Vem hjälper hjälparen?

[Islandshästryttare]

Ja, jag tror också att lite stöd i att få till bra samtal mellan mig och mannen skulle kunna vara bra för oss båda. Min plan just nu får nog vara att först och främst be om en läkartid, och sedan försöka rota i det här med samtal och var vi kan få det stödet

Alla kommuner ska erbjuda parterapi på familjerådgivningen

https://www.1177.se/liv--halsa/psykisk-halsa/att-soka-stod-och-hjalp/familjeradgivning

Kanske kan du ta upp det med läkaren också de kanske kan ha något tips om det är lång kö på familjerådgivningen.

 

[marytwice]

Jag känner verkligen med dig.

Jag gick i väggen för ganska precis ett år sedan och känner igen mig i mycket av det du skriver.
Även jag har en man som varit sjuk/haft ont i flera år.

Jag håller med de andra som rekomenderar läkarkontakt och psykolog.
Mycket av det du skrev påminner mig om de symptom jag hade och som är svåra att särskilja mellan depression eller utbrändhet.
Jag hade medicinering för depression en period, tills min utmattning lugnat sig så pass att vi kunde se att det var utmattningen som skapade depressionen. När det var som värst - hjälpte medicinen mig att kunna/orka tänka.

Sedan vill jag också lyfta tanken om att du inte behöver fixa allt. Ta en sak i taget - det som får dig att må bättre/som du vill göra.

Det är också ok att ta "genvägar", jag har haft svårt med orken till handling av mat samt att komma på och laga den. Vi har beställt mat och hämtat den färdigpackad på affären. För mig har det varit mycket lättare att välja maten online än i affären.
Sedan bestämde vi oss för att vi alltid skulle ha en lite halvfabrikat/färdiga middagar i frysen så som pytt i panna, lasagne etc - för de dagar vi inte orkar laga något.

Just gällande kontakten med din sambo - och alla småbråk. Så var det även för oss. En sak vi gjorde en dag när vi mådde ok båda två, var att ta en promenad vi är som bäst tillsammans på promenader) och prata om hur vi mådde.
Den viktigaste saken vi kom överens om, var att vara tydliga med varandra om när vi inte orkade/hade ont/mådde dåligt.

Att vi faktiskt ska säga ex "idag har jag ont" har hjälpt massor. Vi kan ge varandra lite mer utrymme och slipper hamna i dessa småbråk som annars kan uppstå.

Vi brukar också försöka förmedla hur mycket energi vi har/har kvar, jag brukar tänka i procent, jag har hört andra som pratar om hur många skedar de har kvar.

Vi båda arbetar igen, och ex. När vi kommit hem kan min man säga att han har 20% kvar, om jag då känner att jag ligger på kanske 30% så försöker jag prioritera att vi får middag, medans han får sätta sig och ta det lungt, eller så är det tvärtom och jag är den som har minst energi och den som vilar.

Detta sker inte varje dag, utan ofta när någon av oss är så pass trött, att vi inte riktigt orkar mer den dagen. Det har blivit allt färre sådana dagar allt eftersom.

Vet inte om något av det jag skrivit om kommer hjälpa just dig - men kanske kan ge något att fundera kring.

Sedan skulle jag vilja säga något som jag har behövt höra:

Du gör så mycket bättre och är så mycket duktigare än du tror. Du lägger ner massor med arbete och tankeverksamhet på att bli bättre.
Även om du inte är i mål, så är allt ditt arbete värt massor.

Ta hand om dig, så kommer det tillsist att bli bättre (inte som förr, annorlunda, men bättre)

 

[cirkus]

Vill bara lämna ett litet spår här och säga att jag ser hur du kämpar
Vem ska hjälpa hjälparen är en väldigt bra fråga, för det är i regel en så etablerad roll att de som finns nära och som man själv stöttat i alla år sällan är rätt personer, så är i allafall min erfarenhet om man pratar det närmaste nätverket. När jag blev ordentligt sjuk 2012, var det inte alls de jag trodde var mina "närmaste" som fanns där, det uppenbarade sig ett helt annat nätverk.

 

[MML]

Jag känner verkligen med dig.

Jag gick i väggen för ganska precis ett år sedan och känner igen mig i mycket av det du skriver.
Även jag har en man som varit sjuk/haft ont i flera år.

Jag håller med de andra som rekomenderar läkarkontakt och psykolog.
Mycket av det du skrev påminner mig om de symptom jag hade och som är svåra att särskilja mellan depression eller utbrändhet.
Jag hade medicinering för depression en period, tills min utmattning lugnat sig så pass att vi kunde se att det var utmattningen som skapade depressionen. När det var som värst - hjälpte medicinen mig att kunna/orka tänka.

Sedan vill jag också lyfta tanken om att du inte behöver fixa allt. Ta en sak i taget - det som får dig att må bättre/som du vill göra.

Det är också ok att ta "genvägar", jag har haft svårt med orken till handling av mat samt att komma på och laga den. Vi har beställt mat och hämtat den färdigpackad på affären. För mig har det varit mycket lättare att välja maten online än i affären.
Sedan bestämde vi oss för att vi alltid skulle ha en lite halvfabrikat/färdiga middagar i frysen så som pytt i panna, lasagne etc - för de dagar vi inte orkar laga något.

Just gällande kontakten med din sambo - och alla småbråk. Så var det även för oss. En sak vi gjorde en dag när vi mådde ok båda två, var att ta en promenad vi är som bäst tillsammans på promenader) och prata om hur vi mådde.
Den viktigaste saken vi kom överens om, var att vara tydliga med varandra om när vi inte orkade/hade ont/mådde dåligt.

Att vi faktiskt ska säga ex "idag har jag ont" har hjälpt massor. Vi kan ge varandra lite mer utrymme och slipper hamna i dessa småbråk som annars kan uppstå.

Vi brukar också försöka förmedla hur mycket energi vi har/har kvar, jag brukar tänka i procent, jag har hört andra som pratar om hur många skedar de har kvar.

Vi båda arbetar igen, och ex. När vi kommit hem kan min man säga att han har 20% kvar, om jag då känner att jag ligger på kanske 30% så försöker jag prioritera att vi får middag, medans han får sätta sig och ta det lungt, eller så är det tvärtom och jag är den som har minst energi och den som vilar.

Detta sker inte varje dag, utan ofta när någon av oss är så pass trött, att vi inte riktigt orkar mer den dagen. Det har blivit allt färre sådana dagar allt eftersom.

Vet inte om något av det jag skrivit om kommer hjälpa just dig - men kanske kan ge något att fundera kring.

Sedan skulle jag vilja säga något som jag har behövt höra:

Du gör så mycket bättre och är så mycket duktigare än du tror. Du lägger ner massor med arbete och tankeverksamhet på att bli bättre.
Även om du inte är i mål, så är allt ditt arbete värt massor.

Ta hand om dig, så kommer det tillsist att bli bättre (inte som förr, annorlunda, men bättre)

Tack för ditt svar, och för att du delar med dig av dina egna erfarenheter. Det är mycket klokt i det som jag tar med mig. Jag tror att ett vettigt steg för mig/oss just nu kan nog vara att faktiskt bestämma att en av promenaderna i helgen ska ägnas åt att prata om hur vi mår, hur vi förhåller oss till varandra o. s. v.

 

[Lingon]

Just i den här situationen vill jag inte vända mig till "min" kyrka för samtal och stöd. Det är lite för nära inpå och lite för sammanvävt med en del av problematiken, känner jag. Jag skulle förstås kunna vända mig till Svenska kyrkans verksamhet, men det känns lite "fel" att gå utanför det samfund jag tillhör. Det är kanske fånigt, men det är så jag känner.

Det är inte fånigt alls! Alla känner olika. Min farmor fick hembesök av prästen i hennes församling när hon behövde det och inte klarade av att ta sig dit. Men alla känner olika. Det är ok.

Trist att kyrkan är en del av problematiken.

 

[MML]

Vill bara lämna ett litet spår här och säga att jag ser hur du kämpar
Vem ska hjälpa hjälparen är en väldigt bra fråga, för det är i regel en så etablerad roll att de som finns nära och som man själv stöttat i alla år sällan är rätt personer, så är i allafall min erfarenhet om man pratar det närmaste nätverket. När jag blev ordentligt sjuk 2012, var det inte alls de jag trodde var mina "närmaste" som fanns där, det uppenbarade sig ett helt annat nätverk.

Jag (vi) har fått mycket hjälp även av vårt nära nätverk under hela den här tiden. Jag är verkligen tacksam för all hjälp och allt stöd vi fått! Tyvärr är väl "hjälpar-rollen" en roll som hamnat på mig från båda håll, d. v. s. jag har svårt för att be om hjälp eftersom jag alltid varit den "starka" som ordnar allt och som "klarar mig själv". Det är helt enkelt främmande för mig att direkt be om hjälp.

 

[MML]

Det är inte fånigt alls! Alla känner olika. Min farmor fick hembesök av prästen i hennes församling när hon behövde det och inte klarade av att ta sig dit. Men alla känner olika. Det är ok.

Trist att kyrkan är en del av problematiken.

Nej, kanske inte. Kyrkan i sig är inte en del av problematiken, men nära sammankopplat på så vis att en del av min stress (som bidragit till utmattningen) kommer av mina åtaganden inom kyrkan. Dessutom känner jag att jag lätt hamnar i en "roll" när jag är i ett så bekant sammanhang, så det kan vara lite svårt att prata helt förutsättningslöst om "allt". Sedan är det nog mest mitt eget dåliga samvete (som jag samtidigt vet att jag inte behöver ha) och mina egna tvivel, som gör att det känns tungt/svårt just i relation till kyrkan.

 

[Lingon]

Nej, kanske inte. Kyrkan i sig är inte en del av problematiken, men nära sammankopplat på så vis att en del av min stress (som bidragit till utmattningen) kommer av mina åtaganden inom kyrkan. Dessutom känner jag att jag lätt hamnar i en "roll" när jag är i ett så bekant sammanhang, så det kan vara lite svårt att prata helt förutsättningslöst om "allt". Sedan är det nog mest mitt eget dåliga samvete (som jag samtidigt vet att jag inte behöver ha) och mina egna tvivel, som gör att det känns tungt/svårt just i relation till kyrkan.

Kan det vara värt att prata med prästen om det du skriver om här? Är det bra folk i kyrkan så kan det ju lösa några knutar om de bekräftar att du inte behöver känna så? Om du vill tillbaka i det sammanhanget kan det ju vara så att du behöver lära om gällande hur du hanterar det åtagandet och då är det bra om den gruppen av människor förstår varför du har ändrats och inte gör saker på samma sätt som innan.

Som en del av läkningen och det jobb man gör med sig själv för att inte hamna där igen (i utmattningen). Men du är kanske inte där än! Jag känner att jag svamlar men jag hoppas att du förstår!

 

[MML]

Kan det vara värt att prata med prästen om det du skriver om här? Är det bra folk i kyrkan så kan det ju lösa några knutar om de bekräftar att du inte behöver känna så? Om du vill tillbaka i det sammanhanget kan det ju vara så att du behöver lära om gällande hur du hanterar det åtagandet och då är det bra om den gruppen av människor förstår varför du har ändrats och inte gör saker på samma sätt som innan.

Som en del av läkningen och det jobb man gör med sig själv för att inte hamna där igen (i utmattningen). Men du är kanske inte där än! Jag känner att jag svamlar men jag hoppas att du förstår!

Det är möjligt att det skulle kunna vara hjälpsamt att prata med en pastor i församlingen om det här. Det sitter nog främst hos mig, att det känns lite skamfyllt att "lägga korten på bordet" helt med hur jag känner och vilka tankar jag bär på, även om jag samtidigt vet att jag inte skulle bli dömd för det och att jag skulle vara lika välkommen ändå. Att veta något intellektuellt betyder ju tyvärr inte alltid att man kan känna det.

De jag arbetat nära känner förstås till varför jag behövt kliva tillbaka från mina åtaganden, men "alla andra" i församlingen ser mig naturligtvis utifrån de olika åtaganden jag haft. Det är nog mycket det som gör att jag känner en press, att jag är i mångas ögon främst den de känner mig som genom de åtaganden jag haft, och som min dotters mamma. Den som är själva kärnan i mig har inget eget utrymme, tror jag, och där har jag lite svårt att se vad t. ex. en pastor skulle kunna göra (utöver att informera precis hela församlingen om hela min situation - och det vill jag av förklarliga skäl inte göra).

 

[skiesabove]

Lite nyfiken bara, men varför vill du inte informera alla? Det är ju inget skamligt som hänt?

 

[monster1]

Lite nyfiken bara, men varför vill du inte informera alla? Det är ju inget skamligt som hänt?

Jag tänker mer varför vill man informera alla. Ofta får man då hantera alla andras känslor inför det hela också. Ibland vill man ju bara få vara "ifred".

 

[skiesabove]

Jag tänker mer varför vill man informera alla. Ofta får man då hantera alla andras känslor inför det hela också. Ibland vill man ju bara få vara "ifred".

Jojo, men jag menar snarare, varför låta "risken" att prästen gör det blockera från att söka hjälp?

 

[monster1]

Jojo, men jag menar snarare, varför låta "risken" att prästen gör det blockera från att söka hjälp?

Ah så läste jag inte TS inlägg.

 

[Mabuse]

När jag läser allt känns det som att rent lösningsorienterat med tid behövs något ”tas bort”?
Omprioritera någonstans för mer tid och lite bättre ekonomi.
Se till att få rolig tid ihop med sambon? Bokad tid när ni gör något kul ihop?
Eller gå en promenad o prata om, vad vill jag ha mer av/mindre av?
Ni kanske känner samma

Det kommer bli bra.

Håller med, kände mig trött bara av att läsa den långa listan av saker som hänger på och är beroende av TS, där det gäller för TS att prestera och vara bra och duktig. Bra fru, bra mamma, bra matte, bra kollega, bra hjälpare i kyrkan, osv. Plus då rådda det rent materiella - bilar och hus och tomt och hushållet.

För egen del så skulle jag behöva väldigt mycket mer saker som jag gör bara för att de är roliga för mig, inte för att de ska vara bra för nån annan för att inte gå ner mig.

 

[tara]

Jag väljer att skriva det här inlägget här, då jag trots allt är lite "halvanonym" här. I alla fall så till vida att jag inte är öppen med min "IRL-person", även om jag delat en hel del om mitt privatliv. Hur som helst, jag skulle önska lite råd/bollning från utomstående, som inte över huvud taget är en del av mitt "riktiga liv".

Jag har varit ganska öppen med att jag varit sjukskriven en längre tid då jag "gått in i väggen". Orsakerna till det är många - jag tog på mig för mycket både på jobbet och på fritiden, var engagerad i kyrkan flera dagar i veckan, har en dotter som varit sjuk i flera år vilket tar även på mina krafter, jag har försökt att vara den "perfekta" mamman, frun, systern, vännen etc. Det fungerade hur bra som helst, tyckte jag, tills det inte fungerade alls.

Mitt mående har sedan dess gått lite upp och lite ner, vilket jag förstått är "normalt". Jag har haft riktigt obehagliga perioder då jag blivit helt desorienterad, inte orkat ta tag i något alls (nu pratar jag alltså om sådana enkla saker som att duscha, laga en enkel lunch, köra bil etc.) och jag har också haft perioder då jag tyckt att jag varit på väg åt rätt håll, och börjat närma mig återgång i arbete i tanken.

Under i stort sett hela min sjukskrivning har jag haft en kuratorskontakt, som jag i nuläget träffar en gång varannan vecka. Jag tycker att det har hjälpt mig att få nya förhållningssätt till mig själv och hur jag lever mitt liv, vilka prioriteringar jag gör etc. Nu känner jag dock att jag "kört fast" och inte kommer vidare. Jag tycker att de senaste samtalen snurrat kring samma ämnen, utan att leda till något.

Det sammanfaller förstås med vad jag upplever som en av de tyngre perioderna. Ni förstår säkert hur ekonomin påverkas av att vara sjukskriven så här länge. Även om vi i grunden har helt okej ekonomi, så märks det naturligtvis att jag nu har sjukpenning. Mannen har dessutom behövt gå ner i tid och jobbar inte heltid, så även han har en lägre inkomst än "normalt". Det går absolut ingen nöd på oss, så vill jag inte få det att låta! Vi bor i hus, har två bilar, har hundar (två hemma hos oss, "en och en halv" hos dottern) och jag har en ponny. Vi klarar oss, men med ökade utgifter och minskade inkomster krävs det att vi håller i pengarna på ett helt annat sätt än vad vi är vana vid.

Nu behöver min ponny en ny sadel, och jag känner mest att nej, jag orkar inte! Jag måste sälja vår nuvarande sadel, veta vad jag ska köpa, och så få tag på en sådan. Jag var inne på en bomlös sadel eller en barbackapad, men jag blir osäker på hur jag ska få tag på något som passar alla det behöver passa (mig, ponnyn, medryttare, helst dottern) och hur jag ska kunna veta att det blir rätt. Jag tycker att alla säger olika, och att det verkar som att hur man än gör, så blir det fel. Och så är det en stor och "onödig" utgift i en redan relativt ansträngd ekonomi.

Jag och mannen har bråkat betydligt mer det senaste halvåret, än vad vi någonsin gjort tidigare. Det är väl ganska naturligt i och med att hela tillvaron är så pressad på så många sätt, och ingen av oss har några tankar på att separera, men alla "småbråk" tar också på energin. Vi har aldrig varit sådana som bråkar om "struntsaker", men nu hamnar vi titt som tätt i diskussioner om de mest onödiga saker. Vi har nog fastnat i en ond cirkel, som är svår att bryta sig ur.

Kyrkan har under i stort sett hela mitt liv varit min "fasta punkt". Jag har alltid haft en stark trygghet i min tro, och känt en oerhört fin gemenskap i många sammanhang inom kyrkan. Nu, när jag p. g. a. min utmattning behövt skära ner betydligt på mina engagemang i kyrkan, har jag också kommit längre bort från flera av de sammanhang som tidigare varit självklara för mig. I och med det har jag även börjat att svaja i min tro. Jag både hoppas och tror att jag kommer att "hitta tillbaka", men just nu känns det mest som "tomma ord" och löften om något som vi, egentligen, inte vet något om (Gud, ett himmelrike etc.) och jag känner därför en likgiltighet inför att både delta i kyrkans verksamhet, men också inför att vända mig dit för att få stöd.

Jag har även en syster, som jag inte "vill besvära". Hon är ensamstående med två tonåringar, så hon har mer än tillräckligt som det är. Hon har varit, och är fortfarande, ett fint stöd för mig, men inte på den nivån att jag kan "ösa ur mig" eller förvänta mig någon praktisk hjälp med något.

Det här blev långt (jag ber om ursäkt!) och jag vet egentligen inte vad jag vill med den här tråden. Kanske få råd om var jag ska vända mig för att få hjälp, även om jag inte själv vet helt konkret vad jag behöver hjälp med? Just i dag känns det som att svaret på det är "Allt". Jag har alltid varit en sådan som "tar hand om" alla andra, som hjälper och stöttar och fixar och löser. Nu är jag i stället längst ut på andra hållet av skalan. Jag hittar inga lösningar, bara problem och hinder och svårigheter. Jag orkar inte/kan inte hjälpa och stötta någon alls. Jag tycker att jag är en urusel matte, som inte ens kan se till att ha passande utrustning åt min häst och vara tillräckligt aktiv med våra hundar. Jag känner mig som en usel partner, en riktigt kass mamma, och överlag en ganska dålig medmänniska.

Vad behöver jag för hjälp? Eller, helt krasst, vad behöver jag? Var ska jag vända mig? Vad ska jag göra?
Jag förstår ju att det min hjärna "vill" göra (sätta mig i bilen och bara köra tills bränslet tar slut, eller promenera rakt ut i den djupaste skogen i trakten etc.) inte är konstruktivt utan enbart pekar på någon slags "flyktbeteende", vad än det är jag skulle fly i från. Det ska jag inte göra, men vad ska jag göra?

Jag tror du behöver cash, mer pengar, för att lindra akuta problemet med sadel smidigt och må bättre. Kyrkan brukar nuförtiden ha hjälpkassa lokalt, iallafall här. Är det eukemeniakyrkan så har de alltid haft hjälpklasser av diverse slag. Jourhavande präst finns på 112 också.

 

[Islandshästryttare]

Tack. Just det där om att göra det redan i morgon och inte skjuta på det behöver jag höra!

Hoppas det går bra att få tag i vården idag.

 

[MML]

Jag tänker mer varför vill man informera alla. Ofta får man då hantera alla andras känslor inför det hela också. Ibland vill man ju bara få vara "ifred".

Just så. Det är inget jag nödvändigtvis vill "hålla hemligt", men inte heller något jag känner behöver basuneras ut till "alla".

 

[MML]

Jojo, men jag menar snarare, varför låta "risken" att prästen gör det blockera från att söka hjälp?

Det var inte så jag menade. Vad jag menade var att jag inte riktigt ser vad en pastor skulle kunna göra åt min "roll" inom kyrkan, som ju formats av alla år och allt jag gjort. Det är så de flesta känner mig, och sådant är ju inte helt enkelt att bara "plocka bort", även om jag nu inte har några fasta, återkommande åtaganden.

 

[Tassa]

Hur länge har du varit sjuk? Jag tänker att det tar lång tid att komma framåt efter en utmattning. Jag blev sjuk för ca fyra år sedan, jag kämpar fortfarande fast jag mår mycket bättre nu än då.

Du kanske behöver mer återhämtning? Något som jag insåg efter ganska lång tid var att jag hade högre förväntningar på framsteg än vad som var rimligt. Detta skapade en innre press på mig själv som inte tillät mig själv att läka ordentligt.

 

[MML]

Håller med, kände mig trött bara av att läsa den långa listan av saker som hänger på och är beroende av TS, där det gäller för TS att prestera och vara bra och duktig. Bra fru, bra mamma, bra matte, bra kollega, bra hjälpare i kyrkan, osv. Plus då rådda det rent materiella - bilar och hus och tomt och hushållet.

För egen del så skulle jag behöva väldigt mycket mer saker som jag gör bara för att de är roliga för mig, inte för att de ska vara bra för nån annan för att inte gå ner mig.

Saken är att jag ju har skalat bort saker. Jag har för tillfället inga åtaganden inom kyrkan, jag träffar vänner under "enklare" former som inte kräver så mycket av mig, jag är (fortfarande) sjukskriven och jobbar inte o. s. v. Vad jag kan "komma tillbaka till" kommer nog längre fram, men jag är fullt införstådd med att jag sannolikt inte kommer att kunna gå tillbaka till allt det jag gjorde innan. Det är väl en del av det arbete jag har framför mig - att hitta vad jag vill, kan och orkar göra framöver.