Skaffa barn eller inte

[gulan]

Hur bestämde ni eller visste ni att ni ville ha barn eller inte? Hur sjutton bestämmer man sig för ett sånt enormt beslut?

Jag har alltid velat ha barn. Lekte mycket med dockor och alla mina Barbiedockor fick barn osv. Det var inget jag tänkte på när jag blev tonåring och ung vuxen. Då var det bara killar, fest, resor och en massa annat som tog upp mina tankar. När jag träffade barnens pappa deklarerade jag väldigt tidigt i vår relation att jag kan inte tänka mig ett liv utan barn och om inte han kunde tänka sig det så kommer jag inte helt och fullt inte kunna leva i vår relation. Det kom 2 barn .
Jag förvånas över din sista mening. Att få barn jämförs med något enormt beslut som verkar så stort att det nästan inte går att överblicka. Skaffa djur och sedan behöva ta beslut om att sälja och inte ha kontroll över var dom hamnar, eller beslut om avlivning av olika orsaker. Där kan man ju verkligen snacka om att ta enorma beslut.

 

[miumiu]

Jag är nog typexempel på en sån person som har en ”biologisk klocka”, för som barn och tonåring tänkte jag alltid att jag skulle leva själv med mina katter och ha ett toppenliv. Sen träffade jag min sambo sedan 15 år tillbaka när jag var 23 och runt 26-27 började jag nog känna att jag ändå ville ha barn, med honom. Fick sonen när jag var 29 (efter ett missfall som stärkte min känsla av att detta var angeläget och av stor betydelse för mig).

Jag tror att ibland får man liksom gå på sin magkänsla. Jag vet att jag hade haft ett toppenliv själv med mina katter också såklart, men nu hade jag ju en partner som också ville ha barn så vi kände att vi kör typ. Och det är verkligen en resa som jag är oändligt tacksam över att få vara med på, vår sons liv alltså. Det har varit utmanande men såklart otroligt givande och den kärleken jag känner till honom går liksom inte att jämföra med nånting annat.

 

[Inte_Ung]

Att ha barn, egna eller andras, eller att arbeta med barn ger erfarenheter och tränar förmågor hos oss som utvecklar oss.
Att välja bort barn är också att välja bort den egna utvecklingen.

 

[sthu]

Jag var helt säker på att jag inte ville ha barn tills jag var typ 33 år. Då kände jag att livet var så bra att det var möjligt att ha en person till i det. Det tog ett år innan jag blev gravid, och hade jag inte blivit det hade jag inte sörjt ändå.
Min man hade blivit ledsen dock. Han ville ha barn, men inte så gärna att han tjatat om det. Han nämnde det en gång när vi började dejta och sen dess har vi inte pratat om det (och det är snart 9 år sen).

 

[sthu]

Att ha barn, egna eller andras, eller att arbeta med barn ger erfarenheter och tränar förmågor hos oss som utvecklar oss.
Att välja bort barn är också att välja bort den egna utvecklingen.

Nej men fy, vilken trist inställning! Det håller jag verkligen inte med om. Att vara utan barn gör en inte sämre eller mindre utvecklad än folk med barn.
Det finns andra sätt att utvecklas än via barn.

 

[Inte_Ung]

Nej men fy, vilken trist inställning! Det håller jag verkligen inte med om. Att vara utan barn gör en inte sämre eller mindre utvecklad än folk med barn.
Det finns andra sätt att utvecklas än via barn.

Jo men det blir ju en annan utveckling.
Man blir bra på det som man tränar mycket på, oavsett vad det är.
Och att hantera livet med små människor gör att man blir bra på just människor av olika sorter.
Särskilt de små, oavsett ålder på dem.

 

[sthu]

Jo men det blir ju en annan utveckling.
Man blir bra på det som man tränar mycket på, oavsett vad det är.
Och att hantera livet med små människor gör att man blir bra på just människor av olika sorter.
Särskilt de små, oavsett ålder på dem.

Nej du, det finns andra sätt att utvecklas och bli bra på att möta människor. Jag känner många föräldrar som är totalt gränslösa och inte kan hantera andra människor för fem öre. Så det är verkligen ingen garanti. Och jag själv, jag vill fortfarande inte ha med andras barn att göra. Jag nöjer mig med mitt eget.

Sen håller jag med om att barn utvecklar en, men det är absolut inget krav för utveckling!

 

[Inte_Ung]

Nej du, det finns andra sätt att utvecklas och bli bra på att möta människor. Jag känner många föräldrar som är totalt gränslösa och inte kan hantera andra människor för fem öre. Så det är verkligen ingen garanti. Och jag själv, jag vill fortfarande inte ha med andras barn att göra. Jag nöjer mig med mitt eget.

Sen håller jag med om att barn utvecklar en, men det är absolut inget krav för utveckling!

Just den sortens träning av att 7/24 vara ansvarig för en eller flera andra människor ger en alldeles speciell sorts träning på att klara av just den situationen.
Det finns säkert andra sätt, typ värnplikt, för att uppnå det men det är ju inte så många som gör det i dag.

 

[Wingates]

Just den sortens träning av att 7/24 vara ansvarig för en eller flera andra människor ger en alldeles speciell sorts träning på att klara av just den situationen.
Det finns säkert andra sätt, typ värnplikt, för att uppnå det men det är ju inte så många som gör det i dag.

Finns massa andra vis att öva den egenskapen på om man behöver den.
Jag kommer aldrig skaffa barn, är totalt ointresserad av dem, men jag är suverän på att ta ansvar för andra människor i mitt yrke.

 

[sthu]

Just den sortens träning av att 7/24 vara ansvarig för en eller flera andra människor ger en alldeles speciell sorts träning på att klara av just den situationen.
Det finns säkert andra sätt, typ värnplikt, för att uppnå det men det är ju inte så många som gör det i dag.

Fast det är fortfarande stor skillnad på att vara bra på att ta hand om sitt eget barn och vara bra på människor överlag.
Det finns inte en suck i världen att jag vill ta hand om någon annan än mitt eget barn. Aldrig i livet. Min man däremot är fantastisk på just omsorg, men det var han innan barn också. Jag tror mer det handlar om personlighet än barn/inte barn.

Och att gå in i en tråd där TS kille försöker övertala att skaffa barn trots att hon själv är osäker, och säga att det är enda vägen till personlig utveckling.. Det är fan smaklöst.

 

[Inte_Ung]

Finns massa andra vis att öva den egenskapen på om man behöver den.
Jag kommer aldrig skaffa barn, är totalt ointresserad av dem, men jag är suverän på att ta ansvar för andra människor i mitt yrke.

Men det är ju en annan sorts kompetens.
Olika saker helt enkelt.

Det ger inte samma träning.
En stor del av träningen är att det är hela tiden, 7/24.
Man kommer inte undan och måste lösa kaoset ändå.
Det är inte bara att hantera andra människor som man tränar på.
Fungera och tänka klart under stress och sömnbrist t.ex.
Ungefär som soldater i krig.

 

[Inte_Ung]

Tänker jag på kretsar kring mig kan jag inte ens se någon positiv korrelation mellan föräldraskap och det ansvarstagandet. Snarare svagt negativ, men kanske mest icke-existerande.

Jag ser tvärtom en stor skillnad.
Men den kommer först när barnen är litet större.
Jag ser ungefär samma utveckling hos de som arbetar med barn, inom vården eller är duktiga chefer och projektledare.
Så det finns definitivt flera vägar att gå.

Det som jag tycker försvinner litet i diskussionen om barn eller inte är delen om den egna upplevelsen och utvecklingen.
Fokus hamnar oerhört mycket på barnet som litet, typ 0-2 år, vilket är en oerhört kort tid i livet.
Och när allt är "över" och barnen har flyttat hemifrån så behöver man fundera över vad det gav på vägen.
Och det gjorde det sannerligen och ofta inte alls vad man hade trott från början.

 

[lil-sis]

När jag fyllde 30 så tänkte jag att det nog ändå var en grej, med barn. Sen tog det 6 år innan han trillade ut, så hann ju fundera mer än en gång. Det var det näst sista försöket med IVF via regionen och hade det inte fungerat hade det blivit bra ändå.

Jag tänker inte att man måste ha barn och är man tveksam så finns det som jag ser det ingen anledning att försöka få heller.

 

[Lickety]

Jag upplever att jag barn förändrat mig både positivt och negativt. På plussidan har jag blivit mer empatisk med just barn, även andra barn som jag inte känner, samt förstår dem bättre än förut. På minussidan har min intellektuella skärpa sjunkit mätbart, likaså energinivån och engagemang i saker utanför familjen. Jag får lita mer på rutin och erfarenhet än på att få snilleblixtar och orka driva igenom stora projekt. Det kanske rätar ut sig när barnet är större?

 

[Red_Chili]

Men det är ju en annan sorts kompetens.
Olika saker helt enkelt.

Det ger inte samma träning.
En stor del av träningen är att det är hela tiden, 7/24.
Man kommer inte undan och måste lösa kaoset ändå.
Det är inte bara att hantera andra människor som man tränar på.
Fungera och tänka klart under stress och sömnbrist t.ex.
Ungefär som soldater i krig.

Well, jag och flera andra klarar utmärkt att tänka klart under stress m.m. trots att vi inte har barn.

Och fråga gärna tex förskollärare hur väl bemötta de känner sig av föräldrar. Med din logik borde förskollärare enbart bemötas trevligt och bra eftersom de vuxna de träffar mest är just föräldrar (som dessutom borde vara tacksamma att det finns folk som jobbar med att ta hand om deras barn).

 

[Inte_Ung]

På minussidan har min intellektuella skärpa sjunkit mätbart, likaså energinivån och engagemang i saker utanför familjen. Jag får lita mer på rutin och erfarenhet än på att få snilleblixtar och orka driva igenom stora projekt. Det kanske rätar ut sig när barnet är större?

Ja det gör det.
Senast när de börjar studera på universitetet.
Men jag tyckte nog att det löste sig redan i mellanstadiet.
Och under Gymnasietiden så kändes det snarast utmanande för den intellektuella skärpan.

 

[Inte_Ung]

Och fråga gärna tex förskollärare hur väl bemötta de känner sig av föräldrar. Med din logik borde förskollärare enbart bemötas trevligt och bra eftersom de vuxna de träffar mest är just föräldrar (som dessutom borde vara tacksamma att det finns folk som jobbar med att ta hand om deras barn).

De föräldrarna är inte färdiga ännu.
De är fortfarande fullt upptagna med att överleva sin situation.
Och vissa lyckas ju aldrig få ihop det oavsett hur mycket som de tränar.
Men när stressen lägger sig litet så blir det bättre för de flesta.

 

[Lickety]

(som dessutom borde vara tacksamma att det finns folk som jobbar med att ta hand om deras barn).

Just det här är så oerhört märkligt, att man ska vara _så tacksam_ för att människor arbetar med att ta hand om ens barn.

Vi har ju via vårt system i samhället tillsammans valt att organisera barnomsorg och skola för våra barn, så att föräldrarna kan jobba, och betala skatt, vilket i sin tur finansierar systemet. Det ska vara insamlingar och presenter, trots att det faktiskt inte är speciellt lämpligt att kommunanställda tar emot gåvor, och det behövt regleras hårdare för att gåvorna (som förväntas) börjar spåra ur.

Jag vet inga andra - minst lika viktiga - yrken där man förväntar sig att få tacksamhet på samma sätt. Sen är det klart man ska vara trevlig mot folk, men det gäller ju oavsett vad de arbetar med. Att det finns folk som valt att arbeta med äldre, sjuka eller kriminella är väl minst lika heroiskt, eller de som hämtar våra sopor, ordnar vår mat, eller....

Nä, om man valt att arbeta med barn är det bra, precis lika bra som om man valt att arbeta med något annat.

 

[Red_Chili]

Just det här är så oerhört märkligt, att man ska vara _så tacksam_ för att människor arbetar med att ta hand om ens barn.

Vi har ju via vårt system i samhället tillsammans valt att organisera barnomsorg och skola för våra barn, så att föräldrarna kan jobba, och betala skatt, vilket i sin tur finansierar systemet. Det ska vara insamlingar och presenter, trots att det faktiskt inte är speciellt lämpligt att kommunanställda tar emot gåvor, och det behövt regleras hårdare för att gåvorna (som förväntas) börjar spåra ur.

Jag vet inga andra - minst lika viktiga - yrken där man förväntar sig att få tacksamhet på samma sätt. Sen är det klart man ska vara trevlig mot folk, men det gäller ju oavsett vad de arbetar med. Att det finns folk som valt att arbeta med äldre, sjuka eller kriminella är väl minst lika heroiskt, eller de som hämtar våra sopor, ordnar vår mat, eller....

Nä, om man valt att arbeta med barn är det bra, precis lika bra som om man valt att arbeta med något annat.

Javisst är det så. Men själv hade jag tex aldrig klarat av att vara otrevlig mot någon som jobbat med att ta hand om mina hundar på dagarna, av den enkla anledningen att jag är glad att det finns folk som väljer att ha sådana jobb. Det betyder inte att jag tycker att man särskilt ska bete sig extra bra mot tex vårdpersonal, hundvakter, lärare mm. Vanligt hyfs och respekt borde räcka långt.

 

[Imogen]

Vet inte om det är jag som är "udda" men det där med syskon känns mest som en grej som föräldrar med syskon funderar mest på. Själv har jag inga syskon, vet därför inte hur det hade kunnat vara och har därför ingen anledning att sakna något icke-existerande sådant. Jag får intrycket av att de som har syskon ibland tar för givet att man såklart måste ha flera barn för att de själva inte vill vara utan sina syskon, vilket ju inte är så konstigt. Men det viktigaste för alla barn, tror jag, är att ha minst en närvarande och kärleksfull förälder som gör sitt bästa för att rusta barnet för vuxenlivet med allt vad det innebär.

Jag tror att det där helt enkelt är olika. En av mina bästa kompisar när vi var små var ensambarn. Hon tyckte om att vara ensambarn och saknade inte syskon förutom när familjen var på semester. Vilket hon tyckte var helt värdelöst med "bara" mamma och pappa. Annars verkade det som att hon tyckte syskon verkade jobbigt. Å andra sidan, min sons bästa kompis nu är ensambarn och han saknar verkligen syskon. Har frågat min son ifall de kan vara låtsasbröder eftersom han inte har någon, och enligt föräldrarna har det varit ett återkommande ämne hemma.

Men oavsett man ju verkligen inte som förälder skaffa fler barn om man själv inte vill ha fler barn. Och såklart är det som du skriver att det viktigaste är att ha närvarande och kärleksfulla föräldrar som gör sitt bästa!