Plötslig barnlängtan - vad är det som händer?

[Kirre]

Ja, och då var det ju ganska missriktat att citera/svara mig i de inläggen eftersom jag inte alls kommenterat det.

Du ställde ju iofs ingen fråga i ditt första citat av bison och gimlan taggade ju henne och att hon hade samma erfarenhet och bisons erfarenhet var just de som ångrar och det var ju vidare sen det folk svarade på.
Men skit samma, nu ska jag sova, jobbdag om några timmar

 

[MML]

Jag ber om ursäkt för om jag uppfatts som sur eller otrevlig. Jag är nog främst ledsen, och kanske lite frustrerad/besviken eftersom jag känner att jag inte riktigt kan bolla mina tankar kring det här med barn med någon.

De i min omgivning som själva är/försöker bli gravida nu, är i ett annat skede i sitt familjeskapande. De har inga barn, eller små barn, och då är det naturligtvis en annan situation jämfört med att ha ett stort barn men stå i samma funderingar. De som å andra sidan själva har stora barn tycker att det är så skönt att lämna småbarnstiden bakom sig, så de kan heller inte riktigt relatera till min känsla/längtan.

Därför skapade jag den här tråden, i hopp om att kunna få bolla lite tankar med andra som kanske haft liknande känslor. I stället spretar tråden åt alla möjliga håll - flera gånger också med mer eller mindre tydligt ifrågasättande mot hur jag känner, tänker, eller de erfarenheter jag har med mig. Resultatet av det blir att jag känner mig än mer isolerad och ensam i de här känslorna.

Säkert är det en kombination av den här barnlängtan, saknad av min förlorade dotter (som jag också fått ifrågasatt vilket gjorde mig genuint lrdsent), hormoner, trötthet och annat som gör mig lite extra känslig. Det rår naturligtvis inte ni för, och för det ber jag om ursäkt

Med det sagt lämnar jag tråden och försöker att reda i alla de här funderingarna på egen hand i stället.

 

[monster1]

Jag ber om ursäkt för om jag uppfatts som sur eller otrevlig. Jag är nog främst ledsen, och kanske lite frustrerad/besviken eftersom jag känner att jag inte riktigt kan bolla mina tankar kring det här med barn med någon.

De i min omgivning som själva är/försöker bli gravida nu, är i ett annat skede i sitt familjeskapande. De har inga barn, eller små barn, och då är det naturligtvis en annan situation jämfört med att ha ett stort barn men stå i samma funderingar. De som å andra sidan själva har stora barn tycker att det är så skönt att lämna småbarnstiden bakom sig, så de kan heller inte riktigt relatera till min känsla/längtan.

Därför skapade jag den här tråden, i hopp om att kunna få bolla lite tankar med andra som kanske haft liknande känslor. I stället spretar tråden åt alla möjliga håll - flera gånger också med mer eller mindre tydligt ifrågasättande mot hur jag känner, tänker, eller de erfarenheter jag har med mig. Resultatet av det blir att jag känner mig än mer isolerad och ensam i de här känslorna.

Säkert är det en kombination av den här barnlängtan, saknad av min förlorade dotter (som jag också fått ifrågasatt vilket gjorde mig genuint lrdsent), hormoner, trötthet och annat som gör mig lite extra känslig. Det rår naturligtvis inte ni för, och för det ber jag om ursäkt

Med det sagt lämnar jag tråden och försöker att reda i alla de här funderingarna på egen hand i stället.

Jag tänker att vi är i ungefär samma ålder men jag har inga egna barn. Jag har vuxna bonusar (vars pappa jag inte längre är tillsammans med) och syskonbarn från vuxen ålder ned till 6 år. Jag tänker att det inte är så konstigt alls att ha de här tankarna nu, det är ju trotts allt många som skaffar sig en sladdis när barnen börjar bli så stora att de klarar sig själva. Sen huruvida det passar in i ens eget liv är ju något man får fundera över, jag har vänner som är sladdisar flera faktiskt och de verkar ofta vara väldigt harmoniska. De har liksom fått väldigt avslappnade föräldrar och dessutom en massa syskon som är extra vuxna men också väldigt mycket frihet och då inte de där konkurrerande syskonrelationerna som man får när man är nära varandra i ålder. En nackdel är ju kanske att man själv som förälder inte kan vara med lika länge i barnets liv. Men att tankarna finns både kring barnlängtan och kring det barn som inte fick leva tänker jag är ganska "naturligt" (i brist på ett bättre ord) när det är en brytpunkt som det är för dig just nu och kanske för att ditt liv hamnat i ett reflekterande läge. Det finns ju ett barn, forum här på sidan med kanske finns det bättre svar att få där, där hänger ju i varje fall inte vi barnlösa i samma utsträckning .

 

[MML]

Jag tänker att vi är i ungefär samma ålder men jag har inga egna barn. Jag har vuxna bonusar (vars pappa jag inte längre är tillsammans med) och syskonbarn från vuxen ålder ned till 6 år. Jag tänker att det inte är så konstigt alls att ha de här tankarna nu, det är ju trotts allt många som skaffar sig en sladdis när barnen börjar bli så stora att de klarar sig själva. Sen huruvida det passar in i ens eget liv är ju något man får fundera över, jag har vänner som är sladdisar flera faktiskt och de verkar ofta vara väldigt harmoniska. De har liksom fått väldigt avslappnade föräldrar och dessutom en massa syskon som är extra vuxna men också väldigt mycket frihet och då inte de där konkurrerande syskonrelationerna som man får när man är nära varandra i ålder. En nackdel är ju kanske att man själv som förälder inte kan vara med lika länge i barnets liv. Men att tankarna finns både kring barnlängtan och kring det barn som inte fick leva tänker jag är ganska "naturligt" (i brist på ett bättre ord) när det är en brytpunkt som det är för dig just nu och kanske för att ditt liv hamnat i ett reflekterande läge. Det finns ju ett barn, forum här på sidan med kanske finns det bättre svar att få där, där hänger ju i varje fall inte vi barnlösa i samma utsträckning .

Nej, jag kommer inte att skriva där och i stället riskera att någon blir provocerad av att jag inte är helt övertygad om att jag vill försöka skaffa ett till barn. Som sagt, jag lämnar det här och håller vidare funderingar för mig själv i stället. Det är nog bäst så.

 

[Squie]

Jag funderar @MML. Det finns ju andra människor att bolla med kring dessa frågor. Kanske inte buke är optimalt. Jag tänker bm, kurator, psykolog, diakon, präster (skippa religionen om intresse inte finns) o säker en rad andra människor att bolla tankarna med.

 

[sardellen]

Förstår att du lämnar tråden och det är jättebra att du sätter den gränsen. Om du ändå ser detta så slår det mig när jag läser det du skriver att det kanske i grunden handlar mest om den enorma sorgen efter ett förlorat barn? Det är ju en helt omtumlande och fruktansvärd händelse som kan sätta spår under lång tid. Dessutom kan sorg bli lite förvirrande, den kan kanaliseras åt än eller annat håll (brasklapp: jag menar inte att dessa tankar inte är rimliga/sanna men mer att det blir starkare pga förlusten), t.ex. tankar om ett nytt barn och tankar på att din andra dotter skulle behövt ett syskon. Det är så lätt att det hamnar i tänk om-tänk men även att bara vilja fixa sorgen! Det är svårt att veta hur man ska "fixa" den, det går ju inte, och det är lätt att känna sig vilsen pga det. Jag tänker särskilt att det är rimligt att sorgen och tomheten kommer upp nu när din dotter är lite äldre och har ett mindre tydligt behov av dig, det blir ju en tomhet/saknad det med. Jag tycker också att det låter väldigt vettigt att prata med någon annan om detta!