Modersrollen

[Yrja]

Som sagt var, vi gaggar om helt olika saker. Jag ser mig inte som förälder, mamma, fru, tjej, kvinna whatever utan som människan Kattennizze som också råkar ha barn som jag måste ta hand om, ibland gillar jag det, ibland är det jäkligt jobbigt. Ibland suger jag på det uppdraget och ibland inte, men totalt sett berikar det mitt liv precis som mycket annat gör.

Du verkar tycka mamma är en identitet. Det tycker inte jag. Jag är jag och ingen annan bara för att jag har barn. Men jag har förändrats, mognat och påverkats av erfarenheten givetvis. Som av alla erfarenheter. Det betyder inte att jag inte är jag.

 

[Sedna]

Som sagt var, vi gaggar om helt olika saker. Jag ser mig inte som förälder, mamma, fru, tjej, kvinna whatever utan som människan Kattennizze som också råkar ha barn som jag måste ta hand om, ibland gillar jag det, ibland är det jäkligt jobbigt. Ibland suger jag på det uppdraget och ibland inte, men totalt sett berikar det mitt liv precis som mycket annat gör.

Har nog aldrig hört någon dra individualism så långt som du gör. Jag förstår om man inte vill identifiera som med begreppet mamma pga av vad begreppets traditionellt tillskrivs, men att inte kunna identifiera sig med något annat än sig själv? Vad är du? Identitet är ju något mångbottnat. Du har barn men vill inte identifieras med begreppet förälder, som väl ändå får anses som neutralt i sammanhanget. Du råkar ha barn, inte mer än så? Jag tror att det för barnens del finns en poäng med föräldrar som identifierar sig som föräldrar.

 

[Hyacinth]

Har nog aldrig hört någon dra individualism så långt som du gör. Jag förstår om man inte vill identifiera som med begreppet mamma pga av vad begreppets traditionellt tillskrivs, men att inte kunna identifiera sig med något annat än sig själv? Vad är du? Identitet är ju något mångbottnat. Du har barn men vill inte identifieras med begreppet förälder, som väl ändå får anses som neutralt i sammanhanget. Du råkar ha barn, inte mer än så? Jag tror att det för barnens del finns en poäng med föräldrar som identifierar sig som föräldrar.

Jag har framförallt kollegor som i första hand är föräldrar. De presenterar sig till och med så.

"Hej, jag heter susanne, mamma till två underbara barn, Kalle 4 år och Stina 6 år."

Jaha? Och vem är du? Tänker jag då.
Jag berättade inte att jag hade barn när jag började jobba på nytt jobb, och min partner omnämndes som just "partner". Mycket snabbt blev jag lesbisk i allas ögon. Hur man beskriver sig har enorm betydelse tycker jag, det är ju hur man framställer sig inför andra.

 

[Kattennizze]

Har nog aldrig hört någon dra individualism så långt som du gör. Jag förstår om man inte vill identifiera som med begreppet mamma pga av vad begreppets traditionellt tillskrivs, men att inte kunna identifiera sig med något annat än sig själv? Vad är du? Identitet är ju något mångbottnat. Du har barn men vill inte identifieras med begreppet förälder, som väl ändå får anses som neutralt i sammanhanget. Du råkar ha barn, inte mer än så? Jag tror att det för barnens del finns en poäng med föräldrar som identifierar sig som föräldrar.

Vilken poäng då för barnen? Egentligen skulle väl en by kunna uppfostra ett barn och barnet skulle då kunna få flera olika betydelsefulla relationer att växa och utvecklas i. Skulle det inte kunna vara tre vuxna som uppfostrar barnet som vårdnadshavare t ex? Varför är det så viktigt just med att man ska vara förälder? Att ha någon trygg, stabil vuxen under uppväxten som en anknytningsppunkt, det är viktigt för ett barn som växer upp, måste det vara just en förälder? Kan inte någon annan fungera som det, menar du? Jag är inte individualist utan snarare väldigt kollektivt inriktad.

 

[Yrja]

Jag har framförallt kollegor som i första hand är föräldrar. De presenterar sig till och med så.

"Hej, jag heter susanne, mamma till två underbara barn, Kalle 4 år och Stina 6 år."

Jaha? Och vem är du? Tänker jag då.
Jag berättade inte att jag hade barn när jag började jobba på nytt jobb, och min partner omnämndes som just "partner". Mycket snabbt blev jag lesbisk i allas ögon. Hur man beskriver sig har enorm betydelse tycker jag, det är ju hur man framställer sig inför andra.

Vem är du att bestämma vad andra identifierar sig med. Jag identifierar mig med många saker, och ingen har rätt att ifrågasätta det. Om du vill identifiera dig med något eller inget är för mig totalt ointressant. Jag bildar mig en egen uppfattning om dig i alla fall.

 

[Kattennizze]

Okej, där är jag med dig. Jag skulle ha skrivit "du kommer med största sannolikhet". Den kritiken förstår jag.


Jag säger inte att man inte får ångra sina barn. Jag tror personligen inte att man gör det, hur fel det än blivit. Men jag kan inte påstå att det omöjligt kan vara så för någon.

Jo det kan man visst göra, jag känner flera som gör det, på allvar. Och problemet är just att man i stället för att adoptera bort dem klamrar sig fast i hopp om att man ska tycka om dem på det rätta sättet, som normen säger. Och det gör väldigt många barn väldigt olyckliga och många har förstörda barndomar i bagaget. Anledningen till att jag reagerar så starkt på det är just att min egen mor givetvis skulle ha antingen aborterat mig eller adopterat bort mig, helt självklart (hon var svårt sjuk). Om samhället hade varit öppnare kring detta, så hade valet kanske funnits. Nu gör det inte det för att alla ska vara mödrar och känna kärlek och allt ska bli så bra så. Det blir det oftast tack gode Gud, men ibland inte och det med förödande resultat.

 

[Hyacinth]

Vem är du att bestämma vad andra identifierar sig med. Jag identifierar mig med många saker, och ingen har rätt att ifrågasätta det. Om du vill identifiera dig med något eller inget är för mig totalt ointressant. Jag bildar mig en egen uppfattning om dig i alla fall.

Men hur läser du nu? Jag reflekterar över skillnaden.
Om du ber mig berätta vem jag är skulle jag säga att jag gillar god mat och matlagning, goda viner, bra böcker, att pyssla med balkongen, promenader och att vara med i bokcirklar. Att jag har barn är inte det jag lyfter fram, medan andra gör det omgående. Ungefär som att vissa startar med civilstatus: gift, singel, änka, skild, eller mitt svar som 20-nånting, nä, jag ligger mest runt.
Jag tycker det är intressant när man väljer att lyfta sitt förhållande till andra människor som ett exempel på identitet, ex frånskild mamma med två barn istället för njutningslysten svampplockande fågelskådare.

 

[Kattennizze]

Men hur läser du nu? Jag reflekterar över skillnaden.
Om du ber mig berätta vem jag är skulle jag säga att jag gillar god mat och matlagning, goda viner, bra böcker, att pyssla med balkongen, promenader och att vara med i bokcirklar. Att jag har barn är inte det jag lyfter fram, medan andra gör det omgående. Ungefär som att vissa startar med civilstatus: gift, singel, änka, skild, eller mitt svar som 20-nånting, nä, jag ligger mest runt.
Jag tycker det är intressant när man väljer att lyfta sitt förhållande till andra människor som ett exempel på identitet, ex frånskild mamma med två barn istället för njutningslysten svampplockande fågelskådare.

Haha till det sistnämnda!

 

[Sedna]

Vilken poäng då för barnen? Egentligen skulle väl en by kunna uppfostra ett barn och barnet skulle då kunna få flera olika betydelsefulla relationer att växa och utvecklas i. Skulle det inte kunna vara tre vuxna som uppfostrar barnet som vårdnadshavare t ex? Varför är det så viktigt just med att man ska vara förälder? Att ha någon trygg, stabil vuxen under uppväxten som en anknytningsppunkt, det är viktigt för ett barn som växer upp, måste det vara just en förälder? Kan inte någon annan fungera som det, menar du? Jag är inte individualist utan snarare väldigt kollektivt inriktad.

Vi lägger olika innebörder i begreppet förälder, för mig är det biologiska sekundärt, den sociala rollen är det primära. Kalla det vårdnadshavare då om du vill, identifierar du dig med det?

Jag uppfattar det som individualistiskt att i sin identitet behöva framhålla den individuella friheten och oberoendet. Jag är jag och bara jag, det skriker ju individualism

 

[Kattennizze]

Vi lägger olika innebörder i begreppet förälder, för mig är det biologiska sekundärt, den sociala rollen är det primära. Kalla det vårdnadshavare då om du vill, identifierar du dig med det?

Jag uppfattar det som individualistiskt att i sin identitet behöva framhålla den individuella friheten och oberoendet. Jag är jag och bara jag, det skriker ju individualism

Jag förstår att man kan tolka det så, men det är inte så jag menar faktiskt. Jag är inte oberoende och jag jag jag, men jag vill inte tillskrivas en massa normer och värderingar som ska utgöra min identitet. Ungefär så.

 

[Sedna]

Jag förstår att man kan tolka det så, men det är inte så jag menar faktiskt. Jag är inte oberoende och jag jag jag, men jag vill inte tillskrivas en massa normer och värderingar som ska utgöra min identitet. Ungefär så.

Jag förstår din poäng med att vara fri från normer och värderingar, vad du tillskrivs har du ju dock inte kontroll över. Du kan bara styra det mer eller mindre.

Just föräldrar/vårdnashavare är ju en roll som fyller en social funktion. Inte sagt att man behöver bygga sin identitet kring föräldrarrollen, men att inte identifiera sig alls med föräldrarollen som förälder blir för mig bara konstigt. Samtidigt beskrev du dig som lektant i ett inlägg. Så du identifiera dig med att vara lektant? Näe jag förstår ärligt talat inte ditt resonemang.

 

[Yrja]

@Kattennizze Jag har inte sagt till ts att hon ska behålla barnet. Det beslutet kan hon och endast hon fatta. Bara för att din mamma gjorde fel val betyder det inte att jag inte får beskriva hur jag ser på föräldraskapet och lyckan det ger mig. Jag tror att det finns en och annan som kan ge en annan bild i tråden än min så ts får olika tankar, inte bara mina.

@Hyacinth Okej. Jag tolkade det som att du föraktade att personen identifierade sig med sitt föräldraskap. Ber om ursäkt för den missen.

 

[Kattennizze]

@tintilar Precis så du har din uppfattning och jag har min och aldrig mötas de två och det är helt okej.

 

[Kattennizze]

Jag förstår din poäng med att vara fri från normer och värderingar, vad du tillskrivs har du ju dock inte kontroll över. Du kan bara styra det mer eller mindre.

Just föräldrar/vårdnashavare är ju en roll som fyller en social funktion. Inte sagt att man behöver bygga sin identitet kring föräldrarrollen, men att inte identifiera sig alls med föräldrarollen som förälder blir för mig bara konstigt. Samtidigt beskrev du dig som lektant i ett inlägg. Så du identifiera dig med att vara lektant? Näe jag förstår ärligt talat inte ditt resonemang.

Jag har en viss kontroll över vad som tillskrivs mig och min identitet, t ex om jag presenterar mig ständigt som Mamman med stort M så får ju folk en viss uppfattning om mig, ungefär som Hyacinth beskrev det. Det är därför som jag något raljant beskrivit mig som lektant i den här tråden eftersom jag tycker att normen om den goda modern som t ex Tintlar beskriver det, är för snäv och trång och dessutom diskriminerande i sin förlängning. Till viss del handlar det om hur man presenterar sig, hur man uttrycker sin identitet om du så vill. Alla är vi ju i olika roller hela tiden, men jag vill inte bara vara den goda Modern med stort M, jag identifierar mig inte alls med det, och har aldrig gjort det. Jag råkar ha barn, än sen? Naturligtvis hårdrar jag i argumentationen men det är bara för att tydliggöra diskussionen. Jag hoppas du fattar vad jag menar, det är svårt att förklara.

 

[Yrja]

Jag har en viss kontroll över vad som tillskrivs mig och min identitet, t ex om jag presenterar mig ständigt som Mamman med stort M så får ju folk en viss uppfattning om mig, ungefär som Hyacinth beskrev det. Det är därför som jag något raljant beskrivit mig som lektant i den här tråden eftersom jag tycker att normen om den goda modern som t ex Tintlar beskriver det, är för snäv och trång och dessutom diskriminerande i sin förlängning. Till viss del handlar det om hur man presenterar sig, hur man uttrycker sin identitet om du så vill. Alla är vi ju i olika roller hela tiden, men jag vill inte bara vara den goda Modern med stort M, jag identifierar mig inte alls med det, och har aldrig gjort det. Jag råkar ha barn, än sen? Naturligtvis hårdrar jag i argumentationen men det är bara för att tydliggöra diskussionen. Jag hoppas du fattar vad jag menar, det är svårt att förklara.

Jag har aldrig beskrivit normen av den goda modern. Citera gärna.

 

[Petruska]

Att ordet god skapar såna olustkänslor hos er gör mig som sagt ställd.

Nej, så är det inte alls. Ordet god skapar inga känslor hos mig överhuvudtaget, inte i det här sammanhanget i alla fall.

Det jag problematiserar är att lägga ut texten om ett ideal där kvinnan blir till (finner sin roll) genom en annan människa (ett barn) och det gör henne till någon (en mamma). Och att detta dessutom är bland det mest fantastiska som kan ske med en kvinna.

Kvinnan är i dina utläggningar ett objekt som är till för någon annan, som är till för att fylla sin funktion.

Det gör mig beklämd.

 

[Lovisaleonora]

Att ångra tillfället för barn är inte detsamma som att ångra sitt barn. Det är det absolut inte.

Du kan verkligen inte ta in att det finns människor som ångrar sina barn? Varför vill du så envist förneka dem rätten att känna så? Varför är det viktigt för dig? För att du - om det stämmer - har fel när du hävdar att ingen någonsin aldrig i livet någonsin kommer att ångra sina barn?

Jo, vissa ångrar sina barn. De barn som finns på jorden nu, i denna tid. Det är nog inte så roligt att vara barn till den föräldern. Och med det sagt kanske inte alla barn faktiskt behöver födas.

 

[Yrja]

Nej, så är det inte alls. Ordet god skapar inga känslor hos mig överhuvudtaget, inte i det här sammanhanget i alla fall.

Det jag problematiserar är att lägga ut texten om ett ideal där kvinnan blir till (finner sin roll) genom en annan människa (ett barn) och det gör henne till någon (en mamma). Och att detta dessutom är bland det mest fantastiska som kan ske med en kvinna.

Kvinnan är i dina utläggningar ett objekt som är till för någon annan, som är till för att fylla sin funktion.

Det gör mig beklämd.

Du får gärna citera vart jag gjort detta, för jag har inte gjort det med vilje. Jag har aldrig påstått att det är en kvinnas funktion att bli mamma. Jag har heller aldrig påstått att kvinnan är ett objekt som är till för någon annan. Det är din egen tolkning. Men att få vara en mamma, att få uppleva ynnesten med barn, det är något jag älskar.

 

[Yrja]

Du kan verkligen inte ta in att det finns människor som ångrar sina barn? Varför vill du så envist förneka dem rätten att känna så? Varför är det viktigt för dig? För att du - om det stämmer - har fel när du hävdar att ingen någonsin aldrig i livet någonsin kommer att ångra sina barn?

Jo, vissa ångrar sina barn. De barn som finns på jorden nu, i denna tid. Det är nog inte så roligt att vara barn till den föräldern. Och med det sagt kanske inte alla barn faktiskt behöver födas.

Om du läser mitt inlägg så skrev jag att jag inte kan säga att det aldrig kan hända någon. Det jag skriver är detta: att ångra tillfället är inte detsamma som att ångra sina barn. Jag har en vän som ångrar tillfället för ett av sina barn, men hon ångrar inte honom. Hon skulle ha gjort det igen om det annars vore så att hon aldrig fick det barnet. Men hon önskar att tillfället hade varit ett annat. Detta betyder INTE att ingen nånsin kan ångra ett barn. Men jag tror personligen att det är högst ovanligt och inte man behöver oroa sig för när man överväger valet att skaffa barn. Det är en fråga som många blivande föräldrar nån gång ställer sig - kommer jag att ångra detta.

 

[Lovisaleonora]

"Hej, jag heter susanne, mamma till två underbara barn, Kalle 4 år och Stina 6 år."

Det här är intressant, och något som kanske går att få svar på den här forumdelen. Att på vuxenfest, helt utan barn, komma fram och presentera sig:

"Hejsan, det är jag som är Kalle och Stinas mamma"

Jahadu. Men tjena. Och vad heter du?

VARFÖR gör man så? På dagis/skola/mullegruppen kanske det är ett naturligt sätt att presentera sig, men på en fest med enbart vuxna människor, helt utan barninslag och ingen diskussion till den tidpunkten rör sig om föräldrarskap eller barn. Jag fattar det inte.

"Hej, det är jag som äger den stora Volvon därute/hästen i hagen/hunden i hallen". Jag hade nog själv satt mig i facket byfåne om jag gjort något i den stilen...