Modersrollen

[Lamborghini]

Ja du skrev att det var skillnad och jag förstår inte skillnaden.

Okej. "Jag vill inte ha Lina Svensson i mitt liv" eller "Jag önskar att jag hade ett barnfritt o bekymmerslöst liv men ångrar inte att Lina finns.". Hmm typ?

 

[TinyWiny]

Man kan ångra tillfället, situationen, omständigheter, men inte barnet - det tror jag inte. Förlåt för att jag är envis men jag är bara ärlig. En depression kan man få utan att för den delen ångra barnet. I en depression däremot, kan man ha problem att knyta an till barnet och känna sorg, ångest, mm. Det betyder inte att man i slutändan ångrar barnet, ffa inte när man kommit ur depressionen. I en depression vill ag påstå att man inte är i ett normalt mentalt tillstånd.

Jag har drabbats av en lätt förlossningsdepression.

Förutsättningar kan ändras men ett eget barn ångrar man inte pga det - tror jag. Det man får och delar när man man får ett barn betyder något. Och det är inte så flyktigt som den relation man har till en hund, en väska eller ett jobb. Då skulle man ge upp ganska snart. Jag vet inte om du har barn, men det kan vara ett ädra jobb ibland. Det finns en anledning till att man knyter an som man gör till ett barn, annars hade nog dom flesta - ffa i dagens bekväma samhälle - lämnat det i skogen nånstans på en och två gånger. Ja, och empatin sätter ju också en gräns nånstans givetvis.

Ja du får självklart tro vad du vill men för alla deras skull som faktiskt ångrar sina barn så kanske du kan vara mindre dömande? Då kanske de som ångrar sina barn faktiskt vågar söka hjälp istället utan att vara rädda att bli dömda för blir man dömd redan på ett forum, hur ska man då våga söka hjälp i verkligheten?

Min relation till mina hundar har aldrig varit flyktig. Den har varit lika äkta som relationen till en människa och jag skulle aldrig lämna bort en hund heller utan jag anpassar mitt liv efter hunden om behovet finns för hunden är lika viktig som vem som helst i familjen. Alla är inte som du och tänker inte som du. Bara att jämföra relationen med en hund med en väska är ju rent ut sagt löjligt.

Ja jag har barn. De är vuxna nu och jag har uppfostrat dem i stort sett ensam så jag vet vad det innebär att ha barn. Jag har aldrig ångrat mina barn och jag har verkligen inte funderat på att lämna dem i skogen Varför skulle man ens fundera på det? Vi har en socialtjänst i det här landet som man kan lämna sina barn till om man inte orkar med dem. Bara för att jag inte har ångrat mina barn så tror jag inte att inte andra kan göra det. Kan någon jämföra en relation med en hund med relationen till en väska så ja, då är jag inte förvånad att vissa kan slå sina barn sönder och samman heller. Inget förvånar mig längre...

 

[Lamborghini]

Jag skulle säga att skillnaden är obefintlig för den som får höra det.

Okej. Så att aktivt ångra sitt specifika barn är lika med att önska att livet såg annorlunda ut men inte mot att barnet faktiskt skulle försvinna ur ens liv?

 

[stjarnhimmel]

Okej. "Jag vill inte ha Lina Svensson i mitt liv" eller "Jag önskar att jag hade ett barnfritt o bekymmerslöst liv men ångrar inte att Lina finns.". Hmm typ?

Ok jag tror jag förstår hur du tänker.... men samtidigt om man säger att jag vill ha ett barnfritt liv så innebär ju det att Lina inte finns i det?

 

[Yrja]

Du har aldrig tänkt på att folk kanske aldrig pratar med dig om sådana saker då du verkar ha så starka åsikter?

Jag uttrycker inte såna åsikter runt omkring mig. Ämnet dök upp här på forumet. Jag uttyrcker sällan egna åsikter i förtroendesamtal med vänner, jag lyssnar och stöttar.

Är det då inte du som bedömer folks inlägg här som inte tillräckligt trovärdiga? (Det är ju ändå bara anonyma muppar på internet, så fine.) Det är något annat - det som styr dina åsikter. Vad är det?

Upprinnelsen till diskussionen är att du kom med väldigt provokativa påståenden. Då vill i alla fall jag se dig backa upp dem, se om de håller i dina egna ögon. När vi så vecklar upp det så har du nu hamnat i någon slags bisarr ståndpunkt om att du inte ens har kontroll över dina egna åsikter. Onekligen en intressant diskussion!

Ja, men det är inte för att jag vill bedömma dem trovärdiga, det är min spontana känsla och slutsats av dem. Vad jag inte tycker är trovärdigt - jag tycker att mina erfarenheter, upplevelser och möten i livet talar för motsatsen, vilket gör att motiveringen "jag känner en som säger att" inte är tillräcklig för att övertyga mig om saken. Att personen verkligen ångrar sitt barn.

Bisarr får stå för dig. Om du kan välja vad du tror på genom att bara välja att tro på vad en person skriver på internet. Så varför väljer då inte du att tro på det jag säger? Vad är skillnaden? Varför borde jag kunna det, annars är jag bisarr, men inte du?

 

[Lamborghini]

Ok jag tror jag förstår hur du tänker.... men samtidigt om man säger att jag vill ha ett barnfritt liv så innebär ju det att Lina inte finns i det?

Ja jag förstår hur du menar men jag tänker att en jobbig situation kan få vem som helst att önska bort sig. Men ändå att barnet ska finnas kvar om man bara fick ändra omständigheterna? Eländig vårdnadstvist osv.

 

[Hyacinth]

Okej. Så att aktivt ångra sitt specifika barn är lika med att önska att livet såg annorlunda ut men inte mot att barnet faktiskt skulle försvinna ur ens liv?

i det här fallet har det mer eller mindre blivit så, de har inte haft kontakt sedan barnet blev myndigt på moderns initiativ mer än en gång. Hon avböjer kontakt eller undviker att svara vid kontaktförsök. Och ja, jag hävdar att hon är fullt normal, hon är bara så totalt ointresserad av sitt barn och har sagt att hon ångrar att hon fick barn. Livet hade varit bättre utan.

 

[Lamborghini]

i det här fallet har det mer eller mindre blivit så, de har inte haft kontakt sedan barnet blev myndigt på moderns initiativ mer än en gång. Hon avböjer kontakt eller undviker att svara vid kontaktförsök. Och ja, jag hävdar att hon är fullt normal, hon är bara så totalt ointresserad av sitt barn och har sagt att hon ångrar att hon fick barn. Livet hade varit bättre utan.

Vad fruktansvärt för hennes barn. Är väl det enda jag känner.

 

[Yrja]

Det är inte viktigt att du tycker samma. Det som däremot är viktigt och som folk reagerar på är att att du gång på gång vägrar att gå med på att folk ångrar sina barn. Du tror det är omöjligt, trots att många har erfarenhet av att det inte är så, vilket blir så väldigt skevt.

Vad tror du händer om du säger att det är omöjligt? Att personerna tänker "jaha, ja men dåså. Då kände jag väl inte så" eller att det skapas och upprätthålls ett tabu som gör att de som vill troligtvis har svårare att få hjälp i och med att deras känslor är "fel".

Jag har sagt såhär. Jag tror att väldigt få ångrar sina barn - om ens nån. Jag har inte sagt nåt om omöjligt, och jag har inte sagt att det är så det är, det är så jag tror.

Jag tror inte att någon som genuint ångrar sina barn bryr sig om vad jag tror faktiskt. Vem är jag för dom?

Du behöver givetvis inte tycka samma, eller ha liknande erfarenheter, men du kan och bör inte sitta på ett forum och skriva att det inte är så. Helt uppenbart existerar de här känslorna, varesig du vill det eller inte, så sluta nervärderas och bestämma för människor vad de tycker.

Men det gör jag ju inte? Jag säger att det är vad jag tror, inget annat.

Det är som om jag skulle hävda att det inte är möjligt att må dåligt pga sitt utseende. Jag tror inte på det alltså stämmer det inte. Men om jag skulle vara lite mottaglig för vad andra upplever och inse att jag och mina åsikter inte är facit, så skulle jag troligtvis få träffa en hel del människor som har en problematisk relation till sitt utseende. Att jag förnekar det gör ju inte att deras upplevelser försvinner, det blir bara så otroligt mycket tråkigare samhällsklimat och skapar tabun som inte har någon poäng.

Det fetstilta har du lagt till själv, det är inget jag hävdar.

När har jag sagt att mina åsikter är facit? Jag har flera gånger uttryckligen sagt att jag inte säger att det är omöjligt att ångra sitt barn.

 

[Trani]

Bisarr får stå för dig. Om du kan välja vad du tror på genom att bara välja att tro på vad en person skriver på internet. Så varför väljer då inte du att tro på det jag säger? Vad är skillnaden? Varför borde jag kunna det, annars är jag bisarr, men inte du?

Nej men det bisarra är att du anser att du inte själv har kontroll över dina åsikter. Du verkar tro att åsikter är något som liksom bara kommer till en - man får dem lite hipp som happ?

Vad menar du med att jag inte tror på vad du säger? Jag har inte uttryckt tvivel kring att du tycker det du skriver att du tycker.

 

[Yrja]

Vad är skillnaden?

Att om man önskar att tiden varit en annan men att man inte önskar att man aldrig fått sitt barn.

 

[stjarnhimmel]

Ja jag förstår hur du menar men jag tänker att en jobbig situation kan få vem som helst att önska bort sig. Men ändå att barnet ska finnas kvar om man bara fick ändra omständigheterna? Eländig vårdnadstvist osv.

Ok... du menar att man tänker att jag vill ha mitt barn men det är jobbigt att ha ett litet barn eftersom jag aldrig får sova på nätterna etc..
Jo det är väl rimligt att omständigheter gör att det blir jobbigt.

 

[Yrja]

Va? Så om barnet har/får en sjukdom som är fruktansvärt jobbig, där ena eller båda föräldrarna anklagar sig själva för att det blev så och därför inte klarar av att ta sitt barn till sig och önskar att det aldrig hade fötts så har man inte funderat tillräckligt? Får jag fråga hur mycket erfarenhet du har av svårt sjuka och skadade barn? Vet du vilka enorma samvetskval det kan ge en förälder? Får jag fråga om du har varit med om vårdnadstvister som har pågått under flera år som är så knäckande att parterna går på knäna men trots det ska få vardagen med allt vad det innebär att flyta? Jag tycker inte att man ska döma någon innan man har varit i dess situation och inte då heller eftersom vi alla har olika bagage och reagerar olika. Jag försvarar inte mina föräldrars handlande på något sätt och jag kan inte förstå hur de kunde göra som de gjorde men jag vet hur enormt mycket livet kan förändras på bara en enda sekund. Vi är alla olika och tänker och reagerar olika och det är väl bättre att dessa tabun försvinner så att människor vågar söka hjälp istället för att vara rädda för att bli dömda för att andra vägrar förstå.

Jag har mött människor med svårt sjuka barn. Barn som aldrig kommer att kunna andas sälv, kommunicera, röra sig. Barn med syndrom, barn som inte kommer att leva till vuxen ålder. INGEN av dessa har uttryckt nån form av önskan om att de inte fått just det barnet, tvärt om har de sagt att ett barn är ett barn och jag älskar det oavsett den sorg och det lidande det medfört att det kom till livet. De är glada och tacksamma för den tiden de fick med sitt barn och de skulle aldrig ha velat önska sig av med att ha fått träffa och vara det barnets förälder - både mamma och pappa.

 

[Hyacinth]

Vad fruktansvärt för hennes barn. Är väl det enda jag känner.

Ja. Och för att återknyta var detta något hen trodde var bearbetat sedan länge, ända tills hen fick egna barn. Då slets gamla sår upp, och frågan kring hur man är som förälder blev mycket aktuell och debatterad.
Vi har alla små skavanker, och därför är det viktigt att visa en nyanserad bild av hur det kan bli när man får barn. Anknytning kan vara jättesvårt, och det kan ta tid. För mig tog det ett år, för andra kan det ta längre. Då är det ju fantastiskt om man vågar ställa sig frågorna och tänka efter innan. Att få barn kan vara superenkelt, eller raka motsatsen. Att då framhålla hur en bra förälder är med fina ord och hallelujah kan skapa ännu mer ångest och känslor av otillräcklighet. kanske till och med höjda någon från att skaffa barn för att man känner att man inte kan leva upp till normen eller tvärtom kasta in någon i en oövertänkt graviditet eftersom det utmålas som rosenskimrande "du har någon som alltid kommer älska dig och som du kommer älska villkorslöst".

 

[Killaloe]

Jag har sagt såhär. Jag tror att väldigt få ångrar sina barn - om ens nån. Jag har inte sagt nåt om omöjligt, och jag har inte sagt att det är så det är, det är så jag tror.

Jag tror inte att någon som genuint ångrar sina barn bryr sig om vad jag tror faktiskt. Vem är jag för dom?

Och de med egen erfarenhet som berättar hur de varit för dem, ljuger de? Eftersom du inte tror på att det händer?

De kanske inte bryr sig om dig som person, men dina åsikter är en del i att känslorna är sådan tabu. Du upprätthåller föreställningar som kan vara direkt skadliga och som tar ifrån människor deras rätt till sona egna känslor.

 

[Lamborghini]

Ok... du menar att man tänker att jag vill ha mitt barn men det är jobbigt att ha ett litet barn eftersom jag aldrig får sova på nätterna etc..
Jo det är väl rimligt att omständigheter gör att det blir jobbigt.

Hehe nä en sån basic situation vet jag inte om jag syftade på!

 

[Yrja]

Nej men det bisarra är att du anser att du inte själv har kontroll över dina åsikter. Du verkar tro att åsikter är något som liksom bara kommer till en - man får dem lite hipp som happ?

Vad menar du med att jag inte tror på vad du säger? Jag har inte uttryckt tvivel kring att du tycker det du skriver att du tycker.

Du tror ju inte på det jag menar - att det är väldigt få - om ens nån som ångrar sina barn. Det är min åsikt, så tror jag. Jag säger inte att det är sanningen men det är vad jag tror. Du väler alltså att inte tro på det, du tror istället att man kan ångra ett barn, kanske att det tom är ganska vanligt? Hur som helst tror vi inte samma, vem är boven här, vem är bisarr? Varför är ag bisarr som inte tror på samma sak som du, men du är det inte för att du inte tror på samma sak som jag?

Återigen vill jag påpeka att ag inte hävdar att det är omöjligt att ångra sitt barn.

 

[Yrja]

Och de med egen erfarenhet som berättar hur de varit för dem, ljuger de? Eftersom du inte tror på att det händer?

De kanske inte bryr sig om dig som person, men dina åsikter är en del i att känslorna är sådan tabu. Du upprätthåller föreställningar som kan vara direkt skadliga och som tar ifrån människor deras rätt till sona egna känslor.

Jag tror inte att någon ljuger, men jag tror att det är mer komplext än att man inser att man hade det bättre som barnlös då man kunde bry sig om sig själv, och därmed ångrar sitt barn.

 

[Yrja]

Nu slutar jag jobbet och måste tyvärr avvika. Jag återkommer gärna till diskussionen på onsdag när jag är tillbaka på jobbet igen.

 

[Lamborghini]

Ja. Och för att återknyta var detta något hen trodde var bearbetat sedan länge, ända tills hen fick egna barn. Då slets gamla sår upp, och frågan kring hur man är som förälder blev mycket aktuell och debatterad.
Vi har alla små skavanker, och därför är det viktigt att visa en nyanserad bild av hur det kan bli när man får barn. Anknytning kan vara jättesvårt, och det kan ta tid. För mig tog det ett år, för andra kan det ta längre. Då är det ju fantastiskt om man vågar ställa sig frågorna och tänka efter innan. Att få barn kan vara superenkelt, eller raka motsatsen. Att då framhålla hur en bra förälder är med fina ord och hallelujah kan skapa ännu mer ångest och känslor av otillräcklighet. kanske till och med höjda någon från att skaffa barn för att man känner att man inte kan leva upp till normen eller tvärtom kasta in någon i en oövertänkt graviditet eftersom det utmålas som rosenskimrande "du har någon som alltid kommer älska dig och som du kommer älska villkorslöst".

Förstår. Men vad gör man då? Barn ska ha villkorslös kärlek, det finns liksom inga undantag? Söker man inte hjälp? Eller är det då det är okej att gå och ångra sitt barn i 18 år och sen kapa kontakten? Adoptera bort vid unga år om det är så extremt? Känns så knepigt och så svårt att förstå...