När jag växte upp bodde vi i hus vid en liten väg som med 90-graderskorsning och direkt brant backe upp. Det var en jäkla massa sandande och folk som inte kom upp. Utom norrlandspappan som alltid tog sig upp oavsett väglag.Jösses, körde ni omkring med blankslitna sommardäck?
Snörika vintrar har jag varit med om många gånger men aldrig att bilen kanat baklänges i en backe, det har jag bara sett bilar göra innan lagen om vinterdäck kom. Ett litet nöje på kvällarna på förra jobbet, se folk med dåliga däck försöka ta sig upp för en backe med parkerade bilar på ömse sidor. Lika roligt som att lugnt rulla förbi i uppförsbackarna när andra står och slirar på blankisen.
Tur att det låg en idrottsplan med stor parkering några hundra meter bort!
Minns också när han skulle hämta mig i stallet en sen kväll i snöstorm och det var en lång sugande backe direkt efter en skarp sväng. Jag och min kompis fick hoppa in längst bak i kombin och ge vikt till bakhjulsdriften. Men upp kom vi!
Samma pappa som fickparkerade med handbromssladd i snö med livrädda engelska kunder i bilen. De fattade liksom inte att man kunde kontrollera sladden.
Det var samma när en kompis gifte sig vintertid i Luleå och släkten från USA aldrig sett snö. Jag var tärna ihop med några andra. Vi var sena till kyrkan och jag bad taxikillen att inte köra långsammare än man måste. Han gasade på och sladdade. Jag kände ju att han hade koll. Men USA-gästerna blev grönvita i ansiktena och trodde han var från vettet. Stackare!
Saknar sån snö!