Skaffa barn eller inte

[Tonto]

Vet inte om det är jag som är "udda" men det där med syskon känns mest som en grej som föräldrar med syskon funderar mest på. Själv har jag inga syskon, vet därför inte hur det hade kunnat vara och har därför ingen anledning att sakna något icke-existerande sådant. Jag får intrycket av att de som har syskon ibland tar för givet att man såklart måste ha flera barn för att de själva inte vill vara utan sina syskon, vilket ju inte är så konstigt. Men det viktigaste för alla barn, tror jag, är att ha minst en närvarande och kärleksfull förälder som gör sitt bästa för att rusta barnet för vuxenlivet med allt vad det innebär.

Jag har syskon, men jag tror att mina föräldrar hade mått mycket bättre av att bara ha ett barn. (Och vi syskon om vi fått vara ensambarn) Skulle absolut aldrig skaffa mer en ett barn efter min erfarenhet med syskon.

 

[Tonto]

Jo men det blir ju en annan utveckling.
Man blir bra på det som man tränar mycket på, oavsett vad det är.
Och att hantera livet med små människor gör att man blir bra på just människor av olika sorter.
Särskilt de små, oavsett ålder på dem.

Alltså med tanke på hur många föräldrar som är totalt värdelösa på att umgås med människor och sina till och med sina egna barn (även dom med vuxna barn som enligt dig är "färdiga") så tror jag inte det minsta på det där.

 

[miumiu]

Jag upplever att jag barn förändrat mig både positivt och negativt. På plussidan har jag blivit mer empatisk med just barn, även andra barn som jag inte känner, samt förstår dem bättre än förut. På minussidan har min intellektuella skärpa sjunkit mätbart, likaså energinivån och engagemang i saker utanför familjen. Jag får lita mer på rutin och erfarenhet än på att få snilleblixtar och orka driva igenom stora projekt. Det kanske rätar ut sig när barnet är större?

Känner igen mig i allt du skrev är ovan!

 

[Roheryn]

Att ha barn, egna eller andras, eller att arbeta med barn ger erfarenheter och tränar förmågor hos oss som utvecklar oss.
Att välja bort barn är också att välja bort den egna utvecklingen.

Jag både håller med och inte. Självklart ger det unika erfarenheter att ha barn (eller som du säger att jobba med barn), men det finns det annat som gör också. Vi som har gård och djur har andra erfarenheter och kunskaper än de som lever hela sina liv i lägenhet i stan. Jag som civilingenjör och it-konsult har helt andra erfarenheter och kunskaper än en hjärtkirurg. En tiobarnsmamma skaffar sig nog helt andra färdigheter än vad jag gjorde som mamma till ett barn. Och så vidare. Visst väljer man bort EN väg i livet och en riktning som ens utveckling kunnat ta om man väljer bort barn, men det betyder ju verkligen inte att man väljer bort ALL personlig utveckling.

 

[Svartkatt]

Jag tror inte heller ett smack på att föräldrar är en högre stående varelse som är mycket bättre på att hantera socialt samspel än andra människor. Då hade jag och många andra sluppit kommentarer om att vi måste skaffa barn för att få ett meningsfullt liv, eftersom föräldrarna hade varit såna sociala giganter som alltid vet hur man uppför sig... Föräldrar är precis som alla människor, olika.

Att överhuvudtaget bara gå in och skriva en sån sak i en sån här tråd är så sanslöst smaklöst och rent av elakt!

 

[Svartkatt]

Angående syskon så tror jag inte det är helt svart eller vitt. Jag har tre syskon, ett som är nära mig i ålder och två som är betydligt yngre (samma föräldrar). De två yngre, som på pappret egentligen inte ska stå mig så nära för att åldersskillnaden var så stor att vi egentligen aldrig har varit barn ihop under syskonens medvetna ålder, står mig betydligt närmare än det syskon som är nära i ålder. Vi tycker så klart om varandra, men är väldigt, väldigt olika.

Min mamma har också hon tre syskon, fyra, tolv och tretton år yngre som hon står väldigt nära allihop. Min pappa har två syskon, en som är ett och ett halvt år äldre och ett som är åtta år yngre. Han och hans äldre bror satt nästan ihop när de växte upp. I vuxen ålder har han ingen kontakt med sina syskon och de ställer bara till problem för honom när de någon gång dyker upp.

Mamma och pappa har en granne som är ensambarn. Hen sa en gång på tal om det här med att vara ensam och ta hand om skröpliga föräldrar - jag har ju heller ingen att bråka och bli osams med. Alla är olika. Även om man inte har syskon kan det finnas kusiner, en granne, kompisar som fyller den rollen.

 

[lil-sis]

Jag tror inte heller ett smack på att föräldrar är en högre stående varelse som är mycket bättre på att hantera socialt samspel än andra människor. Då hade jag och många andra sluppit kommentarer om att vi måste skaffa barn för att få ett meningsfullt liv, eftersom föräldrarna hade varit såna sociala giganter som alltid vet hur man uppför sig... Föräldrar är precis som alla människor, olika.

Att överhuvudtaget bara gå in och skriva en sån sak i en sån här tråd är så sanslöst smaklöst och rent av elakt!

Mitt jobb skulle inte existera om folk blev folk av att bli föräldrar. Det hade iofs varit utmärkt men så ser det ju inte ut.

 

[lil-sis]

Angående syskon så tror jag inte det är helt svart eller vitt. Jag har tre syskon, ett som är nära mig i ålder och två som är betydligt yngre (samma föräldrar). De två yngre, som på pappret egentligen inte ska stå mig så nära för att åldersskillnaden var så stor att vi egentligen aldrig har varit barn ihop under syskonens medvetna ålder, står mig betydligt närmare än det syskon som är nära i ålder. Vi tycker så klart om varandra, men är väldigt, väldigt olika.

Min mamma har också hon tre syskon, fyra, tolv och tretton år yngre som hon står väldigt nära allihop. Min pappa har två syskon, en som är ett och ett halvt år äldre och ett som är åtta år yngre. Han och hans äldre bror satt nästan ihop när de växte upp. I vuxen ålder har han ingen kontakt med sina syskon och de ställer bara till problem för honom när de någon gång dyker upp.

Mamma och pappa har en granne som är ensambarn. Hen sa en gång på tal om det här med att vara ensam och ta hand om skröpliga föräldrar - jag har ju heller ingen att bråka och bli osams med. Alla är olika. Även om man inte har syskon kan det finnas kusiner, en granne, kompisar som fyller den rollen.

Syskon kan vara den som gör ens liv till ett helvete. Något som gärna glöms bort bland de som tycker att alla ska ha syskon.

 

[Svartkatt]

Syskon kan vara den som gör ens liv till ett helvete. Något som gärna glöms bort bland de som tycker att alla ska ha syskon.

Ja lite så. I vuxen ålder har min pappa haft betydligt större glädje och umgänge med mammas syskon är sina egna.

 

[Marita73]

Jag har aldrig haft önskan att ha barn. Ett tag när jag var runt tio lekte jag med tanken på gård med djur och en dotter. Kom ganska snart fram till att livet var optimalt med gård och djur, där är jag nu.

När jag var sambo sa han att han kunde låta bli att få barn för min skull. Det skavde och efter åratal ihop gjorde jag slut. Nu har han barn och jag är så glad för hans skull, det är en för stor grej att låta bli för någon annans skull. Eller göra för någon annans skull!

 

[Bison]

Att ha barn, egna eller andras, eller att arbeta med barn ger erfarenheter och tränar förmågor hos oss som utvecklar oss.
Att välja bort barn är också att välja bort den egna utvecklingen.

Jag som är totalt ointresserad av barn är lika ointresserad av den personliga utvecklingen.
Att en förälder par automatik skulle bli bättre på att hantera människor och tåla stress är bara bs

 

[Marita73]

Jag som är totalt ointresserad av barn är lika ointresserad av den personliga utvecklingen.
Att en förälder par automatik skulle bli bättre på att hantera människor och tåla stress är bara bs

Håller helt med dig!

Jag har ett jobb som kräver simultankapacitet och rejäl stresstålighet. Har klarat mig bra i yrket i snart 20 år trots att jag är barnfri.

 

[Eurydome]

(Jag känner mig helt osäker på om det skulle fungera med barn, men alla våra vänner (som har barn) tjatar på oss om att vi borde skaffa (samtidigt som dom säger att dom är avundsjuka på att vi inte har barn och beskriver allt som misär. ).)

Jag tycker det är fel att tjata. Barn är absolut inte för alla!

 

[kolblakkur]

Alltså vad är det med folk att tjata, först tjatar alla om barn, och sen om man får barn så tjatar alla om att man ska skaffa syskon också. Tar det aldrig slut?

(Jag känner mig helt osäker på om det skulle fungera med barn, men alla våra vänner (som har barn) tjatar på oss om att vi borde skaffa (samtidigt som dom säger att dom är avundsjuka på att vi inte har barn och beskriver allt som misär. ).)

Upplever det som att många tjatar för att dom inte vill vara ensamma i det eländet som är att vara förälder.

 

[Eurydome]

Upplever det som att många tjatar för att dom inte vill vara ensamma i det eländet som är att vara förälder.

Det är ju väldigt konstiga vänner i så fall.

 

[Tilly_85]

Generell reflektion från mig ^^ men jag blir så fruktansvärt irriterad på folk som frågar och tjatar på folk om att dom ska få barn. Dom har inget med det att göra och det är ett så stort livslångt åtagande att det är väl hur bra som helst att folk har självinsikt nog till att inse att; Näää, jag kommer inte trivas i familjelivet, eller med att ha ansvar för ett barn, jag har inget intresse av det så nä tack. Man borde respektera allas beslut oavsett om det är ett beslut som du själv inte kan förstå eller inte själv hade tagit. Det är ju ett beslut som passar för den personen som tar det, utifrån deras egna önskemål om hur dom vill leva sina liv, så det så.

Eller så kanske dom har försökt i åravis för att dom vill ha barn men det går inte...Så då vill dom inte dela med sig av det för att dom går sönder på insidan så fort det kommer på tal... De borde verkligen få slippa höra barntjatet från nyfikna enträgna nötter.

Slut på rant ^^

 

[WBanna]

Jag känner flera ensambarn som saknar att ha syskon. Min man mycket när han var liten, en vän mycket nu när hon är ensam att ta hand om skröpliga föräldrar.
Men sånt blir ju som det blir oavsett vad man önskar så håller med om att kärleksfulla föräldrar är viktigare.


Jag har aldrig varit barnkär men alltid tänkt att jag inte vill vara utan? Har två barn idag, ett större och en superenkel bebis.

Och jag är ensambarn och har aldrig saknat syskon. Finns säkert folk som har syskon som hellre hade varit ensambarn. Ska man skaffa flera barn så ska man göra det för att man själv vill, inte p g a klyschor som att man måste skaffa fler barn för att barnet ska få syskon.

 

[Glasbubblan]

Jag känner ju att oavsett om jag ville ha barn eller inte så hade jag sparkat bakut om min kille försökte övertala mig om vad jag ville.
på den!

Det har jag också gjort. Han slutade med det till sist, men det har varit mycket negativt som jag tror redan påverkat mig, såsom hans rädsla att få att barn som är sjukt, att få förlossningsskador som påverkar livskvaliteten. Men även att han sagt att jag ju redan mått väldigt dåligt under perioden vi varit tillsammans, när jag tappat jobb bl.a., men mycket pga att relationen varit påfrestande. Att jag skulle må dåligt av att ha barn för att jag är en känslig person och att min mammas problem med psykisk ohälsa kanske skulle nedärvas... Jag har sett mig själv som en stark och driven person hela livet, om än högkänslig personlighetstyp. Jag har ju sett det som något jag är stolt över och som kör mig till en empatisk människa, men han ser alltså detta som ännu en riskfaktor och jag kan inte låta bli att fundera på samma sak. Nåväl, han pratar inte längre om detta pga att jag sagt att jag måste ta beslutet själv.

Som många sagt, så håller jag med om att jag måste ta mig an relationen först. Jag har varit tveksam från början, men är rädd att ta fel beslut om jag lämnar. Han är en jättefin person på massor av sätt och vi delar många gemensamma drömmar. Men samtidigt har det varit mycket som skavt från början också, och jag var aldrig riktigt förälskad.

 

[sthu]

Men samtidigt har det varit mycket som skavt från början också, och jag var aldrig riktigt förälskad.

Det här får mig att tänka att du förtjänar bättre.

Det är sjukt jobbigt att lämna. Men ibland är det för det bättre.

 

[Lickety]

Det har jag också gjort. Han slutade med det till sist, men det har varit mycket negativt som jag tror redan påverkat mig, såsom hans rädsla att få att barn som är sjukt, att få förlossningsskador som påverkar livskvaliteten. Att jag skulle må dåligt av att ha barn för att jag är en känslig person och att min mammas problem med psykisk ohälsa kanske skulle nedärvas... Jag har sett mig själv som en stark och driven person hela livet, om än högkänslig personlighetstyp. Jag har ju sett det som något jag är stolt över och som kör mig till en empatisk människa, men han ser alltså detta som ännu en riskfaktor och jag kan inte låta bli att fundera på samma sak. Nåväl, han pratar inte längre om detta pga att jag sagt att jag måste ta beslutet själv.

Alltså, här hade jag svarat stick och brinn, ungefär. Det är liksom en helt rimlig reaktion, imho. Det finns massa rimliga anledningar till att både skaffa barn eller låta bli, men det han försöker dra upp här är ju ett hugg i ryggen.