Modersrollen

[Myrten]

@Tassetass - jag förstår precis tror jag. Men för mig blev det så att jag inte skaffade barn för att jag aldrig trott att jag kunde leva upp till moderskulten. Min egen mamma var mindre snäll mot mig. Visst, hon kanske älskade mig men vad hjälpte det? Således hade jag ingen positiv bild av att vara mamma och jag är inte så intresserad av människor att jag aktivt velat få in fler i mitt liv genom att få barn. Så... Nja.

Det här var dock inget lätt beslut. Jag har brottats funderingar om min brist på moderskänslor sedan 15 års ålder. Egentligen fattade jag aldrig något beslut, men som kvinna ger sig sådant av sig själv en dag. Och kvinna är jag - lika mycket som någon annan trots att jag inte fattade mitt eget bästa och blev mamma. (Ja, jag är ironisk, men man har ju hört några gånger att det skulle bli sååååå fantastiskt - hut vet någon annan det?)

 

[Tassetass]

@Tassetass - jag förstår precis tror jag. Men för mig blev det så att jag inte skaffade barn för att jag aldrig trott att jag kunde leva upp till moderskulten. Min egen mamma var mindre snäll mot mig. Visst, hon kanske älskade mig men vad hjälpte det? Således hade jag ingen positiv bild av att vara mamma och jag är inte så intresserad av människor att jag aktivt velat få in fler i mitt liv genom att få barn. Så... Nja.

Det här var dock inget lätt beslut. Jag har brottats funderingar om min brist på moderskänslor sedan 15 års ålder. Egentligen fattade jag aldrig något beslut, men som kvinna ger sig sådant av sig själv en dag. Och kvinna är jag - lika mycket som någon annan trots att jag inte fattade mitt eget bästa och blev mamma. (Ja, jag är ironisk, men man har ju hört några gånger att det skulle bli sååååå fantastiskt - hut vet någon annan det?)

Fy vad tråkigt att det var så med din mamma. Jag hade en bra mamma (om än alldeles för kort tid, jag var bara 18 år när hon dog) och jag har bra föräldraförebilder runt omkring mig i syskon, vänner, makens familj osv, men är ändå osäker. Så jag kan tänka mig att när den närmsta förebilden inte fungerade så kan det lämna djupa spår.

 

[Myrten]

Fy vad tråkigt att det var så med din mamma. Jag hade en bra mamma (om än alldeles för kort tid, jag var bara 18 år när hon dog) och jag har bra föräldraförebilder runt omkring mig i syskon, vänner, makens familj osv, men är ändå osäker. Så jag kan tänka mig att när den närmsta förebilden inte fungerade så kan det lämna djupa spår.

Min mamma var flyktingbarn som fick lämna sin familj vid fyra års ålder och skickas till främmande land. Detta var hon märkt av och det ledde till en enorm osäkerhet och utanförskap.

Hon ville naturligtvis inte skada mig, men det blev så. Vilket gjorde mig ännu mer skeptisk. Tänk om jag skulle bli likadan? Det ville jag inte utsätta någon för.

 

[Monstermom]

Min mamma är en "riktig bullmamma", en sån där supersnäll barnälskande bullbakande hemmafru (som också jobbade tunga skiftjobb, men det var nog sekundärt till jobbet hemma...). När hon fick veta att jag inte skulle skaffa några barn överraskade hon mig totalt: bra! Barn är jättejobbigt, och man kan inte göra vad man vill längre, lev fri var ungefär vad hon sa till mig...

Total chock. Men ser jag på hennes liv kan jag också se hur barnen tyngt ner henne och mer eller mindre stulit hennes drömmar. Jag tror säkert hon älskade oss och jag hade som sagt inte den blekaste aning om att hon tänkt såhär, men... Det är faktiskt inte alla som får ut en massa glädje av att bli mamma, det är inte alla som skulle valt likadant i backspegeln även om de älskat sina barn och gjort ett jättebra jobb som mamma. Det är inte ens alla av de som verkar vara perfekta barnälskande bullmammor som tycker att det var fantastiskt att bli mamma.

Att bli mamma är inte att uppnå fulländning, det är att ta en viss väg i livet. Inte en automatiskt bättre väg, utan bara en som skiljer sig mycket från alternativet.

 

[TinyWiny]

Det här är intressant, och något som kanske går att få svar på den här forumdelen. Att på vuxenfest, helt utan barn, komma fram och presentera sig:

"Hejsan, det är jag som är Kalle och Stinas mamma"

Jahadu. Men tjena. Och vad heter du?

VARFÖR gör man så? På dagis/skola/mullegruppen kanske det är ett naturligt sätt att presentera sig, men på en fest med enbart vuxna människor, helt utan barninslag och ingen diskussion till den tidpunkten rör sig om föräldrarskap eller barn. Jag fattar det inte.

"Hej, det är jag som äger den stora Volvon därute/hästen i hagen/hunden i hallen". Jag hade nog själv satt mig i facket byfåne om jag gjort något i den stilen...

Men gör någon så då? Jag har iallafall aldrig varit med om det. Att folk på dagis eller i skolan har presenterat sig med hej jag heter x och är y´s mamma har väl hänt men aldrig på en vuxenfest. Menar du att det har hänt dig? Du tror inte att person x har tillfälligt hjärnslapp isåfall? Och tänker när hon inser vad hon nyss sa. Jag menar, sådant kan ju hända även den bäste.

 

[TinyWiny]

det bästa som finns i livet är barn. OBSERVERA att jag har klippt i citatet!!

Men om man nu tycker att det bästa i livet har varit att få barn. Får man inte uttrycka det då? Det handlar inte om könsroller eller att kastas in i någon förstelnad kvinnoroll utan man tycker verkligen att barnen är det bästa man har gjort här i livet. Vad är det som är så fel med det? Vissa tycker att skaffa häst eller hund är det bästa de har gjort i livet så varför får man inte tycka att barnen är det bästa? Varför triggar det er så? Vi människor är tack och lov olika och det kan vi väl enas om är helt okej?

 

[Hyacinth]

Men om man nu tycker att det bästa i livet har varit att få barn. Får man inte uttrycka det då? Det handlar inte om könsroller eller att kastas in i någon förstelnad kvinnoroll utan man tycker verkligen att barnen är det bästa man har gjort här i livet. Vad är det som är så fel med det? Vissa tycker att skaffa häst eller hund är det bästa de har gjort i livet så varför får man inte tycka att barnen är det bästa? Varför triggar det er så? Vi människor är tack och lov olika och det kan vi väl enas om är helt okej?

Man får visst tycka det, men varför helt ogenerat tala om att det blir så för alla och använda det som argument till andras barnalstrande?

 

[Tora]

Mitt minne av min mamma är väldigt fint. Hon var en bra, kärleksfull och god mamma.
När man var ledsen så tröstade hon, när man var glad över något så var hon glad med en.

Hon ställde upp på många tokigheter och men också bromsade en så man inte gjorde alltför korkade saker.
Aldrig fick hon en att känna sig korkad eller dum vad man än tyckte eller hade gjort.
Hon lyssnade och gav råd om man ville ha.
Hon fick en verkligen att känna sig älskad.
Baka var dock inte hennes starka sida men man kan inte få allt.

Mina minnen från min bardom är ljusa och kärleksfulla. Fulla av glädje men även av lite sorg. Sorg när tex ett älskat husdjur dog. Men alltid fanns mamma där och gjorde det lite bättre. Det onda gjorde lite mindre ont.

En sådan mamma vill jag vara till mina barn. En sådan barndom vill jag ge dom.

Jag älskar att vara mamma. Det är en stor och viktig del av mig. Och jag är också stolt över att vara mamma.

När jag blev oplanerad gravid så var jag rädd om jag skulle kunna älska mitt barn. Jag ville ju inte ha några. Tja nu har jag fyra så jag antar att någonstans på vägen så ändrade jag mig. Och så här i efterhand förstår jag att jag älskade mitt barn redan från den stunden jag fick reda på att jag var gravid.

Jag skaffade barn för att jag ville ha barn (bortsett från första då). För att jag ville bli mamma. Jag ser inte riktigt hur man kan skilja på dessa två saker.

Att vara en så bra mamma som möjligt för mina barn är den svåraste och viktigaste arbetet jag har.

Jag är en av dom som presenterar sig med "Hej! Jag heter Tora. Jag bor i Kungsbacka, är gift och har fyra barn."

Detta gör jag för att det är en stor och viktig del av vem jag är.

Jag måste säga att det gör mig ledsen att vissa gör sig så löjliga över det. Varför är det okej att förminska det jag tycker är viktigt?

Jag försöker inte pracka på någon mammaheten men så fort någon här på Buke framför något positivt om föräldraskap eller att man tycker om att vara mamma så blir man påhoppad.

Att skriva hur jobbigt och hemskt det är att vara mamma är tydligen okej men ve en om man skriver något positivt.

Hur har det kunnat bli så att mamma nästan har blivit ett skällsord? För mig är mamma något av det finaste och viktigaste man kan vara. Så politisk okorrekt är jag.

 

[TinyWiny]

Man får visst tycka det, men varför helt ogenerat tala om att det blir så för alla och använda det som argument till andras barnalstrande?

Ja det skulle jag aldrig säga till någon för jag kan omöjligt veta hur hen kommer att känna oavsett vad det handlar om så det är inte aktuellt i mitt fall. Däremot kan jag berätta om min egen erfarenhet om den är aktuell och jag tror att någon kan ha nytta utav att läsa om mina erfarenheter.

Knapplån

Jag förstår ärligt talat inte varför man läser och skriver i barntrådar alls om man nu avskyr allt som har med barn, barnalstring och föräldraskap att göra. Varför gör man det? Är det för att man själv en gång var ett barn och man önskar att man inte skulle blivit född alls eller iallafall önskar att man blivit bortadopterad och därför vill påverka andra att absolut inte skaffa barn? Jag har också haft en enormt taskig barndom men jag gjorde upp med den för längesedan. Det är inget jag går och ältar idag. Jag är glad att jag trots en kärlekslös uppväxt blev född och att jag har mitt liv idag. Kanske skulle fler lägga sina taskiga upplevelser där de hör hemma? Dvs. i det förflutna och istället njuta av livet som de har idag. Varför låta något som hände en när man var barn påverka en som vuxen? Har man kommit över 25 så är det verkligen inte varken rimligt eller nyttigt att gå och älta sådant som hände för så längesedan. Skaffa en bra psykolog och gå igenom det hela en gång för alla så är det bra sen.

 

[Myrten]

@TinyWiny - jag skrev i tråden för att jag reagerade på ett inlägg. Det handlade om barn och jag har inga. Men som alla andra har jag varit ett. Jag avskyr inget med föräldraskap. Men jag har valt bort det.

Beträffande att älta: Jag har noterat att du då och då nämner dina fysiska skador som begränsar ditt liv. Jag har emotionella skador som begränsar mitt känsloliv. Jag har betalat väldigt mycket (alltså - pengar) genom åren för att hantera det hela och det är mycket bättre. Utåt sett är jag en synnerligen välfungerande, högpresterande, social person. Men jag når inte ända fram när det gäller att skaka av mig mitt bagage. Jag kan göra det lika lite som jag kunde gå normalt när jag slet av ett muskelfäste i vaden i somras. Men jag ältar inte och tror inte jag är bitter. Jag konstaterar att vissa saker sannolikt beror på grejor som hände i min barndom.

 

[Lovisaleonora]

Men om man nu tycker att det bästa i livet har varit att få barn. Får man inte uttrycka det då?

Man får visst tycka det, men varför helt ogenerat tala om att det blir så för alla och använda det som argument till andras barnalstrande?

Precis. Jag förstår att TS tycker tråden drivit OT, så jag lämnar med den kommentaren. Men tillägger att anledningen till att jag skriver i tråden trots att jag inte älskar barn och tror att livet går ut på att vara en god mor () är att jag anser att vissa saker inte ska stå oemotsagda när de helt uppenbart inte är sanningen.

 

[Thera]

Jag blir mest mållös över hur vissa kan ha sån total avsaknad av respekt för andra människors åsikter eller känslor.

För det är som vanligt, några går på som ånglok och "bestämmer" vad som är rätt eller fel. Och ve den som vågar tycka eller ens KÄNNA nåt annat.

 

[skiesabove]

Vad är det för fel med att presentera sig själv i relation till andra / något?

Jag gör jätteofta det, om jag presenteras för någon ny i stallet så säger jag "Hej, jag heter skiesabove och är B's matte". Eller på en fest där vi blev inbjudna via sambons vän, så blir det "Hej, jag heter skiesabove, sambo med R". Eller släkt med den-och-den, eller bor i det huset på kullen där, etc etc.

På förskola/barnsammanhang lär jag ju presentera mig som ***s mamma. Jag har inga problem med att identifiera mig som mamma, det känns inte som att det kränker min "egen personlighet". Varför verkar en del tycka att det är fult att lägga till "mamma" till sin identitet när det är det man automatiskt blir efter att man fött ett barn?

Det är ju ett tillägg till ens personlighet och livsberättelse, inte något som raderar ut allt man var innan (och kommer fortsätta vara, om man så vill).

 

[Lamborghini]

@tintilar

Jag orkar inte läsa hela tråden, FÖR deprimerande.

Underbart att du älskar dina barn så! Kram

 

[Lamborghini]

Ett inlägg till.

För mig, en inte barnmänniska, känns det ändå overkligt att inte älska sitt barn! Hoppas ingens barn/blivande barn i den här tråden får uppleva det. Då gör ni rätt i att välja bort barn i era liv.

Ångrar nån sina barn är det garanterat nåt som inte står rätt till. Antingen hade människan noll koll på vad h*n gav sig in i men troligast (?) nån psykisk åkomma. Sorgligt.

Att bli mamma (kvinnliga könet på föräldern) hör till när man får barn. Det går inte att komma undan? Jag kommer aldrig se mig som en "mamma" ( de är ju gamla! ) men jag är en hur man än bär sig åt.

 

[Lamborghini]

Okej, det här inlägget hade jag missat! Här var det moderskult så det bara stänkte om det. En anledning till att jag varit enormt osäker på att skaffa barn är just rädslan att inte kunna leva upp till det där (älska barnet oavsett vad, prioritera barnet före allt annat, mogna, förändras, känna att barnet är det bästa som hänt mig osv). Jag är fortfarande lite rädd för det men jag känner mig någorlunda säker på att jag kommer göra ett hyggligt jobb. Hade dock aldrig skaffat barn om jag visste att jag skulle bli ensam, men så ramlade jag över ett fantastiskt föräldramaterial i min partner (och med honom en fantastisk familj) vilket gjorde att jag ändå vågade ta steget.

Spännande. Varför skaffar man barn om man tvivlar på sin förmåga? Du vet inte om du slutar upp ensam. Förhoppningsvis inte! Om det är partnern du förlitar dig på känns det lite tokigt? Man vet aldrig hur man känner o blir men man kan väl vara relativt inställd på att falla för det lilla knytet men vara medveten om depression tex. Gör nästan ont i mig att läsa om hur du tvivlar inför dina känslor för det oskyldiga liv ni snart satt till världen.

Jag är som sagt ingen barnmänniska men det är väl självklart att jag antar att jag kommer älska mina barn förr eller senare?! Det sa pang när första kom. Föll som en fura. Jag vet att det kan dröja men jag tvivlade aldrig på att nån gång ta till mig honom. Då hade jag aldrig funderat på att ens sätta honom till världen.

Det är fruktansvärt svårt att förstå sig på kärlek mellan förälder o barn innan man har egna. Åk med på färden och var inte negativt inställd!

 

[Mabuse]

Men om man nu tycker att det bästa i livet har varit att få barn. Får man inte uttrycka det då? Det handlar inte om könsroller eller att kastas in i någon förstelnad kvinnoroll utan man tycker verkligen att barnen är det bästa man har gjort här i livet. Vad är det som är så fel med det? Vissa tycker att skaffa häst eller hund är det bästa de har gjort i livet så varför får man inte tycka att barnen är det bästa? Varför triggar det er så? Vi människor är tack och lov olika och det kan vi väl enas om är helt okej?

Jodå, men man kan ju skriva: Det bästa i mitt liv har varit att få barn.

Det tror jag inte någon opponerar sig mot. Men att säga att de bästa i livet, generellt och för alla människor överallt, är att få barn - det är något annat. Det är ju inte sant, och alltså opponerar sig folk om man skriver så.

Man får jättegärna tycka att barnen eller huset eller brevlådan är det bästa man gjort i livet, det är när man generaliserar sin egen upplevelse till allmänmänsklig sanning som det blir knas.

 

[Lamborghini]

Jodå, men man kan ju skriva: Det bästa i mitt liv har varit att få barn.

Det tror jag inte någon opponerar sig mot. Men att säga att de bästa i livet, generellt och för alla människor överallt, är att få barn - det är något annat. Det är ju inte sant, och alltså opponerar sig folk om man skriver så.

Man får jättegärna tycka att barnen eller huset eller brevlådan är det bästa man gjort i livet, det är när man generaliserar sin egen upplevelse till allmänmänsklig sanning som det blir knas.

Har man skaffar barn tycker man förhoppningsvis det! Har man valt att inte skaffa barn finns det annat "bästa i livet". Vet inte hur ni mäter "bästa" men för mig är det i en cirkel, eller hur jag ska förklara, där många saker får plats närmast hjärtat. Inte på en stege där det finns en plats på toppen.

 

[Io]

Jag blir beklämd och ledsen när jag läser den här tråden och kan inte i min vildaste fantasi förstå hur flera av er verkar tycka att det är något fult med att se sig som/vara mamma. För mig är det synonymt med att bli mamma och få barn, det hör liksom ihop och är ofrånkomligt.

@tintilar
Jag tycket det är otroligt fint det du beskriver. Så underbart att du älskar dina barn, att vara mamma till dem och att leva det liv du gör. Jag tycket att det är något oerhört vackert i det.

 

[Mabuse]

Har man kommit över 25 så är det verkligen inte varken rimligt eller nyttigt att gå och älta sådant som hände för så längesedan. Skaffa en bra psykolog och gå igenom det hela en gång för alla så är det bra sen.

Men så funkar ju inte det mänskliga psyket, att bara man fyllt 25 så kan man gå till en psykolog, och sen "är det bra sen" och alla barndomstrauman är borta. En nära släkting till mig var med om en ganska eländig flykt i två-treårsåldern, som lämnat en del spår. Det går inte att göra ogjort, utan det får man leva med, helt enkelt. Ingen psykolog i världen kan göra så att det "är bra sen".

Det vore såklart praktiskt om det gick att göra så, skicka alla ensamkommande flyktingbarn och andra traumatiserade flyktingar till psykologen när de fyller 25, och sen blir de som nya, som att ingenting hemskt nånsin hade hänt dem.