Har inte läst alla inlägg. Men
Jag tycker det är svårt faktiskt. Innan jag fick barn tänkte jag att det är väl bara att vara konsekvent och tydlig, och visa kärlek såklart. Så kommer resten automatiskt.
Men jag vill ju ha en inkännande föräldrastil.
Jag vill att mina barn ska vara trygga glada och trevliga samhällsmedborgare, som kan stå upp för sig själva.
Det jag märkt är att barnet föds med en massa egenskaper. Och med sig in i föräldraskapet tar man (jag) med sig sin egen barndom. För mig att detta påverkat på olika plan och jag har absolut försökt kompensera saker jag själv tyckt mig gå miste om. Men såklart också ta med det som är bra!
En del av mig vill kratta manegen och curla och aldrig låta mina barn möta motstånd. Samtidigt förstår jag att det är nödvändigt att få testa sina vingar. Få uppleva både positivt och negativt.
Däremot så vill jag hjälpa och stötta där jag kan. Såklart...
Det är svårt som sagt.
Men som sagt så är det inte helt lätt alltid. Som sagt så är barn individer, och vissa är nog lättare än andra.
Jag har två helt olika barn. Dom är varandras motsatser på många vis. Minstingen förvisso ett år bara. Men jag märker ändå stor skillnad på typ av barn. Och jag tror att jag kommer få anpassa delar av mitt föräldraskap beroende på vilket barn det är.