Modersrollen

[Yrja]

Det är väl där det skaver lite, tror jag, just tanken på och konceptet att "vara mamma". Det är ett laddat ord, fullt med värderingar och traditioner och kultur. Kanske är det lite hårklyverier och allmänt ordmärkande, men jag ser inte fram emot att "bli mamma" i april, jag ser fram emot att få träffa en alldeles ny liten människa som jag får låna under ett antal år framöver, en person som naturen sett till att jag har en massa biologiska band till och som jag även kommer skapa en massa starka känslomässiga band till.

(Nu kommer det spåra ur lite, tror jag...)

Det är lite som att "vara gift". När jag gifte mig hörde jag från flera håll "Nu är du fru, grattis grattis, livet som gift är alldeles underbart" som att det skulle förändra min identitet. Jag älskar min man och det kombinerat med juridiken (är ju inte juriststudent för intet) så kändes det rätt att gifta sig, men det hade inget att göra med att "bli fru" eller "bli gift". Juridiken hade kunnat ersättas av ett vanligt avtal och känslorna förändras ju inte, så att jag nu "är gift" förändrar liksom ingenting.

Som sagt, det är kanske hårklyverier, men jag är lite inne på samma linje som @Kattennizze varit inne på; jag är Jenny, varken mer eller mindre. Sedan har jag en massa olika roller beroende på situation, men det handlar ju bara om hur olika relationer och situationer gör att olika delar av Jenny kommer fram och sätts i relation till andra människor. Jag identifierar mig inte med mina roller på det sättet, för de är bara konstruktioner. I förhållande till mitt barn kommer jag att vara förälder (biologin slumpade fram "mamma" för mig), för det är den relation vi har och den relationen kommer högst troligt att utveckla mig (så som relationer tenderar att göra). Men att jag är "mamma" ger ju i sig ingenting utan det är hur jag agerar som Jenny som kommer att göra barnet till en glad skit (förhoppningsvis).

Äh, jag tror jag borde ha funderat mer innan jag började skriva det här, eller åtminstone ätit frukost först (vilket dock inte har gått eftersom nämnda knytt ligger och trycker så att det känns som att jag gjort en magsäcksförminskning... ).

Okej, ja det resonemanget förstår jag. Jag kanske skulle ha uteslutit ordet god, men för mig är just ordet god ett ord som man kan forma själv, som kan betyda olika saker för olika människor. Därför valde jag det i min text. Det var inte meningen att kritisera någon

 

[Yrja]

Det har en person gjort och det var inte em-pirre.

Jag tyckte den smileyn var att ta i, trots att andan i det inlägget för övrigt liknade vad jag skrev. Jag skulle inte kräkas över det du skriver, men jag tycker att du går extremt långt i något slags moderskult i dina inlägg.

Man kan tycka olika, och tycka om olika saker. Men varför kritisera mig då, om det hela handlar om att du bara tycker om ditt barn men inte att vara mamma, varför kritisera mitt inlägg bara för att jag tycker om båda delarna?

Jag menar, jag skrev från mitt hjärta ett inlägg ur mitt perspektiv riktat till ts. Inte för att trampa nån annan på tårna.

 

[Petruska]

Inte för att trampa nån annan på tårna.

Du har inte trampat mig på tårna överhuvudtaget. Det är inte alls det jag ser som problemet.

Jag tycker att det av många skäl är problematiskt att pumpa ut sådan moderskult som du gör, det innefattar en syn på människor, kvinnor, mödrar, föräldraskap, barn som jag helt enkelt inte delar, och som jag inte ser någon fördel med att reproducera så som du gör. Det förmedlar ett slags ideal, som jag inte tror att vare sig vuxna eller barn har så himla stor nytta av, helt enkelt.

 

[Yrja]

Du har inte trampat mig på tårna överhuvudtaget. Det är inte alls det jag ser som problemet.

Jag tycker att det av många skäl är problematiskt att pumpa ut sådan moderskult som du gör, det innefattar en syn på människor, kvinnor, mödrar, föräldraskap, barn som jag helt enkelt inte delar, och som jag inte ser någon fördel med att reproducera så som du gör. Det förmedlar ett slags ideal, som jag inte tror att vare sig vuxna eller barn har så himla stor nytta av, helt enkelt.

Hm.. moderskult. Handlar detta alltså om jämställdhet och feminism? Jag skrev "en god, kärleksfull och närvanade mamma". På vilket sätt är detta moderskult? På vilket sätt är det fel? På vilket sätt är det dåligt?Nu får du förklara vad du menar.

Jag har fö inte skrivit någon om hur en god mamma är. Jag använde ordet för att göra det möjligt att välja själv just vad det innebär.

 

[Yrja]

Vill påpeka att det är inte JAG som säger att god innebär att man måste baka och laga mat. Det var det nån annan som skrev.

 

[Petruska]

Hm.. moderskult. Handlar detta alltså om jämställdhet och feminism? Jag skrev "en god, kärleksfull och närvanade mamma". På vilket sätt är detta moderskult? På vilket sätt är det fel? På vilket sätt är det dåligt?Nu får du förklara vad du menar.

Jag har fö inte skrivit någon om hur en god mamma är. Jag använde ordet för att göra det möjligt att välja själv just vad det innebär.

Moderskult, skrev jag. Inte modersmoral.

Det är förklarat i flera inlägg vad jag menar, även av andra än mig. Idén om kvinnan som blir sig själv på det rätta - goda, kärleksfulla moderliga - sättet genom att "bli mamma", är vad du reproducerar, tycker jag. Och det är problematiskt. Om du inte förstår det problematiska med det, tror jag tyvärr inte att det finns något jag kan göra åt det.

 

[Lovisaleonora]

Jag håller med Tassetass i det hon skriver. Jag KÄNNER en kräksmily, men jag är för väluppfostrad för att lägga in den i diskussionen.

Detta med att passivt BLI något/någon (gift/mamma/fru) som syfte i sig och förutsättningen (äktenskapet/barnen/mannen) något "nödvändigt för syftet" känns ju så galet att jag skulle vilja skrika rätt ut. Som att kvinnans enda syfte är att uppnå denna status, för det är meningen med livet.

Och samma ska då med att vara (liktydigt med att bibehålla sitt förvärvade epitet), känns också helt vansinnigt i min tillvaro. Oavsett om det gäller barn eller whatever.

Att skaffa barn för att få vara en god mor åt dem - tidernas största egotripp?

 

[Yrja]

Moderskult, skrev jag. Inte modersmoral.

Det är förklarat i flera inlägg vad jag menar, även av andra än mig. Idén om kvinnan som blir sig själv på det rätta - goda, kärleksfulla moderliga - sättet genom att "bli mamma", är vad du reproducerar, tycker jag. Och det är problematiskt. Om du inte förstår det problematiska med det, tror jag tyvärr inte att det finns något jag kan göra åt det.

Jag ändrade ordet direkt. Det är tydligt att detta endast handlar om att ni väljer att påstå att jag menar något som ni läser mellan raderna. Att ordet god skapar såna olustkänslor hos er gör mig som sagt ställd. Jag har inte sagt att en mamma måste vara på något sätt. Ordet god är fritt att tolka efter eget huvud. Om du tycker att det innebär att man måste vara på ett speciellt sätt är det ditt problem och ingen annans. Kritisera inte andra utifrån dina egna förutfattade meningar.

 

[Yrja]

Jag håller med Tassetass i det hon skriver. Jag KÄNNER en kräksmily, men jag är för väluppfostrad för att lägga in den i diskussionen.

På vilket sätt tycker du att det där är bättre?

 

[Gnist]

Kräksmiley -

WTF-smiley och alltså Inte en kräksmiley -

Bara för att klargöra..

 

[Lovisaleonora]

Att berätta hur jag känner? Jag tycker det är helt OK, de flesta (bra) diskussioner anser jag bygger på att man berättar hur man känner, snarare hur det ÄR. Hur det ÄR känns ju väldigt definitivt, som det skulle finnas någon universell sanning som gäller alla. I väldigt få fall gör det så.

Allt annat är väl bara att berätta för människor hur de bör göra och vad de bör känna? Vilket i förlängningen måste vara att anse att det egna livet bör vara en mall för andra... En garanti för att "gör du som jag säger så kommer det minsann att bli så här".

Du kommer att älska ditt barn oavsett vad. Du kommer inte att ångra ditt barn. Du kommer att kunna få en partner trots att du har barn. Du kommer att kunna vara lycklig. Du kommer att mogna och förändras som person. På ett eller annat sätt.

Att få barn är verkligen det bästa som kan hända, det är det verkligen. ...
För det finns inget bättre än att få vara en god, kärleksfull, och närvarande mamma. Gå inte miste om det. Fundera på om du vill vara det nu, åt det här barnet.

Livet som mamma - livet med barn - är verkligen fantastiskt. Hur man än väljer att uttrycka sig, vad man än kallar det. Vad det än är man mest av allt gläds åt i det livet. Jag älskar det liv som jag fått tack vare mina barn. OCH mina barn och gläden dom ger.

Jag har träffat ett par mammor som ångrar sina barn. Ska jag hälsa från dig att det inte är möjligt, för det har du kommunicerat på nätet?

 

[Yrja]

Att berätta hur jag känner? Jag tycker det är helt OK, de flesta (bra) diskussioner anser jag bygger på att man berättar hur man känner, snarare hur det ÄR. Hur det ÄR känns ju väldigt definitivt, som det skulle finnas någon universell sanning som gäller alla. I väldigt få fall gör det så.

Allt annat är väl bara att berätta för människor hur de bör göra och vad de bör känna? Vilket i förlängningen måste vara att anse att det egna livet bör vara en mall för andra... En garanti för att "gör du som jag säger så kommer det minsann att bli så här".

Okej, där är jag med dig. Jag skulle ha skrivit "du kommer med största sannolikhet". Den kritiken förstår jag.

Jag har träffat ett par mammor som ångrar sina barn. Ska jag hälsa från dig att det inte är möjligt, för det har du kommunicerat på nätet?

Jag säger inte att man inte får ångra sina barn. Jag tror personligen inte att man gör det, hur fel det än blivit. Men jag kan inte påstå att det omöjligt kan vara så för någon.

 

[Yrja]

Jag saknar mitt lilla prefix eller vad det heter som förr i tiden alltid stod längst ner i mina inlägg. "Mina ord är inte lag".... så att folk vet att det jag skriver inte är den enda och rätta sanningen utan mitt perspektiv på saken.

 

[Lovisaleonora]

Jag tror man skriver utifrån det man känner. Att försöka friskriva sig genom en rad längst ner, ger ju inte så mycket i en diskussion.

Du framställer dina åsikter som något definitivt, en sanning - så här är det. Ja, för DIG. Men det är ingen sanning. Andra känner annat. Och det är ju i diskussioner med de som uttrycker sig som du, som många känner att de inte kan få utrymme att uttrycka att de faktiskt ångrar sina barn. Det är nog lättare att berätta det för mig, som är totalt ointresserad av barn och aldrig tänker producera några egna.

Den som anser sig vara supermamman personifierad kan nog inte ta in att det trots allt finns fler sätt att vara en hygglig förälder än det sätt de själva utövar sitt föräldrarskap på. Sajten Familjeliv är ju ett praktexempel på fenomenet.

Jag tror det är viktigt för TS att få till sig att det finns de som inte alls är överlyckliga som föräldrar. I min omedelbara närhet finns det minst en som ångrar valet av barnafader, det hade varit bättre att vänta hellre än att utsätta ungarna för den situationen som nu uppstått.

Det finns de som ville något helt annat med sitt liv, sett i backspegeln. "Hade jag vetat vad jag vet nu, hade jag nog väntat några år och fått annat klart först".

Det finns inga självklarheter när det kommer till livsavgörande val. Men det kan vara befriande att diskutera i en fördomsfri atmosfär där det finns mer än bara en definitiv sanning (den egna). I den egna bubblan där det m e m lämnas garantier att man (i det här fallet) alltid kommer att älska sina barn, aldrig ångra dem, alltid hitta bra lösningar med en usel far etc.

Livet är inte så. Kanske för vissa. Men att de lämnar garanti till andra känns vårdslöst.

 

[em-pirre]

Men stopp nu. Nu är det du som inte läser vad jag skriver. Jag har skrivit att jag inte tänder på mamma-identiteten. Jag njuter av att få vara en mamma - dvs att få ha barn - att få glädjas och älska och vara med mina barn. Sen i vilken ordning man skriver det, om man älskar sitt liv med barn i sin helhet och allt därikring, eller om man bara älskar barnet men avskyr livet med barn så betyder det ju inte att jag som älskar allt med livet och mina barn bara älskar min roll. Jag älskar inte min roll, jag älskar mina barn och vad det innebär att ha dem. Inte bara barnen utan även allt dom bidrar med. Att vara mamma är inte en roll, att vara mamma är att ha barn.

Men det är ju just det du skriver. Njuta av att vara mamma är lika med att njuta av sin mammaidentitet. De andra tänker mera som så att de kan njuta av sina barn, att få umgås med dem o.s.v.

 

[em-pirre]

Jag har inte sagt att en mamma måste vara på något sätt. Ordet god är fritt att tolka efter eget huvud. Om du tycker att det innebär att man måste vara på ett speciellt sätt är det ditt problem och ingen annans. Kritisera inte andra utifrån dina egna förutfattade meningar.

Men du förstår fortfarande inte alls vad som diskuteras. Inte alls. Jag tror absolut att du också älskar att vara med dina barn, men sättet du beskrev det på är lite tokigt (se tassetass inlägg).

Tänk såhär: Jag ska skaffa hund bara för att få titulera mig hundägare, och helst en rottis för att få bli en bra brukshundsförare. Istället för att tänka att jag vill ha hund för att jag älskar att umgås med hundar, och det är roligt att tillsammans med hunden göra ditten och datten (sen väljer jag hund efter vad jag kan erbjuda hunden också, förstås).

 

[Yrja]

Jag tror man skriver utifrån det man känner. Att försöka friskriva sig genom en rad längst ner, ger ju inte så mycket i en diskussion.

Du framställer dina åsikter som något definitivt, en sanning - så här är det. Ja, för DIG. Men det är ingen sanning. Andra känner annat. Och det är ju i diskussioner med de som uttrycker sig som du, som många känner att de inte kan få utrymme att uttrycka att de faktiskt ångrar sina barn. Det är nog lättare att berätta det för mig, som är totalt ointresserad av barn och aldrig tänker producera några egna.

Den som anser sig vara supermamman personifierad kan nog inte ta in att det trots allt finns fler sätt att vara en hygglig förälder än det sätt de själva utövar sitt föräldrarskap på. Sajten Familjeliv är ju ett praktexempel på fenomenet.

Jag tror det är viktigt för TS att få till sig att det finns de som inte alls är överlyckliga som föräldrar. I min omedelbara närhet finns det minst en som ångrar valet av barnafader, det hade varit bättre att vänta hellre än att utsätta ungarna för den situationen som nu uppstått.

Det finns de som ville något helt annat med sitt liv, sett i backspegeln. "Hade jag vetat vad jag vet nu, hade jag nog väntat några år och fått annat klart först".

Det finns inga självklarheter när det kommer till livsavgörande val. Men det kan vara befriande att diskutera i en fördomsfri atmosfär där det finns mer än bara en definitiv sanning (den egna). I den egna bubblan där det m e m lämnas garantier att man (i det här fallet) alltid kommer att älska sina barn, aldrig ångra dem, alltid hitta bra lösningar med en usel far etc.

Livet är inte så. Kanske för vissa. Men att de lämnar garanti till andra känns vårdslöst.

Jag skulle ha formulerat mig annorlunda i den citerade raden du skrev i förra inlägget. Där är jag med dig.
Att ångra tillfället för barn är inte detsamma som att ångra sitt barn. Det är det absolut inte.

Jag har aldrig framställt mig själv som supermamman, så den meningen förstår jag inte. Jag ser mig inte så. Men jag tycker att jag gör mitt bästa och att det duger. Jag tycker att jag är en bra mamma även om jag inte är felfri och ibland ångrar saker jag säger eller gör.

Jag tror att ts inte bara behöver höra den ena sidan. Jag tror att det är okej att ts också får höra mitt perspektiv.

Jag tror inte att det alltid går att hitta bra lösningar med en usel far. Det har jag aldrig sagt.

 

[Yrja]

Men du förstår fortfarande inte alls vad som diskuteras. Inte alls. Jag tror absolut att du också älskar att vara med dina barn, men sättet du beskrev det på är lite tokigt (se tassetass inlägg).

Tänk såhär: Jag ska skaffa hund bara för att få titulera mig hundägare, och helst en rottis för att få bli en bra brukshundsförare. Istället för att tänka att jag vill ha hund för att jag älskar att umgås med hundar, och det är roligt att tillsammans med hunden göra ditten och datten (sen väljer jag hund efter vad jag kan erbjuda hunden också, förstås).

Jag förstår att det är så du tolkade min text, men när jag säger att det inte var så jag menade, varför kan du inte acceptera att det inte var så jag menade? Även om min text tolkades så av dig.

 

[Kattennizze]

Det där är förutfattade meningar och inget annat. Det finns inget som säger att en god mamma är en mamma som bakar bullar. Och det har jag aldrig skrivit i något av mina inlägg.

Som sagt var, vi gaggar om helt olika saker. Jag ser mig inte som förälder, mamma, fru, tjej, kvinna whatever utan som människan Kattennizze som också råkar ha barn som jag måste ta hand om, ibland gillar jag det, ibland är det jäkligt jobbigt. Ibland suger jag på det uppdraget och ibland inte, men totalt sett berikar det mitt liv precis som mycket annat gör.

 

[Kattennizze]

Jag syftade nog i huvudsak på det sista att du inte är en bra tröstare. Bakning och städning är väl mindre viktiga saker tycker jag. Kanske borde ha citerat bara sista meningen

Nä barnen har sin pappa till det, jag fungerar som lektanten. Hårdraget givetvis, jag är ju inte empatilös om nån slagit sig eller så, men just ömhet och den där moderliga närheten (som typiskt förknippas med det menar jag då) står deras fader för. Jag står för annat, roliga aktiviteter till exempel.