Att curla eller inte curla sina barn

[tanten]

Alltså, att underlätta vardagen anser jag inte vara att curla. Min unge har väldigt svårt för morgonen med allt var det innebär (hennes pappa var likadan). Att jag då gör iordning frukost till henne samtidigt som jag gör min så hon bara behöver gå upp, vakna och äta anser jag inte är att curla. Eller att jag mockar ponnyns box samtidigt som hon borstar och sadlar, det är ju bara att utnyttja tiden på bästa sätt, även om många andra tycker att hon ska ta hand om sin egen ponny. Det är liksom skillnad på att stötta och underlätta vår gemensamma vardag mot att ta bort valmöjligheter och bara göra allt. Tycker jag iaf.

Vi fick kommentarer om att barnet inte själv mockade och en fodrade sin ponny. Vi tyckte det mest hade varit dumt. Den av oss som gjorde stallet inkluderade ponnyn
Varför mocka 11 platser och spara den tolfte så barnet skulle göra det själv. Hon lärde sig mocka ändå.
Det hände att jag gick bakom och höll barnet för att hen skulle ta dig till toan. Mornar var jobbiga.

Däremot har vi inte sopat banan. Ansvar och initiativ fick hen ståför själv. Menvi uppmuntrade.

Alltså - praktisk hjälp gavs. Men

 

[Kilauea]

Nu är inte våra så stora än, men till viss del curlar vi nog. Eller krattar manegen, som flera kallar det.
Storebror är väldigt känslig, har alltid varit. Behöver fundera, få veta i förväg, svårt för förändring osv. Att finnas där och stötta för att han ska klara det ser jag som självklart, annars skulle han inte fixa det alls i vissa fall.

Tex går han på gymnastik sen ett par år. Första terminen var jag eller pappan tvungen att vara med varje gång. Enstaka gånger kunde vi vänta en stund i kapprummet innan vi behövde stötta ledsen kille igen.
Terminen efter gick jag med som hjälptränare, eftersom jag ändå var med de flesta gånger. Då fanns jag nära, som trygghet.
Numera går han där själv, pappan eller jag släpper av och hämtar. Och han har utvecklats och tycker det är jättekul. Utan att ha fått den tryggheten första året (eller var det tom 1.5 år tro) hade han nog inte vågat fortsätta.

 

[Inte_Ung]

Kan inte låta bli att ge ett skräckexempel på curling: En 25-åring har kommit in på en högskoleutbildning. Föräldern tar ledigt från sitt jobb för att skjutsa det sedan länge vuxna barnet till första dagen på utbildningen så att det ska hitta och komma i tid.

Det skull jag utan vidare kunna göra.

Vi vet inte alls vad som ligger bakom.
Den som skall börja studera kan ju vara så nervös att den har gått helt i spinn.
Man skall vara snälla mot varandra även som vuxna.
Min dotter skjutsar mig när jag skall till saker som jag är nervös inför.
Som Hyresnämnden t.ex.

 

[Inte_Ung]

Jag håller inte med. Man kan stötta och peppa på annat sätt så att det vuxna barnet kan genomföra resan på egen hand. Då växer självförtroendet.

Eller så läggs ytterligare ett misslyckande på de tidigare.
Så att hela projektet kör i diket.

Jag tycker att du är väldigt hårt i din syn på att uppfostra vuxna människor.
Om någon ännu vid 25 års ålder inte har fått till självförtroendet, så kan det ju finnas något verkligt problem med det.

Vi skall vara snälla mot varandra.

 

[Ninnurur]

Eller så läggs ytterligare ett misslyckande på de tidigare.
Så att hela projektet kör i diket.

Jag tycker att du är väldigt hårt i din syn på att uppfostra vuxna människor.
Om någon ännu vid 25 års ålder inte har fått till självförtroendet, så kan det ju finnas något verkligt problem med det.

Vi skall vara snälla mot varandra.

Precis. Jag är 43 och min mamma följde med mig till onkologen för att jag var nervös och ville inte missa att ta in någon information.

 

[Sedna]

Nu är inte våra så stora än, men till viss del curlar vi nog. Eller krattar manegen, som flera kallar det.
Storebror är väldigt känslig, har alltid varit. Behöver fundera, få veta i förväg, svårt för förändring osv. Att finnas där och stötta för att han ska klara det ser jag som självklart, annars skulle han inte fixa det alls i vissa fall.

Tex går han på gymnastik sen ett par år. Första terminen var jag eller pappan tvungen att vara med varje gång. Enstaka gånger kunde vi vänta en stund i kapprummet innan vi behövde stötta ledsen kille igen.
Terminen efter gick jag med som hjälptränare, eftersom jag ändå var med de flesta gånger. Då fanns jag nära, som trygghet.
Numera går han där själv, pappan eller jag släpper av och hämtar. Och han har utvecklats och tycker det är jättekul. Utan att ha fått den tryggheten första året (eller var det tom 1.5 år tro) hade han nog inte vågat fortsätta.

Det här är inte att curla, det är normalt föräldrastöd att stötta i utvecklingen. Hade ni curlat hade ni fortfarande varit där, kan man tänka.

 

[Lingon]

Lite osäker på om tråden hamnar rätt nu, då frågeställningen gäller ett mera helhetsomfattande perspektiv än själva barndomen. Mod får gärna flytta till allmänt om det passar bättre.

Jag är absolut en curlande förälder själv vill jag börja med att erkänna. Det bres mackor till min numera snart tioåriga son och jag skäms nästan över att erkänna detta men det händer att jag bär (!!) honom upp ur sängen på morgonen för att liksom få fart på dagen. Han är mogen på många sätt men fortfarande omogen inom andra områden och han kan exempelvis inte vara själv hemma, om så ens i 5 minuter. Han är en ängslig själ och kräver fortfarande en hel del roddande kring sig i vardagen. Läxor läser vi tillsammans (vilket jag tror är normalt för åldern förvisso? Men har inget minne av att någon läste läxor med mig efter typ första klass..) och läxläsning sker med lämpligt mellanmål/snack nära till hands, rätt belysning, rätt pennor osv osv. Ja ni hör ju, en ganska typisk 10-talist tror jag ändå att han är.

Jag kan inte påstå att jag blivit direkt curlad själv. Född i mitten av åttiotalet. Jag fick själv transportera mig till de aktiviteter jag hade, höll koll på läxor, gympapåse, egna nycklar osv från lågstadieålder (bara tanken på att låta sonen ansvara för en nyckelknippa gör mig kallsvettig ). Om jag tittar på de som är lite yngre än mig i min närhet, säg födda runt millennieskiftet, upplever jag någon slags generationsskifte i hur folk generellt uppfostrats. Det är såklart helt anekdotiskt och jag inser såklart att massa faktorer spelar in kanske inte minst socioekonomiska. Min chef har exempelvis 2 barn som bara är mellan 5-7 år yngre än mig men det känns som att det skiljer mer pga väldigt olika uppväxtförhållanden.

Har läst flera rapporter där vad man valt att kalla "curling" påstås vara bra i den mening att de mätbara skillnader man kunnat se gynnat dom curlade barnen. Vad jag dock tycker mig kunna se är att det kanske funkar bättre att curla en viss "personlighetstyp", men kanske blir kontraproduktivt för en annan slags personlighetstyp. Dvs, rent krasst, du blir jävligt osjälvständig. Och som den neurotiska åttiotalist jag ändå är har jag därför börjat noja över att mitt curlande ska missgynna sonens utveckling. Vi är två föräldrar, men sambon är själv mega-curlad hemifrån i den bemärkelse att man fortfarande inte får bre sina egna jävla mackor när vi åker till hans föräldrahem. Han kunde inte hyvla en ost när vi flyttade ihop, utan att det blev gigantisk skidbacke och då var han liksom 25. Han har dock hämtat upp sig rätt bra under våra 15 år tillsammans och är nog mognare än mig på vissa sätt, men ändå fortfarande en pappagris av rang. OBS att jag inte ser något fel i detta, det är bara ett krasst konstaterande (jag är både mamma- och pappagris själv så jag dömer ingen).

Vad tror ni kloka Bukefalister, själper eller hjälper curling? För vem curlar vi egentligen? Jag kan personligen känna att jag troligtvis överkompenserar för det lilla barnet i mig, dvs jag vill kunna ge mitt eget barn någonting som jag själv kanske upplever att jag saknat. Och missförstå mig rätt nu, för jag fick massvis med omsorg och kärlek. Men samtidigt fick jag växa upp alldeles för fort, och hade nog en känsla av att jag måste reda mig själv från ganska tidig ålder.

Jag tror att man som förälder bör hjälpa sitt barn till självständighet och ge dem frihet successivt även om man tycker att det känns jobbigt. Jag har en snart 15-åring och kan se att jag gett mitt barn vissa friheter tidigt jämfört med de jag har i min omgivning. T.ex. Så fick hon gå själv in till centrum (ca 2 km genom stan enkel väg) när hon var 10 år. Var jag nervös? Ja. Gynnade det henne? Enormt! Och ja, hon hade mobil och hemnycklar med sig. Ja, jag kan ha ringt henne och hört hur det gick några gånger. Har hon nytta av den tron på den egna förmågan hon fick av att få den friheten? Ja.

Men gör jag hennes frukost ibland om jag vet att hon är extra trött en morgon? Ja. Men det är, för mig, viktigt att jag inte gör det för att hon inte kan utan för att jag vill ge henne lite guldkant på tillvaron just den morgonen. I perioder har hon behövt det mer. Men hon har npf-diagnoser och har haft det tufft med skola och utbrändhet.

Sen är alla barn olika. Jag jobbar hela tiden för att hennes svaga sidor ska stärkas. Och det tror jag man måste. Jag tror curlingen blir negativ om man hindrar barnet från att stärka sina svaga sidor och hindrar självständighet.

 

[nyttnick]

Jag är ganska gammal nu. Tror knappt att uttrycket curling fanns när jag växte upp, men jag tror att jag faller in under att vara ett curlat barn till en viss gräns. Jag hade inga egentliga sysslor hemma, mer än att bädda sängen, stoppa tvätt i tvättkorgen, klara skolan och bete mig som en vettig människa. Jag städade mitt rum, ibland.

Någon enstaka gång tog jag ut sopor eller diskade, men det är färre gånger än fingrarna på en hand. Jag hade inte tvättat en enda maskin med tvätt innan jag flyttade hemifrån och spisen hade jag bara stått vid när det var på eget initiativ. Jag blev hämtad vid busshållplatsen på kvällen, efter gitarrlektionen på skolan (eftersom jag var mörkrädd fortfarande vid 15 års ålder), skjutsad till stallet osv.

Men när jag själv ville lösa bussresor till medryttarhästen så fick jag friheten att göra det. Mina föräldrar trodde alltid på min förmåga och att jag kunde ta ansvar, men initiativet fick komma från mig. De fanns alltid där-

Om jag tittar på relationen jag var i, med en man som verkligen inte blivit curlad utan mer lämnad vind för våg och med mängder av påtvingade sysslor hemma, så var det uppenbart vem som klarade livet bäst. Jag klarade räkningar och ekonomi, städ, tvätt, matlagning, ansvar för djur, barn, arbete, planering av hela livet, min familj, hans familj osv. Han klarar fortfarande inte av det och kör slut på sina nya partners en efter en då han mest använder dem som obetald hemhjälp. (OBS: högst anekdotisk bevisföring).

Jag tror att min ansvarskänsla växte fram på grund av all omtanke och respekt som jag fick i hemmet, stöttning och förtroende i stället för tvång och förmaningar.

 

[Eurydome]

Jag är ganska gammal nu. Tror knappt att uttrycket curling fanns när jag växte upp, men jag tror att jag faller in under att vara ett curlat barn till en viss gräns. Jag hade inga egentliga sysslor hemma, mer än att bädda sängen, stoppa tvätt i tvättkorgen, klara skolan och bete mig som en vettig människa. Jag städade mitt rum, ibland.

Någon enstaka gång tog jag ut sopor eller diskade, men det är färre gånger än fingrarna på en hand. Jag hade inte tvättat en enda maskin med tvätt innan jag flyttade hemifrån och spisen hade jag bara stått vid när det var på eget initiativ. Jag blev hämtad vid busshållplatsen på kvällen, efter gitarrlektionen på skolan (eftersom jag var mörkrädd fortfarande vid 15 års ålder), skjutsad till stallet osv.

Men när jag själv ville lösa bussresor till medryttarhästen så fick jag friheten att göra det. Mina föräldrar trodde alltid på min förmåga och att jag kunde ta ansvar, men initiativet fick komma från mig. De fanns alltid där-

Om jag tittar på relationen jag var i, med en man som verkligen inte blivit curlad utan mer lämnad vind för våg och med mängder av påtvingade sysslor hemma, så var det uppenbart vem som klarade livet bäst. Jag klarade räkningar och ekonomi, städ, tvätt, matlagning, ansvar för djur, barn, arbete, planering av hela livet, min familj, hans familj osv. Han klarar fortfarande inte av det och kör slut på sina nya partners en efter en då han mest använder dem som obetald hemhjälp. (OBS: högst anekdotisk bevisföring).

Jag tror att min ansvarskänsla växte fram på grund av all omtanke och respekt som jag fick i hemmet, stöttning och förtroende i stället för tvång och förmaningar.

Jag känner igen mig i det du skriver. Hade heller inga särskilda uppgifter eller sysslor när jag växte upp, och tror inte att jag heller tvättade en maskin tvätt förrän jag flyttade hemifrån. Eventuellt packade min mamma min gympakasse ända upp i gymnasiet...? Fick generöst med skjuts om det inte gick att cykla. Fick alltid låna bilen efter att jag tagit körkort. Däremot hade de inte så mycket koll på vad jag hittade på och jag fick liksom styra upp mina projekt på egen hand - fixade medryttarhäst själv när jag var 14. Mina föräldrar var öht inte involverade i det. Så tror jag inte att det går till nu?

Jag flyttade utomlands direkt efter gymnasiet och har inte bott hemma sen dess. Tvättmaskinen tog ju en kvart att lära sig.

Precis som du så tror jag att det viktiga är att man känner att föräldrarna finns där ifall det behövs.

En viktig sak som jag tror att man glömmer bort lite idag är att ge barnen frihet att utforska sitt eget liv. Ta risker. Åka själv till London och hitta en kackerlacka i taket på vandrarhemmet. Komma på en praoplats och ringa dit själv. Ta fel buss.

 

[miumiu]

Jag känner igen mig i det du skriver. Hade heller inga särskilda uppgifter eller sysslor när jag växte upp, och tror inte att jag heller tvättade en maskin tvätt förrän jag flyttade hemifrån. Eventuellt packade min mamma min gympakasse ända upp i gymnasiet...? Fick generöst med skjuts om det inte gick att cykla. Fick alltid låna bilen efter att jag tagit körkort. Däremot hade de inte så mycket koll på vad jag hittade på och jag fick liksom styra upp mina projekt på egen hand - fixade medryttarhäst själv när jag var 14. Mina föräldrar var öht inte involverade i det. Så tror jag inte att det går till nu?

Jag flyttade utomlands direkt efter gymnasiet och har inte bott hemma sen dess. Tvättmaskinen tog ju en kvart att lära sig.

Precis som du så tror jag att det viktiga är att man känner att föräldrarna finns där ifall det behövs.

En viktig sak som jag tror att man glömmer bort lite idag är att ge barnen frihet att utforska sitt eget liv. Ta risker. Åka själv till London och hitta en kackerlacka i taket på vandrarhemmet. Komma på en praoplats och ringa dit själv. Ta fel buss.

Jag tror du är inne på något väldigt viktigt där i sista stycket! För någon gång behöver vi ju alla erfara att saker skiter sig, går inte som planerat osv, men det reder sig ändå. Vi dör inte.

 

[miumiu]

För att återknyta till mitt eget barn så har jag också en morgontrött variant. Hans far är likadan. Jag däremot är ganska morgonpigg, så har inget emot att kratta lite extra just på morgonen.

Däremot är sonen väldigt bra på att hjälpa till när han inte är trött. Han hjälper till i stallet, hemma med katten, tar disken varje fredag, hjälper till vid matlagning/bak osv. Med betoning på hjälper till, han lämnas inte ensam med några tyngre hushållsuppgifter. Städar lite si och så efter sig själv, behöver påminnas en del där. Men han är i den åldern att han fortfarande tycker att vanliga hushållsuppgifter som att vika tvätt osv ändå är helt ok, för han känner sig duktig och redig och hjälpsam. Gissar att det kanske blir annorlunda i tonåren

 

[Blyger]

En viktig sak som jag tror att man glömmer bort lite idag är att ge barnen frihet att utforska sitt eget liv. Ta risker. Åka själv till London och hitta en kackerlacka i taket på vandrarhemmet. Komma på en praoplats och ringa dit själv. Ta fel buss.

Jag tror du är inne på något väldigt viktigt där i sista stycket! För någon gång behöver vi ju alla erfara att saker skiter sig, går inte som planerat osv, men det reder sig ändå. Vi dör inte.

Jag och en kompis skulle åka tåg från Idre en gång, till Bohuslän så en rätt lång resa. Tror vi var 14, vi hade varit på skidsemester och behövde hem tidigare för att skriva nationella prov. Mamma hade fixat allt med biljetter och sånt men sen blev det ändå fel - vi gick av på busstationen och inte tågstationen (då hade mamma ändå pratat med busschauffören innan..) och vi missade tåget.
Ringde såklart mina föräldrar och pappa säger typ "då är det dags att improvisera lite".
Vi tog oss hem, men inte utan en hel del stress på vägen.

Min kompis blev så traumatiserad att hon inte åkte annat än till grannstaden max (utan byte) förrän hon var vuxen.
Hon var nog curlad lite på fel sätt kanske, för när jag kände "ok då kör vi" blev hon bara rädd för allt var nytt och okänt.

 

[nyttnick]

Jag känner igen mig i det du skriver. Hade heller inga särskilda uppgifter eller sysslor när jag växte upp, och tror inte att jag heller tvättade en maskin tvätt förrän jag flyttade hemifrån. Eventuellt packade min mamma min gympakasse ända upp i gymnasiet...? Fick generöst med skjuts om det inte gick att cykla. Fick alltid låna bilen efter att jag tagit körkort. Däremot hade de inte så mycket koll på vad jag hittade på och jag fick liksom styra upp mina projekt på egen hand - fixade medryttarhäst själv när jag var 14. Mina föräldrar var öht inte involverade i det. Så tror jag inte att det går till nu?

Jag flyttade utomlands direkt efter gymnasiet och har inte bott hemma sen dess. Tvättmaskinen tog ju en kvart att lära sig.

Precis som du så tror jag att det viktiga är att man känner att föräldrarna finns där ifall det behövs.

En viktig sak som jag tror att man glömmer bort lite idag är att ge barnen frihet att utforska sitt eget liv. Ta risker. Åka själv till London och hitta en kackerlacka i taket på vandrarhemmet. Komma på en praoplats och ringa dit själv. Ta fel buss.

Jag var ett väldigt ängsligt barn, så jag är verkligen glad och tacksam för mina närvarande föräldrar, men visst var det annorlunda då. Inga mobiler utan blev det problem så fick man ju liksom lösa det. Det gick inte att ringa när man stod utlåst eftersom telefonen var inne osv.

Jag har nog "curlat" mina rätt mycket också. Men de får alltid beröm för att de är omtänksamma och hyggligt artiga. Mitt äldsta barn har själv sagt till när hen vill sköta saker själv och så fort hen har tagit beslutet själv så löser hen det med bravur. Allt från att lära sig att cykla till att ansvara för alla läxor mm.

Mitt yngsta barn är extremt ångestdrivet och klarar inte alltid att ta egna beslut. Så där är det mer lirkande, peppande och stöttande som krävs. Att lämna hen ensam i det skulle leda till extrem ångest och noll i handlingskraft, men med rätt stöttning och lagom curling så växer självförtroendet.

Nä, jag har inte mycket pengar att ge till mina barn och ansvar för vad de säger och gör måste de ta själva, men jag har curlat en massa med närvaro, omtanke och otroligt mycket tid.

 

[nyttnick]

Jag och en kompis skulle åka tåg från Idre en gång, till Bohuslän så en rätt lång resa. Tror vi var 14, vi hade varit på skidsemester och behövde hem tidigare för att skriva nationella prov. Mamma hade fixat allt med biljetter och sånt men sen blev det ändå fel - vi gick av på busstationen och inte tågstationen (då hade mamma ändå pratat med busschauffören innan..) och vi missade tåget.
Ringde såklart mina föräldrar och pappa säger typ "då är det dags att improvisera lite".
Vi tog oss hem, men inte utan en hel del stress på vägen.

Min kompis blev så traumatiserad att hon inte åkte annat än till grannstaden max (utan byte) förrän hon var vuxen.
Hon var nog curlad lite på fel sätt kanske, för när jag kände "ok då kör vi" blev hon bara rädd för allt var nytt och okänt.

Mitt ena barn hade varit som du, mitt andra som din kompis. De är precis lika curlade bägge två, men extremt olika personligheter.
Jag själv vill undvika att mitt känsligare barn blir traumatiserat på det sättet och försöker därför att hitta andra vägar till hens självförtroende.

 

[Eurydome]

Jag och en kompis skulle åka tåg från Idre en gång, till Bohuslän så en rätt lång resa. Tror vi var 14, vi hade varit på skidsemester och behövde hem tidigare för att skriva nationella prov. Mamma hade fixat allt med biljetter och sånt men sen blev det ändå fel - vi gick av på busstationen och inte tågstationen (då hade mamma ändå pratat med busschauffören innan..) och vi missade tåget.
Ringde såklart mina föräldrar och pappa säger typ "då är det dags att improvisera lite".
Vi tog oss hem, men inte utan en hel del stress på vägen.

Min kompis blev så traumatiserad att hon inte åkte annat än till grannstaden max (utan byte) förrän hon var vuxen.
Hon var nog curlad lite på fel sätt kanske, för när jag kände "ok då kör vi" blev hon bara rädd för allt var nytt och okänt.

Trist att det blev så för henne. Det låter som att det kanske var något mer i hennes personligheter och erfarenheter som gjorde att hon reagerade så starkt. Jag tänker att man behöver utsätta sig upprepade gånger för att bli bekväm.

 

[Grazing]

Kan inte låta bli att ge ett skräckexempel på curling: En 25-åring har kommit in på en högskoleutbildning. Föräldern tar ledigt från sitt jobb för att skjutsa det sedan länge vuxna barnet till första dagen på utbildningen så att det ska hitta och komma i tid.

För det första så är det inte ett "skräckexempel", det är inget fel i att hjälpa en person till en sådan plats oavsett om det är föräldern eller en vän som hjälper. Det är inte fel att behöva sällskap första dagen på nya ställen. Risken kanske faktiskt var att personen blev så nervös och ängslig att den inte kunde genomföra det alls annars, varför ens säga att det är ett skräckexempel.

Det kanske är ett stort steg nog att faktiskt börja där alls. Vuxen eller inte har mindre betydelse, vissa behöver mer hjälp än andra i livet, och hjälp på olika sätt.

 

[animalasia]

Inte alls.
Det är bra att redan tidigt lära sig att olika människor har olika behov och olika förmågor.
Till var och en efter behov blir sällan rättvist.

Jag tänker att det verkligen är en tillgång, att lära sig att rättvist är inte samma som lika för alla utan kan betyda olika för alla.

 

[Roheryn]

Som "ponnymamma" under dotterns uppväxt har jag väl tagit curlandet till nya, oanade höjder!

Skämt åsido - självklart innebär kombinationen häst + tävlande + tonåring under 18 att minst en förälder eller annan vuxen måste steppa in och ta hand om väldigt mycket logistik och även väldigt mycket ekonomi. En annan förälder i samma situation kallade sig vid något tillfälle för "BOB", dvs "bär och betalar". Och visst har jag burit oändliga mändger sadlar, höbalar, täcken och vattendunkar. Även skottat massor av skit, lagt mer tusenlappar än jag vill tänka på i anmälningsavgifter till diverse tävlingar, tagit BE-körkort och kört land och rike runt med tonårsdotter och häst(ar). Men det har också gett oss mycket tillbaka - många pratstunder i bilen, ett gemensamt intresse, många gemensamma vänner och ett liv med djuren som vi älskar. Numera bor vi på gård med fler hästar än vi hade då - jag bär fortfarande hö och vatten, skottar fortfrarande skit och lägger tusenlappar varje månad på att de där djuren ska ha det bra. Men nu har jag en vuxen dotter som jobbat med hästar ett par år, backar släpet bättre än jag och utbildar och skor mina hästar. Så jag tror att investeringen är på väg att betala sig!

 

[Milosari]

Jag hade behövt bli mycket mer curlad när jag var barn. Jag var lite sen med vissa saker och fick gå på onödigt många minor för att jag fick ta större ansvar än jag klarade av.

Men jag har också sett exempel där curlandet har ballat ur och där man inte vågar ställa några som helst krav eller ens säga nej. Eller att barnen ska ha betalt i pengar eller godis när de har gjort något litet. Jag tror inte att det är det bästa för barnen.


Den forskning jag tog del av när jag själv blev mamma var att curlade barn klarar sig mycket bättre än de som inte får så mycket hjälp. Allra bäst går det visst för de som blir både curlade och som får hjälpa till hemma. Så det kör jag på med sonen. Eftersom vi är själva han och jag, och för att vardagen ska funka smidigt, så får han hjälpa till lite med smågrejer. Men jag håller inte på och tvingar på honom saker som han inte vill göra eller är för dålig på. Så jag brer mackor och lägger fram kläder på morgonen.

 

[Kaching]

Jag har ett så litet barn (2 år) att då krävs det att man är med och stöttar i det mesta så har ingen känsla för hur curlig jag är än Men en reflektion jag har gjort på mitt jobb:

Arbetar på yrkeshögskola med många vuxna som kommer direkt från gymnasiet. Vissa har helt missat hur en vuxen förväntas bete sig (gå på toaletten, källsortera, städa), så det är bra att lära sig innan gymnasieexamen

Vissa andra har en bild av att omvärlden ska forma sig efter dem. Föräldrar och skolan har anpassat världen runt dem, istället för att låta dem lära sig att ibland måste man anpassa sig efter omvärlden (du kan inte välja att läsa en platsbunden heltidsutbildning deltid på distans, eller förvänta dig att välja fritt hur ofta du får arbeta hemifrån på en arbetsplats).

Balansen för vad som går att styra och anpassa och vilka rättigheter och skyldigheter vi som medborgare har är mycket svårare än att lära någon lämna toaletten så som en önskar finna den, men de lärdomarna bör man också börja lära sig redan som barn så man inte chockas av "hur orättvis" världen är efter gymnasiet Tror det några skrev om att få misslyckas och springa på minor har en del i det.

Hörde några mellanstadielärare beklaga sig över hur deras elever inte klarade av att få ett nej, tänker att det också hör till.

Morgonpladder från mig, förlåt