Tack för alla som delat era historier!
Även om jag inte svarat alla så har jag läst.
Jag och min sambo hade snacket för några dagar sedan. Det kändes väldigt jobbigt och kunde inte alls sova efteråt.
Men några dagar senare har jag ändå fått lite sömn kunnat tänka klarare och det är rätt beslut att separera. Tyvärr.
Många gånger när jag pratat med min sambo har jag känt att, är det jag som förstorar upp det här/ hittar på. Men så skönt när en nära vän som väl förstått min oro redan när jag var gravid och att mina föräldrar (som fick reda på att förhållandet inte var så bra för 1 månad sen) märkt och noterat och kunnat bekräfta mig. Då blir vi ändå en bit ifrån varandra så inte som att vi ses vale helg.
Så nu är det massa praktiska saker att lösa.
Jag hoppas fortfarande på att kunna ta över radhuset, beroende på vad banken säger och vad det är värderat till idag.
Känns så hemskt att skriva, men nu några dagar senare så på mycket länge så har ni känslan av lite hoppfullhet ändå infunnit sig.
Det är alltid svårare att diskutera problem med någon som inte kan se. Och även om man inte ska ge upp ett förhållande så fort det kommer minsta lilla problem, så betyder det ju inte att man aldrig ska avsluta ett förhållande. Jag har hittills bara avslutat ett längre förhållande, och då var det mitt ex som kände att hon inte längre önskade ha ett förhållande med mig. I vårt fall var det nog mycket att hon hade växt rätt mycket som person, och jag stod och stampade med ett jobb jag inte riktigt längre trivdes med, inte kommit någonstans med min egen utveckling.
Det kommer säkerligen bli en hel del omställningar med att vara ensamstående förälder, men kanske det inte kommer bli så mycket jobbigare enligt vad du skrivit här, kanske till och med mindre ansträngande.
Boende är ju alltid det svåraste, får hoppas att du får möjlighet att ta över sambons del av radhuset. När jag och mitt ex separerade hade vi dels inga barn (gör allt så mycket enklare), dels tur med att vi fick mycket mer för den parhuslägenhet vi bodde i, samt att det fanns ett väldigt stort utbud av mindre lägenheter just vid det tillfället.
Och oavsett, skulle jag vilja säga, från perspektivet att bli lämnad, att troligtvis var jag nog inte mycket bättre än din sambo när det gällde att få saker gjorda, och ta ansvar för mig själv, och i stor utsträckning fortfarande är, tyvärr, så säger jag att det är alltid hans eget ansvar att söka hjälp och allt sådant. Självklart kan det vara så att man behöver stöttning och kanske lite draghjälp ibland, men för att förändring ska ske, måste man vara villig att ändra sig, och vara den som åtminstone ber om hjälp för att göra något åt saken.
Det här blir mycket ur mitt perspektiv, från den som inte riktigt verkar klara av att ta tag i sina egna problem (jag har väl delvis gjort detta nu, sisådär 30-35 år efter att jag kanske borde börjat, men det är en annan historia). Men, det jag vill ha sagt med den här romanen, är att om du känner att det är dags att lämna förhållandet, och att du har insett att det inte kommer bli någon förbättring mellan dig och din sambo, så självklart ska du lämna. Förhoppningsvis kommer din sambo till insikt om sina problem, och jobbar med sin personliga utveckling, någon gång i framtiden, men det ska ju egentligen inte du lägga någon energi på att bry dig om.
Jag hoppas att du får det bra efter att ni helt separerat, och att även din nuvarande(?) sambo klarar av att vara tillräckligt vuxen för att ni ska kunna kommunicera kring barnet, och allt sådant.
det kommer bli bra
