Separera med barn

[Elektronen]

Jag har varit i en liknande sits, känner igen mig till stor del i mycket du beskriver. Vi separerade när barnet var 1,5.

Jag är SÅ glad över det, vi båda mår mycket bättre nu, har mer energi till barnet och barnet anpassade sig extremt snabbt till att ha två hem. Vi växlade varannan/var tredje dag i början för att en vecka blir så långt för ett såpass litet barn, men numer kör vi på varannan vecka. Ja, det är skittufft att säga hejdå till sitt barn och inte ses på en vecka, men barnet vet ju inget annat så han vinkar hejdå och traskar glatt iväg med den andra föräldern vid bytesdagar.

Har en bra relation med hans pappa idag också för att vi aldrig lät förhållandet bli alltför infekterat innan vi separerade och båda vill det bästa för barnet (där det är en stor del att vi håller sams). FaceTime används vid behov när barnet vill prata med den andra föräldern, vilket funkar väldigt bra.

När det gäller boende hade vi fördelen att jag inte ville bo kvar i huset vi hade, utan flyttade. Hittade ett väldigt bra boende för ganska långt under maxbeloppet jag fick låna, vilket jag är glad över idag då vab och sjukdom (som det ju blir en del med småbarn på förskola) påverkar lönen en hel del.
Men prata med din bankman om dina möjligheter och vad lånekostnaderna blir, och även med mer än en bank eftersom det kan skilja sig mellan olika hur de ser på saken.

För barnen är det i regel ALLTID bättre med separerade föräldrar än föräldrar som inte mår bra tillsammans. Och jag vågar hävda att det, även som förälder, är bättre att vara ensamstående med barn än att leva tillsammans med en förälder som inte tar sitt ansvar/ser ens behov eller bara nån man inte mår bra med. Det är inte enklare.

Jag har min familj långt bort och minimalt med vänner där jag bor, ändå är nuvarande situation så mycket bättre än situationen innan separationen.

Det att behöva säga hejdå och missa så mycket, är absolut en stor del i varför jag kämpat på så mycket och så länge.

Tänker lite som du att man vill heller inte låta relationen bli hur toxisk sin helst, för man kommer ju behöva ha en fungerande relation för barnet, såklart. Vilket jag ändå tror att vi skulle kunna ha.

 

[Elektronen]

Vi separerade när sonen var runt 3 år. Jag har växt något otroligt som människa och insett var jag vill och behöver, istället för att bli nertryckt i skorna av mitt ex. Det finns så mycket fina personer som accepterar mig för den jag är, istället för att jag ska anpassa mig för någon annan!

Det var skönt! Men såklart tufft med barnet, det var en del frågor i början och vi hade en tuff period ett tag, men det blev bättre. Det kan kännas ensamt ibland men det är SÅ mycket bättre att vara ensam än tillsammans med någon man inte kommer överens med. Nu är barnet 7 år och det känns som vi landat bra i det hela.

Det jobbiga tycker jag är att man fortfarande måste ha kontakt med sitt ex, trots att man lämnar. Men vi har det bra, så jag ska egentligen inte klaga. Dock är det ändå lite tufft när man beslutat att utesluta någon ut sitt liv, som ändå måste stanna. Med det sagt menar jag inte att det inte är värt det!

Från mitt perspektiv så tycker jag att de barnfria veckorna är rätt sköna. Jag får tid att vila och tid för mig själv. Jag är rätt bra på att koppla bort honom då, men jag vet att andra kan ha det svårare. Jag vet att han har det bra hos mitt ex som älskar honom över allt annat. Det blir såklart tyst och ensamt i början, men sen rullar dagarna på.

Det kommer gå bra. Och du kommer må så mycket bättre när du tar steget!

Vad fint att ni ändå verkar ha hittat något som fungerar.

Du har nog rätt i att jag skulle må bättre av att separera , iaf när man landat i den nya tillvaron, vilket väl kan ta sin tid.
Just nu känns det som att jag skulle behöva samla kraft och energi för att ens orka med det.

 

[hundtant]

Håller med, tjat om sex är verkligen avtändande! Just nu och ett tag tillbaka har min attraktion till min sambo varit väldigt liten. Det har ju verkligen inte blivit bättre av hans ultimatum eller vad man ska kalla det för.

Ja jag börjar verkligen känna mig dränerad på energi och livslust.

Bland de största hoten mot sexlusten finns nog trötthet. Och du är ju helt uttröttad eftersom han inte avlastar dig med ert gemensamma barn. (I stället vill han att du ska avlasta honom saker. Det är så magstarkt att man baxnar)

Att du dessutom sedan går omkring med den ständiga känslan av att han vill ha sex med dig är en riktig erotikdödare. I hans fall tydliggörs det dessutom med explicit tjat, idéer om att ha sex med nån annan och till slut ett ultimatum.

Att i det läget tänka att du ska vara attraherad av honom, det får du bara släppa. Det går inte att trolla fram lust när den andre faktiskt till och med motarbetar det.

 

[FeatherCloud]

Jag är separerad från mina barns pappa sedan 1,5 år. Barnen var 5,5 och 2 när vi flyttade isär. Med facit i hand borde det gjorts många många år tidigare men jag var helt oförmögen att ta steget så det var mitt ex som lämnade mig fast jag nog hade tusen skäl att lämna. När han sa att han inte ville leva med mig längre rämnade min värld. Vad skulle folk säga, var skulle jag bo, hur skulle barnen ta det osv. Sen vände det när jag började hantera problemen, pratade med banken, tog över lån etc.

Idag bor jag kvar i huset, barnen bor med 3-1-3-schema som en övergång till varannan vecka.(I början hade vi 2-2-3 eftersom lilla var så liten) Anpassningen gick fort tycker jag, på ett halvår var alla rutiner satta. Vi har väldigt lite kommunikation, allt kring barnen sker skriftligt och byten sker oftast på fsk/skola för det har varit absolut lättast för barnen. Vi firar dock fortfarande en del högtider och barnens födelsedagar ihop då barnen uppskattar det.

Jag är en mycket bättre mamma idag, mår bättre och har mer tålamod. Och barnens och min relation blev så mycket mer harmonisk och nära efter separationen. Och dagarna utan barn kan jag vila, jobba över, gå på aw eller ta sovmorgon och det helt utan dåligt samvete för barnen är ju ändå någon annanstans. Jag kan sörja familjen som inte blev men jag ångrar inte separationen.

 

[SaraXX]

Jag kan sörja familjen som inte blev men jag ångrar inte separationen.

+1 på den här.

När jag tittar tillbaka fanns det verkligen inget alternativ, jag har det så bra nu! Men visst har jag sörjt att det inte blev som jag hade föreställt mig, familjelivet.

 

[Elektronen]

Bland de största hoten mot sexlusten finns nog trötthet. Och du är ju helt uttröttad eftersom han inte avlastar dig med ert gemensamma barn. (I stället vill han att du ska avlasta honom saker. Det är så magstarkt att man baxnar)

Att du dessutom sedan går omkring med den ständiga känslan av att han vill ha sex med dig är en riktig erotikdödare. I hans fall tydliggörs det dessutom med explicit tjat, idéer om att ha sex med nån annan och till slut ett ultimatum.

Att i det läget tänka att du ska vara attraherad av honom, det får du bara släppa. Det går inte att trolla fram lust när den andre faktiskt till och med motarbetar det.

Nej för mig är det ju inte konstigt att jag inte känner attraktion. Men funderar ju hur han tänker, hur han tror att hans beteende bidrar till att göra det bättre.

Jag fastnar väl lätt i att försöka förstå hans sida och hur han tänker. Mycket tror jag för att jag själv tycker att det är så jobbigt att känna mig missförstådd. Vilket jag nästan jämt känner med min partner...

 

[Elektronen]

Jag är separerad från mina barns pappa sedan 1,5 år. Barnen var 5,5 och 2 när vi flyttade isär. Med facit i hand borde det gjorts många många år tidigare men jag var helt oförmögen att ta steget så det var mitt ex som lämnade mig fast jag nog hade tusen skäl att lämna. När han sa att han inte ville leva med mig längre rämnade min värld. Vad skulle folk säga, var skulle jag bo, hur skulle barnen ta det osv. Sen vände det när jag började hantera problemen, pratade med banken, tog över lån etc.

Idag bor jag kvar i huset, barnen bor med 3-1-3-schema som en övergång till varannan vecka.(I början hade vi 2-2-3 eftersom lilla var så liten) Anpassningen gick fort tycker jag, på ett halvår var alla rutiner satta. Vi har väldigt lite kommunikation, allt kring barnen sker skriftligt och byten sker oftast på fsk/skola för det har varit absolut lättast för barnen. Vi firar dock fortfarande en del högtider och barnens födelsedagar ihop då barnen uppskattar det.

Jag är en mycket bättre mamma idag, mår bättre och har mer tålamod. Och barnens och min relation blev så mycket mer harmonisk och nära efter separationen. Och dagarna utan barn kan jag vila, jobba över, gå på aw eller ta sovmorgon och det helt utan dåligt samvete för barnen är ju ändå någon annanstans. Jag kan sörja familjen som inte blev men jag ångrar inte separationen.

Det är väl lite det scenariot jag är på väg mot. Att eftersom jag inte satt stopp innan, så gör väl min sambo det snart.
Jag har väl kommit till insikt att oavsett hur och när så kommer han troligen se det som mitt fel att det tog slut.

Att sörja familjen som inte blev kan jag verkligen relatera till. Även om jag inte är där ännu.
Men fint att ni kan fira födelsedagar och högtider tillsammans!

 

[FeatherCloud]

Det är väl lite det scenariot jag är på väg mot. Att eftersom jag inte satt stopp innan, så gör väl min sambo det snart.
Jag har väl kommit till insikt att oavsett hur och när så kommer han troligen se det som mitt fel att det tog slut.

Att sörja familjen som inte blev kan jag verkligen relatera till. Även om jag inte är där ännu.
Men fint att ni kan fira födelsedagar och högtider tillsammans!

Jag kände mig ganska bitter i början över att jag inte varit "stark nog" att lämna först. Idag är det såret ganska litet, det viktiga var att det tog slut känner jag. Mitt ex är som han är och det gick såklart inte att ändra på, vilket jag också kunde vara bitter över i början men nu kanske mest sörjer.

Skriver det mest för att det låter som att även du är i en situation då där det skulle kunna uppstå bitterhet. Det kan vara helt normal och okej tänker jag, som en del av separations- och sorgeprocessen, men det är bra att försöka gå vidare och se vad som faktiskt kommer ut av livet på andra sidan. Och att såklart inte låta barnen märka bitterheten. Mina barn vet naturligtvis inget om varför deras föräldrar inte är tillsammans längre, mer än att vi slutade vara kära i varandra och därför inte ville bo ihop längre.

 

[Nepenthe]

Vilken kämpe du är
Du har verkligen gjort allt och han låter väldigt självisk som ens tar upp detta med sex iom hur ojämnställt erat förhållande är. Det är väldigt tydligt att du knappt har någon tid för dig eller ditt och detta är ju ERAT förhållande som båda ska växeldra i. Inte ett förhållande endast du ska få att fungera.

 

[cirkus]

Håller med, tjat om sex är verkligen avtändande! Just nu och ett tag tillbaka har min attraktion till min sambo varit väldigt liten. Det har ju verkligen inte blivit bättre av hans ultimatum eller vad man ska kalla det för.

Ja jag börjar verkligen känna mig dränerad på energi och livslust.

Det är blir så tydligt hur dissonansen blir när du försöker få vardagen att fungera genom att serva alla och börjar bli utmattad av det och han tycker att bristen på sex är det enda problemet som finns.