Skaffa barn eller inte

[lil-sis]

När jag fyllde 30 så tänkte jag att det nog ändå var en grej, med barn. Sen tog det 6 år innan han trillade ut, så hann ju fundera mer än en gång. Det var det näst sista försöket med IVF via regionen och hade det inte fungerat hade det blivit bra ändå.

Jag tänker inte att man måste ha barn och är man tveksam så finns det som jag ser det ingen anledning att försöka få heller.

 

[Lickety]

Jag upplever att jag barn förändrat mig både positivt och negativt. På plussidan har jag blivit mer empatisk med just barn, även andra barn som jag inte känner, samt förstår dem bättre än förut. På minussidan har min intellektuella skärpa sjunkit mätbart, likaså energinivån och engagemang i saker utanför familjen. Jag får lita mer på rutin och erfarenhet än på att få snilleblixtar och orka driva igenom stora projekt. Det kanske rätar ut sig när barnet är större?

 

[Red_Chili]

Men det är ju en annan sorts kompetens.
Olika saker helt enkelt.

Det ger inte samma träning.
En stor del av träningen är att det är hela tiden, 7/24.
Man kommer inte undan och måste lösa kaoset ändå.
Det är inte bara att hantera andra människor som man tränar på.
Fungera och tänka klart under stress och sömnbrist t.ex.
Ungefär som soldater i krig.

Well, jag och flera andra klarar utmärkt att tänka klart under stress m.m. trots att vi inte har barn.

Och fråga gärna tex förskollärare hur väl bemötta de känner sig av föräldrar. Med din logik borde förskollärare enbart bemötas trevligt och bra eftersom de vuxna de träffar mest är just föräldrar (som dessutom borde vara tacksamma att det finns folk som jobbar med att ta hand om deras barn).

 

[Inte_Ung]

På minussidan har min intellektuella skärpa sjunkit mätbart, likaså energinivån och engagemang i saker utanför familjen. Jag får lita mer på rutin och erfarenhet än på att få snilleblixtar och orka driva igenom stora projekt. Det kanske rätar ut sig när barnet är större?

Ja det gör det.
Senast när de börjar studera på universitetet.
Men jag tyckte nog att det löste sig redan i mellanstadiet.
Och under Gymnasietiden så kändes det snarast utmanande för den intellektuella skärpan.

 

[sthu]

Just det skulle jag inte räkna med. Barn behöver olika mängd stöd i sitt sociala samspel, de behöver matas, de behöver stöd i samband med toalettbesök osv (inte resten av livet förstås) osv.

Och då hjälper jag givetvis till. Det innebär inte att jag gillar det eller att jag kommer bli bra på att hantera det. Och är ungen så liten att den behöver matas och ha hjälp med toa får faktiskt föräldern vara med.

 

[Inte_Ung]

Och fråga gärna tex förskollärare hur väl bemötta de känner sig av föräldrar. Med din logik borde förskollärare enbart bemötas trevligt och bra eftersom de vuxna de träffar mest är just föräldrar (som dessutom borde vara tacksamma att det finns folk som jobbar med att ta hand om deras barn).

De föräldrarna är inte färdiga ännu.
De är fortfarande fullt upptagna med att överleva sin situation.
Och vissa lyckas ju aldrig få ihop det oavsett hur mycket som de tränar.
Men när stressen lägger sig litet så blir det bättre för de flesta.

 

[lil-sis]

Och då hjälper jag givetvis till. Det innebär inte att jag gillar det eller att jag kommer bli bra på att hantera det. Och är ungen så liten att den behöver matas och ha hjälp med toa får faktiskt föräldern vara med.

Jag menade inte bokstavligt talat matas. Toalettstöd kan hänga med längre än vad man tror, de är så olika.

Hur som, poängen var mest att man kommer behöva förhålla sig till och hantera andras avkommor om man inte tänkt isolera sig och sin avkomma.

 

[Lickety]

(som dessutom borde vara tacksamma att det finns folk som jobbar med att ta hand om deras barn).

Just det här är så oerhört märkligt, att man ska vara _så tacksam_ för att människor arbetar med att ta hand om ens barn.

Vi har ju via vårt system i samhället tillsammans valt att organisera barnomsorg och skola för våra barn, så att föräldrarna kan jobba, och betala skatt, vilket i sin tur finansierar systemet. Det ska vara insamlingar och presenter, trots att det faktiskt inte är speciellt lämpligt att kommunanställda tar emot gåvor, och det behövt regleras hårdare för att gåvorna (som förväntas) börjar spåra ur.

Jag vet inga andra - minst lika viktiga - yrken där man förväntar sig att få tacksamhet på samma sätt. Sen är det klart man ska vara trevlig mot folk, men det gäller ju oavsett vad de arbetar med. Att det finns folk som valt att arbeta med äldre, sjuka eller kriminella är väl minst lika heroiskt, eller de som hämtar våra sopor, ordnar vår mat, eller....

Nä, om man valt att arbeta med barn är det bra, precis lika bra som om man valt att arbeta med något annat.

 

[Red_Chili]

Just det här är så oerhört märkligt, att man ska vara _så tacksam_ för att människor arbetar med att ta hand om ens barn.

Vi har ju via vårt system i samhället tillsammans valt att organisera barnomsorg och skola för våra barn, så att föräldrarna kan jobba, och betala skatt, vilket i sin tur finansierar systemet. Det ska vara insamlingar och presenter, trots att det faktiskt inte är speciellt lämpligt att kommunanställda tar emot gåvor, och det behövt regleras hårdare för att gåvorna (som förväntas) börjar spåra ur.

Jag vet inga andra - minst lika viktiga - yrken där man förväntar sig att få tacksamhet på samma sätt. Sen är det klart man ska vara trevlig mot folk, men det gäller ju oavsett vad de arbetar med. Att det finns folk som valt att arbeta med äldre, sjuka eller kriminella är väl minst lika heroiskt, eller de som hämtar våra sopor, ordnar vår mat, eller....

Nä, om man valt att arbeta med barn är det bra, precis lika bra som om man valt att arbeta med något annat.

Javisst är det så. Men själv hade jag tex aldrig klarat av att vara otrevlig mot någon som jobbat med att ta hand om mina hundar på dagarna, av den enkla anledningen att jag är glad att det finns folk som väljer att ha sådana jobb. Det betyder inte att jag tycker att man särskilt ska bete sig extra bra mot tex vårdpersonal, hundvakter, lärare mm. Vanligt hyfs och respekt borde räcka långt.

 

[Imogen]

Vet inte om det är jag som är "udda" men det där med syskon känns mest som en grej som föräldrar med syskon funderar mest på. Själv har jag inga syskon, vet därför inte hur det hade kunnat vara och har därför ingen anledning att sakna något icke-existerande sådant. Jag får intrycket av att de som har syskon ibland tar för givet att man såklart måste ha flera barn för att de själva inte vill vara utan sina syskon, vilket ju inte är så konstigt. Men det viktigaste för alla barn, tror jag, är att ha minst en närvarande och kärleksfull förälder som gör sitt bästa för att rusta barnet för vuxenlivet med allt vad det innebär.

Jag tror att det där helt enkelt är olika. En av mina bästa kompisar när vi var små var ensambarn. Hon tyckte om att vara ensambarn och saknade inte syskon förutom när familjen var på semester. Vilket hon tyckte var helt värdelöst med "bara" mamma och pappa. Annars verkade det som att hon tyckte syskon verkade jobbigt. Å andra sidan, min sons bästa kompis nu är ensambarn och han saknar verkligen syskon. Har frågat min son ifall de kan vara låtsasbröder eftersom han inte har någon, och enligt föräldrarna har det varit ett återkommande ämne hemma.

Men oavsett man ju verkligen inte som förälder skaffa fler barn om man själv inte vill ha fler barn. Och såklart är det som du skriver att det viktigaste är att ha närvarande och kärleksfulla föräldrar som gör sitt bästa!

 

[Tonto]

Vet inte om det är jag som är "udda" men det där med syskon känns mest som en grej som föräldrar med syskon funderar mest på. Själv har jag inga syskon, vet därför inte hur det hade kunnat vara och har därför ingen anledning att sakna något icke-existerande sådant. Jag får intrycket av att de som har syskon ibland tar för givet att man såklart måste ha flera barn för att de själva inte vill vara utan sina syskon, vilket ju inte är så konstigt. Men det viktigaste för alla barn, tror jag, är att ha minst en närvarande och kärleksfull förälder som gör sitt bästa för att rusta barnet för vuxenlivet med allt vad det innebär.

Jag har syskon, men jag tror att mina föräldrar hade mått mycket bättre av att bara ha ett barn. (Och vi syskon om vi fått vara ensambarn) Skulle absolut aldrig skaffa mer en ett barn efter min erfarenhet med syskon.

 

[Tonto]

Jo men det blir ju en annan utveckling.
Man blir bra på det som man tränar mycket på, oavsett vad det är.
Och att hantera livet med små människor gör att man blir bra på just människor av olika sorter.
Särskilt de små, oavsett ålder på dem.

Alltså med tanke på hur många föräldrar som är totalt värdelösa på att umgås med människor och sina till och med sina egna barn (även dom med vuxna barn som enligt dig är "färdiga") så tror jag inte det minsta på det där.

 

[miumiu]

Jag upplever att jag barn förändrat mig både positivt och negativt. På plussidan har jag blivit mer empatisk med just barn, även andra barn som jag inte känner, samt förstår dem bättre än förut. På minussidan har min intellektuella skärpa sjunkit mätbart, likaså energinivån och engagemang i saker utanför familjen. Jag får lita mer på rutin och erfarenhet än på att få snilleblixtar och orka driva igenom stora projekt. Det kanske rätar ut sig när barnet är större?

Känner igen mig i allt du skrev är ovan!

 

[Roheryn]

Att ha barn, egna eller andras, eller att arbeta med barn ger erfarenheter och tränar förmågor hos oss som utvecklar oss.
Att välja bort barn är också att välja bort den egna utvecklingen.

Jag både håller med och inte. Självklart ger det unika erfarenheter att ha barn (eller som du säger att jobba med barn), men det finns det annat som gör också. Vi som har gård och djur har andra erfarenheter och kunskaper än de som lever hela sina liv i lägenhet i stan. Jag som civilingenjör och it-konsult har helt andra erfarenheter och kunskaper än en hjärtkirurg. En tiobarnsmamma skaffar sig nog helt andra färdigheter än vad jag gjorde som mamma till ett barn. Och så vidare. Visst väljer man bort EN väg i livet och en riktning som ens utveckling kunnat ta om man väljer bort barn, men det betyder ju verkligen inte att man väljer bort ALL personlig utveckling.

 

[Svartkatt]

Jag tror inte heller ett smack på att föräldrar är en högre stående varelse som är mycket bättre på att hantera socialt samspel än andra människor. Då hade jag och många andra sluppit kommentarer om att vi måste skaffa barn för att få ett meningsfullt liv, eftersom föräldrarna hade varit såna sociala giganter som alltid vet hur man uppför sig... Föräldrar är precis som alla människor, olika.

Att överhuvudtaget bara gå in och skriva en sån sak i en sån här tråd är så sanslöst smaklöst och rent av elakt!

 

[Imogen]

Jag tänker inte hantera dem alls. Det får deras föräldrar göra. Jag tänker inte engagera mig i andras barn.
Jag vet itne vart du vill komma med det här inlägget. Jag står fast vid att det är sjukt osmaklig åsikt att barn är enda vägen till utveckling. Det kanske utvecklar förmågan att hantera barn, inte mer än så.

Det här är ju en annan fråga än TS, men som förälder till en 9-åring, 7-åring och 3-åring så måste jag säga att det är snudd på en praktisk omöjlighet att vara det utan att också engagera sig i, och "hantera", andras barn. (Nämner barnens åldrar eftersom jag inbillar mig att när barnen blir äldre och mer självständiga finns större möjlighet att distansera sig från deras sociala umgänge om man nu vill det).

Bara det du beskriver om att barnen ska leka med varandra utan dig och att du inte ska behöva hantera dem. Du skriver att det går utmärkt, vad har du för erfarenhet av det? Jag kan liksom inte se framför mig hur det praktiskt skulle gå till...

 

[Svartkatt]

Angående syskon så tror jag inte det är helt svart eller vitt. Jag har tre syskon, ett som är nära mig i ålder och två som är betydligt yngre (samma föräldrar). De två yngre, som på pappret egentligen inte ska stå mig så nära för att åldersskillnaden var så stor att vi egentligen aldrig har varit barn ihop under syskonens medvetna ålder, står mig betydligt närmare än det syskon som är nära i ålder. Vi tycker så klart om varandra, men är väldigt, väldigt olika.

Min mamma har också hon tre syskon, fyra, tolv och tretton år yngre som hon står väldigt nära allihop. Min pappa har två syskon, en som är ett och ett halvt år äldre och ett som är åtta år yngre. Han och hans äldre bror satt nästan ihop när de växte upp. I vuxen ålder har han ingen kontakt med sina syskon och de ställer bara till problem för honom när de någon gång dyker upp.

Mamma och pappa har en granne som är ensambarn. Hen sa en gång på tal om det här med att vara ensam och ta hand om skröpliga föräldrar - jag har ju heller ingen att bråka och bli osams med. Alla är olika. Även om man inte har syskon kan det finnas kusiner, en granne, kompisar som fyller den rollen.

 

[sthu]

Det här är ju en annan fråga än TS, men som förälder till en 9-åring, 7-åring och 3-åring så måste jag säga att det är snudd på en praktisk omöjlighet att vara det utan att också engagera sig i, och "hantera", andras barn. (Nämner barnens åldrar eftersom jag inbillar mig att när barnen blir äldre och mer självständiga finns större möjlighet att distansera sig från deras sociala umgänge om man nu vill det).

Bara det du beskriver om att barnen ska leka med varandra utan dig och att du inte ska behöva hantera dem. Du skriver att det går utmärkt, vad har du för erfarenhet av det? Jag kan liksom inte se framför mig hur det praktiskt skulle gå till...

Mina föräldrar var aldrig med när vi hade kompisar hemma, det gick utmärkt ändå.
Självklart fick vi mat vid middagstid osv, men annars var föräldrarna inte med. Det gick som sagt utmärkt.

 

[lil-sis]

Jag tror inte heller ett smack på att föräldrar är en högre stående varelse som är mycket bättre på att hantera socialt samspel än andra människor. Då hade jag och många andra sluppit kommentarer om att vi måste skaffa barn för att få ett meningsfullt liv, eftersom föräldrarna hade varit såna sociala giganter som alltid vet hur man uppför sig... Föräldrar är precis som alla människor, olika.

Att överhuvudtaget bara gå in och skriva en sån sak i en sån här tråd är så sanslöst smaklöst och rent av elakt!

Mitt jobb skulle inte existera om folk blev folk av att bli föräldrar. Det hade iofs varit utmärkt men så ser det ju inte ut.

 

[lil-sis]

Angående syskon så tror jag inte det är helt svart eller vitt. Jag har tre syskon, ett som är nära mig i ålder och två som är betydligt yngre (samma föräldrar). De två yngre, som på pappret egentligen inte ska stå mig så nära för att åldersskillnaden var så stor att vi egentligen aldrig har varit barn ihop under syskonens medvetna ålder, står mig betydligt närmare än det syskon som är nära i ålder. Vi tycker så klart om varandra, men är väldigt, väldigt olika.

Min mamma har också hon tre syskon, fyra, tolv och tretton år yngre som hon står väldigt nära allihop. Min pappa har två syskon, en som är ett och ett halvt år äldre och ett som är åtta år yngre. Han och hans äldre bror satt nästan ihop när de växte upp. I vuxen ålder har han ingen kontakt med sina syskon och de ställer bara till problem för honom när de någon gång dyker upp.

Mamma och pappa har en granne som är ensambarn. Hen sa en gång på tal om det här med att vara ensam och ta hand om skröpliga föräldrar - jag har ju heller ingen att bråka och bli osams med. Alla är olika. Även om man inte har syskon kan det finnas kusiner, en granne, kompisar som fyller den rollen.

Syskon kan vara den som gör ens liv till ett helvete. Något som gärna glöms bort bland de som tycker att alla ska ha syskon.