontakt med sitt ex, trots att man lämnar. Men vi har det bra, så jag ska egentligen inte klaga. Dock är det ändå lite tufft när man beslutat att utesluta någon ut sitt liv, som ändå måste stanna. Med det sagt menar jag inte att det inte är värt det!

Från mitt perspektiv så tycker jag att de barnfria veckorna är rätt sköna. Jag får tid att vila och tid för mig själv. Jag är rätt bra på att koppla bort honom då, men jag vet att andra kan ha det svårare. Jag vet att han har det bra hos mitt ex som älskar honom över allt annat. Det blir såklart tyst och ensamt i början, men sen rullar dagarna på.

Det kommer gå bra. Och du kommer må så mycket bättre när du tar steget!

 

[Elektronen]

Bra att du ser det och inte går i försvar!

För oavsett hur det uttrycks kan man aldrig pressa någon till närhet. Och för den delen finns det nog inget mer avtändande än tjat om det där. Han verkar tro att problemet i relationen är att du inte vill ligga med honom, när det verkliga problemet är att han tar NOLL ansvar för sitt barn och för sin del i förhållandet.

Hur skräckinjagande en separation än kan verka så tror jag att du skulle få tillbaka din ork och din glädje om du kom ifrån hans fullständigt dränerande beteende.

Håller med, tjat om sex är verkligen avtändande! Just nu och ett tag tillbaka har min attraktion till min sambo varit väldigt liten. Det har ju verkligen inte blivit bättre av hans ultimatum eller vad man ska kalla det för.

Ja jag börjar verkligen känna mig dränerad på energi och livslust.

 

[Elektronen]

Alltså, sex har man när båda är kåta. Vill TS inte ha sex så är det för att hon inte blir kåt på honom.

Hans problem, om han inte är attraktiv nog...

Ja jag håller med.
Är väl dels hans beteende som inte direkt bidrar till att känna attraktion. Plus att jag sista månaderna känt mig så trött så hade varit omöjligt att känna lust även om det funnits attraktion.