Att curla eller inte curla sina barn

[julgrisen]

Oh ja. Framför allt stör jag mig just nu på alla inlägg i sociala medier som handlar om hur man ska bemöta barn i olika situationer. Det är väl i sig bra, och det mesta som skrivs är vettigt, men det låter alltid som om man bara ger rätt bemötande så kommer problemet flyga ut genom fönstret. Som om det alltid går att reglera barnets beteende genom hantera situationen rätt. Men låt mig vara den första att säga.. NO SIR! Jag kan försöka avleda, distrahera, vara positiv, sätta mig på golvet och fråga ”vad står på?”, vara lugn men konsekvent tills jag slagit knut på mig själv 75363 varv men min dotter kommer fortfarande skrika från tårna och kasta Brio-tågen på sin lillebror om han råkar andas vid fel tillfälle just nu. Idag är jag helt snurrig av hennes trots och sonens icke-befintliga impulskontroll och inga metoder i hela världen verkar fungera trots att jag startade dagen med universums längsta tålamod och gjorde helt rätt de första 578 gångerna. På eftermiddagen brast det och de fick en utskällning. Döm mig. Det gör jag själv. Men FY FAN vad svårt det är vissa dagar.

Åh jag vet, som att man inte redan VET allt det där, men man kan heller inte i alla situationer bara lägga sig ner intill sitt barn och fråga vad det behöver. Utöver då att det för mina barn absolut inte är verksamt i de flesta fall (de vet ju såklart inte själva vad de behöver??) så har man ju heller inte alltid all tid i världen även om man skulle önska. Det är ett jobb att gå till, det är ett annat barn som också behöver mig, det är mat som står på spisen osv.
H har börjat lägga sig ner raklång på marken när vi är ute och även om jag försöker prata med honom och resonera och krama så vill han bara bli buren och när jag bär honom vill han bara ner för att lägga sig ner igen, när man då samtidigt har en annan fyraåring som skriker ”mamma jag måste bajsa!!!” så är det helt omöjligt att vara rationell och lugn och tålmodig.

 

[Lingon]

Oh ja. Framför allt stör jag mig just nu på alla inlägg i sociala medier som handlar om hur man ska bemöta barn i olika situationer. Det är väl i sig bra, och det mesta som skrivs är vettigt, men det låter alltid som om man bara ger rätt bemötande så kommer problemet flyga ut genom fönstret. Som om det alltid går att reglera barnets beteende genom hantera situationen rätt. Men låt mig vara den första att säga.. NO SIR! Jag kan försöka avleda, distrahera, vara positiv, sätta mig på golvet och fråga ”vad står på?”, vara lugn men konsekvent tills jag slagit knut på mig själv 75363 varv men min dotter kommer fortfarande skrika från tårna och kasta Brio-tågen på sin lillebror om han råkar andas vid fel tillfälle just nu. Idag är jag helt snurrig av hennes trots och sonens icke-befintliga impulskontroll och inga metoder i hela världen verkar fungera trots att jag startade dagen med universums längsta tålamod och gjorde helt rätt de första 578 gångerna. På eftermiddagen brast det och de fick en utskällning. Döm mig. Det gör jag själv. Men FY FAN vad svårt det är vissa dagar.

Rent krasst, ibland behövs det en utskällning. En markering att barnets beteende inte är acceptabelt. T.ex. när barnet brukar våld mot någon, vilket det är kasta träleksaker på någon. Om barnet inte är mottagligt för tålamod, resonemang och bestämd vänlighet så måste man skruva upp det och markera med bestämdhet som inte är lika vänlig. Jag hade gått så långt att jag tagit leksaken som kastades och inte gett tillbaka den förrän dagen efter. Utöver att ha markerat tydligt att beteendet inte är ok. Man kan inte alltid prata med mild röst och resonera. Ibland är det enda som funkar att sätta ner foten och få barnet att förstå att det är föräldern som bestämmer vissa saker. T.ex. att våld inte är acceptabelt.

 

[Lingon]

Åh jag vet, som att man inte redan VET allt det där, men man kan heller inte i alla situationer bara lägga sig ner intill sitt barn och fråga vad det behöver. Utöver då att det för mina barn absolut inte är verksamt i de flesta fall (de vet ju såklart inte själva vad de behöver??) så har man ju heller inte alltid all tid i världen även om man skulle önska. Det är ett jobb att gå till, det är ett annat barn som också behöver mig, det är mat som står på spisen osv.
H har börjat lägga sig ner raklång på marken när vi är ute och även om jag försöker prata med honom och resonera och krama så vill han bara bli buren och när jag bär honom vill han bara ner för att lägga sig ner igen, när man då samtidigt har en annan fyraåring som skriker ”mamma jag måste bajsa!!!” så är det helt omöjligt att vara rationell och lugn och tålmodig.

Jag har hanterat sånt helt annorlunda. Jag har sagt att ni går vi. Jag tänker inte bära dig. Det är du för stor för. Sen hade jag gått. Mitt barn kom alltid springande när hon insåg att jag inte tänkte bära henne och att hon inte hade nåt annat val än att gå. Kramas kunde vi göra men sen fick hon gå för egen maskin. Jag erbjöd alltid en hand att hålla i. Och sen fick jag ju fundera till nästa gång om det behövdes en sulky eller inte.

 

[julgrisen]

Jag har hanterat sånt helt annorlunda. Jag har sagt att ni går vi. Jag tänker inte bära dig. Det är du för stor för. Sen hade jag gått. Mitt barn kom alltid springande när hon insåg att jag inte tänkte bära henne och att hon inte hade nåt annat val än att gå. Kramas kunde vi göra men sen fick hon gå för egen maskin. Jag erbjöd alltid en hand att hålla i. Och sen fick jag ju fundera till nästa gång om det behövdes en sulky eller inte.

Ja, den försöker jag ibland, men jag kan inte gå över en bilväg utan att han är med, vill inte att han ska springa efter över den utan att se sig för så jag får ändå stanna och vänta och då lägger han sig där istället . Det där är förövrigt en sån sak jag tänkte att jag aldrig skulle säga när jag fick barn men som jag verkligen säger. Sen är det olika hur man säger det tycker jag, jag skulle aldrig säga ”nu går mamma, nu blir du ensam kvar”, utan precis som du säger istället säga ”nu går VI” så att det är tydligt att det inte är jag som lämnar honom utan att vi ska gå tillsammans.

 

[Lingon]

Ja, den försöker jag ibland, men jag kan inte gå över en bilväg utan att han är med, vill inte att han ska springa efter över den utan att se sig för så jag får ändå stanna och vänta och då lägger han sig där istället . Det där är förövrigt en sån sak jag tänkte att jag aldrig skulle säga när jag fick barn men som jag verkligen säger. Sen är det olika hur man säger det tycker jag, jag skulle aldrig säga ”nu går mamma, nu blir du ensam kvar”, utan precis som du säger istället säga ”nu går VI” så att det är tydligt att det inte är jag som lämnar honom utan att vi ska gå tillsammans.

Nä, man får ju göra det på en lämplig plats. Och som du skriver säga "Nu går vi".

 

[Midsommarblomster]

Rent krasst, ibland behövs det en utskällning. En markering att barnets beteende inte är acceptabelt. T.ex. när barnet brukar våld mot någon, vilket det är kasta träleksaker på någon. Om barnet inte är mottagligt för tålamod, resonemang och bestämd vänlighet så måste man skruva upp det och markera med bestämdhet som inte är lika vänlig. Jag hade gått så långt att jag tagit leksaken som kastades och inte gett tillbaka den förrän dagen efter. Utöver att ha markerat tydligt att beteendet inte är ok. Man kan inte alltid prata med mild röst och resonera. Ibland är det enda som funkar att sätta ner foten och få barnet att förstå att det är föräldern som bestämmer vissa saker. T.ex. att våld inte är acceptabelt.

Ja, alltså, jag är inte emot att man ibland måste höja rösten. Jag tror inte heller barn blir traumatiserade av det förutsatt att man i övrigt har en trygg relation. Men däremot är det ju lite styrt av åldern på barnen och vad de förstår, ibland kan det ju vara rentav kontraproduktivt och det sista jag har utrymme för dagar som dessa är att trissa upp läget ytterligare. Sonen är nog för liten för att kunna förstå vad som händer och varför, och skapar nog bara en känsla av otrygghet och förvirring i situationen. Dottern förstår nog vad det innebär när en vuxen blir arg och kan göra en koppling till agerandet, däremot är hon själv i en fas där jag uppfattar att hon själv ofta tappar kontrollen över sitt humör och beteende. Känslorna går spinn och hon blir lite panikslagen. Även om hon i sak gör fel så tror jag inte det hjälper att höja rösten för hon har inte förmågan att reglera sig själv, utan behöver hjälp på ett annat sätt. Så jag upplever mest att jag stressar på en redan pressad situation ytterligare när jag tappar humöret. Om några år är det nog skillnad på hur de kan ta emot och förstå, och framför allt kunna reglera efter, att den vuxna blir arg.

 

[FeatherCloud]

Jag har hanterat sånt helt annorlunda. Jag har sagt att ni går vi. Jag tänker inte bära dig. Det är du för stor för. Sen hade jag gått. Mitt barn kom alltid springande när hon insåg att jag inte tänkte bära henne och att hon inte hade nåt annat val än att gå. Kramas kunde vi göra men sen fick hon gå för egen maskin. Jag erbjöd alltid en hand att hålla i. Och sen fick jag ju fundera till nästa gång om det behövdes en sulky eller inte.

Och vad gör man när barnet helt enkelt skiter i det och ligger kvar?

Sorry för kanske raljant fråga men det här blir ju i mina ögon lite samma sak som @Midsommarblomster skriver om allt man läser om hur man "ska" bete sig mot barn. Det här ovan låter superrationellt och toppen, så gjorde jag med ettan. Sen kom tvåan som inte kunde bry sig mindre och helt enkelt lägger sig ner raklång och tjurar (länge, jag har testat att gå långt när vi varit på plats utan bilar) eller ännu värre själv hellre går åt andra hållet. Då är det inte så lätt att vara rationell som förälder...

 

[Midsommarblomster]

Har för övrigt beställt boken ”Det kallas trots”. Behöver verkligen bygga på min verktygslåda just nu.

 

[julgrisen]

Har för övrigt beställt boken ”Det kallas trots”. Behöver verkligen bygga på min verktygslåda just nu.

Samma här, ska rota fram den igen och fortsätta!

 

[julgrisen]

Och vad gör man när barnet helt enkelt skiter i det och ligger kvar?

Sorry för kanske raljant fråga men det här blir ju i mina ögon lite samma sak som @Midsommarblomster skriver om allt man läser om hur man "ska" bete sig mot barn. Det här ovan låter superrationellt och toppen, så gjorde jag med ettan. Sen kom tvåan som inte kunde bry sig mindre och helt enkelt lägger sig ner raklång och tjurar (länge, jag har testat att gå långt när vi varit på plats utan bilar) eller ännu värre själv hellre går åt andra hållet. Då är det inte så lätt att vara rationell som förälder...

Ja exakt detta händer mig också, då har man ju också spelat ut det kortet lite, för man kan ju inte gå hur långt som helst. Ibland funkar det, men ofta ligger han bara kvar. Nånstans är jag också glad över att han är så trygg med att jag inte kommer gå ifrån honom, men det känns inte riktigt så i stunden .

 

[FeatherCloud]

Ja exakt detta händer mig också, då har man ju också spelat ut det kortet lite, för man kan ju inte gå hur långt som helst. Ibland funkar det, men ofta ligger han bara kvar. Nånstans är jag också glad över att han är så trygg med att jag inte kommer gå ifrån honom, men det känns inte riktigt så i stunden .

Haha ja jag fattar ju att det är skit att "ge upp" och hämta ungen för då kommer det sannolikt inte funka nästa gång heller Men det finns ju en verklighet också med ett annat barn och en väg man måste passera för att komma hem etc så nä, det funkar ju inte i praktiken.

Oklart om min är trygg eller bara dödligt envis och långsint dock

 

[julgrisen]

Haha ja jag fattar ju att det är skit att "ge upp" och hämta ungen för då kommer det sannolikt inte funka nästa gång heller Men det finns ju en verklighet också med ett annat barn och en väg man måste passera för att komma hem etc så nä, det funkar ju inte i praktiken.

Oklart om min är trygg eller bara dödligt envis och långsint dock

Haha, ja, så kan det ju vara men man kan tolka det som trygghet!

 

[Lingon]

Haha ja jag fattar ju att det är skit att "ge upp" och hämta ungen för då kommer det sannolikt inte funka nästa gång heller Men det finns ju en verklighet också med ett annat barn och en väg man måste passera för att komma hem etc så nä, det funkar ju inte i praktiken.

Oklart om min är trygg eller bara dödligt envis och långsint dock

Då gäller det att vara envisare. Nä, man kan inte bara gå och lämna barnet. Men man kan stå i närheten och vänta ut tills barnet reser sig upp och följer med. Vara närvarande, lugn och trygg men inte ge efter och bära eller diskutera saken.

 

[FeatherCloud]

Då gäller det att vara envisare. Nä, man kan inte bara gå och lämna barnet. Men man kan stå i närheten och vänta ut tills barnet reser sig upp och följer med. Vara närvarande, lugn och trygg men inte ge efter och bära eller diskutera saken.

Tror du missar min poäng
(jag söker inte tips, jag svarade på temat att livet inte riktigt alltid funkar sådär som det gör i teorin)

 

[Fille]

Då gäller det att vara envisare. Nä, man kan inte bara gå och lämna barnet. Men man kan stå i närheten och vänta ut tills barnet reser sig upp och följer med. Vara närvarande, lugn och trygg men inte ge efter och bära eller diskutera saken.

När jag hade ett barn fungerade det rätt bra, nu med tvillingar med två helt olika viljor och tankar, fungerar det mindre bra. När en står still och den andra går iväg. Då måste man mer lösa situationen. Jag hade en sådan igår vid bilväg, där ena sprang hemåt och andra ville gå hem, men åt andra hållet, ville dock inte gå hem åt det hållet som den andra sprang åt. Inte helt lätt att lösa.

 

[julgrisen]

När jag hade ett barn fungerade det rätt bra, nu med tvillingar med två helt olika viljor och tankar, fungerar det mindre bra. När en står still och den andra går iväg. Då måste man mer lösa situationen. Jag hade en sådan igår vid bilväg, där ena sprang hemåt och andra ville gå hem, men åt andra hållet, ville dock inte gå hem åt det hållet som den andra sprang åt. Inte helt lätt att lösa.

Nej eller hur, man tränas snabbt i att bedöma vem som är mest illa ute så man vet vem man ska hämta först .

 

[Imogen]

Då gäller det att vara envisare. Nä, man kan inte bara gå och lämna barnet. Men man kan stå i närheten och vänta ut tills barnet reser sig upp och följer med. Vara närvarande, lugn och trygg men inte ge efter och bära eller diskutera saken.

Fast den där iden om att man ska ”vinna” över barnet och att det ska ge någonting i längden förstår jag inte. Den prestigematchen finns bara i den vuxnes huvud, ett så litet barn är här och nu. Att ett litet barn i affekt ska lära sig saker långsiktigt bara den vuxne är envisare än barnet har jag svårt att tro. Möjligtvis att de lär sig att envishet lönar sig…

 

[hastflicka]

Jag har hanterat sånt helt annorlunda. Jag har sagt att ni går vi. Jag tänker inte bära dig. Det är du för stor för. Sen hade jag gått. Mitt barn kom alltid springande när hon insåg att jag inte tänkte bära henne och att hon inte hade nåt annat val än att gå. Kramas kunde vi göra men sen fick hon gå för egen maskin. Jag erbjöd alltid en hand att hålla i. Och sen fick jag ju fundera till nästa gång om det behövdes en sulky eller inte.

Jag var hoggradigt gravid och stod med min 3-aring (forsta barn) inne pa konsum. Han slog volter runt metallstangen som avskiljde varuvagnarna, "Titta mamma, Titta" Jag forklarade att han maste sluta for att vi skulle aka hem. "Titta mamma, titta" ... Jag forklarade att glassen skulle smalta. "Titta mamma, titta" ...
For forsta gangen i hans liv sa jag, "Nu gar vi!" och borjade ga, mitt barn stannade mitt i volten, skrattade till och sa, "Men jag vet ju att du inte lamnar mig". Sa ... Jag stallde ner varorna kramade barnet och vi pratade om hur ont i ryggen mamma hade och behovde fa aka hem. Det fungerade.

 

[Midsommarblomster]

Fast den där iden om att man ska ”vinna” över barnet och att det ska ge någonting i längden förstår jag inte. Den prestigematchen finns bara i den vuxnes huvud, ett så litet barn är här och nu. Att ett litet barn i affekt ska lära sig saker långsiktigt bara den vuxne är envisare än barnet har jag svårt att tro. Möjligtvis att de lär sig att envishet lönar sig…

Nu har jag ju inte läst ”Det kallas trots” ännu men vad jag förstått handlar den mycket om att just vara flexibel och möta barnet där den är just den dagen, eller den stunden. Jag kan se ganska tydlig skillnad på mina barn när de testar gränser och behöver att man är konsekvent (men lugn) och när de är i affekt och behöver tröst, en kompromiss eller hjälp att reglera på något vis. Sen lyckas jag inte alltid göra rätt, men jag försöker i varje fall i största möjliga mån att göra en bedömning från situation till situation.

 

[VLMF]

Följer Becky Barnicoat på insta, hon brukar ha träffsäkra serier om barnlivet och jag tänker osökt på denna