Jag tror att om man som förälder ångrar just det barnet kanske inte är en jättebra förälder till just det barnet? Lite som min mamma som såg till att jag hade det jag behövde av mat och kläder och husrum, men avsaknad av kärlek och förståelse? Ett vuxet barn till en förälder som ångrar det vet kanske redan om det trots att det är outtalat? För man känner ju saker på sig, att något är fel och som barn lägger man det på sig själv rätt fort. Situationen förändras ju inte, det blir bara ett svar på varför det har varit som det varit, då hamnar skulden hos föräldern och inte barnet, för det är ju inte barnet som gjort något för att föräldern inte har kunnat knyta an till det osv. Jag skulle önska att mamma kunde ge mig några svar. Att hon gjorde skillnad på mig och mina syskon kunde vem som helst se egentligen, alla blundade. Jag märkte det som mycket liten. Jag glömmer aldrig den gången det var extra tydligt, pappa hade druckit som vanligt och var arg och mina syskon var hos mamma för att söka tröst och skydd. Jag var 5 år och gick också till henne, men hon knuffade bort mig och bad mig gå till pappa "du är alltid där, gå till pappa, du får inte plats här". Och där satt pappa, full som en alika, arg som ett bi och gormade och skrek. Fulla människor är obehagliga, min pappa var inget undantag hur mycket jag än älskade honom. Men där och då blev det tydligt att jag inte hade någon. Jag skulle vilja säga att hon är skyldig mig en förklaring. Jag anar däremot, att hon inte älskade mig eftersom jag skrek de första 9 månader av mitt liv, men vad vet jag?
Tror absolut det är så också.
.O så kommer det sen: hade din mormor och mamma tänkt som du hade du inte funnits! I sån där lätt aggressiv ton. Jag brukar svara då ” ja det stämmer”.Men samma här! Eller att man till och med kritiserar deras barn för att man inte vill ha egna
Det är nog bara en slump. Det är verkligen inte ovanligt, jag har hört det flera gånger och då inte riktat mot mig utan det har varit allmänt barnprat och alltid från kvinnor.
Det är så jävla sorgligt, det ökar bara pressen på de som är osäkra och stärker tabut att ångra sina barn.
Intressant är även att det för mig alltid varit kvinnor som reagerar väldigt negativt på min barnfrihet. Som om det vore en kritik mot deras livsval.
Räknar inte män på nätet men där är det alltid samma typ där kvinnohatet lyser igenom i allt
Men en ganska spännande. Jag var frivilligt barnfri länge och kanske hade fortsatt vara det om jag inte råkat bli gravid. Det som stört mig mest är dels ifrågasättandet av våra val som föräldrar (jag började jobba tidigt) och ifrågasättandet av att inte skaffa syskon (både innan och efter jag faktiskt deklarerat tidigt att inte det var något vi såg som ett alternativ..). Kanske hör man det som någonstans ifrågasätter en som mest? För inte kan det väl bara vara jag som både känner mig ifrågasatt och ifrågasätter mina val ibland? Sen tror jag också att jag har ganska lätt för att diskutera sånt här med frivilligt barnfria eftersom jag helt kan förstå tanken med det och hade varit precis lika lycklig utan barn. Så kanske är jag en sån som uppfattas ångra sitt beslut att bli förälder när jag uttrycker ”men så himla skönt att leva så”. Det innebär ju inte att jag ångrar mitt barn men jag kan se hur mycket annat vi gjorde och kunde göra innan vi fick barn (och börjar kunna göra igen nu).Jag noterar också med viss förundran att den här tråden, som jag ju skapade för att jag fått plötsliga och högst oväntade tankar om att kanske vilja ha ett till barn och funderade på varifrån det kom och om någon annan haft liknande erfarenheter, dragit i väg till att i stället hamna om hur självvalt barnfria kritiseras för sina val. Det om något känns som en helvändning
Jag förstår hur du menar och håller med på ett sätt.
) och jag kan förstås också se hur livet förändrades när vi fick barn. Jag tycker att alla frågorna egentligen är en produkt av samma normer och är inte så förvånad över trådens vändning.
Barnlängtan, trycket från samället att även om man har ett barn ska man helst ha två, behöva syskon, dömandet man kan uppleva från samhället när man inte vill ha barn eller för all del om man inte Kan få barn, om man ångrar att man blev förälder, om man inte älskar sina barn, om man blir mamma för gammal, om man blir mamma för ung.
Så gott som allt detta riktat mot kvinnor förstås.
Nja, jag tänker mer att det där om att man ångrar aldrig ett barn, att de inte skulle säga det till dig för att du har barn är något som missförståtts, både av dig och oss andra i tråden hur det menats. De som ångrar barn skulle nog inte säga det till dig pga risken för att bli dömda då du har barn, är det nog menat, så tänkte jag när jag svarade och jag tolkade andra på samma vis. Inte de som säger man ångrar aldrig ett barn. Att du inte fått höra det IRL är väl sådant som händer kanske utan någon särskild anledning inblandad mer än att ni kanske inte har diskuterat barnskaffande direkt i situationer du befunnit dig i, kanske.
Nu hoppar jag in här, har läst hela. Här vänder du på det, det är de som "ångrar" barn som inte säger det till de som har barn, med rädslan att bli dömda. Att du inte hört att "man aldrig ångrar ett barn" har nog mer med att du mest sannolikt hänger med folk som inte ångrar sina barn, inte du heller och då är det ju liksom inget att prata om. För mig som självvalt barnfri blir ju barn vs inte barn ett samtalsämne med två motpoler och då dyker det argumentet upp.
Ja, och har man barn då är det rätt irrelevant att säga, typ som att predika för de redan frälsta, därav att du inte hört det.
