Skaffa barn eller inte

[Svartkatt]

Det här är ju en annan fråga än TS, men som förälder till en 9-åring, 7-åring och 3-åring så måste jag säga att det är snudd på en praktisk omöjlighet att vara det utan att också engagera sig i, och "hantera", andras barn. (Nämner barnens åldrar eftersom jag inbillar mig att när barnen blir äldre och mer självständiga finns större möjlighet att distansera sig från deras sociala umgänge om man nu vill det).

Bara det du beskriver om att barnen ska leka med varandra utan dig och att du inte ska behöva hantera dem. Du skriver att det går utmärkt, vad har du för erfarenhet av det? Jag kan liksom inte se framför mig hur det praktiskt skulle gå till...

Bara en tanke och det kanske inte alls var så tankarna gick. Men när jag var liten började vi inte leka hemma hos någon förrän vi börjat skolan. Och då engagerade sig inte någon förälder i leken. Så klart fanns det en förälder hemma och såg till att vi fick mat och sådär, men att agera någon slags lektant som var med och lekte gjorde inte min mamma och ingen av de andras mammor heller. Min pappa kunde dock göra det, men då var det mer att vi åkte på en utflykt eller var på stranden eller så, inte att han var med och lekte hemma. Föräldrarna var heller aldrig med när det var barnkalas, men givetvis med den bieffekten att föräldrarna till det barn som hade kalaset fick ta hand om hela skaran.

Nu känns det som att det är vanligare att även yngre barn är hemma hos en kompis och leker? Då är det väl lite en annan sak. Men om man inte har barn och inte har någon större erfarenhet av barn heller är det väl rätt rimligt att man kanske ändå jämför med hur det var när man själv var liten.

 

[Svartkatt]

Syskon kan vara den som gör ens liv till ett helvete. Något som gärna glöms bort bland de som tycker att alla ska ha syskon.

Ja lite så. I vuxen ålder har min pappa haft betydligt större glädje och umgänge med mammas syskon är sina egna.

 

[Imogen]

Bara en tanke och det kanske inte alls var så tankarna gick. Men när jag var liten började vi inte leka hemma hos någon förrän vi börjat skolan. Och då engagerade sig inte någon förälder i leken. Så klart fanns det en förälder hemma och såg till att vi fick mat och sådär, men att agera någon slags lektant som var med och lekte gjorde inte min mamma och ingen av de andras mammor heller. Min pappa kunde dock göra det, men då var det mer att vi åkte på en utflykt eller var på stranden eller så, inte att han var med och lekte hemma. Föräldrarna var heller aldrig med när det var barnkalas, men givetvis med den bieffekten att föräldrarna till det barn som hade kalaset fick ta hand om hela skaran.

Nu känns det som att det är vanligare att även yngre barn är hemma hos en kompis och leker? Då är det väl lite en annan sak. Men om man inte har barn och inte har någon större erfarenhet av barn heller är det väl rätt rimligt att man kanske ändå jämför med hur det var när man själv var liten.

Ja om man inte låter barnen leka med kompisar innan de börjar skolan blir det såklart en lite annan sak. Men jag vet inte om jag håller med om att det är något som börjat "nu för tiden". Både jag och mina syskon lekte med kompisar ofta efter dagis. Inte när man var jätteliten men de sista åren på förskolan. Om något så gjorde vi det mer än vad mina barn gör nu eftersom de och deras kompisar går längre dagar på förskolan än vad vi gjorde.

Jag menade absolut inte att man skulle leka med barnen och att det var det som var att "hantera" dem. Jag har nog aldrig lekt med mina barn och deras kompisar tillsammans när de har varit hemma här. (Det är ju bland det bästa med att de har kompisar hemma, att man helt slipper det där "jag har inget att gööööra" ). Det känns ändå som en praktisk omöjlighet att inte "hantera" andras barn, även i lågstadieålder.

 

[Marita73]

Jag har aldrig haft önskan att ha barn. Ett tag när jag var runt tio lekte jag med tanken på gård med djur och en dotter. Kom ganska snart fram till att livet var optimalt med gård och djur, där är jag nu.

När jag var sambo sa han att han kunde låta bli att få barn för min skull. Det skavde och efter åratal ihop gjorde jag slut. Nu har han barn och jag är så glad för hans skull, det är en för stor grej att låta bli för någon annans skull. Eller göra för någon annans skull!

 

[Bison]

Att ha barn, egna eller andras, eller att arbeta med barn ger erfarenheter och tränar förmågor hos oss som utvecklar oss.
Att välja bort barn är också att välja bort den egna utvecklingen.

Jag som är totalt ointresserad av barn är lika ointresserad av den personliga utvecklingen.
Att en förälder par automatik skulle bli bättre på att hantera människor och tåla stress är bara bs

 

[Marita73]

Jag som är totalt ointresserad av barn är lika ointresserad av den personliga utvecklingen.
Att en förälder par automatik skulle bli bättre på att hantera människor och tåla stress är bara bs

Håller helt med dig!

Jag har ett jobb som kräver simultankapacitet och rejäl stresstålighet. Har klarat mig bra i yrket i snart 20 år trots att jag är barnfri.

 

[Eurydome]

(Jag känner mig helt osäker på om det skulle fungera med barn, men alla våra vänner (som har barn) tjatar på oss om att vi borde skaffa (samtidigt som dom säger att dom är avundsjuka på att vi inte har barn och beskriver allt som misär. ).)

Jag tycker det är fel att tjata. Barn är absolut inte för alla!

 

[kolblakkur]

Alltså vad är det med folk att tjata, först tjatar alla om barn, och sen om man får barn så tjatar alla om att man ska skaffa syskon också. Tar det aldrig slut?

(Jag känner mig helt osäker på om det skulle fungera med barn, men alla våra vänner (som har barn) tjatar på oss om att vi borde skaffa (samtidigt som dom säger att dom är avundsjuka på att vi inte har barn och beskriver allt som misär. ).)

Upplever det som att många tjatar för att dom inte vill vara ensamma i det eländet som är att vara förälder.

 

[Eurydome]

Upplever det som att många tjatar för att dom inte vill vara ensamma i det eländet som är att vara förälder.

Det är ju väldigt konstiga vänner i så fall.

 

[Svartkatt]

Ja om man inte låter barnen leka med kompisar innan de börjar skolan blir det såklart en lite annan sak. Men jag vet inte om jag håller med om att det är något som börjat "nu för tiden". Både jag och mina syskon lekte med kompisar ofta efter dagis. Inte när man var jätteliten men de sista åren på förskolan. Om något så gjorde vi det mer än vad mina barn gör nu eftersom de och deras kompisar går längre dagar på förskolan än vad vi gjorde.

Jag menade absolut inte att man skulle leka med barnen och att det var det som var att "hantera" dem. Jag har nog aldrig lekt med mina barn och deras kompisar tillsammans när de har varit hemma här. (Det är ju bland det bästa med att de har kompisar hemma, att man helt slipper det där "jag har inget att gööööra" ). Det känns ändå som en praktisk omöjlighet att inte "hantera" andras barn, även i lågstadieålder.

Här lekte man inte med kompisar innan man börjat skolan om det inte var med ungen i huset bredvid liksom. Vi hade inga grannar med barn i vår ålder. Men vi bor långt ute på landet, det kanske var annorlunda om man växte upp i ett villaområde. Vi gick inte ens på dagis. Vi hade dagmamma eller var hos mormor/farmor eller hade en mamma som jobbade i hemmet (=var dagmamma).

 

[Tilly_85]

Generell reflektion från mig ^^ men jag blir så fruktansvärt irriterad på folk som frågar och tjatar på folk om att dom ska få barn. Dom har inget med det att göra och det är ett så stort livslångt åtagande att det är väl hur bra som helst att folk har självinsikt nog till att inse att; Näää, jag kommer inte trivas i familjelivet, eller med att ha ansvar för ett barn, jag har inget intresse av det så nä tack. Man borde respektera allas beslut oavsett om det är ett beslut som du själv inte kan förstå eller inte själv hade tagit. Det är ju ett beslut som passar för den personen som tar det, utifrån deras egna önskemål om hur dom vill leva sina liv, så det så.

Eller så kanske dom har försökt i åravis för att dom vill ha barn men det går inte...Så då vill dom inte dela med sig av det för att dom går sönder på insidan så fort det kommer på tal... De borde verkligen få slippa höra barntjatet från nyfikna enträgna nötter.

Slut på rant ^^

 

[Roheryn]

Bara en tanke och det kanske inte alls var så tankarna gick. Men när jag var liten började vi inte leka hemma hos någon förrän vi börjat skolan. Och då engagerade sig inte någon förälder i leken. Så klart fanns det en förälder hemma och såg till att vi fick mat och sådär, men att agera någon slags lektant som var med och lekte gjorde inte min mamma och ingen av de andras mammor heller. Min pappa kunde dock göra det, men då var det mer att vi åkte på en utflykt eller var på stranden eller så, inte att han var med och lekte hemma. Föräldrarna var heller aldrig med när det var barnkalas, men givetvis med den bieffekten att föräldrarna till det barn som hade kalaset fick ta hand om hela skaran.

Nu känns det som att det är vanligare att även yngre barn är hemma hos en kompis och leker? Då är det väl lite en annan sak. Men om man inte har barn och inte har någon större erfarenhet av barn heller är det väl rätt rimligt att man kanske ändå jämför med hur det var när man själv var liten.

Jag tror din observation på det stora hela är riktig. Både jag själv (53 år) och min dotter (24 år) har lekt helt självständigt med kompisar som barn. Jag som förälder har aldrig initierat eller deltagit i min dotters lek med kompisar, utan bara varit med och gjort det möjligt genom att t.ex. skjutsa, bjuda på mat/fika osv. Samt att jag då och då ordnat barnkalas.

 

[WBanna]

Jag känner flera ensambarn som saknar att ha syskon. Min man mycket när han var liten, en vän mycket nu när hon är ensam att ta hand om skröpliga föräldrar.
Men sånt blir ju som det blir oavsett vad man önskar så håller med om att kärleksfulla föräldrar är viktigare.


Jag har aldrig varit barnkär men alltid tänkt att jag inte vill vara utan? Har två barn idag, ett större och en superenkel bebis.

Och jag är ensambarn och har aldrig saknat syskon. Finns säkert folk som har syskon som hellre hade varit ensambarn. Ska man skaffa flera barn så ska man göra det för att man själv vill, inte p g a klyschor som att man måste skaffa fler barn för att barnet ska få syskon.

 

[Imogen]

Jag tror din observation på det stora hela är riktig. Både jag själv (53 år) och min dotter (24 år) har lekt helt självständigt med kompisar som barn. Jag som förälder har aldrig initierat eller deltagit i min dotters lek med kompisar, utan bara varit med och gjort det möjligt genom att t.ex. skjutsa, bjuda på mat/fika osv. Samt att jag då och då ordnat barnkalas.

Fast det är ju precis det jag menar med att "hantera" andras barn. Att bjuda andra barn på middag är att hantera dem, att hjälpa till att lösa konflikter som uppstår i leken (även om man inte deltar själv) är att hantera dem. Om en femåring på besök råkar kissa på sig så hanterar man det. Att säga ja eller nej till saker de frågar om de får göra (vilket med kompisar kan vara något helt annat än vad man är van vid) är att hantera dem. Osv osv.

 

[Glasbubblan]

Jag känner ju att oavsett om jag ville ha barn eller inte så hade jag sparkat bakut om min kille försökte övertala mig om vad jag ville.
på den!

Det har jag också gjort. Han slutade med det till sist, men det har varit mycket negativt som jag tror redan påverkat mig, såsom hans rädsla att få att barn som är sjukt, att få förlossningsskador som påverkar livskvaliteten. Men även att han sagt att jag ju redan mått väldigt dåligt under perioden vi varit tillsammans, när jag tappat jobb bl.a., men mycket pga att relationen varit påfrestande. Att jag skulle må dåligt av att ha barn för att jag är en känslig person och att min mammas problem med psykisk ohälsa kanske skulle nedärvas... Jag har sett mig själv som en stark och driven person hela livet, om än högkänslig personlighetstyp. Jag har ju sett det som något jag är stolt över och som kör mig till en empatisk människa, men han ser alltså detta som ännu en riskfaktor och jag kan inte låta bli att fundera på samma sak. Nåväl, han pratar inte längre om detta pga att jag sagt att jag måste ta beslutet själv.

Som många sagt, så håller jag med om att jag måste ta mig an relationen först. Jag har varit tveksam från början, men är rädd att ta fel beslut om jag lämnar. Han är en jättefin person på massor av sätt och vi delar många gemensamma drömmar. Men samtidigt har det varit mycket som skavt från början också, och jag var aldrig riktigt förälskad.

 

[sthu]

Men samtidigt har det varit mycket som skavt från början också, och jag var aldrig riktigt förälskad.

Det här får mig att tänka att du förtjänar bättre.

Det är sjukt jobbigt att lämna. Men ibland är det för det bättre.

 

[Lickety]

Det har jag också gjort. Han slutade med det till sist, men det har varit mycket negativt som jag tror redan påverkat mig, såsom hans rädsla att få att barn som är sjukt, att få förlossningsskador som påverkar livskvaliteten. Att jag skulle må dåligt av att ha barn för att jag är en känslig person och att min mammas problem med psykisk ohälsa kanske skulle nedärvas... Jag har sett mig själv som en stark och driven person hela livet, om än högkänslig personlighetstyp. Jag har ju sett det som något jag är stolt över och som kör mig till en empatisk människa, men han ser alltså detta som ännu en riskfaktor och jag kan inte låta bli att fundera på samma sak. Nåväl, han pratar inte längre om detta pga att jag sagt att jag måste ta beslutet själv.

Alltså, här hade jag svarat stick och brinn, ungefär. Det är liksom en helt rimlig reaktion, imho. Det finns massa rimliga anledningar till att både skaffa barn eller låta bli, men det han försöker dra upp här är ju ett hugg i ryggen.

 

[Red_Chili]

Det har jag också gjort. Han slutade med det till sist, men det har varit mycket negativt som jag tror redan påverkat mig, såsom hans rädsla att få att barn som är sjukt, att få förlossningsskador som påverkar livskvaliteten. Men även att han sagt att jag ju redan mått väldigt dåligt under perioden vi varit tillsammans, när jag tappat jobb bl.a., men mycket pga att relationen varit påfrestande. Att jag skulle må dåligt av att ha barn för att jag är en känslig person och att min mammas problem med psykisk ohälsa kanske skulle nedärvas... Jag har sett mig själv som en stark och driven person hela livet, om än högkänslig personlighetstyp. Jag har ju sett det som något jag är stolt över och som kör mig till en empatisk människa, men han ser alltså detta som ännu en riskfaktor och jag kan inte låta bli att fundera på samma sak. Nåväl, han pratar inte längre om detta pga att jag sagt att jag måste ta beslutet själv.

Som många sagt, så håller jag med om att jag måste ta mig an relationen först. Jag har varit tveksam från början, men är rädd att ta fel beslut om jag lämnar. Han är en jättefin person på massor av sätt och vi delar många gemensamma drömmar. Men samtidigt har det varit mycket som skavt från början också, och jag var aldrig riktigt förälskad.

Men alltså... Dumpa.
En vettig partner försöker lyfta en. Inte få dig att tänka att du är "dålig" när du själv ser dig som stark, driven och empatisk.

Om du lämnar, och OM det skulle visa sig vara fel beslut, att du ändå vill vara ihop med honom, tja, då finns det inget som säger att ni inte kan hitta tillbaka till varandra igen. Du vet vad du har, men inte vad du kan få. Stanna inte kvar av rädsla för vad som händer om du inte är ihop med honom. Ska du stanna kvar så ska det vara för att du vill vara med honom, för att era liv blir bättre tillsammans och det ger dig så mycket positivt att du inte vill vara utan honom. Varför annars ha en parrelation?

Förövrigt, vem mår inte dåligt av att tex bli av med jobbet? Det är ju där man i en parrelation får hjälpas åt och hitta vägar tillbaka till bra mående, nytt jobb osv. För egen del, när jag mått dåligt av dålig jobbsituation, då har min nuvarande partner enbart peppat mig att orka göra något bättre, och försökt underlätta för mig på hemmaplan för att jag ska ha energi att söka nya jobb.

 

[Hermelin]

Mina föräldrar var aldrig med när vi hade kompisar hemma, det gick utmärkt ändå.
Självklart fick vi mat vid middagstid osv, men annars var föräldrarna inte med. Det gick som sagt utmärkt.

Det är klart att man inte är med och leker när barnen har kompisar hemma. Men en viss hantering uppstår vare sig man vill eller inte. Det är i alla fall min upplevelse. De ska gå hem vid en viss tid, behöver kanske tom skjuts hem. Bråk uppstår mellan barnen när de leker. De ska utfordras med t ex mellanmål eller middag. Det är fantastiskt svårt att undvika andras barn om de sitter med vid middagsbordet. Nästan omöjligt.

 

[sthu]

Det är klart att man inte är med och leker när barnen har kompisar hemma. Men en viss hantering uppstår vare sig man vill eller inte. Det är i alla fall min upplevelse. De ska gå hem vid en viss tid, behöver kanske tom skjuts hem. Bråk uppstår mellan barnen när de leker. De ska utfordras med t ex mellanmål eller middag. Det är fantastiskt svårt att undvika andras barn om de sitter med vid middagsbordet. Nästan omöjligt.

Och det ska jag sköta alltså? Inte barnets far?