Modersrollen

[TinyWiny]

Men så funkar ju inte det mänskliga psyket, att bara man fyllt 25 så kan man gå till en psykolog, och sen "är det bra sen" och alla barndomstrauman är borta. En nära släkting till mig var med om en ganska eländig flykt i två-treårsåldern, som lämnat en del spår. Det går inte att göra ogjort, utan det får man leva med, helt enkelt. Ingen psykolog i världen kan göra så att det "är bra sen".

Det vore såklart praktiskt om det gick att göra så, skicka alla ensamkommande flyktingbarn och andra traumatiserade flyktingar till psykologen när de fyller 25, och sen blir de som nya, som att ingenting hemskt nånsin hade hänt dem.

Jag skrev inte att man ska skaffa en psykolog när man är 25. Jag skrev att det är inte rimligt att gå och älta sin barndom när man är över 25. När man är 18 kan man fortfarande skylla på en taskig barndom men inte när man är 25. Man bör ha tagit tag i sin barndom och alla hemska upplevelser man gick igenom då så att man kan börja leva livet när man har kommit över 25. Det handlar inte om att alla trauman är borta eller att man kan göra dem ogjorda eller att man inte behöver leva med det som har hänt utan att man har bearbetat dem så att man slipper älta dem och skylla på dem och det slipper göra så ont i själen. Om du hade fått höra om min barndom så hade du nog inte uttryckt dig som du gör. Jag vet tyvärr alltför väl vad trauman kan göra och gör med en människa men man har ändå alltid ett val. Jag har trots min barndom och trots allt jag var med om som barn valt att leva här och nu och jag har valt att skapa mig min egen lycka. Det är ett val man kan välja att göra. Antingen ältar man allt gammalt och lever i det förflutna resten av sitt liv eller så väljer man att sluta skylla på något som hände för längesedan, bearbetar det man har varit med om och lever sitt liv så bra man kan just nu. Folk får självklart fortsätta älta om de vill det men jag kan omöjligt förstå varför man gör det valet när det finns så mycket roligare val att göra så att man istället kan vara lycklig. Jag förstår verkligen inte varför man väljer att leva i det förflutnas skräck när det finns så mycket bra man kan få i sitt liv om man väljer att ta in det som faktiskt finns omkring en nu istället. Visst är det jäkligt tufft att bearbeta och ta hand om alla känslor men det är så värt det.

 

[Lamborghini]

Människor (barn, vuxna) har behov och de har viljor. Se skillnad på dessa, ni kommer inte att tappa bort er själva om ni inte vill förändra er. Ni kommer vilja se till era barns behov men kanske inte alltid viljor. Kan det vara det som skiljer föräldra-typerna åt? All-In förälder vs inte all-in förälder? eller hur jag ska uttrycka det.

 

[TinyWiny]

Jodå, men man kan ju skriva: Det bästa i mitt liv har varit att få barn.

Det tror jag inte någon opponerar sig mot. Men att säga att de bästa i livet, generellt och för alla människor överallt, är att få barn - det är något annat. Det är ju inte sant, och alltså opponerar sig folk om man skriver så.

Man får jättegärna tycka att barnen eller huset eller brevlådan är det bästa man gjort i livet, det är när man generaliserar sin egen upplevelse till allmänmänsklig sanning som det blir knas.

Jo visst kan man efter varje mening skriva, "tycker jag". Eller börja varje mening med "Jag tycker"... Men det hade blivit väldigt jobbigt att läsa och det är ju underförstått. Allt man skriver här är ju ens egna tankar och ens egna funderingar. Man skriver ju knappast vad någon annan tycker. Det tror jag inte att någon gör. @tintilar skrev inte att det är så generellt. Det är ni som har tolkat det så.

 

[Killaloe]

Ångrar nån sina barn är det garanterat nåt som inte står rätt till. Antingen hade människan noll koll på vad h*n gav sig in i men troligast (?) nån psykisk åkomma. Sorgligt.

Oj, vad otrevligt skrivet. Du tillskriver folk antingen psykisk sjukdom eller att de är onormala för att de inte har samma känsla som dig angående sitt/sina barn.

Inte nog med att det är nedlåtande och spär på hur en förväntas vara och känna inför barn för att vara "normal", du sätter också likhetstecken mellan psykisk ohälsa och att det är att vara fel.

Det om något är sorgligt, tragiskt och fruktansvärt dumt.

Tror du att det är en retorik som får fler att inte ångra sina barn? Om någon nu gör det, kommer de då någonsin att våga/vilja prata om det när omvärlden är så dömande.

Jag tänker att om en ångrar sina barn så är det nog ingen särskilt rolig känsla (för någon, varken barn eller förälder). Att då få floskler som "ingen ångrar sina barn" alternativt "det är nog något fel på dig" kommer väl knappast att underlätta situationen. Som jag ser det lär det snarare skapa större problem när folk blir placerade i facket onormala och deras känslor är DÅLIGA.

Det är så jäkla mycket mys och idealiserande av bilden som mamma att det, för mig, mest är ett ord förknippat med måsten, borden, förväntningar och ångest. Och det är inte personer som säger att det visst finns folk som ångrar sina barn som skapat den bilden, det är alla som kommer med tvärsäkra uttalanden om hur det ÄR och SKA vara som upprätthåller en sådan bild där allt avvikande är dåligt och hemskt och gör att en förtjänar att bli kallad störd.

 

[Lamborghini]

Oj, vad otrevligt skrivet. Du tillskriver folk antingen psykisk sjukdom eller att de är onormala för att de inte har samma känsla som dig angående sitt/sina barn.

Inte nog med att det är nedlåtande och spär på hur en förväntas vara och känna inför barn för att vara "normal", du sätter också likhetstecken mellan psykisk ohälsa och att det är att vara fel.

Det om något är sorgligt, tragiskt och fruktansvärt dumt.

Tror du att det är en retorik som får fler att inte ångra sina barn? Om någon nu gör det, kommer de då någonsin att våga/vilja prata om det när omvärlden är så dömande.

Jag tänker att om en ångrar sina barn så är det nog ingen särskilt rolig känsla (för någon, varken barn eller förälder). Att då få floskler som "ingen ångrar sina barn" alternativt "det är nog något fel på dig" kommer väl knappast att underlätta situationen. Som jag ser det lär det snarare skapa större problem när folk blir placerade i facket onormala och deras känslor är DÅLIGA.

Det är så jäkla mycket mys och idealiserande av bilden som mamma att det, för mig, mest är ett ord förknippat med måsten, borden, förväntningar och ångest. Och det är inte personer som säger att det visst finns folk som ångrar sina barn som skapat den bilden, det är alla som kommer med tvärsäkra uttalanden om hur det ÄR och SKA vara som upprätthåller en sådan bild där allt avvikande är dåligt och hemskt och gör att en förtjänar att bli kallad störd.

Har inget som helst vettigt svar på det där! Jag tycker att det låter hemskt. Står för det jag skrev, dock ej det du "lade i min mun" att man är störd.

Känner man så för sitt barn ska man nog känna sig hemsk? För det är ju hemskt. Barnet förtjänar det inte tycker jag. Man kan söka hjälp tänker jag? Inte gilla läget o jämt känna "jag ångrar mitt barn"? Eller?

 

[TinyWiny]

@TinyWiny - jag skrev i tråden för att jag reagerade på ett inlägg. Det handlade om barn och jag har inga. Men som alla andra har jag varit ett. Jag avskyr inget med föräldraskap. Men jag har valt bort det.

Beträffande att älta: Jag har noterat att du då och då nämner dina fysiska skador som begränsar ditt liv. Jag har emotionella skador som begränsar mitt känsloliv. Jag har betalat väldigt mycket (alltså - pengar) genom åren för att hantera det hela och det är mycket bättre. Utåt sett är jag en synnerligen välfungerande, högpresterande, social person. Men jag når inte ända fram när det gäller att skaka av mig mitt bagage. Jag kan göra det lika lite som jag kunde gå normalt när jag slet av ett muskelfäste i vaden i somras. Men jag ältar inte och tror inte jag är bitter. Jag konstaterar att vissa saker sannolikt beror på grejor som hände i min barndom.

Det är skillnad på emotionella skador och de skadorna som jag har. De skadorna och sjukdomarna som jag har går inte att läka alls, inte ens lite grann. De blir istället sämre och sämre. Emotionella skador går att läka till väldigt hög grad. Vetenskapen och forskningen har helt enkelt inte kommit så långt inom det området de sjukdomarna och skadorna jag dras med är inom och än har jag inte lyckats bli frisk enbart genom viljan men förhoppningsvis går det. Jag tänker iallafall inte ge upp förren den dagen jag dör.

Emotionella skador kan man bearbeta och lära sig att leva med på ett annat sätt precis som du har gjort. Man kan lägga det som har hänt bakom sig och inte låta det påverka en i det dagliga livet. Man måste inte älta det förflutna hela tiden om man inte väljer att göra det. Precis som du har gjort kan man göra. Självklart kommer man aldrig bli som någon som aldrig har gått igenom någonting tufft men det är ju också något som jag anser är endel av ens personliga utveckling. När man har kommit så långt att man kan fungera normalt så är det väl bra?! Att man reagerar annorlunda på vissa saker pga något som hände en i barndomen är inget konstigt men därifrån till att gå och älta det hela tiden anser iallafall jag är en enorm skillnad. Att konstatera att något har hänt en är precis vad jag menar att man ska göra för först då kan man välja att leva sitt liv lycklig. Så länge man fortsätter att älta så kan man inte komma dit. Man måste bearbeta och ta hand om alla jobbiga hemska känslor och upplevelser för att komma ut på andra sidan. Att något finns kvar är inte konstigare än att man har ärr kvar på kroppen efter vissa saker som hände i barndomen men det är inte för mig att älta.

 

[Killaloe]

Har inget som helst vettigt svar på det där! Jag tycker att det låter hemskt. Står för det jag skrev, dock ej det du "lade i min mun" att man är störd.

Känner man så för sitt barn ska man nog känna sig hemsk? Barnet förtjänar det inte tycker jag.

Men du tycker alltså att det är rimligt att kalla folk psykiskt sjuka för att de inte tycker rätt (enligt dig)?

Du tycker också att det är vettigt att stigmatisera psykiska åkommor och göra dem till något avvikande? För det är ju det du säger i ditt inlägg - du är fel om du känner på ett visst sätt och det är samma sak som att ha psykiska åkommor.

 

[Lamborghini]

Men du tycker alltså att det är rimligt att kalla folk psykiskt sjuka för att de inte tycker rätt (enligt dig)?

Du tycker också att det är vettigt att stigmatisera psykiska åkommor och göra dem till något avvikande? För det är ju det du säger i ditt inlägg - du är fel om du känner på ett visst sätt och det är samma sak som att ha psykiska åkommor.

(Uppdaterade mitt förra svar!)

Men det är väl inte omöjligt att man har en depression?? Eller räknas inte det som en psykisk åkomma så ber jag om ursäkt! Det var nåt liknande jag syftade på i alla fall. Är inte bekant med alla termer.

 

[Lamborghini]

(Uppdaterade mitt förra svar!)

Men det är väl inte omöjligt att man har en depression?? Eller räknas inte det som en psykisk åkomma så ber jag om ursäkt! Det var nåt liknande jag syftade på i alla fall. Är inte bekant med alla termer.

Svar 2.

Tycker inte man ska lägga energi på att ångra något du aldrig kommer bli av med. Känns fruktansvärt. Folk ska lära sig leva med diverse hemskheter och se positivt på saker, men att gå runt och ångra ett barn o tycka synd om sig själv är okej? Jag skulle tipsa om att söka hjälp o hoppas att det vände för allas skull.

 

[Tassetass]

Spännande. Varför skaffar man barn om man tvivlar på sin förmåga? Du vet inte om du slutar upp ensam. Förhoppningsvis inte! Om det är partnern du förlitar dig på känns det lite tokigt? Man vet aldrig hur man känner o blir men man kan väl vara relativt inställd på att falla för det lilla knytet men vara medveten om depression tex. Gör nästan ont i mig att läsa om hur du tvivlar inför dina känslor för det oskyldiga liv ni snart satt till världen.

Jag är som sagt ingen barnmänniska men det är väl självklart att jag antar att jag kommer älska mina barn förr eller senare?! Det sa pang när första kom. Föll som en fura. Jag vet att det kan dröja men jag tvivlade aldrig på att nån gång ta till mig honom. Då hade jag aldrig funderat på att ens sätta honom till världen.

Det är fruktansvärt svårt att förstå sig på kärlek mellan förälder o barn innan man har egna. Åk med på färden och var inte negativt inställd!

Jag sitter just nu och velar mellan att be dig dra någonstans där starka grönsaker växer och att försöka ge dig ett konkret svar. Kan börja med att säga att ditt inlägg verkligen dryper av högfärdighet och överlägsenhet och det gjorde mig riktigt ledsen. Råkade se inlägget när jag klev upp för det nattliga toabesöket och nu kan jag inte somna om.

Jag tar väldigt få saker i livet för givet, snudd på inga skulle jag säga. Det gör mig inte negativ och det gör inte att jag avstår från att göra saker som jag vill göra. Jag tvivlade på min förmåga att klara ett jobb - jag började jobba ändå. Jag tvivlade på min förmåga att tappa 35 kg i vikt - jag gjorde det ändå. Jag tvivlade på min förmåga att klara högskolestudier - det går svinbra. Jag var helt säker på att jag aldrig skulle kunna lära mig att köra bil - tog körkort för några veckor sedan. Jag tvivlade på om jag skulle kunna ha en bra, sund relation - jag är tydligen det bästa som hänt min partner. Jag ger mig in i det jag vill göra för att jag har en historik av att jag oftast klarar av det jag tar mig för och att det oftast reder ut sig rätt bra, men det innebär inte att jag inte har tvivel och att jag fan vägrar ta saker för givna. Din fråga om hur man kan skaffa barn om man tvivlar på sin förmåga kan jag lika gärna vända till "Hur kan man vara så säker på sin förmåga innan man ens upplevt situationen i fråga?".

Jag vet mycket väl om att jag kan bli ensam, jag har haft tillräckligt med dödsfall i min närhet senaste 10-15 åren för att vara extremt smärtsamt medveten om att inget varar för evigt. Precis vad som helst kan hända i livet, men det innebär inte att jag går in i situationer under vilka förutsättningar som helst. Skulle jag bli ensam förälder skulle jag inte ha något annat val än att lösa situationen, det säger ju sig självt, men att få barn är för mig inte ett så stort livsmål att jag frivilligt skulle ge mig in i det ensam (jag skulle alltså, högst troligt, inte ha behållit ett barn som blivit till i en icke-stabil relation, hade inte åkt till Danmark för att inseminera mig, eller liknande).

Jag och maken har pratat väldigt mycket om det här med barn, han fick tidigt veta att jag var tveksam till att överhuvudtaget skaffa barn. Under de tre år vi hann vara tillsammans innan jag blev gravid så har vi stött och blött frågan regelbundet och jag kom fram till att jag ville ha barn med honom eftersom jag tycker att han är en så fin människa och jag tror att det kommer bli fantastiskt kul att dela upplevelsen med just honom. Jag vet inte vad du menar med att "förlita sig på sin partner", jag inbillar mig inte att han ska "täcka upp" eventuella moderliga brister hos mig om det är det du tror. Vi kommer förstås ha våra egna styrkor och svagheter i föräldrarollen precis som alla andra och han är en stor faktor i att jag vill ha barn, men det är en helt annan sak.

Jag har som sagt varit väldigt rädd för att inte kunna leva upp till allt som krävs av en förälder. Vissa rädslor har klingat av något ju längre graviditeten gått, vissa av de där omtalade känslorna börjar ge sig tillkänna vilket gör att oron för den känslomässiga aspekten börjar lägga sig något. Stödet vi har fått för vårt något annorlunda upplägg under barnets första år har gjort att jag inte längre känner lika mycket dåligt samvete över att inte följa mallen, så jag börjar så smått förstå att det finns många sätt att vara en bra förälder på och jag kan hitta mitt sätt.

Kanske är alla de där rädslorna jag har helt obefogade när allt kommer kring, vad vet jag? Kanske är de där tvivlen och rädslorna jag känner mer ett tecken på att jag känner en respekt och ödmjukhet inför uppgiften än ett tecken på att jag - vilket du implicit påstår - inte borde ha blivit gravid till att börja med...

 

[em-pirre]

Jag blir beklämd och ledsen när jag läser den här tråden och kan inte i min vildaste fantasi förstå hur flera av er verkar tycka att det är något fult med att se sig som/vara mamma. För mig är det synonymt med att bli mamma och få barn, det hör liksom ihop och är ofrånkomligt.

Men ingen tycker äl det är fult? Du har ju inte alls förstått vad som är poängen. Lite kort: Det är tråkigt att folk tycker att det bästa med att vara mamma är att titulera sig Moder, alltså ha ett barn som nåt sorts objekt, istället för att tycka att det bästa är just barnet. Samtidigt är man ju mamma, det kommer man ju inte undan.

 

[Amha]

Men ingen tycker äl det är fult? Du har ju inte alls förstått vad som är poängen. Lite kort: Det är tråkigt att folk tycker att det bästa med att vara mamma är att titulera sig Moder, alltså ha ett barn som nåt sorts objekt, istället för att tycka att det bästa är just barnet. Samtidigt är man ju mamma, det kommer man ju inte undan.

Jag förstår. Samtidigt är det ju egentligen inget konstigt att titulera sig som mamma, hästägare osv i mina ögon. Just mammadelen är ju en viktig del av vissa föräldrars identitet. Jag är en av dem som påverkats enormt på alla sätt av att bli mamma. Jag trodde inte att det skulle bli en så stor del av mitt jag men det landade där ändå till slut. Kanske inte så pass att jag har döpt mig till "mamma till ___" på en vuxenfest men tillräckligt för att jag identifierar mig som förälder om någon ber mig att beskriva vem jag är. Tycker någon att det är fel, fult eller vad det nu kan vara så får det stå för dem.

 

[Hyacinth]

Jag har haft en i mina ögon lycklig barndom, jag har ett bra förhållande till mina föräldrar och syskon. Men just att skaffa barn och vara gravid gjorde att massor av saker och känslor bubblade upp. Jag började vända och vrida på det mesta. Jag tycker att man måste få uttrycka oro och olika former av känslor som inte är just lycka inför att skaffa barn. Jag fick en jättedepression på posten, och det tog ett år för mig att känna att jag var en duglig förälder utöver omvårdnadsbiten. Jag kräks på det här skuldbeläggandet.


@Tassetass , jag är stum av beundran inför ditt resonemang, jag tycker du är fantastisk! Jag förstår ju inte hur någon kan skaffa barn utan att ställa sig de frågor du tar upp ( om man nu inte råkar bli gravid som jag, men frågorna kom ändå).

För mig är det självklart att känna tvivel och undra om jag klarar att vara en bra förälder åt mitt barn, jag vill ju ge det så mycket. Jag ifrågasätter min kompetens dagligen i perioder.

 

[Lovisaleonora]

Folk ska lära sig leva med diverse hemskheter och se positivt på saker, men att gå runt och ångra ett barn o tycka synd om sig själv är okej? Jag skulle tipsa om att söka hjälp o hoppas att det vände för allas skull.

Alla känslor är OK. Det är tydligen detta faktum vissa har svårt att ta till sig. Sedan behöver man inte agera på alla känslor, men att erkänna dem är ett första steg till en förändring.

Ångrar man sina barn så gör man ju det. Oavsett vad andra tycker om det. Är man gay så är man, oavsett vad andra tycker om det. Skillnaden är väl att om man lever i en tillåtande omgivning blir livet lättare och om man vill försöka förändra något blir det också lättare, när man kan prata öppet om hur man känner.

Att gå och förneka sina känslor är ju fruktansvärt. Förneka för att det ska passa omgivningen. Det ska ingen behöva göra. Sedan får man givetvis inte utföra någon brottslig handling eller förgripa sig på andra med hänvisning till sina känslor, självklart inte. Som sagt: känsla och handling är två helt skilda saker.

Känslor finns där, vare sig man erkänner dem eller inte. Du kan förneka till korna kommer hem, men känslorna finns där ändå. Bättre att ta itu med dem och vårda sitt psyke hellre än att trycka undan dem och bli sjuk på riktigt.

Varför är det så svårt för en del att acceptera andra?

 

[Lovisaleonora]

Jag kräks på det här skuldbeläggandet.

Precis. Det finns ju ingen som helst mening i att skuldbelägga. "Du borde känna så här, för det göra alla som är bra, fina och GODKÄNDA" (ofta är det precis vad den som uttalat orden anser sig själv besitta, vilken tillfällighet!).

Sedan tror jag att detta skuldbeläggande faktiskt bottnar i osäkerhet och rädsla för att inte räcka till. Den som skuldbelägger känner själv att denne brister på de punkter de beskyller andra för. Vilket är rätt intressant i ett annat perspektiv men kanske lite för komplicerat att lägga in i den här diskussionen.

 

[Io]

Men ingen tycker äl det är fult? Du har ju inte alls förstått vad som är poängen. Lite kort: Det är tråkigt att folk tycker att det bästa med att vara mamma är att titulera sig Moder, alltså ha ett barn som nåt sorts objekt, istället för att tycka att det bästa är just barnet. Samtidigt är man ju mamma, det kommer man ju inte undan.

Jag har visst förstått vad ni menar, jag valde bara att inte lägga fokus på det. Jag förstår också vad @tintilar menar och jag tycker hon klart har framfört i text att barnet är i fokus. Sen råkade hon inleda med att skriva att det bästa var att vara en god mor till sina barn och några hakade upp sig på det och tolkade de orden på ett sätt hon förklarat inte var avsikten.

 

[Hyacinth]

Precis. Det finns ju ingen som helst mening i att skuldbelägga. "Du borde känna så här, för det göra alla som är bra, fina och GODKÄNDA" (ofta är det precis vad den som uttalat orden anser sig själv besitta, vilken tillfällighet!).

Sedan tror jag att detta skuldbeläggande faktiskt bottnar i osäkerhet och rädsla för att inte räcka till. Den som skuldbelägger känner själv att denne brister på de punkter de beskyller andra för. Vilket är rätt intressant i ett annat perspektiv men kanske lite för komplicerat att lägga in i den här diskussionen.

Nä för tusan, ta den biten också.


Vi funkar ju rätt olika vi människor, jag är enormt självkritisk och vrider och vänder på det mesta, inte minst ang hur jag är i förhållandet till mitt barn. Jag upplever att en del andra mest bara kör på, vilket inte behöver vara fel, men det funkar inte för mig. Följde jag mina instinkter skulle barnet aldrig få göra något som var det minsta riskfyllt, men istället så pushar jag barnet att klättra högre, hoppas från högre saker, våga mer. Ungefär som art jag reflekterar oerhört mycket över vad som brustit när jag blir arg, för barn är fenomenala på att trycka fram känslor istället för förnuft. Det var jag inte det minsta beredd på innan, att jag skulle kunna reagera så primitivt på ett barn.

 

[Hyacinth]

Det jag inte heller var beredd på var hur lätt det är att se alla former av mindre positivt beteende hos barnet som ett misslyckande av mig själv.

 

[Lovisaleonora]

Den enkla förklaringen är ju att det man själv är väldigt intresserad av och känner igen (genom att ha skärskådat sig själv?) är också lätt att identifiera hos andra. Har man komplex för sin egen näsa, lägger man nog ofta märke till andras luktorgan, på gott och ont.

Kanske är det så att det känns bättre att kritisera andras näsor "den är ju minsann inte så himla snygg heller" för att känna att man är i "gott sällskap" eller bättre. Och hela det resonemanget bygger på att det är något fel på den egna snoken, utan den grunden hade det aldrig funnits någon värdering i vad som är rätt/fel/bra/dåligt.

Och det i sig handlar ju om hur man lever sitt liv, hur man är som människa. Är jag inte ett dyft intresserad av hur andra ser ut (så länge de ser ut på något sätt och är trevliga/vettiga) finns ju inte på världskartan att värdera en näsa.

 

[Yrja]

När jag läser det här och speciellt det fetstilade förstår jag inte hur man kan undgå att se moderskulten och de modersmoraliserande inslagen. Det är ju en predikan!

Om en kvinna väljer att inte skaffa barn så förlorar hon chansen till sitt livs största upplevelse. Däri läser jag in objektifieringen. Det viktigaste för en kvinna är att bli mor. Så gå inte miste om det!

Och nej - ingen kan garantera att någon annan kommer att älska sitt barn. Faktiskt är världen full av barn som inte är älskade.

Det du citerar ovan har jag redan diskuterat i tråden. Att jag kan förstå om det var fel av mig att uttrycka mig så. Jag skulle ha skrivit "du kommer med största sannolikhet" istället. Så den biten har vi rett ut. Det handlade inte om någon form utav predikan, utan som jag skrivit innan, detta är saker som nästan alla blivande förstagångsföräldrar funderar över och väldigt, väldigt, väldigt få (om ens nån) ångrar sitt barn.

Nej jag kan inte se de modersmoraliserande inslagen. Alla människor mognar och förändras av sina livserfarenheter, barnafödande är inget undantag. Saker och ting händer med människor under livet, man är inte densamma när man är 15 som när man är 65. Livet påverkar en. Och när det gäller stycket om att det är fantastiskt, det bästa som kan hända, att få bli mamma, så anser jag att det är så. Det är min åsikt. Precis som du kan uttrycka att det bästa som finns är att få sova ut på morgonen, eller nåt annat som du verkligen tycker, så måste även jag på säga att det är det mest fantastiska som finns att få vara mamma - det betyder inte att det är detsamma för alla, inte heller betyder det att det är det ENDA i världen som är så bra. Det finns tusen saker som är fantastiska. Det ena utesluter inte det andra. Jag har heller inte påstått att en kvinna måste vara på något speciellt sätt, eller en mamma.

Jag börjar förstå att detta handlar om en feministisk inställning. Det är inte modernt att vilja vara mamma. En mamma är man om man är kvinna och har barn, så enkelt är det. Varesej du vill tillskriva den rollen olika saker som du anser ingår eller ej.

Du behöver fö inte fortsätta att säga att man inte kan garantera att det inte finns någon som ångrar sina barn, där är vi överens så det är överflödigt att du och andra ständigt säger det. Som att säga "Du har fel för jag tycker samma sak". Vart vill du komma?