Skaffa barn eller inte

[Red_Chili]

Det har jag också gjort. Han slutade med det till sist, men det har varit mycket negativt som jag tror redan påverkat mig, såsom hans rädsla att få att barn som är sjukt, att få förlossningsskador som påverkar livskvaliteten. Men även att han sagt att jag ju redan mått väldigt dåligt under perioden vi varit tillsammans, när jag tappat jobb bl.a., men mycket pga att relationen varit påfrestande. Att jag skulle må dåligt av att ha barn för att jag är en känslig person och att min mammas problem med psykisk ohälsa kanske skulle nedärvas... Jag har sett mig själv som en stark och driven person hela livet, om än högkänslig personlighetstyp. Jag har ju sett det som något jag är stolt över och som kör mig till en empatisk människa, men han ser alltså detta som ännu en riskfaktor och jag kan inte låta bli att fundera på samma sak. Nåväl, han pratar inte längre om detta pga att jag sagt att jag måste ta beslutet själv.

Som många sagt, så håller jag med om att jag måste ta mig an relationen först. Jag har varit tveksam från början, men är rädd att ta fel beslut om jag lämnar. Han är en jättefin person på massor av sätt och vi delar många gemensamma drömmar. Men samtidigt har det varit mycket som skavt från början också, och jag var aldrig riktigt förälskad.

Men alltså... Dumpa.
En vettig partner försöker lyfta en. Inte få dig att tänka att du är "dålig" när du själv ser dig som stark, driven och empatisk.

Om du lämnar, och OM det skulle visa sig vara fel beslut, att du ändå vill vara ihop med honom, tja, då finns det inget som säger att ni inte kan hitta tillbaka till varandra igen. Du vet vad du har, men inte vad du kan få. Stanna inte kvar av rädsla för vad som händer om du inte är ihop med honom. Ska du stanna kvar så ska det vara för att du vill vara med honom, för att era liv blir bättre tillsammans och det ger dig så mycket positivt att du inte vill vara utan honom. Varför annars ha en parrelation?

Förövrigt, vem mår inte dåligt av att tex bli av med jobbet? Det är ju där man i en parrelation får hjälpas åt och hitta vägar tillbaka till bra mående, nytt jobb osv. För egen del, när jag mått dåligt av dålig jobbsituation, då har min nuvarande partner enbart peppat mig att orka göra något bättre, och försökt underlätta för mig på hemmaplan för att jag ska ha energi att söka nya jobb.

 

[MiniLi]

Känns det inte som att sidospåret om att hantera andras barn bättre tas i en egen tråd? Även om det är relaterat så kanske inte ts ganska svåra funderingar ska behöva drunkna i inlägg kring vem som hjälper barnets kompisar att snyta sig?

 

[Piaff]

Det har jag också gjort. Han slutade med det till sist, men det har varit mycket negativt som jag tror redan påverkat mig, såsom hans rädsla att få att barn som är sjukt, att få förlossningsskador som påverkar livskvaliteten. Men även att han sagt att jag ju redan mått väldigt dåligt under perioden vi varit tillsammans, när jag tappat jobb bl.a., men mycket pga att relationen varit påfrestande. Att jag skulle må dåligt av att ha barn för att jag är en känslig person och att min mammas problem med psykisk ohälsa kanske skulle nedärvas... Jag har sett mig själv som en stark och driven person hela livet, om än högkänslig personlighetstyp. Jag har ju sett det som något jag är stolt över och som kör mig till en empatisk människa, men han ser alltså detta som ännu en riskfaktor och jag kan inte låta bli att fundera på samma sak. Nåväl, han pratar inte längre om detta pga att jag sagt att jag måste ta beslutet själv.

Som många sagt, så håller jag med om att jag måste ta mig an relationen först. Jag har varit tveksam från början, men är rädd att ta fel beslut om jag lämnar. Han är en jättefin person på massor av sätt och vi delar många gemensamma drömmar. Men samtidigt har det varit mycket som skavt från början också, och jag var aldrig riktigt förälskad.

Men du, på det du beskriver av hur han pratar om dig så låter han inte som någon särskilt fin person… nu vet vi såklart bara det du skriver men en partner ska inte nedvärdera din person på det sättet, du förtjänar någon som lyfter dig!

Jag ville inte ha barn med mitt ex. Hela hans sätt att vara gjorde det tydligt att han såg mig som mer värd ju bättre jobb och utbildning jag hade. Mitt extrajobb på Ica under studierna var ”inte ett riktigt jobb”. Sen träffade jag min nuvarande sambo som ser mig som en bra och fin person för att jag är jag, och plötsligt ville jag ha barn, med honom.

 

[Svartkatt]

TS - jag tycker verkligen det du ska ta en allvarlig funderare på är om du verkligen ska vara med den här mannen eller inte. Han verkar inte vara en trevlig person.

 

[MiniLi]

Det har jag också gjort. Han slutade med det till sist, men det har varit mycket negativt som jag tror redan påverkat mig, såsom hans rädsla att få att barn som är sjukt, att få förlossningsskador som påverkar livskvaliteten. Men även att han sagt att jag ju redan mått väldigt dåligt under perioden vi varit tillsammans, när jag tappat jobb bl.a., men mycket pga att relationen varit påfrestande. Att jag skulle må dåligt av att ha barn för att jag är en känslig person och att min mammas problem med psykisk ohälsa kanske skulle nedärvas... Jag har sett mig själv som en stark och driven person hela livet, om än högkänslig personlighetstyp. Jag har ju sett det som något jag är stolt över och som kör mig till en empatisk människa, men han ser alltså detta som ännu en riskfaktor och jag kan inte låta bli att fundera på samma sak. Nåväl, han pratar inte längre om detta pga att jag sagt att jag måste ta beslutet själv.

Som många sagt, så håller jag med om att jag måste ta mig an relationen först. Jag har varit tveksam från början, men är rädd att ta fel beslut om jag lämnar. Han är en jättefin person på massor av sätt och vi delar många gemensamma drömmar. Men samtidigt har det varit mycket som skavt från början också, och jag var aldrig riktigt förälskad.

Men du, man ska inte behöva säga ifrån om sådana saker. Vill du verkligen leva med någon som dels ser på dig på det sättet och dessutom beter sig så?
Alla människor har fina sidor. Det betyder inte att man mår bra av att vara i en relation med dem.

 

[Twihard]

Jag vill inte ha barn. Jag arbetar med barn och har 9 syskonbarn, det räcker. Jag har alltid känt att jag inte är redo att offra den tid jag lägger på mina intressen eller mig själv för att lägga på någon annan. Sedan förra året insåg jag att jag är aroace och då hade det kanske varit svårare om jag velat ha barn.

Däremot i äldre tonåren och kanske runt 22 fick jag sådan bebisfeber vid varje ägglossning att jag blev förvirrad, kunde googla barnvagnar och se babyvideos på yt. Det pågick kanske till och från upp till 25, sen har det släppt. Jag insåg att vad jag snarare längtade efter var att inreda barnrum, köpa fina grejer och gosa med sovande bebisar. Allt detta kan jag göra med syskonbarn. Visse har ingen längtan som ung men sen får det som äldre, för mig var det tvärtom. Jag älskar mitt liv utan barn.

Jag tycker du ska gå på din magkänsla men också inte stressa det, däremot tycker jag din partner lät oerhört otrevligt som försöker övertala dig.

 

[Midsommarblomster]

Jag tror att den här resan med att komma fram till om man vill ha barn eller inte ser så herrans olika ut att det är svårt att bli klokare av andras resor. Förutom just det kanske, att förstå att det finns så herrans många olika resor.

Men din relation påminner en del om min väns relation, som tog slut. Hon har svårt att prata om barn efter det, utan att hans ord ekar kring vem hon är och vad hon vill. Det är upp till honom vad han vill men det är inte upp till honom vad du vill.

 

[AraSlei]

Jag tycker han låter som en rövhatt.
Bra att du stått på dig, men sjukt att du behövt göra det.


Jag är i åldern där tiden börjar rinna ut, fyller snart 34. Jag känner varken för eller emot egentligen. Ibland kan jag slås av att det vore mysigt och känna viss längtan, andra dagar inte alls. Min partner vill väldigt gärna ha barn, men vi är särbos och det är inte aktuellt så länge vi är det.

Det jag funderar över mest är om jag är redo att göra uppoffringen det skulle kräva. Just nu har jag en jätterolig tjänst där jag utvecklas och trivs, och driver även ett eget bolag som snurrar på bra vid sidan om. Utöver det har jag fem hundar som jag lägger mycket tid och pengar på, och som är mitt enskilt största intresse. Det finns inte många sekunder över på en dag, och det hade så klart ändrat sig drastiskt med barn i bilden.

 

[Mineur]

Känns det inte som att sidospåret om att hantera andras barn bättre tas i en egen tråd? Även om det är relaterat så kanske inte ts ganska svåra funderingar ska behöva drunkna i inlägg kring vem som hjälper barnets kompisar att snyta sig?

Har gett det en egen tråd nu: https://www.bukefalos.se/threads/at...utbruten-fran-skaffa-barn-eller-inte.1530773/

/Mod

 

[athena_arabians]

Jag tycker han låter som en rövhatt.
Bra att du stått på dig, men sjukt att du behövt göra det.


Jag är i åldern där tiden börjar rinna ut, fyller snart 34. Jag känner varken för eller emot egentligen. Ibland kan jag slås av att det vore mysigt och känna viss längtan, andra dagar inte alls. Min partner vill väldigt gärna ha barn, men vi är särbos och det är inte aktuellt så länge vi är det.

Det jag funderar över mest är om jag är redo att göra uppoffringen det skulle kräva. Just nu har jag en jätterolig tjänst där jag utvecklas och trivs, och driver även ett eget bolag som snurrar på bra vid sidan om. Utöver det har jag fem hundar som jag lägger mycket tid och pengar på, och som är mitt enskilt största intresse. Det finns inte många sekunder över på en dag, och det hade så klart ändrat sig drastiskt med barn i bilden.

*spinner vidare litegrann*

Jag är ju också särbo och även min partner ville ha barn men han visste om redan innan vi blir ihop att det blir inga, dvs det var hans val.

Nu har jag aldrig haft eller velat ha någon karriär men befinner mig på en väldigt bra plats arbetsmässigt just nu. Mycket bra lön, roligt och utvecklande jobb samt att jag har möjlighet att vara engagerad i branschfrågor (något jag faktiskt brinner för).

Det hade aldrig gått med barn, inte exakt som jag jobbar och har jobbat. I en idealisk värld skulle givetvis barn inte vara en faktor men nu är de ofta det. Jag hade inte velat kompromissa på det sätt en måste om en har barn. De kan ringa och be mig åka utomlands inom en vecka och jag bara gör det. Att ha den friheten är underbart.

 

[Hippocampus]

Jag vill inte ha barn. Aldrig velat. Kommer aldrig att vilja. Det har varit min känsla i alla år faktiskt och av två skäl. 1. Jag vill inte sätta ett barn till denna värld när världen ser ut som den gör (och det har jag sagt i över 25 år så inget nytt nu). 2. Jag har haft lite psykisk ohälsa, ev nån diagnos (har ingen formell) och vill inte att barnet antingen ska få med sig det om det är genetiskt eller att den ska drabbas om jag skulle må dålig igen.

Vill heller inte träffa någon som har eller vill ha barn.

 

[Holdyourhorses]

För att svara på frågan i ursprungsinlägget så har jag nog ”alltid” velat ha barn. Samtidigt är jag inte en särskilt barnkär person utan är bara intresserad av barn jag har någon form av relation till. Min mellanson konstaterade efter ett dygn med hund i huset att han ”aldrig hört mamma prata så vänligt med en levande varelse förut” Får konstatera att han ärvt min ironiska sida.

Min man och jag kompletterar varandra bra i föräldraskapet. Jag har stort tålamod med bebisar, småbarn och tonåringar medan han är bättre med barn från förskoleålder och upp till tonåren.

Visst blir man en annan person när man får barn. Inte en bättre person och det tror jag är viktigt att komma ihåg. Allt som händer formar en människa och det är stort att bli förälder. Det betyder inte att man får ett sämre liv utan barn. Jag tycker vi ska vara tacksamma att vi lever i en tid och i ett land där vi har stor frihet att välja själv hur vi vill leva våra liv.

 

[Midsommarblomster]

Sen, bara för att vara glasklar i frågan, så går det alldeles utmärkt att få barn som både högkänslig och med psykisk ohälsa. Om man själv vill. Jag lever med en liten cocktail av både och, och hur det påverkat min upplevelse som förälder vet jag såklart inte eftersom jag inte har någonting att jämföra med. Kanske har det varit svårare för mig. Eller enklare. Vem vet. Jag är i varje fall innerligt lycklig över mina barn och jag tror att de gillar mig hyffsat mycket. Jag ser det varken som en styrka eller en svaghet på ett generellt plan, det är väl liksom både och. Där jag brister kan andra täcka upp, och där andra brister visar sig mina styrkor.

Jag trivs i varje fall oerhört som mamma, och om det är vad du vill så ska ingen få intala dig att varken högkänslighet eller potentiell nedärvd psykiskt ohälsa en generation uppåt skulle vara något som helst hinder. Du väljer vad du vill. Min väns sköna snubbe snackade också om hennes förälder (extremt känslig relation), och hur förälderns DNA inte borde leva vidare och om hon skulle få barn kommer barnet bli exakt som föräldern Det är ett sätt för dem att manipulera igenom sin egen vilja. Gå inte på det.

 

[Glasbubblan]

Sen, bara för att vara glasklar i frågan, så går det alldeles utmärkt att få barn som både högkänslig och med psykisk ohälsa. Om man själv vill. Jag lever med en liten cocktail av både och, och hur det påverkat min upplevelse som förälder vet jag såklart inte eftersom jag inte har någonting att jämföra med. Kanske har det varit svårare för mig. Eller enklare. Vem vet. Jag är i varje fall innerligt lycklig över mina barn och jag tror att de gillar mig hyffsat mycket. Jag ser det varken som en styrka eller en svaghet på ett generellt plan, det är väl liksom både och. Där jag brister kan andra täcka upp, och där andra brister visar sig mina styrkor.

Jag trivs i varje fall oerhört som mamma, och om det är vad du vill så ska ingen få intala dig att varken högkänslighet eller potentiell nedärvd psykiskt ohälsa en generation uppåt skulle vara något som helst hinder. Du väljer vad du vill. Min väns sköna snubbe snackade också om hennes förälder (extremt känslig relation), och hur förälderns DNA inte borde leva vidare och om hon skulle få barn kommer barnet bli exakt som föräldern Det är ett sätt för dem att manipulera igenom sin egen vilja. Gå inte på det.

Väldigt fint skrivet. Och tack! Jag var rädd att hans uttalanden skulle påverka min självkänsla och viljan att skaffa barn, genom de mardrömsscenarion han målat upp, om hur dåligt han hört att andra mått efter att de fått barn, sjukdomar och diagnoser hos barn osv. Han applicerar bara sin egna rädsla på mig, men jag känner att det redan har påverkat mig en del. Men jag håller ju med om det du skriver.
Ska försöka att tänka framåt helt utan hans "input", och lyssna på mitt egna hjärta.

 

[Midsommarblomster]

Väldigt fint skrivet. Och tack! Jag var rädd att hans uttalanden skulle påverka min självkänsla och viljan att skaffa barn, genom de mardrömsscenarion han målat upp, om hur dåligt han hört att andra mått efter att de fått barn, sjukdomar och diagnoser hos barn osv. Han applicerar bara sin egna rädsla på mig, men jag känner att det redan har påverkat mig en del. Men jag håller ju med om det du skriver.
Ska försöka att tänka framåt helt utan hans "input", och lyssna på mitt egna hjärta.

Det är ju svårt att urskilja ibland, vad ens eget hjärta säger och vilka spöken man släpar med sig från andra. Jag hoppas du hittar din väg, oavsett vad den blir

 

[Tonto]

Sen, bara för att vara glasklar i frågan, så går det alldeles utmärkt att få barn som både högkänslig och med psykisk ohälsa. Om man själv vill. Jag lever med en liten cocktail av både och, och hur det påverkat min upplevelse som förälder vet jag såklart inte eftersom jag inte har någonting att jämföra med. Kanske har det varit svårare för mig. Eller enklare. Vem vet. Jag är i varje fall innerligt lycklig över mina barn och jag tror att de gillar mig hyffsat mycket. Jag ser det varken som en styrka eller en svaghet på ett generellt plan, det är väl liksom både och. Där jag brister kan andra täcka upp, och där andra brister visar sig mina styrkor.

Jag trivs i varje fall oerhört som mamma, och om det är vad du vill så ska ingen få intala dig att varken högkänslighet eller potentiell nedärvd psykiskt ohälsa en generation uppåt skulle vara något som helst hinder. Du väljer vad du vill. Min väns sköna snubbe snackade också om hennes förälder (extremt känslig relation), och hur förälderns DNA inte borde leva vidare och om hon skulle få barn kommer barnet bli exakt som föräldern Det är ett sätt för dem att manipulera igenom sin egen vilja. Gå inte på det.

Men är det verkligen orimligt att ta med psykisk ohälsa och högkänslighet i beräkningen innan man skaffar barn? Jag är uppvuxen med föräldrar som hade psykisk ohälsa och högkänslighet och dom hade mått så mycket bättre utan barn eller med färre barn. Dom älskar såklart oss, men jag är tvärsäker på att dom inte mått såhär dåligt om dom inte fått tre barn med kort intervall som ledde till depressioner och alkoholism.

Man väljer såklart som man vill, men jag tycker att det är något man ska fundera över, det handlar inte bara om vadman själv vill som person utan också för dom eventuella barnen och deras uppväxt.

Eftersom att jag själv varit ett barn med föräldrar som inte mådde bra så är det verkligen något jag funderar på när det gäller om jag borde ha barn eller inte. Det kan gå utmärkt, men det är absolut inte så för alla.

 

[Midsommarblomster]

Men är det verkligen orimligt att ta med psykisk ohälsa och högkänslighet i beräkningen innan man skaffar barn? Jag är uppvuxen med föräldrar som hade psykisk ohälsa och högkänslighet och dom hade mått så mycket bättre utan barn eller med färre barn. Dom älskar såklart oss, men jag är tvärsäker på att dom inte mått såhär dåligt om dom inte fått tre barn med kort intervall som ledde till depressioner och alkoholism.

Man väljer såklart som man vill, men jag tycker att det är något man ska fundera över, det handlar inte bara om vadman själv vill som person utan också för dom eventuella barnen och deras uppväxt.

Eftersom att jag själv varit ett barn med föräldrar som inte mådde bra så är det verkligen något jag funderar på när det gäller om jag borde ha barn eller inte. Det kan gå utmärkt, men det är absolut inte så för alla.

Det var just därför jag förtydligade om du själv vill. I det här fallet har TS sett sina egenskaper som en styrka men någon annan har tyckt något annat.

Att ha sin både psykiska och fysiska hälsa i beaktning när man väljer om man vill ha barn eller inte ser jag inga konstigheter med. Det handlar ju både om vad man själv tror att man klarar av men även hur man känner kring att se sitt barn tampas med samma saker som man själv har gjort. Men sen finns det ju inga svar i förväg ändå. Jag har ärvt min känslighet från pappas sida. Han har en rad dödsfall, alkoholism och suicidförsök i sin familj och har varit nere på botten och vänt några gånger själv. Han har fem barn, som någonstans alltid varit hans ljus och riktning i livet. Så det kan ju bli precis hur fel och precis hur rätt som helst. Man kan bara göra sin egen kvalificerade gissning.

 

[Blyger]

Det var just därför jag förtydligade om du själv vill. I det här fallet har TS sett sina egenskaper som en styrka men någon annan har tyckt något annat.

Att ha sin både psykiska och fysiska hälsa i beaktning när man väljer om man vill ha barn eller inte ser jag inga konstigheter med. Det handlar ju både om vad man själv tror att man klarar av men även hur man känner kring att se sitt barn tampas med samma saker som man själv har gjort. Men sen finns det ju inga svar i förväg ändå. Jag har ärvt min känslighet från pappas sida. Han har en rad dödsfall, alkoholism och suicidförsök i sin familj och har varit nere på botten och vänt några gånger själv. Han har fem barn, som någonstans alltid varit hans ljus och riktning i livet. Så det kan ju bli precis hur fel och precis hur rätt som helst. Man kan bara göra sin egen kvalificerade gissning.

Håller med och lånar lite.
Psykisk ohälsa kan ju dyka upp lite när som också.

Att få flera barn på kort tid är nog tufft för alla. Jag, som inte velat göra stora uppoffringar, har valt bort det.

 

[Glasbubblan]

Men är det verkligen orimligt att ta med psykisk ohälsa och högkänslighet i beräkningen innan man skaffar barn? Jag är uppvuxen med föräldrar som hade psykisk ohälsa och högkänslighet och dom hade mått så mycket bättre utan barn eller med färre barn. Dom älskar såklart oss, men jag är tvärsäker på att dom inte mått såhär dåligt om dom inte fått tre barn med kort intervall som ledde till depressioner och alkoholism.

Man väljer såklart som man vill, men jag tycker att det är något man ska fundera över, det handlar inte bara om vadman själv vill som person utan också för dom eventuella barnen och deras uppväxt.

Eftersom att jag själv varit ett barn med föräldrar som inte mådde bra så är det verkligen något jag funderar på när det gäller om jag borde ha barn eller inte. Det kan gå utmärkt, men det är absolut inte så för alla.

Jag håller med både dig och kommentarerna efter ditt inlägg. Jag hade ju själv en mamma som hade problem med depressioner och social fobi hela uppväxten, som jag var mamma åt från tidig ålder. Jag ser det som ynnest att få ha vuxit upp med de erfarenheter jag har dock och det har varit ett driv i livet, för mig själv att ta hand om min egen hälsa, fysisk såväl som mental. Är själv PT och försöker att inspirera andra till att ta tag i sina liv och må bättre.

Min partners uttalanden om att jag inte skulle må bra av att skaffa barn för att jag mått så dåligt i perioder känns lite orättvisa från mitt perspektiv, då jag aldrig varit deprimerad förrän jag träffade honom. Jag har ju varit osäker från starten av relationen och var som sagt aldrig förälskad (han vet detta, vill jag bara tillägga). Sen var det som att negativa saker eskalerade i och med att jag levt i en relation jag ifrågasatt i ett antal år nu.

Jag hade aldrig heller velat ha barn med någon som jag inte trodde skulle bli en fantastisk förälder åt mina barn och som jag också kan vara en kärleksfull förebild tillsammans med inför mina barn. Den grunden hade jag inte velat vara utan, och den har jag tyvärr tvivlat på i nuvarande relation långt innan han sa att han inte vill ha barn.

 

[Inte_Ung]

Jag har ju varit osäker från starten av relationen och var som sagt aldrig förälskad (han vet detta, vill jag bara tillägga). Sen var det som att negativa saker eskalerade i och med att jag levt i en relation jag ifrågasatt i ett antal år nu

Det här tror jag är det viktigaste faktiskt.

Om du jämför med mig som fortfarande efter 24 år är fjolligt förälskad i min sambo så tycker jag att du skall fundera över relationen först och främst.
Det verkar som att den drar ner dig i stället för att lyfta upp dig.