Jag blir själv rädd för att någon ska komma och göra en kritisk intervju när jag är 80 år och bara "men hur kunde du resonera så här år 2025, det här var ju något helt vansinnigt som du höll på med" och så sitter alla 35-40-åringar och skakar på huvudet vad det var för dårar som fick hållas på den tiden. Och därför är jag extra noga med att på djupet verkligen försöka fatta varför det blivit som det blivit i fall som da Costa och Quick och Kevin. Var skulle jag ha sett varningssignalerna i samma situation, och hur kommer det sig att de inte gjorde det där och då?
Å ena sidan tycker jag det är en lärdom att man hela tiden måste våga ifrågasätta auktoriteter som både Rajs och Christiansson och Lambertz var då, måste stanna upp och verkligen lyssna inåt - är detta alls rimliga och övertygande argument för mig som o-expert på rättsmedicin och psykologi? Eller finns det en risk att jag låter mig manipuleras av någon som säkert själv tror på vad den säger men där verkligheten om tio år har dragit ner brallorna helt på denna expert?
Å andra sidan är materian och bevisningen många gånger mer och mer komplex. Det finns särskilda analytiker för it-, telefon- och datatrafik, vapenjämförelser, dna, komplicerade betalningsströmmar etc. Och de analytikerna måste vi helt enkelt våga lita på i de flesta fallen för att komma någonstans. Mycket kan vi ju också hjälpligt se och jämföra. Men ta misstankar om skakvåld av barn t ex, där är vi ju helt utlämnade till experterna och rättsmedicinen när det inte ens finns en målsägande som kan lämna en berättelse. Känns som att det är ett område med experter åt olika håll och i framtiden kanske det visar sig att det ena hållet var fel.
