Skaffa barn eller inte

[Glasbubblan]

Det här tror jag är det viktigaste faktiskt.

Om du jämför med mig som fortfarande efter 24 år är fjolligt förälskad i min sambo så tycker jag att du skall fundera över relationen först och främst.
Det verkar som att den drar ner dig i stället för att lyfta upp dig.

Otroligt fint att läsa och även inspirerande att höra att det finns exempel såsom ditt eget. Så vill ju jag också känna efter 24 år. Tack för att du delar med dig.

 

[skiesabove]

Att ha barn, egna eller andras, eller att arbeta med barn ger erfarenheter och tränar förmågor hos oss som utvecklar oss.
Att välja bort barn är också att välja bort den egna utvecklingen.

Jag upplevde att min första häst (som var en intensiv hjärtehäst-upplevelse, en stor resa) förändrande mig mer än mitt första (och enda barn).

 

[prinsessfeminist]

Men alltså... Dumpa.
En vettig partner försöker lyfta en. Inte få dig att tänka att du är "dålig" när du själv ser dig som stark, driven och empatisk.

Om du lämnar, och OM det skulle visa sig vara fel beslut, att du ändå vill vara ihop med honom, tja, då finns det inget som säger att ni inte kan hitta tillbaka till varandra igen. Du vet vad du har, men inte vad du kan få. Stanna inte kvar av rädsla för vad som händer om du inte är ihop med honom. Ska du stanna kvar så ska det vara för att du vill vara med honom, för att era liv blir bättre tillsammans och det ger dig så mycket positivt att du inte vill vara utan honom. Varför annars ha en parrelation?

Förövrigt, vem mår inte dåligt av att tex bli av med jobbet? Det är ju där man i en parrelation får hjälpas åt och hitta vägar tillbaka till bra mående, nytt jobb osv. För egen del, när jag mått dåligt av dålig jobbsituation, då har min nuvarande partner enbart peppat mig att orka göra något bättre, och försökt underlätta för mig på hemmaplan för att jag ska ha energi att söka nya jobb.

Instämmer. Jag tycker killen verkar manipulativ och skuldbelägger ts, istället för att moget resonera om att de har olika önskemål.

 

[strawberrysylt]

Jag håller med både dig och kommentarerna efter ditt inlägg. Jag hade ju själv en mamma som hade problem med depressioner och social fobi hela uppväxten, som jag var mamma åt från tidig ålder. Jag ser det som ynnest att få ha vuxit upp med de erfarenheter jag har dock och det har varit ett driv i livet, för mig själv att ta hand om min egen hälsa, fysisk såväl som mental. Är själv PT och försöker att inspirera andra till att ta tag i sina liv och må bättre.

Min partners uttalanden om att jag inte skulle må bra av att skaffa barn för att jag mått så dåligt i perioder känns lite orättvisa från mitt perspektiv, då jag aldrig varit deprimerad förrän jag träffade honom. Jag har ju varit osäker från starten av relationen och var som sagt aldrig förälskad (han vet detta, vill jag bara tillägga). Sen var det som att negativa saker eskalerade i och med att jag levt i en relation jag ifrågasatt i ett antal år nu.

Jag hade aldrig heller velat ha barn med någon som jag inte trodde skulle bli en fantastisk förälder åt mina barn och som jag också kan vara en kärleksfull förebild tillsammans med inför mina barn. Den grunden hade jag inte velat vara utan, och den har jag tyvärr tvivlat på i nuvarande relation långt innan han sa att han inte vill ha barn.

Men.... Varför är du tillsammans med honom?

Skulle någon jag var tsm med känna sådär, men inte göra slut, skulle jag tycka det var väldigt taskigt faktiskt, både mot mig och mot sig själv.

Sen är det inte så lätt alltid och lättare att se som utomstående eller i sin egen backspegel. Men jag tycker det du skriver här i tråden bara leder åt ett håll, du verkar veta vad du vill egentligen.

 

[Inte_Ung]

Jag upplevde att min första häst (som var en intensiv hjärtehäst-upplevelse, en stor resa) förändrande mig mer än mitt första (och enda barn).

Så kan det ju vara.
Men jag antar att det inte har hindrat att det har blivit ytterligare utveckling av att få barn också.

 

[Inte_Ung]

Otroligt fint att läsa och även inspirerande att höra att det finns exempel såsom ditt eget. Så vill ju jag också känna efter 24 år. Tack för att du delar med dig.

Ja jag är lyckligt lottad som har funnit min tvillingsjäl.
Vi går i takt och är snälla mot varandra och så tycker jag att det skall vara.
Och det är vad jag önskar andra att hitta i sina liv.

 

[Roheryn]

Jag håller med både dig och kommentarerna efter ditt inlägg. Jag hade ju själv en mamma som hade problem med depressioner och social fobi hela uppväxten, som jag var mamma åt från tidig ålder. Jag ser det som ynnest att få ha vuxit upp med de erfarenheter jag har dock och det har varit ett driv i livet, för mig själv att ta hand om min egen hälsa, fysisk såväl som mental. Är själv PT och försöker att inspirera andra till att ta tag i sina liv och må bättre.

Min partners uttalanden om att jag inte skulle må bra av att skaffa barn för att jag mått så dåligt i perioder känns lite orättvisa från mitt perspektiv, då jag aldrig varit deprimerad förrän jag träffade honom. Jag har ju varit osäker från starten av relationen och var som sagt aldrig förälskad (han vet detta, vill jag bara tillägga). Sen var det som att negativa saker eskalerade i och med att jag levt i en relation jag ifrågasatt i ett antal år nu.

Jag hade aldrig heller velat ha barn med någon som jag inte trodde skulle bli en fantastisk förälder åt mina barn och som jag också kan vara en kärleksfull förebild tillsammans med inför mina barn. Den grunden hade jag inte velat vara utan, och den har jag tyvärr tvivlat på i nuvarande relation långt innan han sa att han inte vill ha barn.

Men snälla, snälla du - lämna relationen! Du mår ju inte bra av den!