Skaffa barn eller inte

[Stålvilja]

Jag antar att inlägg ovan riktas till mitt
Ja alla generationer har haft sina kriser men jag är inte intresserad av att mina barn ska tvingas leva i en fascistisk diktatur, behöva uppleva tredje världskriget eller tvingas försöka överleva när ekosystemen kraschar. Min syn på framtiden är nattsvart eftersom vi som samhälle inte vill lösa problemen utan majoriteten vill förvärra dem både ekologiskt och politiskt.
Du får gärna ha en annan syn men jag ser vad jag ser och där finns inga ljuspunkter alls. Ett kärnvapenkrig eller en ekologi som rasar är aningen mer definitivt på samhällsnivå än de fruktansvärda häxprocesserna som inte riskerade att utrota mer eller mindre allt levande.

Reflekterade endast på temat, då jag själv haft tveksamheter kring att skaffa barn just av känslan av att det är en skitvärld att födas in till. Varken du eller jag är ensamma om att ha dessa tankar. Det har funnits tider jag också sett nattsvart på framtiden, varit genuint rädd för krig mm. När jag pluggade till miljöingenjör fanns det stunder jag tänkte att nej, världen kommer inte överleva. När hon föddes kom dessa känslor igen. Jag tittade på henne och grät för jag kände mig dum, att jag satt något så fint till världen när den ser ut som den gör. Men så pratade jag med någon, med stor insikt i världens säkerhetsläge. Han fick mig att reflektera kring historien, hur kriser ridits ut förr. Vad som faktiskt är bättre nu än förr. Efter det är det inte lika mörkt i mitt huvud. Sen väljer man själv vad man vill tro på, att framtiden är ljus eller mörk. Oavsett anledning till att avstå barn, eller skaffa barn, måste dessa anledningar få vara okej. Så inget riktat mot ditt inlägg på det sättet, mest reflektion och delgivning av mina tankar.

 

[Bison]

Jag är lyckligt barnfri, har alltid varit en ickefråga för mig. Är 39 nu och lika övertygad som när jag var 15 att jag absolut inte vill ha barn.
Bara tanken på att ha en annan människa som är beroende av mig 24/7 får mig att vilja kräkas. Så nej, det blir absolut inga barn här.
Jag föredrar katter.

Men i ditt fall håller jag med andra om att du borde ta tag i din dåliga relation först och ta barnfrågan sen.

 

[bollen__]

Jag förstår att det är en svår fråga. Jag vet inte hur jag hade tänkt om maken väldigt gärna velat ha barn. Nu var han i stället ungefär på nivån att blir det så blir det, men det går bra utan också. Och jag har i princip hela tiden varit neeeeej.
När min pappa dog och min bror fick barn i samma veva fick jag någon slags existensiell kris tror jag och fick för mig att jo jag vill nog ha barn? Maken sa nej du, nu är jag för gammal så då får du byta karl. Det ville jag ju inte och efter ett litet tag var de tankarna helt borta. Samma sak hände när jag fick min stroke. Jag tror att det bara var någon slags reaktion på livskrisen jag befann mig i.
Nu har min bror 2 underbara barn som jag älskar överallt annat och jag är så otroligt glad över det. Jag kan ju vara med om allt det som faktiskt är roligt med barn, se dem växa upp och den starka kärleken jag känner till dom. Men jag behöver inte ta allt det jobbiga, mycket praktiskt

 

[strawberrysylt]

Alla generationer har haft sina kriser och utmaningar, som reflektion på ett inlägg ovan. Världen är inte förlorad. Nu kanske det är skjutningar. Men det fanns en tid då man hade ohyggliga straff eller dödade varandra utan bevis på skuld. Nu bränner vissa bilar, men det fanns en tid då man trodde på häxor och brände folk på bål. Nu finns det maktgalna ledare som hotar med kärnvapen. Men det fanns en tid när en galen ledare härjade och friskt dödade människor på löpande band, det föddes barn runt om i världen då också - som växt upp till bra människor. Samhället har aldrig varit perfekt och ingen tid har varit helt utan problem. Och problem är till för att lösas, och vad ska vi kämpa för om det inte för oss och dem vi älskar? Nej, vill du barn, skaffa det. Världen är inte på något sätt förlorad.

Jag tycker ditt inlägg var lugnande. Jag har också tänkt på det här med att skaffa barn till den här världen.

Jag är barnfri. Jag har pendlat mellan att som barn och tonåring sagt aldrig i livet (och fått höra x antal gånger att jag så klart kommer ångra mig när jag blir äldre ) till att tänka kanske ett.

Det där har jag också fått höra.
Så till den grad att man nästan funderar på att avstå för att de inte ska kunna säga "vad var det jag sa" liksom, men det förlorar man ju bara på själv såklart.

Men, det är en fråga jag också frågat mig nu när det blivit skarpt läge för oss, vill jag för att jag vill eller för att det är norm att ha barn? Det är ju ett stort läskigt beslut och många tankar. Svårt att veta vad man vill själv ibland när normer och könsroller är så starka.

Sen det här sista med antal. Det är också en fråga jag fått landa i, att vi nog bara kommer hinna få ett. Jag har aldrig tänkt att jag vill ha ett. Jag har syskon själv och vill att barnet ska få syskon. Så det kan också vara något man behöver tänka på beroende på hur gammal man är.
Många tankar.

 

[Nordthor]

Jag ville inte heller ha barn och var enormt stressad över att jag "borde" vilja ha enligt omgivningen samt att tiden började rinna ut. Kunde inte direkt diskutera det seriöst med sambon heller trots att vi varit tillsammans i mååånga år. Jag hade liksom alltid en känsla av att jag inte blev klokare efter att vi pratat om det samt att jag eventuellt berövade honom på något han egentligen ville genom att inte själv vilja ha barn. Sen råkade jag oplanerat bli gravid och vi valde att behålla barnet trots att jag kände mig lite skeptisk. Det var jävligt läskigt men idag har vi en riktigt skojig liten grabb. Såhär i efterhand är jag väldigt tacksam för att det blev som det blev. På något konstigt vis så känns det som att han bestämde åt oss. Vi hade aldrig kunnat ta beslutet själva om att börja försöka och i ärlighetens namn så hade det medfört mycket ångest för min del. Nu blev det hej och hå och pang på och jag får känna mig bortskämd och jäkligt tacksam för att allt blev som det blev. MEN, det blir inga syskon vad världen än tycker (och numera tjatar om)...

 

[Tonto]

Jag ville inte heller ha barn och var enormt stressad över att jag "borde" vilja ha enligt omgivningen samt att tiden började rinna ut. Kunde inte direkt diskutera det seriöst med sambon heller trots att vi varit tillsammans i mååånga år. Jag hade liksom alltid en känsla av att jag inte blev klokare efter att vi pratat om det samt att jag eventuellt berövade honom på något han egentligen ville genom att inte själv vilja ha barn. Sen råkade jag oplanerat bli gravid och vi valde att behålla barnet trots att jag kände mig lite skeptisk. Det var jävligt läskigt men idag har vi en riktigt skojig liten grabb. Såhär i efterhand är jag väldigt tacksam för att det blev som det blev. På något konstigt vis så känns det som att han bestämde åt oss. Vi hade aldrig kunnat ta beslutet själva om att börja försöka och i ärlighetens namn så hade det medfört mycket ångest för min del. Nu blev det hej och hå och pang på och jag får känna mig bortskämd och jäkligt tacksam för att allt blev som det blev. MEN, det blir inga syskon vad världen än tycker (och numera tjatar om)...

Alltså vad är det med folk att tjata, först tjatar alla om barn, och sen om man får barn så tjatar alla om att man ska skaffa syskon också. Tar det aldrig slut?

(Jag känner mig helt osäker på om det skulle fungera med barn, men alla våra vänner (som har barn) tjatar på oss om att vi borde skaffa (samtidigt som dom säger att dom är avundsjuka på att vi inte har barn och beskriver allt som misär. ).)

 

[Hermelin]

Jag är inte säker på att det är något alla bestämmer sig för lång tid i förväg. Jag känner förstås många som säger att de aldrig ska skaffa barn och som inte gör det. Jag känner också flera som sagt att de aldrig ska skaffa barn och sedan när förutsättningarna ändrats ändå gör det. Och tvärtom förstås. Jag känner flera som sagt att de vill ha barn men där det av olika anledningar inte blir så.

Men det är klart. Om man tror att man vill ha barn någon gång så kommer det att underlätta att vara tillsammans med en person som också vill bli förälder.

 

[Nordthor]

Alltså vad är det med folk att tjata, först tjatar alla om barn, och sen om man får barn så tjatar alla om att man ska skaffa syskon också. Tar det aldrig slut?

(Jag känner mig helt osäker på om det skulle fungera med barn, men alla våra vänner (som har barn) tjatar på oss om att vi borde skaffa (samtidigt som dom säger att dom är avundsjuka på att vi inte har barn och beskriver allt som misär. ).)

Ja, det är jävligt provocerande och i allra högsta grad inte deras sak att lägga sig i. Trots det så händer det gång på gång. Fattar inte att folk är så förbannat gränslösa när det gäller just barn. Det är liksom inget litet skitbeslut (varken att skaffa ett eller fler).

 

[Tonto]

Ja, det är jävligt provocerande och i allra högsta grad inte deras sak att lägga sig i. Trots det så händer det gång på gång. Fattar inte att folk är så förbannat gränslösa när det gäller just barn. Det är liksom inget litet skitbeslut (varken att skaffa ett eller fler).

Dom har dessutom slutat tjata på mig för att jag blir förbannad och pratar och tjatar på min sambo när jag inte är med....

 

[grodan21]

Dom har dessutom slutat tjata på mig för att jag blir förbannad och pratar och tjatar på min sambo när jag inte är med....

Jag har typ aldrig fått någon fråga ang barn. Och jag har inte barn

 

[Svartkatt]

Alltså vad är det med folk att tjata, först tjatar alla om barn, och sen om man får barn så tjatar alla om att man ska skaffa syskon också. Tar det aldrig slut?

(Jag känner mig helt osäker på om det skulle fungera med barn, men alla våra vänner (som har barn) tjatar på oss om att vi borde skaffa (samtidigt som dom säger att dom är avundsjuka på att vi inte har barn och beskriver allt som misär. ).)

Jag har till och med varit med om att relativt icke-närstående personer (som kollegor man inte har någonting gemensamt med förutom samma arbetsplats) tjatar om att man måste sätta igång och skaffa barn för att man sen ska hinna skaffa syskon till det ännu inte existerande barnet innan det är för sent.

Och hur exakt har de med det att göra....?

 

[Palermo]

Jag är inte säker på att det är något alla bestämmer sig för lång tid i förväg. Jag känner förstås många som säger att de aldrig ska skaffa barn och som inte gör det. Jag känner också flera som sagt att de aldrig ska skaffa barn och sedan när förutsättningarna ändrats ändå gör det. Och tvärtom förstås. Jag känner flera som sagt att de vill ha barn men där det av olika anledningar inte blir så.

Men det är klart. Om man tror att man vill ha barn någon gång så kommer det att underlätta att vara tillsammans med en person som också vill bli förälder.

Jag har inte heller tänkt på det som i så hög grad ett beslut att fatta på ett medvetet sätt (långt) i förväg.

Och i de fall folk ändå har sagt att de vill, eller inte vill, få barn så har det ändå inte funnits något mönster i hur det sedan har blivit.

Jag tänker nog ganska mycket på jobb, kärleksrelationer, barn och bostad som sådant som verkar dyka upp på något vis i mångas liv. (Och bostad och inkomst ser jag inte som särskilt förhandlingsbart.) Men egentligen i ganska låg grad som följder av aktiva och medvetna beslut. (En hel del av det verkar snarare svårt att helt undvika. För de flesta.)

 

[MiniLi]

Jag har inte haft någon längtan efter barn under mitt vuxna liv. Lite innan jag blev 30 hade jag en ganska osäker period, men det var främst att jag oroade mig för att vakna upp en dag och ångra mig..
Jag har nog egentligen inte så starka känslor varken för eller emot och jag tror säkert livet kan bli bra oavsett. Men jag vet att jag skulle behöva ändra en hel del på mitt liv om jag skaffade barn, och den förändringen är jag helt enkelt inte så sugen på.
Jag tänker att den där förändringen förmodligen inte känns som ett problem om man har en stark önskan om barn, men för mig som är rätt neutral känns det verkligen som en uppoffring. Det tar jag som ett tecken på att det är bättre för mig att fortsätta leva utan barn.
Jag har aldrig känt det där du beskriver ts, att jag tittar på en barnfamilj och liksom känner mig lockad.

Jag tänker som flera andra att det låter som att du borde lämna din partner och sen kanske se hur det känns i barnfrågan utan honom. Antingen med en annan partner eller ensam.
Det låter ju som att livet med barn är lockande för dig, även om du hittills prioriterat annat.

 

[Tonto]

Jag har typ aldrig fått någon fråga ang barn. Och jag har inte barn

Skönt! Önskar att det var så för mig.

 

[Septicemia]

Jag har alltid vetat att jag inte vill ha barn eller ens leva med en partner som har barn.
Om min sambo ändrar sig i frågan, även om det känns osannolikt, så skulle det innebära att vi önskade oss otroligt olika liv och jag har svårt att se en framtid tillsammans i så fall. Däremot skulle jag aldrig få för mig att försöka övertala partnern åt något håll. Jag hoppas att vi skulle kunna prata om det ordentligt och komma fram till ett gemensamt beslut.

 

[lingonben]

Jag fick för ett par månader sedan veta, efter ett par år långt förhållande, att min partner inte vill ha barn. Jag har själv aldrig varit 100 på det, men har i perioder varit säker, för att sedan börja tänka om. Extra svårt känner jag att det är att känna vad jag faktiskt själv vill nu när jag vet att ett ja innebär att jag och min kille inte kan fortsätta att vara tillsammans. Förhållandet har varit långt ifrån felfritt på andra sätt också, så ibland kan jag nästan känna att det var skönt att detta dök upp, för vill jag lämna så blir det ju enklare om jag bestämmer mig för att jag faktiskt vill ha barn.
Jag har ju länge längtat efter någon form av egen familj och sett på min brors familj som ett exempel på mitt drömliv, med en fru han älskar, två goa, underbara barn och hus vid vatten. När jag är med dem känner jag alltid att jag längtar efter det livet också. Och att få fokusera på nån annan än mig själv, då jag länge suktat efter att byta fokus från min egen karriär och bedrifter som det viktigaste och seriösaste på jorden, till att ett litet knyte får bli hela min värld istället.

Min kille har försökt att övertala mig till att jag egentligen inte vill ha barn, utan att det är djur jag vill ha. Och det stämmer ju att jag mest haft fokuset på djur under mitt liv hittills. Jag var mamma åt min egen mamma är jag växte upp, så jag brukar spekulera i att tvivlet kanske ligger i att jag är rädd för åtaganden som det igen.

Hur bestämde ni eller visste ni att ni ville ha barn eller inte? Hur sjutton bestämmer man sig för ett sånt enormt beslut?

Jag känner ju att oavsett om jag ville ha barn eller inte så hade jag sparkat bakut om min kille försökte övertala mig om vad jag ville.
på den!

 

[Red_Chili]

Jag tycker ditt inlägg var lugnande. Jag har också tänkt på det här med att skaffa barn till den här världen.


Det där har jag också fått höra.
Så till den grad att man nästan funderar på att avstå för att de inte ska kunna säga "vad var det jag sa" liksom, men det förlorar man ju bara på själv såklart.

Men, det är en fråga jag också frågat mig nu när det blivit skarpt läge för oss, vill jag för att jag vill eller för att det är norm att ha barn? Det är ju ett stort läskigt beslut och många tankar. Svårt att veta vad man vill själv ibland när normer och könsroller är så starka.

Sen det här sista med antal. Det är också en fråga jag fått landa i, att vi nog bara kommer hinna få ett. Jag har aldrig tänkt att jag vill ha ett. Jag har syskon själv och vill att barnet ska få syskon. Så det kan också vara något man behöver tänka på beroende på hur gammal man är.
Många tankar.

Vet inte om det är jag som är "udda" men det där med syskon känns mest som en grej som föräldrar med syskon funderar mest på. Själv har jag inga syskon, vet därför inte hur det hade kunnat vara och har därför ingen anledning att sakna något icke-existerande sådant. Jag får intrycket av att de som har syskon ibland tar för givet att man såklart måste ha flera barn för att de själva inte vill vara utan sina syskon, vilket ju inte är så konstigt. Men det viktigaste för alla barn, tror jag, är att ha minst en närvarande och kärleksfull förälder som gör sitt bästa för att rusta barnet för vuxenlivet med allt vad det innebär.

 

[FeatherCloud]

Jag fick för ett par månader sedan veta, efter ett par år långt förhållande, att min partner inte vill ha barn. Jag har själv aldrig varit 100 på det, men har i perioder varit säker, för att sedan börja tänka om. Extra svårt känner jag att det är att känna vad jag faktiskt själv vill nu när jag vet att ett ja innebär att jag och min kille inte kan fortsätta att vara tillsammans. Förhållandet har varit långt ifrån felfritt på andra sätt också, så ibland kan jag nästan känna att det var skönt att detta dök upp, för vill jag lämna så blir det ju enklare om jag bestämmer mig för att jag faktiskt vill ha barn.
Jag har ju länge längtat efter någon form av egen familj och sett på min brors familj som ett exempel på mitt drömliv, med en fru han älskar, två goa, underbara barn och hus vid vatten. När jag är med dem känner jag alltid att jag längtar efter det livet också. Och att få fokusera på nån annan än mig själv, då jag länge suktat efter att byta fokus från min egen karriär och bedrifter som det viktigaste och seriösaste på jorden, till att ett litet knyte får bli hela min värld istället.

Min kille har försökt att övertala mig till att jag egentligen inte vill ha barn, utan att det är djur jag vill ha. Och det stämmer ju att jag mest haft fokuset på djur under mitt liv hittills. Jag var mamma åt min egen mamma är jag växte upp, så jag brukar spekulera i att tvivlet kanske ligger i att jag är rädd för åtaganden som det igen.

Hur bestämde ni eller visste ni att ni ville ha barn eller inte? Hur sjutton bestämmer man sig för ett sånt enormt beslut?

Jag kände inte starkt åt varken ena eller andra hållet när jag var yngre. Kunde se mig själv med barn men var och är ingen barnkär person och vill/-e inte "bara" vara mamma.
Min dåvarande partner ville ha barn, och jag landade tillslut i att jag inte ville vara utan upplevelsen, lite rädd att ångra mig i efterhand om jag inte försökte få barn kanske.

Idag har jag två ungar. Lever inte med deras pappa längre men ångrar verkligen inte beslutet att få barn. Hade kunnat leva ett fullgott (och väldigt annorlunda) liv utan barn också. Det var också tufft i början och jag våndades väldigt mycket inför första barnets födsel när det började bli uppenbart att jag inte kunde ångra mig () men det ger också väldigt mycket som jag inte kunde ana innan!

 

[sthu]

Jag känner ju att oavsett om jag ville ha barn eller inte så hade jag sparkat bakut om min kille försökte övertala mig om vad jag ville.
på den!

+100 på den. Helt och hållet.

 

[Blyger]

Vet inte om det är jag som är "udda" men det där med syskon känns mest som en grej som föräldrar med syskon funderar mest på. Själv har jag inga syskon, vet därför inte hur det hade kunnat vara och har därför ingen anledning att sakna något icke-existerande sådant. Jag får intrycket av att de som har syskon ibland tar för givet att man såklart måste ha flera barn för att de själva inte vill vara utan sina syskon, vilket ju inte är så konstigt. Men det viktigaste för alla barn, tror jag, är att ha minst en närvarande och kärleksfull förälder som gör sitt bästa för att rusta barnet för vuxenlivet med allt vad det innebär.

Jag känner flera ensambarn som saknar att ha syskon. Min man mycket när han var liten, en vän mycket nu när hon är ensam att ta hand om skröpliga föräldrar.
Men sånt blir ju som det blir oavsett vad man önskar så håller med om att kärleksfulla föräldrar är viktigare.


Jag har aldrig varit barnkär men alltid tänkt att jag inte vill vara utan? Har två barn idag, ett större och en superenkel bebis.