Plötslig barnlängtan - vad är det som händer?

[MML]

Det är absolut det enda jag skriver, att vänner faktiskt kan ha samma insyn om inte mer insyn än vad syskonet har.

Vilket absolut ingen har sagt emot.

Jag har sagt att det inte varit min erfarenhet. Mitt liv har inte sett ut så. Ingen vän har faktiskt kunnat ha den förståelsen kring min uppväxt som min syster haft.

 

[MML]

Så du skrev inte det här eller?

Som sagt igen då, jag håller inte med. Du vet inget om min uppväxt eller varför jag vet det där, och jag tänker inte berätta om det heller. Jag vet att nära vänner kan ha mer insyn i ens liv än vad syskonet har.

Men okej, du skrev tydligen inte det så okej. Jag lämnar denna tråden nu för du verkar bara vilja vara dryg mot mig. Men grattis till din fina relation med syskonet, alla har inte den. Långt ifrån.

Jag har heller inte diskuterat din uppväxt och, ärligt talat, den intresserar mig inte heller. Jag har skrivit om min uppväxt, och du väljer att plocka meningar ur sitt sammanhang för att försöka vrida det till att jag sagt något jag inte sagt, för att argumentera emot något som jag inte påstått.

 

[fejt]

Jag tror det är helt normala känslor att ha, att vilja ge sina barn allt och fundera över hur det kunde blivit eller varit. Särskilt om man börjar vända och vrida på de delarna i tex terapi.

Jag har syskon och är väldigt tacksam för att ha en superfin relation till dem, det är ju inte en självklarhet. Fasters barn, vuxna kusiner i 30-årsåldern, har aldrig varit vänner och kan fortfarande inte sitta igenom en släktmiddag utan att gräla högljutt

Men vi har andra kusiner också och några av dem har jag ungefär samma band till som mina bröder. Vi har gemensamma upplevelser från barndomen och av våra familjer och vi hörs av ungefär lika ofta. Våra värderingar är rätt lika och jag är innerligt tacksam för att de funnits i mitt liv och att vi fortfarande har kontakt. Samma gäller för några vänner som jag delar barndom och tonår med.

Jag är övertygad om att syskon inte är nödvändiga för barn, det finns så många olika sätt att skaffa starka och långvariga relationer på som inte inkluderar syskon.

Utifrån mitt perspektiv OBS OBS! Om du kan, skaffa ett barn till.

Jag har en nu 18-årig dotter. Hon är min mans och mitt andra barn, men vår första flicka hann aldrig börja leva, så dottern har hela livet levt som ensambarn, och vi har varit väldigt nöjda med att ha ett barn. Ingen av graviditeterna var särskilt enkel, och det var aldrig något tal om att försöka skaffa fler syskon.

På julafton var min syster här med sina två flickor, som är lite äldre respektive lite yngre än min dotter. Det var vår första jul tillsammans på några år, och jag drabbades plötsligt av, jag vet inte, skuldkänslor? Jag kände att det varit/är "fel" mot dottern, som inte har något syskon. Hon har förstås sina kusiner, och de har en fin relation alla tre, men det är ju ändå inte samma sak som att ha syskon. Det kommer ju kanske en dag när varken jag eller mannen finns kvar, och då blir dottern "den enda kvar" ur vår familj. Givetvis kan det hända saker i alla familjer som gör att en blir ensam kvar, men jag har helt plötsligt börjat tänka en hel del på alla aspekter av att hon är ensambarn, och där är förstås det att något händer oss föräldrar en stor oro för mig.

I och med de här tankarna har barnlängtan slagit till hos mig - och det rejält! Jag gissar att det inte "bara" är på grund av de här tankarna, utan även att människor i min bekantskapsgrets nyligen fått barn eller är gravida, att dottern är på väg mot vuxenlivet, och hur livet i stort ser ut nu. Lite grann kan jag också tänka mig att det kan hänga i hop med att jag under hösten gått i samtal och då (bland mycket annat) pratat om vår första dotter, som inte fick leva. Kanske att min hjärna på något sätt tänker sig att en bebis kan "läka såren" som delvis kommit närmre ytan i och med detta? Jag tycker ändå att det är lite märkligt - jag har alltså aldrig haft någon särskild längtan efter fler barn efter dottern föddes - förrän nu!

Finns det någon biologisk förklaring till att det blir så här? Kan förklimakteriet ställa till med sådana här tankar och funderingar, om kroppen s. a. s. känner att det börjar "dra i hop sig"?

Utifrån mitt perspektiv OBS OBS! Om du kan, skaffa ett barn till. Du vet vad det innebär att vara förälder. Uppoffringar osv. Det vill säga, om du vill för din egen skull. Så vitt en främling på nätet kan säga så kommer din dotter att klara sig fint med eller utan syskon. Men om du själv känner längtan och är medveten om alla påfrestningar så kör!

 

[MML]

Utifrån mitt perspektiv OBS OBS! Om du kan, skaffa ett barn till.

Utifrån mitt perspektiv OBS OBS! Om du kan, skaffa ett barn till. Du vet vad det innebär att vara förälder. Uppoffringar osv. Det vill säga, om du vill för din egen skull. Så vitt en främling på nätet kan säga så kommer din dotter att klara sig fint med eller utan syskon. Men om du själv känner längtan och är medveten om alla påfrestningar så kör!

Jo, jag har ju "varit med förr" nu, så visst har jag koll på vad det innebär att vara förälder. Ärligt talat skulle jag förmodligen vara en mycket bättre mamma om jag "började om" nu, med all den kunskap och erfarenhet jag fått under dotterns uppväxt.

Det är nog i huvudsak att jag inte vet om det är något jag verkligen vill, eller om det är något jag fått för mig att jag vill därför att det är lite "nu eller aldrig" över det. Innan har det ju alltid funnits ett "sen", att vi behöver inte ta några beslut om fler barn eftersom vi kan fundera på det senare. Sedan blev dottern sjuk och har så varit i långa perioder i flera år, och då blev det av förklarliga skäl inte mycket utrymme för barnfunderingar. Så när vi nu "landat" lite grann i livet, gör väl tidens gång sig påmind. Ska det bli några fler barn, så behöver det ske i relativ närtid, så beslutet behöver s. a. s. fattas.

Men - med det sagt - jag vet inte vad jag "vill mest". Livet just nu är vad jag drömt om sedan jag själv var barn - egen gård, hästar hemma, hundar som jag dessutom hittat ett nytt, stort intresse i. En man och en dotter som jag älskar över allt annat. Samtidigt är det nog också just det att livet är så rätt nu, som gör att jag alls börjat känna att jag kanske trots allt skulle vilja försöka?

 

[fejt]

Jo, jag har ju "varit med förr" nu, så visst har jag koll på vad det innebär att vara förälder. Ärligt talat skulle jag förmodligen vara en mycket bättre mamma om jag "började om" nu, med all den kunskap och erfarenhet jag fått under dotterns uppväxt.

Det är nog i huvudsak att jag inte vet om det är något jag verkligen vill, eller om det är något jag fått för mig att jag vill därför att det är lite "nu eller aldrig" över det. Innan har det ju alltid funnits ett "sen", att vi behöver inte ta några beslut om fler barn eftersom vi kan fundera på det senare. Sedan blev dottern sjuk och har så varit i långa perioder i flera år, och då blev det av förklarliga skäl inte mycket utrymme för barnfunderingar. Så när vi nu "landat" lite grann i livet, gör väl tidens gång sig påmind. Ska det bli några fler barn, så behöver det ske i relativ närtid, så beslutet behöver s. a. s. fattas.

Men - med det sagt - jag vet inte vad jag "vill mest". Livet just nu är vad jag drömt om sedan jag själv var barn - egen gård, hästar hemma, hundar som jag dessutom hittat ett nytt, stort intresse i. En man och en dotter som jag älskar över allt annat. Samtidigt är det nog också just det att livet är så rätt nu, som gör att jag alls börjat känna att jag kanske trots allt skulle vilja försöka?

Det är så svårt sånt här. Att försöka separera sin egen längtan och efterklokhet. Min pappa sa en gång "man ångrar aldrig ett barn" och så har jag alltid tänkt, men det börjar ju bli mer öppet att prata om att man faktiskt kan det. För mig är det ofattbart. Men det betyder ju inte att det inte är sant. Det enda jag kan utgå ifrån är mig själv och om jag kände som du beskriver att du känner så hade jag försökt. Jag är över 50 år och har tre barn tätt. Det har varit tufft såklart men glädjen har alltid varit större.

 

[Sel]

För mig har det alltid varit självklart att man kan ångra beslutet att skaffa ett barn precis som man kan ångra alla andra beslut här i livet. Stora som små.

 

[fejt]

Jo, jag har ju "varit med förr" nu, så visst har jag koll på vad det innebär att vara förälder. Ärligt talat skulle jag förmodligen vara en mycket bättre mamma om jag "började om" nu, med all den kunskap och erfarenhet jag fått under dotterns uppväxt.

Det är nog i huvudsak att jag inte vet om det är något jag verkligen vill, eller om det är något jag fått för mig att jag vill därför att det är lite "nu eller aldrig" över det. Innan har det ju alltid funnits ett "sen", att vi behöver inte ta några beslut om fler barn eftersom vi kan fundera på det senare. Sedan blev dottern sjuk och har så varit i långa perioder i flera år, och då blev det av förklarliga skäl inte mycket utrymme för barnfunderingar. Så när vi nu "landat" lite grann i livet, gör väl tidens gång sig påmind. Ska det bli några fler barn, så behöver det ske i relativ närtid, så beslutet behöver s. a. s. fattas.

Men - med det sagt - jag vet inte vad jag "vill mest". Livet just nu är vad jag drömt om sedan jag själv var barn - egen gård, hästar hemma, hundar som jag dessutom hittat ett nytt, stort intresse i. En man och en dotter som jag älskar över allt annat. Samtidigt är det nog också just det att livet är så rätt nu, som gör att jag alls börjat känna att jag kanske trots allt skulle vilja försöka?

Ditt drömliv kan du ju leva även med ett litet barn. Men jag förstår vad du menar gällande sjukdom och andra saker som kan hända med barn och vuxna. Man vet vad man har men inte vad man får. Svårt!

 

[Enya]

För mig har det alltid varit självklart att man kan ångra beslutet att skaffa ett barn precis som man kan ångra alla andra beslut här i livet. Stora som små.

Ja precis.
På jobbet pratade vi om valet om barn osv och då då sa en kollega sådär att man ångrar aldrig ett barn. Jag inflikade att det finns faktiskt de som har gjort just det. Hon svarade med att det då är fel i huvudet på dem. Jag tycker att det är rätt kränkande uttalande, faktiskt. För jag kan visst tro att det finns människor som känner att de vill ha barn, och så inser de efteråt att det inte kändes som de trodde det skulle göra eller att det är så mycket "problem" så att de ångrar sig på något vis. Det är synd att man ska klassas som "fel i huvudet" när man har känslor som alls behöver vara onormala på något vis.

 

[fejt]

Ja precis.
På jobbet pratade vi om valet om barn osv och då då sa en kollega sådär att man ångrar aldrig ett barn. Jag inflikade att det finns faktiskt de som har gjort just det. Hon svarade med att det då är fel i huvudet på dem. Jag tycker att det är rätt kränkande uttalande, faktiskt. För jag kan visst tro att det finns människor som känner att de vill ha barn, och så inser de efteråt att det inte kändes som de trodde det skulle göra eller att det är så mycket "problem" så att de ångrar sig på något vis. Det är synd att man ska klassas som "fel i huvudet" när man har känslor som alls behöver vara onormala på något vis.

Åh, sånt här är så svårt att diskutera när man har barn som man inte ångrar. Jag tror att jag har landat i att känslan självklart är okej men att man att man ska vara väldigt försiktig med att prata om det. Hur känns det för ett barn med en förälder som öppet ångrar sitt föräldraskap? Jag tänker att man är vuxen när man väljer att sätta ett barn till världen och att man behöver stå för det beslutet.

 

[Sel]

Ja precis.
På jobbet pratade vi om valet om barn osv och då då sa en kollega sådär att man ångrar aldrig ett barn. Jag inflikade att det finns faktiskt de som har gjort just det. Hon svarade med att det då är fel i huvudet på dem. Jag tycker att det är rätt kränkande uttalande, faktiskt. För jag kan visst tro att det finns människor som känner att de vill ha barn, och så inser de efteråt att det inte kändes som de trodde det skulle göra eller att det är så mycket "problem" så att de ångrar sig på något vis. Det är synd att man ska klassas som "fel i huvudet" när man har känslor som alls behöver vara onormala på något vis.

Men absolut! Samt att normen (som sådana som din kollega indirekt bidrar till) ofta kan vara så stark att även den som egentligen inte vill ha barn skaffar ett eller två ändå. Tänker att "det löser sig, man älskar dem när de väl är här" och så händer inte det. Eller också älskar man men orkar inte. Finns lika många alternativ som det finns människor.

Tack och lov börjar det långsamt bli mindre tabu att prata om.

 

[Sel]

Åh, sånt här är så svårt att diskutera när man har barn som man inte ångrar. Jag tror att jag har landat i att känslan självklart är okej men att man att man ska vara väldigt försiktig med att prata om det. Hur känns det för ett barn med en förälder som öppet ångrar sitt föräldraskap? Jag tänker att man är vuxen när man väljer att sätta ett barn till världen och att man behöver stå för det beslutet.

Min mor har varit mycket öppen med oss i vuxen ålder att hon kan sakna livet hon aldrig fick tillfälle att uppleva genom att hon gifte sig och startade familj i småsamhället där hon växte upp. Jag tycker att det är ärligt och bra och utan skuldbeläggning.
Själva frågan bör få luftas i samhället utan att man för den delen slänger det i ansiktet på de barn man har, och särskilt bör den få finnas som en sanning när kvinnor står inför en graviditet och har mycket att tänka på. Ett barn och blodsband är inte på något vis magiskt.

 

[fejt]

Min mor har varit mycket öppen med oss i vuxen ålder att hon kan sakna livet hon aldrig fick tillfälle att uppleva genom att hon gifte sig och startade familj i småsamhället där hon växte upp. Jag tycker att det är ärligt och bra och utan skuldbeläggning.
Själva frågan bör få luftas i samhället utan att man för den delen slänger det i ansiktet på de barn man har, och särskilt bör den få finnas som en sanning när kvinnor står inför en graviditet och har mycket att tänka på. Ett barn och blodsband är inte på något vis magiskt.

 

[Enya]

Åh, sånt här är så svårt att diskutera när man har barn som man inte ångrar. Jag tror att jag har landat i att känslan självklart är okej men att man att man ska vara väldigt försiktig med att prata om det. Hur känns det för ett barn med en förälder som öppet ångrar sitt föräldraskap? Jag tänker att man är vuxen när man väljer att sätta ett barn till världen och att man behöver stå för det beslutet.

Jag tror att det kan kännas bra för barnen när de blir äldre/vuxna att förstå varför det kanske kändes lite frånvarande i föräldraskapet hos föräldern som ångrade barnet. Som en förklaring att det inte är fel på barnet och att föräldern inte ångrade personen i sig utan att vara just förälder, att man måste skilja det två åt. Tror det kan vara lättare att förstå vad som kan ha varit knepigt under barndomen då.

 

[Enya]

Men absolut! Samt att normen (som sådana som din kollega indirekt bidrar till) ofta kan vara så stark att även den som egentligen inte vill ha barn skaffar ett eller två ändå. Tänker att "det löser sig, man älskar dem när de väl är här" och så händer inte det. Eller också älskar man men orkar inte. Finns lika många alternativ som det finns människor.

Tack och lov börjar det långsamt bli mindre tabu att prata om.

Ja precis, detta sas inför en person som inte har barn men som vill, men tänk om hon egentligen var tveksam och bara sa att hon ville? Nu tror inte jag det med just den här personen, men vi kände ju inte henne. Tycker man ska vara försiktigt när man uttrycker sig så om personer som ångrar barn. Svårt att förstå, absolut, det är mycket som är svårt att förstå och sätta sig in i när man inte själv upplever det, men det betyder inte att det är fel i huvudet på den som känner eller agerar annorlunda.

 

[fejt]

Min mor har varit mycket öppen med oss i vuxen ålder att hon kan sakna livet hon aldrig fick tillfälle att uppleva genom att hon gifte sig och startade familj i småsamhället där hon växte upp. Jag tycker att det är ärligt och bra och utan skuldbeläggning.
Själva frågan bör få luftas i samhället utan att man för den delen slänger det i ansiktet på de barn man har, och särskilt bör den få finnas som en sanning när kvinnor står inför en graviditet och har mycket att tänka på. Ett barn och blodsband är inte på något vis magiskt.

Det håller jag verkligen med om. Ett sunt, medvetet och nyanserat sätt att se på kvinnors uppoffringar gällande barn äktenskap osv saknas fortfarande.

 

[Tantan]

Jag tror inte att man ska anta att det är så himla mycket föräldrarna kan göra vad gäller relationen mellan syskonen. Jag blir rätt irriterad på föräldrar som hävdar att deras barn är så goda vänner med varandra och att det är föräldrarnas förtjänst. Kärleksfulla och vettiga föräldrar får ibland barn som är goda vänner och ibland barn som inte alls kommer överens.

Såklart, men jag tror man kan underlätta i en del fall.

 

[MML]

Ditt drömliv kan du ju leva även med ett litet barn. Men jag förstår vad du menar gällande sjukdom och andra saker som kan hända med barn och vuxna. Man vet vad man har men inte vad man får. Svårt!

Det går ju inte att veta säkert. Bo på gård och ha djur, absolut! Men jag kan omöjligen veta om jag skulle ha ork, både fysisk och psykisk, till hundträning och ridning och allt annat, även med ett litet barn i familjen.

Samtidigt tänker jag på möjligheten att se ett barn växa upp här, och på att få göra den resan en gång till, nu när jag själv har helt andra förutsättningar i mitt föräldraskap, och då blir jag nästan knäpp av längtan!

 

[hastflicka]

Jag har sagt att det inte varit min erfarenhet. Mitt liv har inte sett ut så. Ingen vän har faktiskt kunnat ha den förståelsen kring min uppväxt som min syster haft.

Det samma kan sagas om Mitt liv och Mina barns liv. Nar jag var liten flyttade vi flera ganger, det langsta jag bodde pa samma ort var 7 ar. Efter det var det 5 ar, 3 ar, 2 ar, och efter det flyttade jag hemmifran for att plugga ... och fortsatte samma flyttande. Jag bodde 9 ar i South Carolina, det langsta jag nagonsin bott pa samma stalle. Nu ar det 8 ar har i var lilla stad soder om Portland Oregon och vi far se om vi stannar har eller flyttar igen.

Det ar svart att bade fa och halla kontakt med vanner nar man flyttar sa mycket, men det ar inte storsta anledningen att en van inte kunnat ha samma betydelse som ett syskon man vaxt upp med. Jag tror att den storsta orsaken att sonerna ar sa nara varandra ar att de, for det forsta alltid haft varandra nar de kommit till ett nytt land, ny kultur, ny skola aven om den efter forsta flytten utomlands varit Amerikansk. Familjen har alltid funnits dar for varandra, vi har upplevt sa mycket tillsammans, vi har utvecklats sa oerhort av nya kulturer och umgange med manniskor fran andra kulturer. Det far en att lara sig saker man inte kan lara sig om man inte upplever det.

 

[ginnies]

För mig har det alltid varit självklart att man kan ångra beslutet att skaffa ett barn precis som man kan ångra alla andra beslut här i livet. Stora som små.

Javisst jag har vänner som ångrat att de skaffat sitt barn eller vissa av sina barn och sagt det rent ut till mig, jag har svarat att det är inte så konstigt.

 

[MML]

Något jag tycker är intressant med sådana här diskussioner, är hur väldigt olika åsikter man kan ha. Att vad som är helt otänkbart för någon, inte är konstigt alls för en annan.

Tidigare i tråden var det t. ex. någon som tyckte att man inte alls kunde prata med sitt barn om hur det upplevt att uppväxten påverkats av att ha ett syskon i himlen/ett "spöksyskon", något som för mig inte alls är konstigt att prata om. Nu är det i stället att ångra ett barn, och om det är något som kan vara bra för (det vuxna) barnet att få veta.

För egen del tror jag att det skulle vara otänkbart att säga till mitt barn att jag ångrade det - med reservation för att jag inte varit i den situationen, så jag vet förstås inte hur jag skulle tänka och känna om så var fallet.

Jag ser det som självklart att man kan ångra t. ex. valet att bli förälder, lika väl som man kan ångra en flytt, valet av partner, en utbildning, eller vad det än må vara. Ett barn förändrar naturligtvis stora delar av livet, på gott och ont. Inte heller ser jag det som att det är något "fel i huvudet" på en förälder som ångrar att hen blivit förälder.

Det jag personligen tycker känns skavigt, är att säga (i synnerhet till/inför barnet, även om det är ett vuxet barn) att man ångrar just det barnet. Jag ser en stor skillnad i att säga att man t. ex. kan ångra att man blev förälder när man blev det, eller att man ångrar att man skaffade flera barn på grund av hur det påverkade livet och sådana saker, och att säga att man ångrar att man skaffade sitt barn. För mig är det nog skillnaden i att ångra sina livsval, och att ångra att en specifik person (sitt barn) finns.

Kanske är det här till viss del också präglat av min egen uppväxt. Jag hörde aldrig någon av mina föräldrar uttrycka ånger över att de skaffat barn, eller att de "ångrade" mig eller min syster eller liknande. Jag har dock ett tydligt minne av hur mina föräldrar hade en upprörd diskussion om något, varpå min ena förälder sa att den andra föräldern haft ett visst (mycket negativt) beteende i X antal år, där X överensstämde med min ålder. För mig, som då var mycket ung, blev det en självklar koppling till att min förälders negativa beteende hade uppstått på grund av mig. Att om det "inte varit för mig", hade föräldern kanske aldrig hamnat i den negativa spiral hen hamnat i. Det var en skuld jag därefter bar med mig under hela min uppväxt, och som jag nog än i dag inte helt lyckats skaka av mig, även om jag givetvis rent logiskt vet att föräldrars agerande inte är barnens "fel".