Modersrollen

[TinyWiny]

Därför att ett barn är inte detsamma som en hund. Eller en väska, eller ett nytt jobb. Naturen har gjort det så att ett barn delar ett speciellt band med sin mamma. Det händer saker i kroppen, rent hormonellt, när ett barn blir buret och föds. Detta för att vi ska vilja ta hand om barnet, trots allt.

Nej ett barn är inte detsamma som en hund eller ett jobb men anknytningsprocessen är väldigt skör. Det behövs inte mycket för att man ska få kämpa för att få till en bra anknytning till ett nyfött barn. Händer det då något vid förlossningen eller strax efter ihop med att barnet redan innan det föds inte längre är önskat så är katastrofen ett faktum. Jag förstår inte varför du har så svårt att tro att man kan ångra sina barn? Det är ju ett val man gör som allt annat här i livet. Varför skulle inte förutsättningar för barn kunna ändras när allt annat i livet kan ändras?
Jag har en kompis som också ångrar sina barn. Hon älskar visserligen sina barn och har gjort det hon har kunnat för dem under deras uppväxt men säger att om hon hade vetat hur jobbigt det skulle bli så hade hon aldrig skaffat dem. Hon menar att det inte är värt det.

 

[Lamborghini]

Nej ett barn är inte detsamma som en hund eller ett jobb men anknytningsprocessen är väldigt skör. Det behövs inte mycket för att man ska få kämpa för att få till en bra anknytning till ett nyfött barn. Händer det då något vid förlossningen eller strax efter ihop med att barnet redan innan det föds inte längre är önskat så är katastrofen ett faktum. Jag förstår inte varför du har så svårt att tro att man kan ångra sina barn? Det är ju ett val man gör som allt annat här i livet. Varför skulle inte förutsättningar för barn kunna ändras när allt annat i livet kan ändras?
Jag har en kompis som också ångrar sina barn. Hon älskar visserligen sina barn och har gjort det hon har kunnat för dem under deras uppväxt men säger att om hon hade vetat hur jobbigt det skulle bli så hade hon aldrig skaffat dem. Hon menar att det inte är värt det.

Vissa prioriterar sig själv högre och det är bara synd att man inte insåg det innan? Ingen tror väl att det ska vara en dans på rosor. Då har man inte funderat tillräckligt.

 

[Yrja]

Nej det är detsamma som en hund eller ett jobb men anknytningsprocessen är väldigt skör. Det behövs inte mycket för att man ska få kämpa för att få till en bra anknytning till ett nyfött barn. Händer det då något vid förlossningen eller strax efter ihop med att barnet redan innan det föds inte längre är önskat så är katastrofen ett faktum. Jag förstår inte varför du har så svårt att tro att man kan ångra sina barn? Det är ju ett val man gör som allt annat här i livet. Varför skulle inte förutsättningar för barn kunna ändras när allt annat i livet kan ändras?
Jag har en kompis som också ångrar sina barn. Hon älskar visserligen sina barn och har gjort det hon har kunnat för dem under deras uppväxt men säger att om hon hade vetat hur jobbigt det skulle bli så hade hon aldrig skaffat dem. Hon menar att det inte är värt det.

Man kan ångra tillfället, situationen, omständigheter, men inte barnet - det tror jag inte. Förlåt för att jag är envis men jag är bara ärlig. En depression kan man få utan att för den delen ångra barnet. I en depression däremot, kan man ha problem att knyta an till barnet och känna sorg, ångest, mm. Det betyder inte att man i slutändan ångrar barnet, ffa inte när man kommit ur depressionen. I en depression vill ag påstå att man inte är i ett normalt mentalt tillstånd.

Jag har drabbats av en lätt förlossningsdepression.

Förutsättningar kan ändras men ett eget barn ångrar man inte pga det - tror jag. Det man får och delar när man man får ett barn betyder något. Och det är inte så flyktigt som den relation man har till en hund, en väska eller ett jobb. Då skulle man ge upp ganska snart. Jag vet inte om du har barn, men det kan vara ett ädra jobb ibland. Det finns en anledning till att man knyter an som man gör till ett barn, annars hade nog dom flesta - ffa i dagens bekväma samhälle - lämnat det i skogen nånstans på en och två gånger. Ja, och empatin sätter ju också en gräns nånstans givetvis.

 

[Yrja]

Vissa prioriterar sig själv högre och det är bara synd att man inte insåg det innan? Ingen tror väl att det ska vara en dans på rosor. Då har man inte funderat tillräckligt.

Du får gärna tro det. Det gör inte jag. Jag trodde fö att det skulle vara en dans på rosor. Och för mig har det också varit det. Men även rosor har taggar.

 

[Mabuse]

Jo men när det kommer till vad jag tror kring detta med att ångra sina barn så är det ju inget jag väljer.

Håller med Trani, blev det månne fel när du skrev här?

Eller menar du verkligen att du inte kan välja vad du tror på? Alla människor torde väl ändå kunna kritiskt reflektera över sina åsikter, eller vaknar man bara en morgon och har t ex blivit mormon eller kommunist, och så är det inget annat att välja på än att tro på det?

 

[Yrja]

Håller med Trani, blev det månne fel när du skrev här?

Eller menar du verkligen att du inte kan välja vad du tror på? Alla människor torde väl ändå kunna kritiskt reflektera över sina åsikter, eller vaknar man bara en morgon och har t ex blivit mormon eller kommunist, och så är det inget annat att välja på än att tro på det?

Men sluta nu. Nej ag kan inte välja vad jag tror på. Jag kan välja att kritiskt reflektera över mina åsikter och ta andra argument i beaktning. Men jag kan inte välja om jag tycker att de låter trovädiga eller ej - eller om jag tycker att argumenten håller. I så fall skulle jag välja att tro att det inte förekommer stympning av barns kön, att det inte förekommer terrorism, att det inte förekommer djurmisshandel, att mina nära och kära kommer att dö ifrån mig. Jag önskar att jag kunde välja vad jag tror på men det kan jag inte.

 

[TinyWiny]

Jag tycker det är jättesorgligt att du tvingats växa upp så, och tack för att du delar med dig av din erfarenhet! Det är hemskt att ett enda barn fått utstå något sådant, men tyvärr lär du inte heller ha varit ensam...
Dock vill jag tillägga att den extrem du tar upp inte heller är det enda sättet det kan yttra sig att vara oönskad. Det kan också vara betydligt mindre dramatiskt, men ändå en olycklig situation som borde ha undvikits.

Nej tyvärr är jag inte ensam. Det finns alltför många oönskade barn i världen trots att det på ett sätt inte behöver vara så i Sverige iallafall. Vi har trots allt fri abort och vi har många olika bra preventivmedel för att förhindra graviditet ifrån första början. Problemet är ju att saker och ting kan ändra sig under graviditetens gång och under uppväxten också. Jag var som jag skrev tidigare önskad fram till fjärde graviditetsmånaden ungefär men sedan hände en sak som gjorde att ett till barn var det sista de ville ha.

Visst var situationen extrem. Det vanligaste är nog att det är som för min kompis att hon ändå har tagit hand om och älskat sina barn men att hon pga omständigheterna runt omkring ångrar att hon skaffade dem. För omständigheterna kan ändras för vem som helst. Partnern kan svika, träffa någon annan eller till och med dö. Det kan bli bittra vårdnadstvister där parternas värsta sidor kommer fram och som håller på i flera år och knäcker den bäste. Barnet kan ha/få svåra sjukdomar eller missbildningar som gör att föräldrarna anklagar sig själva så hårt att de inte längre förmår att se de positiva med barnet utan bara ser allting svart och en hel massa andra saker kan hända som man omöjligt kan förutse. Det är fruktansvärt tragiskt oavsett orsak och det är absolut något som behöver pratas om mer så att människor vågar säga som det är och kanske få hjälp i tid.

 

[Trani]

Jag önskar att jag kunde välja vad jag tror på men det kan jag inte.

Så det är inte du som väljer att strunta i vad folk skriver i tråden? Vem är det då?

 

[Yrja]

Så det är inte du som väljer att strunta i vad folk skriver i tråden? Vem är det då?

Jag struntar inte i vad ni säger, men ingen har övertygat mig om det faktum att man kan ångra sitt barn - eller att det är vanligt.

Vad har det för betydelse vad jag tror? Varför är det viktigt för er att ag tycker samma som ni?

 

[stjarnhimmel]

Jag struntar inte i vad ni säger, men ingen har övertygat mig om det faktum att man kan ångra sitt barn - eller att det är vanligt.

Vad har det för betydelse vad jag tror? Varför är det viktigt för er att ag tycker samma som ni?

Du har aldrig tänkt på att folk kanske aldrig pratar med dig om sådana saker då du verkar ha så starka åsikter?

 

[Trani]

Jag struntar inte i vad ni säger, men ingen har övertygat mig om det faktum att man kan ångra sitt barn - eller att det är vanligt.

Vad har det för betydelse vad jag tror? Varför är det viktigt för er att ag tycker samma som ni?

Är det då inte du som bedömer folks inlägg här som inte tillräckligt trovärdiga? (Det är ju ändå bara anonyma muppar på internet, så fine.) Det är något annat - det som styr dina åsikter. Vad är det?

Upprinnelsen till diskussionen är att du kom med väldigt provokativa påståenden. Då vill i alla fall jag se dig backa upp dem, se om de håller i dina egna ögon. När vi så vecklar upp det så har du nu hamnat i någon slags bisarr ståndpunkt om att du inte ens har kontroll över dina egna åsikter. Onekligen en intressant diskussion!

 

[Lamborghini]

Nej tyvärr är jag inte ensam. Det finns alltför många oönskade barn i världen trots att det på ett sätt inte behöver vara så i Sverige iallafall. Vi har trots allt fri abort och vi har många olika bra preventivmedel för att förhindra graviditet ifrån första början. Problemet är ju att saker och ting kan ändra sig under graviditetens gång och under uppväxten också. Jag var som jag skrev tidigare önskad fram till fjärde graviditetsmånaden ungefär men sedan hände en sak som gjorde att ett till barn var det sista de ville ha.

Visst var situationen extrem. Det vanligaste är nog att det är som för min kompis att hon ändå har tagit hand om och älskat sina barn men att hon pga omständigheterna runt omkring ångrar att hon skaffade dem. För omständigheterna kan ändras för vem som helst. Partnern kan svika, träffa någon annan eller till och med dö. Det kan bli bittra vårdnadstvister där parternas värsta sidor kommer fram och som håller på i flera år och knäcker den bäste. Barnet kan ha/få svåra sjukdomar eller missbildningar som gör att föräldrarna anklagar sig själva så hårt att de inte längre förmår att se de positiva med barnet utan bara ser allting svart och en hel massa andra saker kan hända som man omöjligt kan förutse. Det är fruktansvärt tragiskt oavsett orsak och det är absolut något som behöver pratas om mer så att människor vågar säga som det är och kanske få hjälp i tid.

Då ångrar man inte barnen utan att man har skaffat barn! Skillnad tycker i alla fall jag.

 

[Killaloe]

Jag struntar inte i vad ni säger, men ingen har övertygat mig om det faktum att man kan ångra sitt barn - eller att det är vanligt.

Vad har det för betydelse vad jag tror? Varför är det viktigt för er att ag tycker samma som ni?

Det är inte viktigt att du tycker samma. Det som däremot är viktigt och som folk reagerar på är att att du gång på gång vägrar att gå med på att folk ångrar sina barn. Du tror det är omöjligt, trots att många har erfarenhet av att det inte är så, vilket blir så väldigt skevt.

Vad tror du händer om du säger att det är omöjligt? Att personerna tänker "jaha, ja men dåså. Då kände jag väl inte så" eller att det skapas och upprätthålls ett tabu som gör att de som vill troligtvis har svårare att få hjälp i och med att deras känslor är "fel".

Du behöver givetvis inte tycka samma, eller ha liknande erfarenheter, men du kan och bör inte sitta på ett forum och skriva att det inte är så. Helt uppenbart existerar de här känslorna, varesig du vill det eller inte, så sluta nervärderas och bestämma för människor vad de tycker.

Det är som om jag skulle hävda att det inte är möjligt att må dåligt pga sitt utseende. Jag tror inte på det alltså stämmer det inte. Men om jag skulle vara lite mottaglig för vad andra upplever och inse att jag och mina åsikter inte är facit, så skulle jag troligtvis få träffa en hel del människor som har en problematisk relation till sitt utseende. Att jag förnekar det gör ju inte att deras upplevelser försvinner, det blir bara så otroligt mycket tråkigare samhällsklimat och skapar tabun som inte har någon poäng.

 

[TinyWiny]

Vissa prioriterar sig själv högre och det är bara synd att man inte insåg det innan? Ingen tror väl att det ska vara en dans på rosor. Då har man inte funderat tillräckligt.

Va? Så om barnet har/får en sjukdom som är fruktansvärt jobbig, där ena eller båda föräldrarna anklagar sig själva för att det blev så och därför inte klarar av att ta sitt barn till sig och önskar att det aldrig hade fötts så har man inte funderat tillräckligt? Får jag fråga hur mycket erfarenhet du har av svårt sjuka och skadade barn? Vet du vilka enorma samvetskval det kan ge en förälder? Får jag fråga om du har varit med om vårdnadstvister som har pågått under flera år som är så knäckande att parterna går på knäna men trots det ska få vardagen med allt vad det innebär att flyta? Jag tycker inte att man ska döma någon innan man har varit i dess situation och inte då heller eftersom vi alla har olika bagage och reagerar olika. Jag försvarar inte mina föräldrars handlande på något sätt och jag kan inte förstå hur de kunde göra som de gjorde men jag vet hur enormt mycket livet kan förändras på bara en enda sekund. Vi är alla olika och tänker och reagerar olika och det är väl bättre att dessa tabun försvinner så att människor vågar söka hjälp istället för att vara rädda för att bli dömda för att andra vägrar förstå.

 

[Petruska]

Jag har inte fått visat för mig någonting konkret som skulle kunna skada någon.

Jag är ledsen, men om du fortfarande inte förstår de här invändningarna, så finns det inget jag kan göra åt det.

 

[stjarnhimmel]

Då ångrar man inte barnen utan att man har skaffat barn! Skillnad tycker i alla fall jag.

Vad är skillnaden?

 

[Lamborghini]

Vad är skillnaden?

Mellan att ångra individer eller situationen? Ganska stor tycker jag.

 

[stjarnhimmel]

Mellan att ångra individer eller situationen? Ganska stor tycker jag.

Ja du skrev att det var skillnad och jag förstår inte skillnaden.

 

[Lamborghini]

Va? Så om barnet har/får en sjukdom som är fruktansvärt jobbig, där ena eller båda föräldrarna anklagar sig själva för att det blev så och därför inte klarar av att ta sitt barn till sig och önskar att det aldrig hade fötts så har man inte funderat tillräckligt? Får jag fråga hur mycket erfarenhet du har av svårt sjuka och skadade barn? Vet du vilka enorma samvetskval det kan ge en förälder? Får jag fråga om du har varit med om vårdnadstvister som har pågått under flera år som är så knäckande att parterna går på knäna men trots det ska få vardagen med allt vad det innebär att flyta? Jag tycker inte att man ska döma någon innan man har varit i dess situation och inte då heller eftersom vi alla har olika bagage och reagerar olika. Jag försvarar inte mina föräldrars handlande på något sätt och jag kan inte förstå hur de kunde göra som de gjorde men jag vet hur enormt mycket livet kan förändras på bara en enda sekund. Vi är alla olika och tänker och reagerar olika och det är väl bättre att dessa tabun försvinner så att människor vågar söka hjälp istället för att vara rädda för att bli dömda för att andra vägrar förstå.

Förhoppningsvis skulle jag inte ångra att mitt barn fötts! Men du beskriver ju en extrem situation med diverse sjukdomar och vårdnadstvister. Herregud jag skulle nog ångra mitt liv då, drastiskt förklarat.

Tänker mig mer på de som tycker livet med barn inte blev som de hade hoppats. Det är bevisat att många som skaffar barn blir mindre lyckliga (i vilken grad eller hur det utspelar sig vet jag ej exakt). För det är påfrestande i situationer men det ger mycket tillbaka som gör att man orkar.

Har man ett sjukt barn som man är ständigt orolig över och en piss-partner (ja milt uttryckt..) är det ju inte mycket som ger energi utan bara tar.

 

[Hyacinth]

Mellan att ångra individer eller situationen? Ganska stor tycker jag.

Jag skulle säga att skillnaden är obefintlig för den som får höra det.