Skaffa barn eller inte

[gulan]

Hur bestämde ni eller visste ni att ni ville ha barn eller inte? Hur sjutton bestämmer man sig för ett sånt enormt beslut?

Jag har alltid velat ha barn. Lekte mycket med dockor och alla mina Barbiedockor fick barn osv. Det var inget jag tänkte på när jag blev tonåring och ung vuxen. Då var det bara killar, fest, resor och en massa annat som tog upp mina tankar. När jag träffade barnens pappa deklarerade jag väldigt tidigt i vår relation att jag kan inte tänka mig ett liv utan barn och om inte han kunde tänka sig det så kommer jag inte helt och fullt inte kunna leva i vår relation. Det kom 2 barn .
Jag förvånas över din sista mening. Att få barn jämförs med något enormt beslut som verkar så stort att det nästan inte går att överblicka. Skaffa djur och sedan behöva ta beslut om att sälja och inte ha kontroll över var dom hamnar, eller beslut om avlivning av olika orsaker. Där kan man ju verkligen snacka om att ta enorma beslut.

 

[miumiu]

Jag är nog typexempel på en sån person som har en ”biologisk klocka”, för som barn och tonåring tänkte jag alltid att jag skulle leva själv med mina katter och ha ett toppenliv. Sen träffade jag min sambo sedan 15 år tillbaka när jag var 23 och runt 26-27 började jag nog känna att jag ändå ville ha barn, med honom. Fick sonen när jag var 29 (efter ett missfall som stärkte min känsla av att detta var angeläget och av stor betydelse för mig).

Jag tror att ibland får man liksom gå på sin magkänsla. Jag vet att jag hade haft ett toppenliv själv med mina katter också såklart, men nu hade jag ju en partner som också ville ha barn så vi kände att vi kör typ. Och det är verkligen en resa som jag är oändligt tacksam över att få vara med på, vår sons liv alltså. Det har varit utmanande men såklart otroligt givande och den kärleken jag känner till honom går liksom inte att jämföra med nånting annat.

 

[Inte_Ung]

Att ha barn, egna eller andras, eller att arbeta med barn ger erfarenheter och tränar förmågor hos oss som utvecklar oss.
Att välja bort barn är också att välja bort den egna utvecklingen.

 

[sthu]

Jag var helt säker på att jag inte ville ha barn tills jag var typ 33 år. Då kände jag att livet var så bra att det var möjligt att ha en person till i det. Det tog ett år innan jag blev gravid, och hade jag inte blivit det hade jag inte sörjt ändå.
Min man hade blivit ledsen dock. Han ville ha barn, men inte så gärna att han tjatat om det. Han nämnde det en gång när vi började dejta och sen dess har vi inte pratat om det (och det är snart 9 år sen).

 

[sthu]

Att ha barn, egna eller andras, eller att arbeta med barn ger erfarenheter och tränar förmågor hos oss som utvecklar oss.
Att välja bort barn är också att välja bort den egna utvecklingen.

Nej men fy, vilken trist inställning! Det håller jag verkligen inte med om. Att vara utan barn gör en inte sämre eller mindre utvecklad än folk med barn.
Det finns andra sätt att utvecklas än via barn.

 

[Inte_Ung]

Nej men fy, vilken trist inställning! Det håller jag verkligen inte med om. Att vara utan barn gör en inte sämre eller mindre utvecklad än folk med barn.
Det finns andra sätt att utvecklas än via barn.

Jo men det blir ju en annan utveckling.
Man blir bra på det som man tränar mycket på, oavsett vad det är.
Och att hantera livet med små människor gör att man blir bra på just människor av olika sorter.
Särskilt de små, oavsett ålder på dem.

 

[sthu]

Jo men det blir ju en annan utveckling.
Man blir bra på det som man tränar mycket på, oavsett vad det är.
Och att hantera livet med små människor gör att man blir bra på just människor av olika sorter.
Särskilt de små, oavsett ålder på dem.

Nej du, det finns andra sätt att utvecklas och bli bra på att möta människor. Jag känner många föräldrar som är totalt gränslösa och inte kan hantera andra människor för fem öre. Så det är verkligen ingen garanti. Och jag själv, jag vill fortfarande inte ha med andras barn att göra. Jag nöjer mig med mitt eget.

Sen håller jag med om att barn utvecklar en, men det är absolut inget krav för utveckling!

 

[Inte_Ung]

Nej du, det finns andra sätt att utvecklas och bli bra på att möta människor. Jag känner många föräldrar som är totalt gränslösa och inte kan hantera andra människor för fem öre. Så det är verkligen ingen garanti. Och jag själv, jag vill fortfarande inte ha med andras barn att göra. Jag nöjer mig med mitt eget.

Sen håller jag med om att barn utvecklar en, men det är absolut inget krav för utveckling!

Just den sortens träning av att 7/24 vara ansvarig för en eller flera andra människor ger en alldeles speciell sorts träning på att klara av just den situationen.
Det finns säkert andra sätt, typ värnplikt, för att uppnå det men det är ju inte så många som gör det i dag.

 

[Wingates]

Just den sortens träning av att 7/24 vara ansvarig för en eller flera andra människor ger en alldeles speciell sorts träning på att klara av just den situationen.
Det finns säkert andra sätt, typ värnplikt, för att uppnå det men det är ju inte så många som gör det i dag.

Finns massa andra vis att öva den egenskapen på om man behöver den.
Jag kommer aldrig skaffa barn, är totalt ointresserad av dem, men jag är suverän på att ta ansvar för andra människor i mitt yrke.

 

[sthu]

Just den sortens träning av att 7/24 vara ansvarig för en eller flera andra människor ger en alldeles speciell sorts träning på att klara av just den situationen.
Det finns säkert andra sätt, typ värnplikt, för att uppnå det men det är ju inte så många som gör det i dag.

Fast det är fortfarande stor skillnad på att vara bra på att ta hand om sitt eget barn och vara bra på människor överlag.
Det finns inte en suck i världen att jag vill ta hand om någon annan än mitt eget barn. Aldrig i livet. Min man däremot är fantastisk på just omsorg, men det var han innan barn också. Jag tror mer det handlar om personlighet än barn/inte barn.

Och att gå in i en tråd där TS kille försöker övertala att skaffa barn trots att hon själv är osäker, och säga att det är enda vägen till personlig utveckling.. Det är fan smaklöst.

 

[Inte_Ung]

Och jag själv, jag vill fortfarande inte ha med andras barn att göra. Jag nöjer mig med mitt eget.

Hur tänker du hantera ditt barns kompisar i framtiden?
Barn kommer med lekkamrater.
Och med det kommer massor av barnrelaterade saker att klara av.
Barnkalas t.ex. är en utmaning för de flesta

 

[sthu]

Hur tänker du hantera ditt barns kompisar i framtiden?
Barn kommer med lekkamrater.
Och med det kommer massor av barnrelaterade saker att klara av.
Barnkalas t.ex. är en utmaning för de flesta

Jag tänker inte hantera dem alls. Det får deras föräldrar göra. Jag tänker inte engagera mig i andras barn.
Jag vet itne vart du vill komma med det här inlägget. Jag står fast vid att det är sjukt osmaklig åsikt att barn är enda vägen till utveckling. Det kanske utvecklar förmågan att hantera barn, inte mer än så.

 

[Inte_Ung]

Finns massa andra vis att öva den egenskapen på om man behöver den.
Jag kommer aldrig skaffa barn, är totalt ointresserad av dem, men jag är suverän på att ta ansvar för andra människor i mitt yrke.

Men det är ju en annan sorts kompetens.
Olika saker helt enkelt.

Det ger inte samma träning.
En stor del av träningen är att det är hela tiden, 7/24.
Man kommer inte undan och måste lösa kaoset ändå.
Det är inte bara att hantera andra människor som man tränar på.
Fungera och tänka klart under stress och sömnbrist t.ex.
Ungefär som soldater i krig.

 

[Inte_Ung]

Jag tänker inte hantera dem alls. Det får deras föräldrar göra. Jag tänker inte engagera mig i andras barn.
Jag vet itne vart du vill komma med det här inlägget. Jag står fast vid att det är sjukt osmaklig åsikt att barn är enda vägen till utveckling. Det kanske utvecklar förmågan att hantera barn, inte mer än så.

Att ditt barn kommer att vilja ha lekkamrater.
Och att ditt barn kommer att både vilja gå på kalas och ha eget kalas.
Och i det läget så kommer du att behöva hantera det oavsett vad du tycker om saken.

Eller tänkte du förbjuda barnet att ta hem kompisar eller gå till en kompis för att leka?

 

[sthu]

Att ditt barn kommer att vilja ha lekkamrater.
Och att ditt barn kommer att både vilja gå på kalas och ha eget kalas.
Och i det läget så kommer du att behöva hantera det oavsett vad du tycker om saken.

Eller tänkte du förbjuda barnet att ta hem kompisar eller gå till en kompis för att leka?

Nu fultolkar du. Självklart kommer det vara andra barn i mitt hem. Det innebär inte att jag måste hantera dem. Jag kan låta barnen leka med varandra utan mig. Det går utmärkt.

 

[Inte_Ung]

Nu fultolkar du. Självklart kommer det vara andra barn i mitt hem. Det innebär inte att jag måste hantera dem. Jag kan låta barnen leka med varandra utan mig. Det går utmärkt.

Nej det kommer inte att gå utmärkt.
Och du kommer att behöva hantera det.

Men vi kan ta det då, när det kommer.

 

[sthu]

Nej det kommer inte att gå utmärkt.
Och du kommer att behöva hantera det.

Men vi kan ta det då, när det kommer.

Jag är övertygad om att det kommer gå utmärkt. Jag vet inte vad du far efter. Förutom att du beter dig sjukt gränslöst och inte alls är bra på att hantera människor

 

[sjoberga]

Nu fultolkar du. Självklart kommer det vara andra barn i mitt hem. Det innebär inte att jag måste hantera dem. Jag kan låta barnen leka med varandra utan mig. Det går utmärkt.

Det innebär att du måste ta ansvar för dem och ”hantera dem” under en tillfällig period. Inte att du aktivt måste delta i lekarna. Men det känns som väldigt lite kopplat till ämnet trots allt. Barn är bara medmänniskor som ännu inte nått myndig ålder, som vi alla har ansvar för på vissa vis och inte alls på andra vis när de inte är under vår egen omsorg.

Att barn skulle vara den enda smala vägen till utveckling känns skruvat och helt barockt. Vem har sagt att man måste utvecklas i att ta hand om egna barn? Tänker jag på kretsar kring mig kan jag inte ens se någon positiv korrelation mellan föräldraskap och det ansvarstagandet. Snarare svagt negativ, men kanske mest icke-existerande.

 

[Inte_Ung]

Tänker jag på kretsar kring mig kan jag inte ens se någon positiv korrelation mellan föräldraskap och det ansvarstagandet. Snarare svagt negativ, men kanske mest icke-existerande.

Jag ser tvärtom en stor skillnad.
Men den kommer först när barnen är litet större.
Jag ser ungefär samma utveckling hos de som arbetar med barn, inom vården eller är duktiga chefer och projektledare.
Så det finns definitivt flera vägar att gå.

Det som jag tycker försvinner litet i diskussionen om barn eller inte är delen om den egna upplevelsen och utvecklingen.
Fokus hamnar oerhört mycket på barnet som litet, typ 0-2 år, vilket är en oerhört kort tid i livet.
Och när allt är "över" och barnen har flyttat hemifrån så behöver man fundera över vad det gav på vägen.
Och det gjorde det sannerligen och ofta inte alls vad man hade trott från början.

 

[lil-sis]

Nu fultolkar du. Självklart kommer det vara andra barn i mitt hem. Det innebär inte att jag måste hantera dem. Jag kan låta barnen leka med varandra utan mig. Det går utmärkt.

Just det skulle jag inte räkna med. Barn behöver olika mängd stöd i sitt sociala samspel, de behöver matas, de behöver stöd i samband med toalettbesök osv (inte resten av livet förstås) osv.