Livskristråden

[Spelberoende]

Ja, fy fan
Det är så många som är i dåliga relationer.

Det finns också ett till bra gammalt ordspråk som är helt sant, "Fästman och man känner inte varann".

 

[Tuvstarr]

Hur som haver så tänker jag i varje fall vara lycklig en liten stund precis nu.

 

[Takire]

Funderar på om jag ska kliva in i den här tråden. Är väl inte livskris eller ens semilivskris, men det känns som att jag skulle behöva göra någon slags stor förändring. Antingen byta jobb eller flytta eller både och. Eller något annat.

Jag tycker det är svårt bara! Det finns inga garantier för att lyckas få ett annat jobb om jag säger upp mig. Att vara arbetslös och inte kunna få ett jobb skulle nog vara allt annat än upplyftande. Jag vill vara lojal mot min kollega som önskar sig ett stabilt arbetslag, men samtidigt, hjälper eller stjälper jag mina kollegor om jag stannar? Det skulle ju kunna bli så mycket bättre med någon annan. Är livrädd att bli en bitter suris (är förhoppningsvis inte fullt ut där än ).

Skulle vilja att allt kändes lite mer meningsfullt.

 

[cambodia]

Funderar på om jag ska kliva in i den här tråden. Är väl inte livskris eller ens semilivskris, men det känns som att jag skulle behöva göra någon slags stor förändring. Antingen byta jobb eller flytta eller både och. Eller något annat.

Jag tycker det är svårt bara! Det finns inga garantier för att lyckas få ett annat jobb om jag säger upp mig. Att vara arbetslös och inte kunna få ett jobb skulle nog vara allt annat än upplyftande. Jag vill vara lojal mot min kollega som önskar sig ett stabilt arbetslag, men samtidigt, hjälper eller stjälper jag mina kollegor om jag stannar? Det skulle ju kunna bli så mycket bättre med någon annan. Är livrädd att bli en bitter suris (är förhoppningsvis inte fullt ut där än ).

Skulle vilja att allt kändes lite mer meningsfullt.

Det där sista känner jag också. Jag tycker att jag bara ÄR just nu. Livet bara pågår. Men det känns inte särskilt meningsfullt.

 

[gammalek]

Jag har alltid haft drömmar/planer. Det har handlat om jobb, var och hur jag vill bo, att skaffa gård osv. Nu har jag inga nya drömmar/planer. Jag har det jag drömt om. Och jag har inte samma ork att sätta igång med saker pga ålder. Det känns tomt och ledsamt. Hur hanterar man det?

 

[gammalek]

Jag har alltid haft drömmar/planer. Det har handlat om jobb, var och hur jag vill bo, att skaffa gård osv. Nu har jag inga nya drömmar/planer. Jag har det jag drömt om. Och jag har inte samma ork att sätta igång med saker pga ålder. Det känns tomt och ledsamt. Hur hanterar man det?

Jag har haft ganska modesta drömmar, är nog bäst att tillägga. Och lever definitivt inget lyxliv utan ganska snålt.

 

[nightcrawler]

Jag funderar på att prova börja jobba 50%. Frågan är med vad i så fall. Kan jag få det att gå ihop eller är det bättre att ha kvar min aktivitetsersättning.
Över lag behöver jag nån förändring i livet för just nu är jag inte nöjd med något. Jag vet bara inte vad jag ska göra

 

[iNHALE]

Jag och sambon hade ett långt samtal i förmiddags. Mycket tårar men efteråt kändes det ändå skönt att få det ur sig. Inget direkt konkret beslutades men jag berättade hur jag känner, öppnade för att jag eventuellt vill hitta ett eget boende osv. Han tog det bra, blev såklart ledsen givetvis men tyckte det var bra att jag berättade, jag har hållit det inom mig så länge nu. Vi får se hur det går framöver, det är stora steg att ta och svåra beslut.

Vi pratade mer om det nu på kvällen. Jag förstår att han är ledsen, att detta kommit som ett bombnedslag och att han känner att han hänger i lite limbo mellan hopp och förtvivlan när jag inte kan lämna något tydligt besked om jag faktiskt vill separera eller inte. Jag inser att jag måste sätta mig ned med mina tankar och känslor för att verkligen bena ut vilket vägval jag ska välja. Han uttryckte att om jag väljer separation så vill han få det "klart" så snabbt det bara går. Han kommer bli förstörd av att gå "i det" för länge medan allt det praktiska pågår. Jag förstår det, det är en skyddsmekanism att vilja få det överstökat så man kan gå vidare och slippa stanna upp och känna...

 

[MJLee]

Jag är en vandrande livskris. Kommer inte ihåg många stunder när jag inte hade någon slags livskris.

 

[Liten]

Jag är nog i något av en livskris, känns det som. Bytte jobb för drygt ett år sen och det har varit väldigt bra för mig. Jag trivs där jag (vi) bor, och det är bra sett till jobbet också - pendlar och kommunikationer etc är bra här. Jag längtar verkligen efter ett roligt, aktivt hästliv (med träning och tävling) och jobbar mig sakta mot det målet - att kunna köpa häst igen. Samtidigt är det annat som skaver och som gör att mycket känns osäkert för tillfället (vill inte outa för mycket av hänsyn till sambon..). Livet och vardagen pågår liksom, inte så himla spännande men det är okej just nu. Det är det långa loppet som jag behöver bena ut. Det är inte alltid så lätt att vara vuxen, det var på sätt och vis enklare back in the days (även om jag aldrig varit lika modig som många andra. Mer att jag inte tvekade såhär mycket som jag gör idag, med att köpa häst t ex.). Antar att jag fått lite mer konsekvenstänk, typ.

 

[Scata]

Jag har alltid haft drömmar/planer. Det har handlat om jobb, var och hur jag vill bo, att skaffa gård osv. Nu har jag inga nya drömmar/planer. Jag har det jag drömt om. Och jag har inte samma ork att sätta igång med saker pga ålder. Det känns tomt och ledsamt. Hur hanterar man det?

Har inga svar, men lider av samma sak. Så hittar du en lösning - tell me please

 

[monster1]

Jag har alltid haft drömmar/planer. Det har handlat om jobb, var och hur jag vill bo, att skaffa gård osv. Nu har jag inga nya drömmar/planer. Jag har det jag drömt om. Och jag har inte samma ork att sätta igång med saker pga ålder. Det känns tomt och ledsamt. Hur hanterar man det?

Jag tror det handlar om acceptans och att hitta drömmar eller ideer som fungerar på den nivå man befinner sig. En kurs, en resa eller vad det nu kan vara i en skala som är hanterlig.

 

[gammalek]

Jag tror det handlar om acceptans och att hitta drömmar eller ideer som fungerar på den nivå man befinner sig. En kurs, en resa eller vad det nu kan vara i en skala som är hanterlig.

Det är kanske insikten, att majoriteten av ens liv redan är levt, som är tung. Framtiden är inte öppen som förr. Möjligheterna är inte oändliga. Småsaker är uppnåeliga - men det är inte samma sak som en riktning som omfattar ens hela liv.

 

[Askur2017]

Jag har insett att alla mina stora drömmar, de som skulle definiera mitt liv och som hängt med mig sen jag var liten, är uppnådda nu. Så vad gör man härnäst? Det är kanske inte vad jag kallar livskris men absolut ett vägskäl att förhålla sig till.

Barnen är snart stora och blir mer och mer sina egna. Jag är och kommer ju alltid vara mamma i första hand men jag inser också att mina största förhoppningar, källor till glädje och fjärilar i magen inte BARA kan kretsa runt barnen och deras förehavanden för resten av mitt liv. Nu måste jag hitta fler saker som ger mig den där glädjen och lusten och meningsfullheten! Frågan är väl bara vad…

 

[Spelberoende]

Mina drömmar är också uppnådda, hus på landet, mekanisk verkstad, elektroniklabb, lära mig spela kyrkorgel till husbehov, skuldfri, jag har det oförskämt bra och har tagit upp nåt jag gjorde i ungdomen men tvärledsnade på nämligen renovera och reparera bilar men nu är det bara mina egna, inte hela vänkretsens och det var där jag ruttnade på vrak en gång. Jag renoverar och skapar.

 

[Ginne]

Är inne i den kanske största eller i vart fall mest oåterkalleliga livskrisen. Den som innebär att det mesta redan är gjort. Vad återstår, liksom. Att fundera på vad man ska ha till middag. Försöka hålla sig vaken så man fattar vad som händer i tv-serien och försöka somna när det blir natt.

 

[Sasse]

Jag har också en livskris. Det är egentligen en förlängd livskris sedan förra, eller förrförra året när jag ville förändra mitt liv och börja om. Det har jag gjort nu, sagt upp mig från jobb, flyttat och börjat plugga. Men, jag är fortfarande den ”medelmåttiga” personen jag var tidigare, ingenting har
ändrats på den punkten.

Jag börjar mer och mer tro att jag inte kommer nå upp till mina drömmar, att den här nystarten inte leder någonstans. Jag är inte tillräcklig som jag är. Folk vill inte lära känna mig eller ha med mig att göra, jag är en tråkig person. Som jag varit hela livet.

 

[Bulldoozer]

Är i en omvänd livskris gentemot mångs andra i tråden känner jag, har troligen chansen att byta jobb, ändra tillvaron radikalt när utbildningen är slut om nån månad. MEN jag trivs ju som det är fast det dåligt för hälsan, låg lön och inte så himla utvecklande.
Jag trivs med saker som dom är men det lite nu eller aldrig om jag ska försöka mig på nåt som kan vara mer utvecklande.. Några år till så blir man nog passé på arbetsmarknaden och får gneta på till pensionen på nuvarande jobb.

Maken har jag inte heller hunnit tröttna på trots 20år ihop, vi ses ju å andra sidan inte så mycket så det tär på en .. Efter att ha läst denna tråden förhörde jag honom om han var sugen på förändring men han bedyrade att han inte tröttnat på mig än heller.

Jag vill väl nånting mer men samtidigt vill jag att saker ska vara som det alltid har varit... Byta ut och ta steget och chansa ligger inte riktigt för mig om jag ändå är hyfsat nöjd (som jag är med mitt jobb) har däremot inga problem att bryta om jag känner mig missnöjd. Känner mig väldigt kluven, har jag pluggat i "onödan"?

 

[Inte_Ung]

Nu så borde saker och ting vara färdiga.
Så att jag fick komma fram till "sedan", då när jag skall göra allt det där roliga.
Men det väller på något sätt bara in nya saker som behöver bli klara först.

Är det så här som det skall hålla på i livet?

Nåja, jag får trösta mig med att jag i alla fall inte har tråkigt och så göra en ny lista med dagens katastrofer och morgondagens "måste bli färdigt".
Och så hoppas på ett nytt "sedan" om ett tag.

 

[Spelberoende]

Nu så borde saker och ting vara färdiga.
Så att jag fick komma fram till "sedan", då när jag skall göra allt det där roliga.
Men det väller på något sätt bara in nya saker som behöver bli klara först.

Är det så här som det skall hålla på i livet?

Nåja, jag får trösta mig med att jag i alla fall inte har tråkigt och så göra en ny lista med dagens katastrofer och morgondagens "måste bli färdigt".
Och så hoppas på ett nytt "sedan" om ett tag.

Livet är en pågående katastrof mot det ändliga slutet, det gäller bara att försöka undvika dom största katastroferna och stoppa innan dom tagit fart likt en skogsbrand. Sen får man inte glömma att djävulen finns i detaljerna, så är det alltid.