Det här är väl lite av en annan diskussion än TS (men intressant!) men där är vi väl tillbaka på den gamla sunkiga förutfattade meningen att mammor ska vilja umgås med sina (och andras) barn hela tiden medan pappor inte behöver det. Mina kollegor är überfeminister. De kan bli helt galna över något som jag inte ens reflekterade över i ena läget, men det är hundra procent de som driver Familjen AB och deras män har inte alls samma krav på sig, vare sig från de själva eller omgivningen. Ingen av dem har påtalat för vår manliga, barnlösa kollega att han måste skaffa barn medan jag har fått höra det tusen gånger.
Minns en gång när vi var små (typ nio) och en kompis försökte få uppmärksamhet av sin pappa som häckade hela helgerna i garaget genom att måla sig med mammans läppstift under näsan och fejka att hon hade trillat ner från ett träd. (Mamman jobbade delade turer i hemtjänsten och var inte hemma just då.) Karln märkte inte ens att hon var helt röd i ansiktet.
Jag tycker det är sjukt äckligt med blöjor och kroppsvätskor och det står jag för. Jag antar att jag hade fått göra det om jag hade haft barn, men det har jag inte. Jag är noll intresserad av att befatta mig med andra människors nerkissade/nerbajsade/nerspydda kläder. Inklusive barns.
Och jag har helt sluppit att ta hand om andra snoriga näsor och nedkissade byxor än de som tillhört mit eget barn (som numera är vuxen). "Hemligheten" är att som förälder inte hålla på och arrangera lekdejter mm förrän barnen själva efterfrågar det. Och i vårt fall inträffade det ungefär när dottern nådde skolåldern. Innan dess hade hon såklart också kompisar, men dem träffade hon ju varje dag på förskolan och det fanns absolut ingen tid på vardagarna att ta med någon kompis hem, utan då var det ett ganska strikt schema med hundpromenad, middag, eventuell TV-stund, godnattsaga och så sova... Och helgerna hade vi ganska mycket aktiviteter som familj. Det känns väl som om det är först i skolåldern som barnen får "egen fritid" och idén att leka hemma hos varandra dyker upp.
Han slutade med det till sist, men det har varit mycket negativt som jag tror redan påverkat mig, såsom hans rädsla att få att barn som är sjukt, att få förlossningsskador som påverkar livskvaliteten. Men även att han sagt att jag ju redan mått väldigt dåligt under perioden vi varit tillsammans, när jag tappat jobb bl.a., men mycket pga att relationen varit påfrestande. Att jag skulle må dåligt av att ha barn för att jag är en känslig person och att min mammas problem med psykisk ohälsa kanske skulle nedärvas... Jag har sett mig själv som en stark och driven person hela livet, om än högkänslig personlighetstyp. Jag har ju sett det som något jag är stolt över och som kör mig till en empatisk människa, men han ser alltså detta som ännu en riskfaktor och jag kan inte låta bli att fundera på samma sak. Nåväl, han pratar inte längre om detta pga att jag sagt att jag måste ta beslutet själv.
