Modersrollen

[Lovisaleonora]

Nu är det inte JAG som pratar om lycklig. Det är någon helt annan. Och det handlar väl inte om att alltid vara lycklig? Det handlar väl om mammarollen som ett lyckopiller.

Och att ångra sina barn.

 

[Mabuse]

Det går inte att lura någon som inte vill tro.

När man står där gravid och obeslutsam (som TS i upprinnelsen till ursprungstråden) är det lätt att lyssna på de som sjunger den eviga lovsången. Det handlar om ett liv. Och många är helt emot abort och kallar det mord. Vem vill vara en mördare.
Kanske finns en dröm om barn, kärnfamiljen, gemenskapen. Och i avsaknad av hela paketet är kanske lite bättre än inget - med garantin om att man alltid älskar sitt barn och är lycklig som aldrig förr i sin roll som den evigt goda och kärleksfulla modern.

Jag tycker det är hemskt att du nedvärderar folk som som korkade bara för att de inte ser saker på ditt sätt.

Att hävda att ingen vettig människa väl påverkas av vad som står på internet är ju också ett sätt att avsäga sig ansvaret för vad man skriver. Om ingen rimligen påverkas av vad som sägs här, så kan man ju skriva vadsomhelst utan att behöva ta ansvar för att man därmed kanske odlar fördomar/reproducerar normer/får folk att må dåligt.

 

[Tassetass]

Att hävda att ingen vettig människa väl påverkas av vad som står på internet är ju också ett sätt att avsäga sig ansvaret för vad man skriver. Om ingen rimligen påverkas av vad som sägs här, så kan man ju skriva vadsomhelst utan att behöva ta ansvar för att man därmed kanske odlar fördomar/reproducerar normer/får folk att må dåligt.

Jag är nog en ganska vettig människa, rätt så eftertänksam och kastar mig inte framför fötterna på några normer, men jag påverkades bevisligen väldigt hårt. Jag kan argumentera bort precis allt som gör att jag mår dåligt, men det hjälper bara så långt; vissa saker kryper in under skinnet på mig ändå...

 

[mimus]

kl
Den viktiga anknytningspersonen
Om ett barn ska överleva och utvecklas så räcker det inte med att barnet skriker det måste också finnas någon i dess närhet som kan reagera på skriket. Samma sak gäller ett barns utforskande av omvärlden, det kräver att personerna i omgivningen tillåter och hjälper barnet att utforska. Barnets anknytningssystem och utforskandesystem har därför en motsvarighet i vuxenvärlden, ett omvårdnadssystem. Den vuxne tar hand om och skyddar barnet men den tillåter och uppmuntrar även självständigt utforskande. Om vuxna inte hade detta i sig så skulle deras barn inte överleva och den mänskliga arten skulle långsamt dö ut.
Det goda föräldraskapet ställer alltså krav på föräldern, denne måste uppmärksamma barnets signaler, tolka dem utifrån situationen samt besvara dem på ett bra sätt. Vilket inte alltid är så enkelt som det låter. För att lyckas med detta måste man kunna sätta sig in i barnets behov och kunna reflektera över vad som gynnar barnet i just den här situationen.

Mary Ainsworth menade att en god förälder måste ha 4 viktiga omvårdnadskvaliteter
1. Lyhördhet
2. Tillåtelse
3. Samarbete
4. Psykologisk tillgänglighet

Dock är det viktigt att komma ihåg att inte bara barnet utvecklas av barn-vuxen samspel utan även de vuxna. För att den vuxne ska kunna åstadkomma en god föräldraidentitet är det också viktigt att denne blir belönad av barnet för sina ansträngningar. Att barnet ler och den vuxne kan se att det mår bra tack vare den omvårdnad det får. Utan detta gensvar blir det lätt att den vuxne känner sig hjälplös och ger upp sina försök till omvårdnad.

KL

Flera av er har med stor sannolikhet läst John Bowlbys anknytningsteori, annars finns den lättillgänglig på nätet. Jag har klippt ut en liten del.

Det här ämnet som debatteras här är otroligt känsligt för det finns alltid någon som tar ila vid sig hur än någon annan försöker göra en bra formulering.
Jag har arbetat med anknytning och föräldrarollen/identiteten i 25 år. Oavsett hur situationen har sett ut så kan man alltid ha som arbetshypotes att " alla" gör så gott de kan de kan utifrån sin förmåga vid just den tidpunkten".

Det kan förklara varför en del anknytningspersoner klarar att vara förälder till några av sina barn, men inte andra. Livet är föränderligt. Det finns inga facit.

 

[Kattennizze]

@mimus jag tror inte jag riktigt förstår ditt inlägg om anknytning. Vad har det att göra med diskussionen om myten om den goda Modern? Alltså den roll som många av oss här ser som förtryckande och inskränkt. Menar du att bara för att man ser sitt föräldraskap så har man problem med anknytning? Jag är fullkomligt övertygad om att jag med mina taskiga erfarenheter har problem de luxe med anknytning, det behöver jag knappast vara Einstein för att räkna ut. Men min barnpsykolog är en väldigt klok man som hjälpt mig mycket i mitt lektantföräldraskap. Att det är ok nämligen, för mig.

 

[stjarnhimmel]

kl
Den viktiga anknytningspersonen
Om ett barn ska överleva och utvecklas så räcker det inte med att barnet skriker det måste också finnas någon i dess närhet som kan reagera på skriket. Samma sak gäller ett barns utforskande av omvärlden, det kräver att personerna i omgivningen tillåter och hjälper barnet att utforska. Barnets anknytningssystem och utforskandesystem har därför en motsvarighet i vuxenvärlden, ett omvårdnadssystem. Den vuxne tar hand om och skyddar barnet men den tillåter och uppmuntrar även självständigt utforskande. Om vuxna inte hade detta i sig så skulle deras barn inte överleva och den mänskliga arten skulle långsamt dö ut.
Det goda föräldraskapet ställer alltså krav på föräldern, denne måste uppmärksamma barnets signaler, tolka dem utifrån situationen samt besvara dem på ett bra sätt. Vilket inte alltid är så enkelt som det låter. För att lyckas med detta måste man kunna sätta sig in i barnets behov och kunna reflektera över vad som gynnar barnet i just den här situationen.

Mary Ainsworth menade att en god förälder måste ha 4 viktiga omvårdnadskvaliteter
1. Lyhördhet
2. Tillåtelse
3. Samarbete
4. Psykologisk tillgänglighet

Dock är det viktigt att komma ihåg att inte bara barnet utvecklas av barn-vuxen samspel utan även de vuxna. För att den vuxne ska kunna åstadkomma en god föräldraidentitet är det också viktigt att denne blir belönad av barnet för sina ansträngningar. Att barnet ler och den vuxne kan se att det mår bra tack vare den omvårdnad det får. Utan detta gensvar blir det lätt att den vuxne känner sig hjälplös och ger upp sina försök till omvårdnad.

KL

Flera av er har med stor sannolikhet läst John Bowlbys anknytningsteori, annars finns den lättillgänglig på nätet. Jag har klippt ut en liten del.

Det här ämnet som debatteras här är otroligt känsligt för det finns alltid någon som tar ila vid sig hur än någon annan försöker göra en bra formulering.
Jag har arbetat med anknytning och föräldrarollen/identiteten i 25 år. Oavsett hur situationen har sett ut så kan man alltid ha som arbetshypotes att " alla" gör så gott de kan de kan utifrån sin förmåga vid just den tidpunkten".

Det kan förklara varför en del anknytningspersoner klarar att vara förälder till några av sina barn, men inte andra. Livet är föränderligt. Det finns inga facit.

Hur menar du? Att om man har problem med anknytning ångrar man sina barn eller?

 

[Javan]

Jag struntar inte i vad ni säger, men ingen har övertygat mig om det faktum att man kan ångra sitt barn - eller att det är vanligt.

Vad har det för betydelse vad jag tror? Varför är det viktigt för er att ag tycker samma som ni?

Nu vill jag inte länka men för något år sen var det en bukeanvändare som klev fram i en liknande tråd som denna och skrev EXAKT det att hon ångrade att hon skaffade barn. Hon var ung och hade en hel del i bagaget men efter att ha blivit peppad på buke valde hon att behålla. Nu ett antal år senare skrev hon faktiskt att hade hon gjort om det hade hon INTE behållit barnet. Hon älskar sitt barn men det var verkligen inte så lätt som alla gjort gällande och det var ett felaktigt beslut. Och innan någon ojar sig över stackars barn är jag övertygad om att det INTE är ett stackars barn hon älskar sitt barn men som hon mår idag och då borde hon inte vara mamma enligt sig själv. Hon ger allt för sitt barn.

 

[Rina]

För det finns inget bättre än att få vara en god, kärleksfull, och närvarande mamma.

Oj, va ni missförstod mitt inlägg. Det var inte alls negativt menat. Med god menar jag att man är den mamma man vill vara för sina barn.

Jag reagerar också över sättet du utrycker dig på. När jag läser de här två citaten så får jag vibbar av att barnet finns till för att bekräfta föräldern i sin modersroll.
Att man är en bra mamma för att bekräfta sig själv.
Nu tror jag inte det är så du menar men det är de vibbarna jag får.

Jag tänker inte så mycket på att vara en god mor. Jag tänker att det får mina barn avgöra tids nog när de är vuxna och kan se mer neutralt på mig som förälder, kanske när de har egna barn eller kommit en bit i vuxenlivet. Jag gör så gott jag kan, mer kan jag inte göra. Jag är ingen god kärleksfull mamma för att jag ska må bra, jag tycker det är helt oväsentligt.

Jag försöker vara en närvarande mamma för att mina barn behöver det, inte för att jag mår bra av det. Det tror jag också du gör men du utrycker dig väldigt mycket som att modersrollen är i centrum, barnen är sekundärt. Kanske är det därför så många misstolkar.
Som dagisscenen där du ber barnet om en kram. Det skapar en bild i mitt huvud om ett lydigt barn "give mother a kiss" för att det hör till, som ett skådespel ungefär. Det jag förmodar att du försöker beskriva är att du älskar ditt barn och ger ditt barn en varm kram innan du går. Men när du skriver med fokus på dig och ditt behov ger det en bild av en annan scen i mitt huvud.

Jag kan inte påstå att det är en dans på rosor att vara förälder. Mina barn är härliga individer med mycket vilja och starka personligheter. De är inte på något sätt lätt att uppfostra en stark personlighet och ibland när jag är en kärleksfull och närvarande mamma så känner jag mig urusel som mamma fast jag vet att jag gjort rätt som satt en gräns. Ibland går jag och undrar om jag verkligen var rättvis eller hur jag ska kunna bekräfta för min son att han duger som han är och samtidigt peppa honom att ta skolan mer på allvar.
Ibland känner jag en stor sorg som när min sons pappa inte kom fast han lovat och min treåriga son sparkar i grusen och säger " han kommer inte". Hur jag än gör så kan jag inte röra rätt. Hur jag än gör kan jag inte reparera de sår som en oengagerad pappa ger. Hur mycket jag än önskar att jag kunde det. Mig gör det inget att han inte hör av sig men jag ser hur det påverkat min son. Jag kan bara fyll min egen roll som förälder inte någon annans. Min son har en ny pappa men sveket finns kvar.
Det är därför jag inte anser att man ska ta det med en klackspark och måla upp en bild av att det kommer bli fantastiskt även om pappan inte vill ha barn för det är så härligt att få bli mamma.
Jag tycker inte heller man ska pressa någon till abort mot sin vilja men varför måla upp en glorifierande bild av att vara mamma.

 

[Björk]

Läst hela tråden...

Och apropå detta med normer; att fler människor skulle ha satt sina barn i skogen/lämnat dem på gatan om det vore så att de ångrar dem. Och att adoption vore en lösning för dem det kan gälla. Ja, det vore en bra lösning, MEN; som flera skriver: vilket normtryck ska man då inte utstå; om man vill adoptera bort sitt barn vid 6 månader, 1 år, 3 år eller 10 års ålder?
Jag tror att de alternativ som "står till buds" för de allra flesta människor är antingen eget missbruk (för att medicinera sig mot det jobbiga livet man tycker sig ha) och kanske super/drogar man då bort sin vårdnad om barnen. Ett annat alternativ kan vara att försöka anlita barnvakt så mycket man bara kan. Ett tredje kan vara att på något sätt misshandla sitt barn (psykiskt och/eller fysiskt). Jag tror precis som flera skriver: att tabun kring detta skapar just mer av sådana problem; som i och för sig i slutänden kan leda till att barnet får en annan vårdnadshavare, men med en massa skador på både barn och förälder innan man kommit dit (om man ens gör det).

Jag tänker på hur "snacket" gick när en kvinna jag känner till valde att flytta till storstad ca 17 mil bort; till en ny kärlek; och samtidigt lämnade sin 10åring hos sin pappa i staden. Från varannan vecka hos mamma till att träffa mamma varannan helg. Där kan man tala om att Den Goda Modern fick tala.... Kvinnor som satt och ifrågasatte hur hon kunde göra så, hur hon var funtad. Att tusentals män har gjort samma sak jämt; inte blir det samma snack då!
Jag vet att jag sa att hon väl tänkte på sitt barns bästa; att pappan var en bra förälder, att hon skulle få bo kvar på orten och gå i samma skola. Och vem vore hon att "ta ifrån" barnet från det?

Och då tror man att det skulle vara en lösning att adoptera bort ett barn som man känner att man ångrat? När man får den "domen" bara av en sådan sak.

 

[stjarnhimmel]

Jag tänker bara på hur jag sett folk reagera i de fall pappan tar mer ansvar än mamman i en familj, där pappan är mer föräldraledig etc.
Folks förvånade miner och kommentarer om hur kan mamman vilja ha det så.
Tänk då någon som ångrar sitt barn och säger att den hellre vill ha ett annat liv. Tänk om den lämnar barnen till socialen för adoption.

 

[Björk]

Jag är nog en ganska vettig människa, rätt så eftertänksam och kastar mig inte framför fötterna på några normer, men jag påverkades bevisligen väldigt hårt. Jag kan argumentera bort precis allt som gör att jag mår dåligt, men det hjälper bara så långt; vissa saker kryper in under skinnet på mig ändå...

Ja, klart vi påverkas.

Jag minns en tråd för flera år sedan där jag faktiskt blev så sårad att jag inte loggade in på ett par veckor för att slippa det hela. Sen kunde jag återfå min "distans" till det hela och gå in i tråden igen (det var när jag stod i läget att jag ville ha barn, men sambon var velig och jag fick alla möjliga inlägg om hur "usel" han var på alla möjliga sätt.... tur jag inte lydde råden om att "ställa ultimatum" eller "dumpa" - nu är vi ju fortfarande ihop, gifta och har två barn tillsammans; trots att han var velig om han ville ha barn överhuvudtaget från början.)

 

[prallan]

Jag tror det endast handlar om sociala tabun. Hade det inte varit ett sådant tabu att ångra sina barn så hade det varit så mycket bättre för så många barn.

Jag är nyfiken på hur du menar kanske har framkommit tidigare i tråden, iså fall ber jag om ursäkt och du får gärna hänvisa till inlägg.
Hur skulle man kunna göra situationen bättre, för de barn som inte är önskade/ångrade av föräldrarna? Vilka insatser skulle kunna hjälpa dessa barn?

 

[TinyWiny]

Jag är nyfiken på hur du menar kanske har framkommit tidigare i tråden, iså fall ber jag om ursäkt och du får gärna hänvisa till inlägg.
Hur skulle man kunna göra situationen bättre, för de barn som inte är önskade/ångrade av föräldrarna? Vilka insatser skulle kunna hjälpa dessa barn?

Nu frågade du inte mig men som i mitt fall så hade jag istället för att bli utkastad på gatan som trettonåring kunnat få bo på fosterhem. Eftersom mina föräldrar vägrade skriva på pappret om att de ville ha mig fosterhemsplacerad (det hade fläckat deras goda rykte i samhället) och socialen ansåg att det inte var styrkt hur de behandlade mig så fick jag inget fosterhem. Istället fick jag med socialens goda minne klara mig så gott jag kunde på gatan. Hade socialen haft större inflytande och kunnat placera mig i fosterhem trots att mina föräldrar inte skrev på eftersom de visste att jag bodde på gatan eller om jag hade haft något att säga till om själv så hade jag ju kunnat få fosterhem och hade förmodligen mått betydligt bättre under de åren.

 

[escodobe]

Jag är nyfiken på hur du menar kanske har framkommit tidigare i tråden, iså fall ber jag om ursäkt och du får gärna hänvisa till inlägg.
Hur skulle man kunna göra situationen bättre, för de barn som inte är önskade/ångrade av föräldrarna? Vilka insatser skulle kunna hjälpa dessa barn?

Att vi Vågar tala om att det är så för en del är en bra början. Döda myter. Bättre hjälp med tex psykologer.

 

[Lovisaleonora]

Det finns ju bevisligen moderna, upplysta människor som på allvar tror att det är omöjligt att ångra sina barn. Det formligen skriker att vi behöver lyfta upp detta i ljuset och våga diskutera.

Jag tror det ska mycket till innan en motvillig mor diskuterar ämnet med någon som är helt inkapabel att ta in att konceptet finns - någon kan ångra sitt barn.

 

[stjarnhimmel]

Jag är nyfiken på hur du menar kanske har framkommit tidigare i tråden, iså fall ber jag om ursäkt och du får gärna hänvisa till inlägg.
Hur skulle man kunna göra situationen bättre, för de barn som inte är önskade/ångrade av föräldrarna? Vilka insatser skulle kunna hjälpa dessa barn?

Jag tror att om man pratar mer om känslor kring barn och föräldrarollen så kanske fler vågar söka hjälp? Att slippa hålla uppe fasaden fastän de kanske skriker inombords?

 

[Badger]

Jag tror att om man pratar mer om känslor kring barn och föräldrarollen så kanske fler vågar söka hjälp? Att slippa hålla uppe fasaden fastän de kanske skriker inombords?

Eller i alla fall att inte slentrianskaffa barn.

(Just nu låter det ju ibland på vissa som att det enda fel man Kan göra är en abort eller att leva barnfri. för: - om man aldrig ångrar sina barn, så är att skaffa barn det enda helt riskfria beslutet man kan göra i livet.)

 

[Tassetass]

Jag tror att om man pratar mer om känslor kring barn och föräldrarollen så kanske fler vågar söka hjälp? Att slippa hålla uppe fasaden fastän de kanske skriker inombords?

Jag tror du slog huvudet på spiken här. Jag har ju inga extrema problem med min blivande roll som förälder men ändå har jag fått en hel del kritik eftersom jag i vissa avseenden går tvärtemot normen, ifrågasätter saker som ses som självklara och hyser vissa tvivel runt hur jag ska klara av det här. Jag har också fått en hel del "Tack för att du vågar säga vad du egentligen känner, jag känner faktiskt likadant" vilket bekräftar att tankar och känslor liknande de jag har inte är unika för mig. Tänk då hur det är för de personer som kanske känner genuin ånger, eller bara känner ett stråk av ånger. Det måste kännas fruktansvärt ensamt...

 

[Kattennizze]

Jag är nyfiken på hur du menar kanske har framkommit tidigare i tråden, iså fall ber jag om ursäkt och du får gärna hänvisa till inlägg.
Hur skulle man kunna göra situationen bättre, för de barn som inte är önskade/ångrade av föräldrarna? Vilka insatser skulle kunna hjälpa dessa barn?

Ja du, det vi gör nu är nog det viktigaste, att börja prata om det. Att belysa de normer och värderingar som vi alla lever under och påverkas av mer eller mindre. T ex normen om att skaffa en (heterosexuell) kärnfamilj.

 

[prallan]

Jag jobbar ju som lärare i biologi, och detta kan vara nog viktigt att få in i undervisning! Tack!