Jag väljer att skriva det här inlägget här, då jag trots allt är lite "halvanonym" här. I alla fall så till vida att jag inte är öppen med min "IRL-person", även om jag delat en hel del om mitt privatliv. Hur som helst, jag skulle önska lite råd/bollning från utomstående, som inte över huvud taget är en del av mitt "riktiga liv".
Jag har varit ganska öppen med att jag varit sjukskriven en längre tid då jag "gått in i väggen". Orsakerna till det är många - jag tog på mig för mycket både på jobbet och på fritiden, var engagerad i kyrkan flera dagar i veckan, har en dotter som varit sjuk i flera år vilket tar även på mina krafter, jag har försökt att vara den "perfekta" mamman, frun, systern, vännen etc. Det fungerade hur bra som helst, tyckte jag, tills det inte fungerade alls.
Mitt mående har sedan dess gått lite upp och lite ner, vilket jag förstått är "normalt". Jag har haft riktigt obehagliga perioder då jag blivit helt desorienterad, inte orkat ta tag i något alls (nu pratar jag alltså om sådana enkla saker som att duscha, laga en enkel lunch, köra bil etc.) och jag har också haft perioder då jag tyckt att jag varit på väg åt rätt håll, och börjat närma mig återgång i arbete i tanken.
Under i stort sett hela min sjukskrivning har jag haft en kuratorskontakt, som jag i nuläget träffar en gång varannan vecka. Jag tycker att det har hjälpt mig att få nya förhållningssätt till mig själv och hur jag lever mitt liv, vilka prioriteringar jag gör etc. Nu känner jag dock att jag "kört fast" och inte kommer vidare. Jag tycker att de senaste samtalen snurrat kring samma ämnen, utan att leda till något.
Det sammanfaller förstås med vad jag upplever som en av de tyngre perioderna. Ni förstår säkert hur ekonomin påverkas av att vara sjukskriven så här länge. Även om vi i grunden har helt okej ekonomi, så märks det naturligtvis att jag nu har sjukpenning. Mannen har dessutom behövt gå ner i tid och jobbar inte heltid, så även han har en lägre inkomst än "normalt". Det går absolut ingen nöd på oss, så vill jag inte få det att låta! Vi bor i hus, har två bilar, har hundar (två hemma hos oss, "en och en halv" hos dottern) och jag har en ponny. Vi klarar oss, men med ökade utgifter och minskade inkomster krävs det att vi håller i pengarna på ett helt annat sätt än vad vi är vana vid.
Nu behöver min ponny en ny sadel, och jag känner mest att nej, jag orkar inte! Jag måste sälja vår nuvarande sadel, veta vad jag ska köpa, och så få tag på en sådan. Jag var inne på en bomlös sadel eller en barbackapad, men jag blir osäker på hur jag ska få tag på något som passar alla det behöver passa (mig, ponnyn, medryttare, helst dottern) och hur jag ska kunna veta att det blir rätt. Jag tycker att alla säger olika, och att det verkar som att hur man än gör, så blir det fel. Och så är det en stor och "onödig" utgift i en redan relativt ansträngd ekonomi.
Jag och mannen har bråkat betydligt mer det senaste halvåret, än vad vi någonsin gjort tidigare. Det är väl ganska naturligt i och med att hela tillvaron är så pressad på så många sätt, och ingen av oss har några tankar på att separera, men alla "småbråk" tar också på energin. Vi har aldrig varit sådana som bråkar om "struntsaker", men nu hamnar vi titt som tätt i diskussioner om de mest onödiga saker. Vi har nog fastnat i en ond cirkel, som är svår att bryta sig ur.
Kyrkan har under i stort sett hela mitt liv varit min "fasta punkt". Jag har alltid haft en stark trygghet i min tro, och känt en oerhört fin gemenskap i många sammanhang inom kyrkan. Nu, när jag p. g. a. min utmattning behövt skära ner betydligt på mina engagemang i kyrkan, har jag också kommit längre bort från flera av de sammanhang som tidigare varit självklara för mig. I och med det har jag även börjat att svaja i min tro. Jag både hoppas och tror att jag kommer att "hitta tillbaka", men just nu känns det mest som "tomma ord" och löften om något som vi, egentligen, inte vet något om (Gud, ett himmelrike etc.) och jag känner därför en likgiltighet inför att både delta i kyrkans verksamhet, men också inför att vända mig dit för att få stöd.
Jag har även en syster, som jag inte "vill besvära". Hon är ensamstående med två tonåringar, så hon har mer än tillräckligt som det är. Hon har varit, och är fortfarande, ett fint stöd för mig, men inte på den nivån att jag kan "ösa ur mig" eller förvänta mig någon praktisk hjälp med något.
Det här blev långt (jag ber om ursäkt!) och jag vet egentligen inte vad jag vill med den här tråden. Kanske få råd om var jag ska vända mig för att få hjälp, även om jag inte själv vet helt konkret vad jag behöver hjälp med? Just i dag känns det som att svaret på det är "Allt". Jag har alltid varit en sådan som "tar hand om" alla andra, som hjälper och stöttar och fixar och löser. Nu är jag i stället längst ut på andra hållet av skalan. Jag hittar inga lösningar, bara problem och hinder och svårigheter. Jag orkar inte/kan inte hjälpa och stötta någon alls. Jag tycker att jag är en urusel matte, som inte ens kan se till att ha passande utrustning åt min häst och vara tillräckligt aktiv med våra hundar. Jag känner mig som en usel partner, en riktigt kass mamma, och överlag en ganska dålig medmänniska.
Vad behöver jag för hjälp? Eller, helt krasst, vad behöver jag? Var ska jag vända mig? Vad ska jag göra?
Jag förstår ju att det min hjärna "vill" göra (sätta mig i bilen och bara köra tills bränslet tar slut, eller promenera rakt ut i den djupaste skogen i trakten etc.) inte är konstruktivt utan enbart pekar på någon slags "flyktbeteende", vad än det är jag skulle fly i från. Det ska jag inte göra, men vad ska jag göra?
en stund, det är ganska nice att rida så. Haken är ju om hästens rygg tål ens beniga sittben speciellt länge.
