Modersrollen

[Yrja]

Okej, det här inlägget hade jag missat! Här var det moderskult så det bara stänkte om det. En anledning till att jag varit enormt osäker på att skaffa barn är just rädslan att inte kunna leva upp till det där (älska barnet oavsett vad, prioritera barnet före allt annat, mogna, förändras, känna att barnet är det bästa som hänt mig osv). Jag är fortfarande lite rädd för det men jag känner mig någorlunda säker på att jag kommer göra ett hyggligt jobb. Hade dock aldrig skaffat barn om jag visste att jag skulle bli ensam, men så ramlade jag över ett fantastiskt föräldramaterial i min partner (och med honom en fantastisk familj) vilket gjorde att jag ändå vågade ta steget.

Du är inte ensam om att känna så, det gör nästan alla blivande förstagångsföräldrar.

 

[Yrja]

Vad gäller trådens namn så vill jag återigen påpeka att jag inte tillskrivit modersrollen något. Jag har berättat om hur mycket jag uppskattar och älskar den, det är allt. Jag har inte sagt att man måste baka, städa, laga mat, jobba deltid eller nåt sånt. Det är ni andra som tillskriver modersrollen såna saker, som läser mellan raderna och påstår att jag menar något som ni baserar på era egna fördomar eller förutfattade meningar. En mamma kan vara på olika sätt och vara lika bra för det.

Inte heller har jag nånstans hävdat att jag är någon form av guds gåva till barnet, den perfekta mamman och att det är mitt livs stora uppgift. Så sluta påstå det.

 

[Lamborghini]

Man kan absolut ångra att man har skaffat barn! Tidpunkt, partner osv. Men att ångra sitt/sina barn. Fruktansvärt.

Hur pedagogiska o bra förklaringar ni än ger så tycker jag det!

Jag hoppas iaf på att inget barn i den här tråden behöver känna sig oönskat hur korrekt den känslan än är att känna. Det får väl göra mig till en hemsk person då.

 

[Lamborghini]

Jag sitter just nu och velar mellan att be dig dra någonstans där starka grönsaker växer och att försöka ge dig ett konkret svar. Kan börja med att säga att ditt inlägg verkligen dryper av högfärdighet och överlägsenhet och det gjorde mig riktigt ledsen. Råkade se inlägget när jag klev upp för det nattliga toabesöket och nu kan jag inte somna om.

Jag tar väldigt få saker i livet för givet, snudd på inga skulle jag säga. Det gör mig inte negativ och det gör inte att jag avstår från att göra saker som jag vill göra. Jag tvivlade på min förmåga att klara ett jobb - jag började jobba ändå. Jag tvivlade på min förmåga att tappa 35 kg i vikt - jag gjorde det ändå. Jag tvivlade på min förmåga att klara högskolestudier - det går svinbra. Jag var helt säker på att jag aldrig skulle kunna lära mig att köra bil - tog körkort för några veckor sedan. Jag tvivlade på om jag skulle kunna ha en bra, sund relation - jag är tydligen det bästa som hänt min partner. Jag ger mig in i det jag vill göra för att jag har en historik av att jag oftast klarar av det jag tar mig för och att det oftast reder ut sig rätt bra, men det innebär inte att jag inte har tvivel och att jag fan vägrar ta saker för givna. Din fråga om hur man kan skaffa barn om man tvivlar på sin förmåga kan jag lika gärna vända till "Hur kan man vara så säker på sin förmåga innan man ens upplevt situationen i fråga?".

Jag vet mycket väl om att jag kan bli ensam, jag har haft tillräckligt med dödsfall i min närhet senaste 10-15 åren för att vara extremt smärtsamt medveten om att inget varar för evigt. Precis vad som helst kan hända i livet, men det innebär inte att jag går in i situationer under vilka förutsättningar som helst. Skulle jag bli ensam förälder skulle jag inte ha något annat val än att lösa situationen, det säger ju sig självt, men att få barn är för mig inte ett så stort livsmål att jag frivilligt skulle ge mig in i det ensam (jag skulle alltså, högst troligt, inte ha behållit ett barn som blivit till i en icke-stabil relation, hade inte åkt till Danmark för att inseminera mig, eller liknande).

Jag och maken har pratat väldigt mycket om det här med barn, han fick tidigt veta att jag var tveksam till att överhuvudtaget skaffa barn. Under de tre år vi hann vara tillsammans innan jag blev gravid så har vi stött och blött frågan regelbundet och jag kom fram till att jag ville ha barn med honom eftersom jag tycker att han är en så fin människa och jag tror att det kommer bli fantastiskt kul att dela upplevelsen med just honom. Jag vet inte vad du menar med att "förlita sig på sin partner", jag inbillar mig inte att han ska "täcka upp" eventuella moderliga brister hos mig om det är det du tror. Vi kommer förstås ha våra egna styrkor och svagheter i föräldrarollen precis som alla andra och han är en stor faktor i att jag vill ha barn, men det är en helt annan sak.

Jag har som sagt varit väldigt rädd för att inte kunna leva upp till allt som krävs av en förälder. Vissa rädslor har klingat av något ju längre graviditeten gått, vissa av de där omtalade känslorna börjar ge sig tillkänna vilket gör att oron för den känslomässiga aspekten börjar lägga sig något. Stödet vi har fått för vårt något annorlunda upplägg under barnets första år har gjort att jag inte längre känner lika mycket dåligt samvete över att inte följa mallen, så jag börjar så smått förstå att det finns många sätt att vara en bra förälder på och jag kan hitta mitt sätt.

Kanske är alla de där rädslorna jag har helt obefogade när allt kommer kring, vad vet jag? Kanske är de där tvivlen och rädslorna jag känner mer ett tecken på att jag känner en respekt och ödmjukhet inför uppgiften än ett tecken på att jag - vilket du implicit påstår - inte borde ha blivit gravid till att börja med...

Men du har ju klarat ALLT! Tvivla inte! Var positivt inställd, det kommer att gå galant. Jag kanske är ensam om att vara inställd så?

Jag tycker inte det är okej för folk att anta att de inte kommer bli bra föräldrar, för vem bestämmer hur en sån är?

Äsch ni får bråka på mig hur mycket ni vill, det är ju såhär jag känner. Vilket tydligen är fel?!

 

[Tassetass]

Men du har ju klarat ALLT! Tvivla inte! Var positivt inställd, det kommer att gå galant. Jag kanske är ensam om att vara inställd så?

Jag tycker inte det är okej för folk att anta att de inte kommer bli bra föräldrar, för vem bestämmer hur en sån är?

Äsch ni får bråka på mig hur mycket ni vill, jag har hängt på detta forum sen 95 o är van

Jag ser inte tvivel som något negativt, tvivel är för mig en naturlig del i en beslutsprocess. Hade jag inte känt mig positivt inställd till resultatet av beslutsprocessen hade jag inte genomfört det hela.

Och jag bråkar inte på dig, jag försökte förklara hur det du skrev gjorde mig riktigt ledsen. Vill du avfärda det som att jag bråkar på dig så får du väl göra det.

 

[Thera]

Alla känslor är OK. Det är tydligen detta faktum vissa har svårt att ta till sig.

Exakt! Men varför anser ni då att det är så fult om någon vill identifiera sig som mamma?

Det var som om Tintilar hotade hela världsfreden. Det var ord som oroväckande, extremt problematiskt och folk ville kräkas.

Borde inte allas känslor accepteras, eller är det bara vissas som anses vara de rätta?

 

[Tora]

Exakt! Men varför anser ni då att det är så fult om någon vill identifiera sig som mamma?

Det var som om Tintilar hotade hela världsfreden. Det var ord som oroväckande, extremt problematiskt och folk ville kräkas.

Borde inte allas känslor accepteras, eller är det bara vissas som anses vara de rätta?

Jag tror att problemet var att @tintilar skrev i lite för allmän betydelse för Bukes smak. Även om hon senare rättade sig så var det inte tillräckligt. Drevet var igång.
Hon skulle varit mer tydlig med att det var så HON tyckte och inte folk i allmänhet.

 

[Lamborghini]

Jag ser inte tvivel som något negativt, tvivel är för mig en naturlig del i en beslutsprocess. Hade jag inte känt mig positivt inställd till resultatet av beslutsprocessen hade jag inte genomfört det hela.

Och jag bråkar inte på dig, jag försökte förklara hur det du skrev gjorde mig riktigt ledsen. Vill du avfärda det som att jag bråkar på dig så får du väl göra det.

Fast det är så jag känner. Allas känslor om hur de eventuellt inte kommer känna sig som mammor för barnet minsann inte ska få förstöra deras befintliga liv eller tvivel inför barnet (ej personligt mot dig nu!) får mitt hjärta att gå sönder!!

Jag tror däremot att alla förstagångsmammor tvivlar på sin förmåga nån gång! "Vad har jag gett mig in i?! Kommer jag klara det här?"-känslor. Det känns naturligt!

Men att vara inställd på att det är okej att ångra sitt barn (ej du heller nu!) får mig att känna sorg!

Vad var det Pippi sa? "Det har jag aldrig provat så det klarar jag säkert!". Nåt liknande

 

[Tassetass]

Fast det är så jag känner. Allas känslor om hur de eventuellt inte kommer känna sig som mammor för barnet minsann inte ska få förstöra deras befintliga liv eller tvivel inför barnet (ej personligt mot dig nu!) får mitt hjärta att gå sönder!!

Jag tror däremot att alla förstagångsmammor tvivlar på sin förmåga nån gång! "Vad har jag gett mig in i?! Kommer jag klara det här?"-känslor. Det känns naturligt!

Men att vara inställd på att det är okej att ångra sitt barn (ej du heller nu!) får mig att känna sorg!

Vad var det Pippi sa? "Det har jag aldrig provat så det klarar jag säkert!". Nåt liknande

Nu skriver du om "folk i allmänhet" men det du skrev innan, det som gjorde mig ledsen, var riktat till mig personligen. Du antydde att eftersom jag kände tvivel runt flera aspekter, framförallt då kanske de känslomässiga, av att bli förälder så borde jag inte ha blivit gravid.

Jag vet inte annars hur jag ska tolka dessa två meningar från ditt inlägg tidigare:

Gör nästan ont i mig att läsa om hur du tvivlar inför dina känslor för det oskyldiga liv ni snart satt till världen.

Jag vet att det kan dröja men jag tvivlade aldrig på att nån gång ta till mig honom. Då hade jag aldrig funderat på att ens sätta honom till världen.

 

[Mabuse]

Exakt! Men varför anser ni då att det är så fult om någon vill identifiera sig som mamma?

Det var som om Tintilar hotade hela världsfreden. Det var ord som oroväckande, extremt problematiskt och folk ville kräkas.

Borde inte allas känslor accepteras, eller är det bara vissas som anses vara de rätta?

Vi är på ett diskussionsforum. Om då någon ger uttryck för vad många uppfattar som skadliga stolligheter är det klart det blir reaktioner, vad annat kan man vänta sig?

Det blir ju helt meningslöst med ett diskussionsforum om varje inlägg bara skulle bemötas med tystnad, och allaläsare tyckte att "jaha, så tycker den personen, det ska jag inte säga något om".

Att man säger emot någon betyder väl för övrigt inte att den åsikten inte accepteras, bara att man inte håller med om den? Jag accepterar t ex att det finns Sverigedemokrater, men jag kommer argumentera mig blå med att inte hålla med, för jag tycker de har fel.

 

[Lovisaleonora]

Exakt! Men varför anser ni då att det är så fult om någon vill identifiera sig som mamma?

Citera mig var jag skrivit att det är fult att identifiera sig som mamma. Och kom inte dragande med att det är "underförstått" eller att "du tolkat det så". Citera mig.

Men att vara inställd på att det är okej att ångra sitt barn (ej du heller nu!) får mig att känna sorg!

Det är OK att ångra sitt barn. Om man har de känslorna så är det okej. De går ju inte gärna att ändra på genom förnekelse. Kanske går inställningen att ändra med jobb, kanske inte. Men då måste man vilja förändra inställningen.

Det är OK att ångra sitt barn. Är det så, så är det så. Vad menar du att man skulle vara skydlig att göra om man skulle ångra sitt barn? Tjära och fjädrar? Gatlopp? Prygel?

Och hur många fäder har jag inte träffat som säger sig ångra sitt/sina barn - MÅNGA. Är det mer OK att de ångrar sitt barn, än att modern gör det?

 

[Monstermom]

@Tassetass jag tycker i alla fall att det är väldigt sunt att du försöker se alla alternativ och entualiteter, och vill ta ställning till risker med klar blick. Finns ingen anledning att köra huvudet i sanden, det funkar ju bara så länge man har tur - förlita sig på tur är inte någon styrka vare sig som förälder eller något annat.

 

[Tassetass]

Jag har haft en i mina ögon lycklig barndom, jag har ett bra förhållande till mina föräldrar och syskon. Men just att skaffa barn och vara gravid gjorde att massor av saker och känslor bubblade upp. Jag började vända och vrida på det mesta. Jag tycker att man måste få uttrycka oro och olika former av känslor som inte är just lycka inför att skaffa barn. Jag fick en jättedepression på posten, och det tog ett år för mig att känna att jag var en duglig förälder utöver omvårdnadsbiten. Jag kräks på det här skuldbeläggandet.


@Tassetass , jag är stum av beundran inför ditt resonemang, jag tycker du är fantastisk! Jag förstår ju inte hur någon kan skaffa barn utan att ställa sig de frågor du tar upp ( om man nu inte råkar bli gravid som jag, men frågorna kom ändå).

För mig är det självklart att känna tvivel och undra om jag klarar att vara en bra förälder åt mitt barn, jag vill ju ge det så mycket. Jag ifrågasätter min kompetens dagligen i perioder.

Du är inte ensam om att känna så, det gör nästan alla blivande förstagångsföräldrar.

@Tassetass jag tycker i alla fall att det är väldigt sunt att du försöker se alla alternativ och entualiteter, och vill ta ställning till risker med klar blick. Finns ingen anledning att köra huvudet i sanden, det funkar ju bara så länge man har tur - förlita sig på tur är inte någon styrka vare sig som förälder eller något annat.

Tack, det behövdes!

 

[Yrja]

Vi är på ett diskussionsforum. Om då någon ger uttryck för vad många uppfattar som skadliga stolligheter är det klart det blir reaktioner, vad annat kan man vänta sig?

Det blir ju helt meningslöst med ett diskussionsforum om varje inlägg bara skulle bemötas med tystnad, och allaläsare tyckte att "jaha, så tycker den personen, det ska jag inte säga något om".

Att man säger emot någon betyder väl för övrigt inte att den åsikten inte accepteras, bara att man inte håller med om den? Jag accepterar t ex att det finns Sverigedemokrater, men jag kommer argumentera mig blå med att inte hålla med, för jag tycker de har fel.

Det är en sak att diskutera extema åsikter såsom feminism, rasism, extrem islamism eller annat som kan skada andra. Men att kritisera att någon älskar att vara mamma, det handlar ju bara om att vilja provocera.

 

[Lovisaleonora]

Aha, du bestämmer vad andra har rätt att framföra åsikter om? Kanon.

 

[Monstermom]

Jag tror att problemet var att @tintilar skrev i lite för allmän betydelse för Bukes smak. Även om hon senare rättade sig så var det inte tillräckligt. Drevet var igång.
Hon skulle varit mer tydlig med att det var så HON tyckte och inte folk i allmänhet.

Fast vad hon tyckte var "För det finns inget bättre än att få vara en god, kärleksfull, och närvarande mamma. Gå inte miste om det.", bland annat. Det handlar inte om att hon tycker något jag inte håller med om, det handlar om en ren uppmaning att uppnå det fulländade stadiet "mamma", vilket man inte ska gå miste om. Nu har @tintilar själv backat från vad hon skrev i någon mån, men andra tycker i sin tur att det bara var fint... Visst får man tycka precis vad som helst, men när man kommer med generella påståenden om att bli mamma är det bästa och direkta uppmaningar om att det ska man minsann bli - menar du att det är konstigt att folk diskuterar emot?

Detsamma när det gäller att ångra sina barn, det är långt ifrån bara tintilar som gett uttryck för att nä, det kan de minsann inte tänka sig faktiskt händer. Medan andra (däribland jag) upplevt att jo, det händer visst - är det då tänkt att man ska sitta på händerna och låta saker stå obemötta? Varför?

 

[Monstermom]

Det är en sak att diskutera extema åsikter såsom feminism, rasism, extrem islamism eller annat som kan skada andra. Men att kritisera att någon älskar att vara mamma, det handlar ju bara om att vilja provocera.

Tror du verkligen det? Att en grupp människor hade tråkigt samtidigt och råkade få syn på ditt helt okontroversiella inlägg, och reagerade på pin kiv? Eller kan det vara så att vad du skrev kan ha upplevts ganska provocerande?

"Extrema åsikter" är nog ganska precis hur jag skulle beskriva vad du gett uttryck för faktiskt.

 

[Lovisaleonora]

"Extrema åsikter" är nog ganska precis hur jag skulle beskriva vad du gett uttryck för faktiskt.

Jag delar den uppfattningen.

 

[Yrja]

Tror du verkligen det? Att en grupp människor hade tråkigt samtidigt och råkade få syn på ditt helt okontroversiella inlägg, och reagerade på pin kiv? Eller kan det vara så att vad du skrev kan ha upplevts ganska provocerande?

"Extrema åsikter" är nog ganska precis hur jag skulle beskriva vad du gett uttryck för faktiskt.

Människor som delar åsikt har för vana att hamna på samma ställe, så det är inte konstigt om fler personer med samma tänk befann sig i samma forum. Det märks ofta här på bukefalos, både på hundsidan, kattsidan och hästsidan. Lika barn leka bäst sas. Jag är ganska övertygad om att reaktionerna hade sett annorlunda ut i ett annat forum.

Extrema åsikter har vi alla i så fall. Men om du läser hela meningen så skrev jag extrema åsikter som kan skada andra, och det finns inget i mitt lyckliga föräldraskap som kan skada nån annan.

 

[Yrja]

Fast vad hon tyckte var "För det finns inget bättre än att få vara en god, kärleksfull, och närvarande mamma. Gå inte miste om det.", bland annat. Det handlar inte om att hon tycker något jag inte håller med om, det handlar om en ren uppmaning att uppnå det fulländade stadiet "mamma", vilket man inte ska gå miste om. Nu har @tintilar själv backat från vad hon skrev i någon mån, men andra tycker i sin tur att det bara var fint... Visst får man tycka precis vad som helst, men när man kommer med generella påståenden om att bli mamma är det bästa och direkta uppmaningar om att det ska man minsann bli - menar du att det är konstigt att folk diskuterar emot?

Detsamma när det gäller att ångra sina barn, det är långt ifrån bara tintilar som gett uttryck för att nä, det kan de minsann inte tänka sig faktiskt händer. Medan andra (däribland jag) upplevt att jo, det händer visst - är det då tänkt att man ska sitta på händerna och låta saker stå obemötta? Varför?

Jag vill påpeka att jag inte står bakom att jag nånsin menat eller uttryckt mig "det fulländade stadiet mamma". Det där är din uppfattning och tolkning, det var inte det jag menade och det var inte det jag skrev. Jag har inte heller givit några direkta uppmaningar om att man ska bli mamma.

Och nej, jag tror inte att man ångrar sitt barn. Att man tänker att om jag kunde så skulle jag göra dig ogjord, jag önskar att jag aldrig fått uppleva dig. Det tror jag inte, men jag säger inte att det jag tror är så. ag säger inte att det är omöjligt att kunna se sitt barn i ögonen och verkligen genuint i sitt hjärta känna - jag önskar att du aldrig funnits. Jag vill inte ha dig.