Modersrollen

[TinyWiny]

Jag har mött människor med svårt sjuka barn. Barn som aldrig kommer att kunna andas sälv, kommunicera, röra sig. Barn med syndrom, barn som inte kommer att leva till vuxen ålder. INGEN av dessa har uttryckt nån form av önskan om att de inte fått just det barnet, tvärt om har de sagt att ett barn är ett barn och jag älskar det oavsett den sorg och det lidande det medfört att det kom till livet. De är glada och tacksamma för den tiden de fick med sitt barn och de skulle aldrig ha velat önska sig av med att ha fått träffa och vara det barnets förälder - både mamma och pappa.

Jag har en släkting som har ett barn med downs syndrom. Hon anklagar sig själv något så fruktansvärt för att hennes barn inte får möjligheter som alla andra i livet och lider något så fruktansvärt av det att hon inte klarar av att ha en normal föräldra-barn relation med henne. Jag vet av erfarenhet ifrån mitt förra jobb med handikappade barn att min släkting inte är ensam på något sätt. Som en av "mina" föräldrar till ett svårt handikappat barn sa; -"för att orka älska mitt barn kan jag inte ta hand om henne 24/7. Jag orkar inte vara vaken natt efter natt, ta hand om henne dygnet runt förutom de timmar hon har omsorg genom förskola/skola och ändå sköta om mina andra barn och ge dem det de behöver och klara av mitt arbete. Jag orkar inte med den ständiga oron över att slemmet i hennes lilla hals ska sätta stopp för hennes andning eller att hon ska skada sig allvarligt när de 25 epilepsianfallet den dagen sätter in och krampar i hennes sköra lilla kropp. Istället väljer jag att låta henne bo på ett hem för mycket svårt sjuka barn med utbildad personal så att jag orkar älska henne den tiden hon är hos mig." Det här är något som är enormt vanligt. Både att man rent fysiskt inte orkar ta hand om sitt svårt sjuka barn men också att ens egna skuldkänslor för att barnet blev sjukt eller skadat gör att man helt enkelt inte klarar av att ha en normal relation. De du har mött kan skatta sig lyckliga som inte lider av dessa helvetes kval. Kanske har de fått rätt hjälp, kanske har de en annan uppväxt så att de inte tar på sig ansvaret för att deras barn blev sjukt/skadat vad vet jag. Men de kan iallafall skatta sig lyckliga mitt i sin olycka att de klarar av att älska och ta hand om sitt barn själva för motsatsen förstör hela livet. Sedan undrar jag hur mycket sanning man berättar för någon som man möter. Det är ungefär som om du skulle fråga mig hur det är med mig. Då hade jag svarat att jodå, det går väl. Eller jodå, det är som vanligt. Inte skulle jag berätta för dig hur det verkligen är. Sen tror jag verkligen inte att någon som har fått ett så svårt handikappat barn är glad för det. Verkligen inte. Självklart hade de önskat att deras barn hade varit friskt och fått leva livet som alla andra barn. Något annat är bara så fruktansvärt märkligt att tro.

 

[mino]

Jag tror att om man pratar mer om känslor kring barn och föräldrarollen så kanske fler vågar söka hjälp? Att slippa hålla uppe fasaden fastän de kanske skriker inombords?

(Har inte läst hela tråden, kanske upprepar gammalt argument)
Men utifrån detta förslag så tänker jag att det man delvis mår dåligt över är konflikten kring att man som individ känner trycket att man borde sätta sina barn främst, men inte alltid mäktar med det. Och problemet med att försöka få bort dessa skuldkänslor rent allmänt i samhället är att det enda sättet att göra det är att ge barn och barns behov lägre status, värdera dem lägre. I dessa tider då de flesta gör ett aktivt val om det ska bli barn eller inte så verkar det inte som en rimlig väg att gå. Det blir i så fall en vinst för de vuxna men en förlust för barnen.

Jag har en bekant som ångrar ett av sina barn. Det som hen ångrar är egentligen omständigheterna kring det barnet. Hens övriga barn ångrar hen inte. Jag har svårt att se att något i ändrade förväntningar och normer skulle göra saker och ting annorlunda i det fallet. Det jag skulle hoppas på är att hen hellre valde att aldrig prata om barnets existens som problematiskt, när det i själva verket är hens och den andra förälderns beteende som är problemet. Snarare ser jag att det är tur att normerna är så pass starka kring barns behov och värde, annars hade risken varit att barnet hade kunnat bli ännu mer undanskuffat.

 

[vallhund]

kl eller nåt.

Jag blir allvarligt mörkrädd när jag läser en del inlägg i den här tråden. Så länge som kvinnor själva stödjer myten av "Den goda modern" lär vi inte uppnå jämlikhet i samhället.

 

[Tassetass]

(Har inte läst hela tråden, kanske upprepar gammalt argument)
Men utifrån detta förslag så tänker jag att det man delvis mår dåligt över är konflikten kring att man som individ känner trycket att man borde sätta sina barn främst, men inte alltid mäktar med det. Och problemet med att försöka få bort dessa skuldkänslor rent allmänt i samhället är att det enda sättet att göra det är att ge barn och barns behov lägre status, värdera dem lägre. I dessa tider då de flesta gör ett aktivt val om det ska bli barn eller inte så verkar det inte som en rimlig väg att gå. Det blir i så fall en vinst för de vuxna men en förlust för barnen.

Jag har en bekant som ångrar ett av sina barn. Det som hen ångrar är egentligen omständigheterna kring det barnet. Hens övriga barn ångrar hen inte. Jag har svårt att se att något i ändrade förväntningar och normer skulle göra saker och ting annorlunda i det fallet. Det jag skulle hoppas på är att hen hellre valde att aldrig prata om barnets existens som problematiskt, när det i själva verket är hens och den andra förälderns beteende som är problemet. Snarare ser jag att det är tur att normerna är så pass starka kring barns behov och värde, annars hade risken varit att barnet hade kunnat bli ännu mer undanskuffat.

Jag tror inte heller på att förändra värderingar kring barnens värde, men däremot på att förändra värderingarna kring hur man får känna utan att bli stämplad och dömd. De flesta känslor och tillstånd är inte permanenta utan går att förändra om viljan och rätt hjälp finns, men hur ska man våga ge uttryck för den viljan och hitta rätt hjälp om ingen vågar eller vill prata om det, om man riskerar att bli dömd som en dålig människa?

 

[cirkus]

Återigen, vem säger att en mamma måste vara ordningsam och morgonpigg? Mina barn har fått lära sig ta sovmorgon från den dag de föddes. Och att jag sköter hus och hem har ingenting med dom att göra, det ingår i livet som vuxen. Man måste ha en viss ordning och gå upp till jobbet.

Jag hade också tur med morgontrötta barn. Alla har inte det. Jag kommer aldrig slå mig på bröstet med att det var jag som lärde dom att sova på morgnarna. Det var hurdana de var.

Ett inlägg till.

För mig, en inte barnmänniska, känns det ändå overkligt att inte älska sitt barn! Hoppas ingens barn/blivande barn i den här tråden får uppleva det. Då gör ni rätt i att välja bort barn i era liv.

Ångrar nån sina barn är det garanterat nåt som inte står rätt till. Antingen hade människan noll koll på vad h*n gav sig in i men troligast (?) nån psykisk åkomma. Sorgligt.
.

jag vet minst en användare här på buke som skrivit om sitt barn och hur olycklig hon är över att vara mamma till den här ungen och till och från inte orkat älska sitt barn. Att stigmatisera detta med att hon borde ha någon psykisk åkomma eller kalla det att det inte står rätt till är skitelakt. Snacka om att döma.

Jag kan inte säga att det inte är så. Men om man verkligen, verkligen inte vill ha sitt barn så undrar jag varför man inte adopterar bort det.

För att den andra föräldern kanske inte har samma bekymmer och då blir det en dubbelt svår sits. Dessutom så tror jag att omgivningens normering är rätt kvävande i ett sånt läge

Jag struntar inte i vad ni säger, men ingen har övertygat mig om det faktum att man kan ångra sitt barn - eller att det är vanligt.
?

Det är nu jag önskar att användaren jag refererade till ovan kom in och drog sin berättelse -

 

[mino]

Jag tror inte heller på att förändra värderingar kring barnens värde, men däremot på att förändra värderingarna kring hur man får känna utan att bli stämplad och dömd. De flesta känslor och tillstånd är inte permanenta utan går att förändra om viljan och rätt hjälp finns, men hur ska man våga ge uttryck för den viljan och hitta rätt hjälp om ingen vågar eller vill prata om det, om man riskerar att bli dömd som en dålig människa?

Man kanske i så fall måste vara så konkret att man pratar om vilka känslor det är man får känna och inte? Tristess hör till de sakerna man "får" känna, upplever jag. Det är inte heller något man kan göra så mycket åt genom terapi eller stöd. Sorg får man också känna. En väldigt vanligt förekommande diskussion är hur jobbigt det är att ha barn. Ointresse kommer och går och det tror jag inte anses helt okej att känna, men det finns heller inte mycket man kan göra åt det genom terapi och stöd.

Många i tråden tycks mena att det är en jämställdhetsfråga att få vara negativ till sina barn, att det öppnar upp kvinnorollen. Jag skulle gärna vilja se exakt hur den öppnar upp kvinnorollen, utan att bli på bekostnad av barnen. I många fall kanske man snarare skulle klaga på värderingar som rör hem och hushåll eller mannens insats i hemmet före man klagar på att barnen anses vara en helig ko. Generellt sett kan jag tycka att barn hanteras som något heligt borde snarare vara norm för både män och kvinnor, inte bara för kvinnor. Barn måste få vara viktiga, men problemet är att det är mest kvinnor som bär tyngden av det. Att frigöra kvinnor tyngden av föräldraskapet gör inte saken bättre ur barnens perspektiv så länge inte "någon annan" (samhället? männen?) kliver in och delar bördan. Jag ser hellre att män kliver in och tar ett större ansvar innan kvinnor säger upp sitt. Det är mot förhållandet till männen man i så fall bör skicka kritiken, inte mot förhållandet till barnen.

 

[Tassetass]

Blev feeel...

 

[Snurrfian]

Jag hade också tur med morgontrötta barn. Alla har inte det. Jag kommer aldrig slå mig på bröstet med att det var jag som lärde dom att sova på morgnarna. Det var hurdana de var.
-

Jag hade varit enormt tacksam om det hade gått att lära barn att sova på morgonen... Nu kan min 12 åring sova nästan hur länge som helst, men å andra sidan så vaknar hon före mig så klarar hon sig fint på egen hand. Min yngsta har varit en morgonmänniska från födseln, jag har periodvis lyckats få honom att vrida dygnet någon timme så han kunde sova till åtminstone 8 på sommarlovet men oftast studsar han upp vid 6 tiden och undrar om vi ska hitta på något... Nu är även han så pass stor att han klarar sig själv men de första tre åren så var det bara att se till att någon hade honom under viss uppsikt. Tv i sovrummet med barnkanal var toppen, då kunde man få halvslummra en timme till åtminstone...

 

[Monstermom]

Barn måste få vara viktiga, men problemet är att det är mest kvinnor som bär tyngden av det. Att frigöra kvinnor tyngden av föräldraskapet gör inte saken bättre ur barnens perspektiv så länge inte "någon annan" (samhället? männen?) kliver in och delar bördan. Jag ser hellre att män kliver in och tar ett större ansvar innan kvinnor säger upp sitt. Det är mot förhållandet till männen man i så fall bör skicka kritiken, inte mot förhållandet till barnen.

Fast någon som inte kan älska sitt barn, någon som önskar att hen sluppit vara förälder, någon som ångrar sitt barn... Tror du den väljer att känna så, och kan "skärpa sig" om vi bara kräver det av dem? Tror du den föräldern kan tillgodose barnens behov, deras rätt att få vara viktiga? Det är väl ingen här i tråden som anser att barn borde ses som mindre viktiga!? Snarare handlar det om att verkligheten inte är perfekt, och det kan man inte göra något åt genom att sopa under mattan och göra det väldigt svårt för någon som har problemen att alls kännas vid dem.

Vad gäller jämställdhetsfrågan så ser jag väl snarare att ojämställdheten är en del av orsaken till att det är svårare för kvinnor att öppet brista i sin föräldraroll. Det handlar alltså inte om att kvinnor minsann borde älska sina barn mindre för att göra samhället mer jämställt, utan om att en av konsekvenserna av en bättre jämställdhet skulle kunna vara att lätta upp trycket på kvinnor som inte klarar att nå upp till modersrollen.

Jag förstår inte riktigt hur du menar att det vore att nedprioritera barnen att försöka lyfta på locket till föräldrar som ångrar sina barn? De barnen lever ju redan i just de liven, men nu (till största delen) i hemlighet. Om det inte vore så hysch-hysch och otroligt att någon kunde ångra sina barn, skulle det väl snarare öppna för större möjligheter att hjälpa just de barnen?

 

[mino]

@Monstermom Jag tror att det är bra att normen är att barn är otroligt viktiga och att föräldrars relation till sina barn är lite helig. Detta eftersom jag tror att motsatsen inte gagnar barnen. Jag tror inte att det är möjligt att ha en samhällsnorm där det både är helt okej och respekterat att öppet ventilera hur man ångrar sina barn och att relationen till barnen samtidigt har hög status. Om vi normförändrar mot att det blir mer okej att ångra sina barn så tror jag att fler barn kommer att komma i kläm än vad de gör i nuläget. Det skulle dessutom också kunna ge de män som tar mindre ansvar idag större bekräftelse i det rätta att sätta sin egen individ före barnet.

Angående lyfta på locket så undrar jag om det finns något belägg för att dessa föräldrar verkligen blir hjälpta av att bejaka sin ånger av barnen? Är det så? Eller är det bara ännu ett utslag av nåt liberalt krav på individens frihet? Skulle jag gissa utan att veta alls så skulle jag tro att det vanligaste är att man inte ror de praktiska omständigheterna av att leva i land och därför inte mäktar med barnen. Där har vi ju soc och bup, tex som stöd. Hur stort är problemet med kvinnor som behöver hjälp som inte täcks av soc och bup utan behöver ytterligare hjälp? Det är detta jag undrar över: exakt vad är det dessa kvinnor har problem med och exakt vilken hjälp behöver de? Finns det forskning om detta? (Har som sagt inte läst allt i tråden, ber om ursäkt om forskning listats tidigare)

 

[escodobe]

@Monstermom Jag tror att det är bra att normen är att barn är otroligt viktiga och att föräldrars relation till sina barn är lite helig. Detta eftersom jag tror att motsatsen inte gagnar barnen. Jag tror inte att det är möjligt att ha en samhällsnorm där det både är helt okej och respekterat att öppet ventilera hur man ångrar sina barn och att relationen till barnen samtidigt har hög status. Om vi normförändrar mot att det blir mer okej att ångra sina barn så tror jag att fler barn kommer att komma i kläm än vad de gör i nuläget. Det skulle dessutom också kunna ge de män som tar mindre ansvar idag större bekräftelse i det rätta att sätta sin egen individ före barnet.

Angående lyfta på locket så undrar jag om det finns något belägg för att dessa föräldrar verkligen blir hjälpta av att bejaka sin ånger av barnen? Är det så? Eller är det bara ännu ett utslag av nåt liberalt krav på individens frihet? Skulle jag gissa utan att veta alls så skulle jag tro att det vanligaste är att man inte ror de praktiska omständigheterna av att leva i land och därför inte mäktar med barnen. Där har vi ju soc och bup, tex som stöd. Hur stort är problemet med kvinnor som behöver hjälp som inte täcks av soc och bup utan behöver ytterligare hjälp? Det är detta jag undrar över: exakt vad är det dessa kvinnor har problem med och exakt vilken hjälp behöver de? Finns det forskning om detta? (Har som sagt inte läst allt i tråden, ber om ursäkt om forskning listats tidigare)

Vågar man gå till tex psykolog och prata om känslorna så kanske det slipper gå så långt att soc behöver kopplas in.

Istället för som ni när folk matas in med budskap om att det är omöjligt att ångra sina barn.

 

[Lovisaleonora]

Generellt sett kan jag tycka att barn hanteras som något heligt borde snarare vara norm för både män och kvinnor, inte bara för kvinnor.

Det finns väl ingen motsättning att barn ska få vara heliga, och att man som förälder ska få bejaka sina egna känslor? Tror du på fullaste allvar att det GÅR att trycka undan känslor på det sättet att man bara "skärper till sig och slutar känna" ånger över det barn man önskar man inte hade? Jag tror att det hade varit gjort tidigt, om det hade varit görligt. Det är nog ingen som VILL känns ånger över sitt barn, särskilt med tanke på hur stigmatiserande det är.

Alla har rätt till sina känslor, vare sig man är förälder eller inte. Och jag tror aldrig man kan undertrycka sina känslor, må bara av det och sedan plötsligt känna tvärtom. Det finns nog många homosexuella som gärna sett att det var så, det hade gjort livet lättare för en väldigt plågad grupp. Lösningen är väl inte att de låtsas känna något annat?

Barn måste få vara viktiga, men problemet är att det är mest kvinnor som bär tyngden av det. Att frigöra kvinnor tyngden av föräldraskapet gör inte saken bättre ur barnens perspektiv så länge inte "någon annan" (samhället? männen?) kliver in och delar bördan.

Barn ÄR viktiga. Men jag tror inte att det är så enkelt som du beskriver, att det är en jämnställdhetsfråga. "Jag ångrar mitt barn, men om pappan tar sina dagishämtningar så kommer jag att komma ur det". Jag tror det är djupare än så. Att man - oavsett situation - inte ville ha barn. Jag kan känna igen mig, hade jag skaffat barn hade jag hamnat där. Hade jag låtit mig övertalas hade jag varit en av de som ångrat mitt barn, oavsett om pappan så var hemmapappa på heltid i 18 år. Jag vill helt enkelt inte vara mamma.

 

[Thera]

Mest intressant är att i denna tråden är det accepterat att ångra eller att inte älska sina barn, medans TS som har svårt att älska sin bonus i andra tråden blir nästintill halshuggen.

Märkligt!

 

[Lovisaleonora]

Kanske beror på att olika människor är inne i de olika trådarna? Kan inte tycka det är märkligt, trångsynta fördömande människor kommer alltid att finnas.

Men menar du att man kan tvingas "inte ångra" och älska sina barn om man inte känner så?

 

[Tassetass]

Mest intressant är att i denna tråden är det accepterat att ångra eller att inte älska sina barn, medans TS som har svårt att älska sin bonus i andra tråden blir nästintill halshuggen.

Märkligt!

Och jag tycker knappt någon har gett uttryck för att TS i bonusföräldertråden måste älska sitt bonusbarn (vilken normalt funtad människa som helst vet ju att man kan inte välja vem man älskar), det är hur bonusbarnet behandlas (något man kan styra över i allra högsta grad) som upprör.

 

[Hyacinth]

Mest intressant är att i denna tråden är det accepterat att ångra eller att inte älska sina barn, medans TS som har svårt att älska sin bonus i andra tråden blir nästintill halshuggen.

Märkligt!

Jag har svårt att förstå hur man kan bo med ett barn man inte älskar eller ens verkar gilla. Jag skulle inte orka det.

Nej, man måste inte älska sitt eget eller någon annans barn, men om man inte gör det eller känner antipati mot någon man bor med bör man enligt min åsikt försöka göra något åt det och se sin egen roll i det. Ska det fungera utan att barnet far illa tycker jag att man bör söka samtalsstöd mm och att det borde vara självklart för den andra föräldern att kliva in och ta huvudansvaret. Jag förordar inte att alla ska flytta till Byhåla och vara hemma med sina barn på heltid, men jag tycker det är fult när vuxna smiter från sitt ansvar och lämnar sin partner i en ohållbar situation där dessutom ett av barnen far mer eller mindre illa.

 

[TinyWiny]

Mest intressant är att i denna tråden är det accepterat att ångra eller att inte älska sina barn, medans TS som har svårt att älska sin bonus i andra tråden blir nästintill halshuggen.

Märkligt!

Antingen har du missuppfattat det som skrivs i den andra tråden eller så har jag missuppfattat vad som skrivs i den tråden. Jag kan inte minnas att någon har skrivit att hon måste älska bonussonen utan snarare är det flera som uttrycker att de förstår att hon inte gör det men att barnet trots det måste behandlas likadant som hennes biologiska barn. Att de ska ha samma regler för dem och att inte bonussonen ska behandlas annorlunda på något sätt.

 

[Kattennizze]

Man kanske i så fall måste vara så konkret att man pratar om vilka känslor det är man får känna och inte? Tristess hör till de sakerna man "får" känna, upplever jag. Det är inte heller något man kan göra så mycket åt genom terapi eller stöd. Sorg får man också känna. En väldigt vanligt förekommande diskussion är hur jobbigt det är att ha barn. Ointresse kommer och går och det tror jag inte anses helt okej att känna, men det finns heller inte mycket man kan göra åt det genom terapi och stöd.

Många i tråden tycks mena att det är en jämställdhetsfråga att få vara negativ till sina barn, att det öppnar upp kvinnorollen. Jag skulle gärna vilja se exakt hur den öppnar upp kvinnorollen, utan att bli på bekostnad av barnen. I många fall kanske man snarare skulle klaga på värderingar som rör hem och hushåll eller mannens insats i hemmet före man klagar på att barnen anses vara en helig ko. Generellt sett kan jag tycka att barn hanteras som något heligt borde snarare vara norm för både män och kvinnor, inte bara för kvinnor. Barn måste få vara viktiga, men problemet är att det är mest kvinnor som bär tyngden av det. Att frigöra kvinnor tyngden av föräldraskapet gör inte saken bättre ur barnens perspektiv så länge inte "någon annan" (samhället? männen?) kliver in och delar bördan. Jag ser hellre att män kliver in och tar ett större ansvar innan kvinnor säger upp sitt. Det är mot förhållandet till männen man i så fall bör skicka kritiken, inte mot förhållandet till barnen.

Jag fattar inte vad du babblar om, är det nån som har varit negativ till sina barn i den här tråden? I sådana fall har jag missuppfattat något gravt känner jag. Att ångra sina barn är inte att vara negativt inställd till barn per se. Det handlar om att ifrågasätta normer, tabun och värderingar för att fler barn ska få det bättre. Att sedan ifrågasätta modersrollen och förtrycket av kvinnor handlar också naturligtvis i grunden om att barnen ska få det bättre än idag.

 

[Rina]

Jag hade också tur med morgontrötta barn. Alla har inte det. Jag kommer aldrig slå mig på bröstet med att det var jag som lärde dom att sova på morgnarna. Det var hurdana de var.

Tack!

Stöter ibland på föräldrar som gärna påpekar alla fel man gör för att mina barn inte gör som deras. Alla barn är olika, själv har jag en morgonpigg och en morgontrött. Båda uppväxta med samma rutiner, den morgontrötta är i det här fallet inte den lätta.

 

[Rina]

@Monstermom Jag tror att det är bra att normen är att barn är otroligt viktiga och att föräldrars relation till sina barn är lite helig. Detta eftersom jag tror att motsatsen inte gagnar barnen. Jag tror inte att det är möjligt att ha en samhällsnorm där det både är helt okej och respekterat att öppet ventilera hur man ångrar sina barn och att relationen till barnen samtidigt har hög status. Om vi normförändrar mot att det blir mer okej att ångra sina barn så tror jag att fler barn kommer att komma i kläm än vad de gör i nuläget. Det skulle dessutom också kunna ge de män som tar mindre ansvar idag större bekräftelse i det rätta att sätta sin egen individ före barnet.

Fast dessa männen har ju en bekräftelse att det delvis är ok att lämna barnen. Om pappan inte hör av sig så får ju ofta mamman bära ansvar för det också i form av "varför skaffade du barn med en sådan man" eller "var du säker på att han ville ha barn".
Det är mer socialt accepterat att en pappa inte hör av sig till sina barn. Till polarna kan han bara grymta att mamman är krånglig så har han sympati dessutom (vare sig det stämmer eller inte).
Jag håller med dig om att det är viktigt att föra fram att barn är otroligt viktiga. Men samtidigt tror jag många barn skulle mått bättre om de adopterades bort som spädbarn till någon som verkligen längtar efter barn än att vandra runt i fosterhem.
Sedan är det en stor skillnad mellan att ångra sina barn och för den delen inte vilja vara utan dem. Man kan ångra att man skaffade barn under vissa omständigheter utan att ångra individen i sig.
Det är därför jag motsätter mig alla "Det kommer bli så bra så"