Plötslig barnlängtan - vad är det som händer?

[hundtant]

Jag har varken tid eller lust att läsa igenom alla inlägg som skrivits i tråden, så jag kommer inte att leta reda på vem som skrivit vad o. s. v.

Självklart är det inte att göra ner något att ha en annan åsikt, och jag tycker väl inte heller att jag gör ner andras åsikter utan jag har tvärt om upprepade gånger skrivit att alla familjer är olika, ingen situation är den andra lik etc. Jag har - precis som de flesta, får man väl förmoda - skrivit utifrån egna erfarenheter och vad jag ser bland människor i min närhet. Vad jag däremot tycker är att göra ner syskonskap, är t. ex. när man uttrycker sig generaliserande kring att "det är" på ett visst sätt. Inte att det är den erfarenhet man har, utan att det är så det är att ha syskon, eller att relationen med syskon är "sämre"/mindre viktig/mindre betydelsefull än den med egenvalda vänner man skaffar sig i vuxen ålder. Självklart är det så för vissa, men inte för alla, och jag ser ingen mening i att uttala sig som om det är någon allmän sanning.

Varför skulle du gå igenom alla inlägg? Jag förklarade vad jag bemötte och det var inte du som skrev det. Och jag skrev att det inte var dig jag svarat eftersom du reagerade som om det var dina argument jag invände mot.

Än en gång: det jag bemötte var det generaliserande Det är betydligt lättare att ta det med syskonet när man vill prata om sånt. Man = generaliserande. Då skrev jag kan jag tycka att syskonrelationer ofta är överskattade. Jag kan tycka. Inte generaliserande. Jag. Så om du menar att jag generaliserat så är du fel ute.

 

[MML]

Varför skulle du gå igenom alla inlägg? Jag förklarade vad jag bemötte och det var inte du som skrev det. Och jag skrev att det inte var dig jag svarat eftersom du reagerade som om det var dina argument jag invände mot.

Än en gång: det jag bemötte var det generaliserande Det är betydligt lättare att ta det med syskonet när man vill prata om sånt. Man = generaliserande. Då skrev jag kan jag tycka att syskonrelationer ofta är överskattade. Jag kan tycka. Inte generaliserande. Jag. Så om du menar att jag generaliserat så är du fel ute.

Det du bemötte var ett svar av @Amha som skrev om sina erfarenheter av att prata om vissa saker med ett syskon, däribland:

Jag och mitt syskon pratar en del om det. Mest från tonåren men vi har också en del trauman från vår uppväxt. Inga missbrukande föräldrar eller så utan annat. Det är svårt att behandla sådant med vänner och liknande eftersom den huvudsakliga reaktionen är "oj! Hur tog ni er igenom det?!" och "vad stark du är, jag hade säckat ihop". Det är betydligt lättare att ta det med syskonet när man vill prata om sånt.

Om man plockar ut endast meningen "Det är betydligt lättare att ta det med syskonet när man vill prata om sånt" så låter det förstås som ett generellt påstående. Nu var det dock skrivet i ett sammanhang där personen berättade varför det är svårt för hen att ta sådant prat med vänner. Jag läser det inte alls som ett generaliserande påstående, utan att hen beskriver hur hen upplever det.

Att då komma med kommentarer om att "så är det inte alltid/för alla", gör att jag undrar om någon alls påstått att det alltid är så bra med syskon - eftersom jag i sådant fall missat det. Jag har då definitivt inte påstått något sådant.

Men i bland tycks det så att man skapar sig en egen bild av vad någon menar, och så läser man allt utifrån den tolkningen. Har man då fått för sig att jag, och kanske andra med mig, argumenterar för att skaffa syskon 20 år efter att det yngsta barnet fötts, för att hen ska ha någon att prata gamla barndomsminnen med när hen är gammal (det är ju inte alls vad jag eller någon annan skrivit), eller man läser in att det enligt somliga bara är bra med syskon trots att ingen skrivit det, så är det ju inte konstigt att diskussioner här i bland känns så osammanhängande att man knappt vet hur man hamnade där man är.

 

[Amha]

Så kanske det är för en del, men måste inte vara det för andra. För min del är det mycket mer avlastande att ta det med en utomstående, inte med mitt syskon. Vi har ju båda en bild som av vad som hände, våra bilder kanske konfliktar och vi har kan båda ha ett behov av att försvara vår bild. Det var nog @Mabuse som var inne på liknande, att syskonen ändå har varsin bild. Och så tänker jag också.

Ja absolut. Relationen med syskon kan ju vara väldigt olika och jag kan rabbla upp flera som har en helt annan relation till sina syskon. Det räcker ju med att titta här för att se det. Mitt inlägg var mer ett svar på vad man kan dela med sina syskon eftersom att en annan användare inte verkade förstå hur vi kan känna ett sånt behov av syskonen.

Fast det är ju också ett ganska dåligt skäl till fler barn, kan jag tänka. ”Eftersom vi missbrukar/på annat sätt traumatiserar barnen, så är det bra om vårt barn får syskon, så att de har nån att prata med som förstår misären.”

Tråkigt att du antar att mina föräldrar är orsaken till våra upplevelser och att vi vuxit upp i misär. Det stämmer ju inte.

Nåväl, det är ju naturligtvis inte en anledning till att skaffa syskon men för mig har det ju varit skönt att ha mitt syskon pga det vi delat. Att skaffa barn är ju något man ska göra för att man själv vill ha barn och @MML verkar ju vara väl medveten om just den delen. Mitt inlägg var, som sagt, mer ett svar på vad jag personligen anser är skönt att dela med mitt syskon. Eller rättare sagt att det finns saker jag hellre delar med syskonet än andra för att jag får bättre förståelse därifrån än från andra.

 

[Grazing]

Ja absolut. Relationen med syskon kan ju vara väldigt olika och jag kan rabbla upp flera som har en helt annan relation till sina syskon. Det räcker ju med att titta här för att se det. Mitt inlägg var mer ett svar på vad man kan dela med sina syskon eftersom att en annan användare inte verkade förstå hur vi kan känna ett sånt behov av syskonen.

Fast grejen är att det är långt ifrån självklart att syskon upplever samma uppväxt alls, skulle nog säga att mina vänner jag växte upp med känner till mer hur jag hade det än vad min bror gör. Vi var så ofta hemma hos varandra så dom kände mina föräldrar och jag kände deras. Min bror och jag hade ju var sina liv fast vi bodde under samma tak. Tyckter om varandra gör vi ju ändå fast jag absolut inte vill bo med honom igen.

Både syskonpar och ensambarn har väl sina problem och svårigheter i uppväxten, inget sätt är per automatik lättare att växa upp på än det andra. Båda har sina för och nackdelar. Vissa har tur och har bra relationer med syskonen, vissa har det inte, vissa har det något mittemellan som jag och min bror har det.

 

[MML]

Fast grejen är att det är långt ifrån självklart att syskon upplever samma uppväxt alls, skulle nog säga att mina vänner jag växte upp med känner till mer hur jag hade det än vad min bror gör. Vi var så ofta hemma hos varandra så dom kände mina föräldrar och jag kände deras. Min bror och jag hade ju var sina liv fast vi bodde under samma tak. Tyckter om varandra gör vi ju ändå fast jag absolut inte vill bo med honom igen.

Både syskonpar och ensambarn har väl sina problem och svårigheter i uppväxten, inget sätt är per automatik lättare att växa upp på än det andra. Båda har sina för och nackdelar. Vissa har tur och har bra relationer med syskonen, vissa har det inte, vissa har det något mittemellan som jag och min bror har det.

Och grejen är också att vissa av oss känner att relationen till vårt/våra syskon har varit en resurs, att den gett oss något som vi inte kunnat få av t. ex. vänner.

Inte att det är så för alla, men att det är sådant som man (som i "somliga", inte som i "alla") kan tycka är värdefullt med att ha delat uppväxten med syskon.

 

[Amha]

Fast grejen är att det är långt ifrån självklart att syskon upplever samma uppväxt alls, skulle nog säga att mina vänner jag växte upp med känner till mer hur jag hade det än vad min bror gör. Vi var så ofta hemma hos varandra så dom kände mina föräldrar och jag kände deras. Min bror och jag hade ju var sina liv fast vi bodde under samma tak. Tyckter om varandra gör vi ju ändå fast jag absolut inte vill bo med honom igen.

Både syskonpar och ensambarn har väl sina problem och svårigheter i uppväxten, inget sätt är per automatik lättare att växa upp på än det andra. Båda har sina för och nackdelar. Vissa har tur och har bra relationer med syskonen, vissa har det inte, vissa har det något mittemellan som jag och min bror har det.

Precis som @MML skriver kan det vara viktigt för vissa av oss. Jag är en av de som tycker att det har känts viktigt med mitt syskon.

 

[Tantan]

Jag har två syskon. 2 och 7 år mellan dem och mig. Vi ses så ofta vi kan, bråkar aldrig och har genuint roligt tillsammans. Vi hade några år i tonåren när vi umgicks mindre men nu hörs vi i princip dagligen och ses så fort vi kan.

Jag har rätt långt mellan mina barn, jag gissar det blir ett glapp när stora flyttar hemifrån men kommer aktivt arbeta för att de ses och har kul ihop. Jag tänker att det ligger rätt mycket ansvar på mig att se till att de har en bra relation i form av hur jag hanterar konflikter osv.

 

[vemsomhelst123]

Fast grejen är att det är långt ifrån självklart att syskon upplever samma uppväxt alls, skulle nog säga att mina vänner jag växte upp med känner till mer hur jag hade det än vad min bror gör. Vi var så ofta hemma hos varandra så dom kände mina föräldrar och jag kände deras. Min bror och jag hade ju var sina liv fast vi bodde under samma tak. Tyckter om varandra gör vi ju ändå fast jag absolut inte vill bo med honom igen.

Både syskonpar och ensambarn har väl sina problem och svårigheter i uppväxten, inget sätt är per automatik lättare att växa upp på än det andra. Båda har sina för och nackdelar. Vissa har tur och har bra relationer med syskonen, vissa har det inte, vissa har det något mittemellan som jag och min bror har det.

Jag tänker att det är flera som svarat det i tråden, att om man har vänner kvar från ”då” eller andra, som tex jag känner att jag har mina kusiner (men vi sågs inte så mycket när vi växte upp, utan där är det kanske mer kontexten familjen, i våran släkt känns det som att kvinnorna alltid har förväntats agera på vissa sätt, så det hade jag nog inte kunnat dela med mina bröder ändå).
Och för en del är de där personerna som vet var man kommer ifrån ett eller flera syskon, utan att man för den sakens skull delar allt. Jag kan förstå ts tankar, hos oss saknas inga barn men jag har såklart tänkt tanken kring om vi gör vårat barn en otjänst som inte skaffar/skaffade syskon.
Jag har också turen att ha kvar många vänner från uppväxten, och det är också personer jag känner att de liksom vet vem jag är och var vi har varandra på ett väldigt enkelt sätt. Den sortens relationer har för mig iaf varit svårare att bygga i vuxen ålder. Men det kanske är för att jag aldrig har behövt. Vänner har jag absolut skaffat, men inte på ”den” nivån. Och kanske är man mindre benägen att knyta de banden även som yngre om man har den i form av tex ett syskon?

 

[Palermo]

Jag har två syskon. 2 och 7 år mellan dem och mig. Vi ses så ofta vi kan, bråkar aldrig och har genuint roligt tillsammans. Vi hade några år i tonåren när vi umgicks mindre men nu hörs vi i princip dagligen och ses så fort vi kan.

Jag har rätt långt mellan mina barn, jag gissar det blir ett glapp när stora flyttar hemifrån men kommer aktivt arbeta för att de ses och har kul ihop. Jag tänker att det ligger rätt mycket ansvar på mig att se till att de har en bra relation i form av hur jag hanterar konflikter osv.

Jag tror inte att man ska anta att det är så himla mycket föräldrarna kan göra vad gäller relationen mellan syskonen. Jag blir rätt irriterad på föräldrar som hävdar att deras barn är så goda vänner med varandra och att det är föräldrarnas förtjänst. Kärleksfulla och vettiga föräldrar får ibland barn som är goda vänner och ibland barn som inte alls kommer överens.

 

[Bison]

Jag tror inte att man ska anta att det är så himla mycket föräldrarna kan göra vad gäller relationen mellan syskonen. Jag blir rätt irriterad på föräldrar som hävdar att deras barn är så goda vänner med varandra och att det är föräldrarnas förtjänst. Kärleksfulla och vettiga föräldrar får ibland barn som är goda vänner och ibland barn som inte alls kommer överens.

Håller med.
Jag hade en bra uppväxt med båda min föräldrar, vanligt syskonbråk med den som är två år äldre, inget med den som är fyra år äldre.

Att vi inte umgås handlar om att vi är helt olika, det enda vi har gemensamt är att vi har samma föräldrar. Vi har noll utbyte av varandra och ingenting att prata om.

 

[Masqueradee]

Jag är otroligt glad över att jag är ensambarn. Tycker ärligt att det mer låter skitjobbigt än glädjefullt att ha syskon! Det retas, skriks, delas rum, förväntas att ta hand om varandra... Att ha syskon för att hjälpa till när föräldrarna är äldre verkar heller inte vara någon garanti, har flera exempel där könsstereotyper är så starka att oavsett hur många syskon det är så är det ändå kvinnan som tar hand om de äldre.
Menar dock inte att ingen borde ha fler än ett barn, men att applicera sina egna upplevelser eller skaffa fler barn för någon annan än sin egen skull, typ "så att barn 1 har sällskap" eller "så att de har varandra" tror jag inte blir bra. Liksom att applicera någon slags drömmig/idealiserad bild av VVV-liv/kärnfamilj med mamma, pappa och två syskon.

 

[Grazing]

Precis som @MML skriver kan det vara viktigt för vissa av oss. Jag är en av de som tycker att det har känts viktigt med mitt syskon.

Men det är ju för att du har en bra relation med syskonet. Jag ser det som en person helt enkelt som är viktig oavsett om det är blodsband eller inte. Har man tur så träffar man personer i uppväxten som man blir så tajta med att det känns som familj, det kan vara syskonet men det kan också vara någon i samma klass liksom.

Det som jag tycker är viktigt i uppväxten är att man har relationer i sitt liv som man kan umgås med på ett bra och roligt och avslappnat sätt.

 

[Amha]

Men det är ju för att du har en bra relation med syskonet.

Jag säger inte emot dig/er. Det jag lägger fram är att vår uppväxt är kantad av mindre trevliga upplevelser och det har varit skönt för mig att ha ett syskon som kan sätta sig in i det. Inte exakt hur jag känner men vad som hände och hur det var. Vill man kan man naturligtvis tolka det jag skriver här helt annorlunda och jag vet inte ens varför jag försöker förtydliga mer.

 

[MML]

Jag tror inte att man ska anta att det är så himla mycket föräldrarna kan göra vad gäller relationen mellan syskonen. Jag blir rätt irriterad på föräldrar som hävdar att deras barn är så goda vänner med varandra och att det är föräldrarnas förtjänst. Kärleksfulla och vettiga föräldrar får ibland barn som är goda vänner och ibland barn som inte alls kommer överens.

Självklart finns det mycket som föräldrar kan göra som kan påverka, åt båda håll, relationen mellan barnen. Just att vägleda barnen är ju en stor del av att vara förälder. Precis som föräldrar försöker hjälpa barnen kring skola, vänner, hälsa, fritidsintressen o. s. v. kan, och i mitt tycke bör, man som förälder även försöka hjälpa barnen (om man har flera) att ha/få skapa en vettig syskonrelation.

Betyder det att det alltid går att få en toppenrelation mellan syskon, bara föräldrarna anstränger sig tillräckligt? Nej, självklart inte. Betyder det att det alltid är föräldrarnas "fel" om barnen inte har en bra relation? Nej, självklart inte. Det betyder inte heller att föräldrar kan lösa allt mellan syskon, eller att en bra syskonrelation alltid och enbart är tack vare föräldrarna. Självklart är det inte så. Men jag tror att om man går in med inställningen att man som förälder inte kan påverka barnens relation alls och man därför inte ens försöker vägleda och hjälpa, så är nog sannolikheten stor att barnen inte får någon vidare bra eller givande relation.

 

[MML]

Håller med.
Jag hade en bra uppväxt med båda min föräldrar, vanligt syskonbråk med den som är två år äldre, inget med den som är fyra år äldre.

Att vi inte umgås handlar om att vi är helt olika, det enda vi har gemensamt är att vi har samma föräldrar. Vi har noll utbyte av varandra och ingenting att prata om.

Och så kan det vara för en del. Precis som det kan vara så att syskonet blir en viktig och nära person genom livet för andra.

 

[MML]

Jag är otroligt glad över att jag är ensambarn. Tycker ärligt att det mer låter skitjobbigt än glädjefullt att ha syskon! Det retas, skriks, delas rum, förväntas att ta hand om varandra... Att ha syskon för att hjälpa till när föräldrarna är äldre verkar heller inte vara någon garanti, har flera exempel där könsstereotyper är så starka att oavsett hur många syskon det är så är det ändå kvinnan som tar hand om de äldre.
Menar dock inte att ingen borde ha fler än ett barn, men att applicera sina egna upplevelser eller skaffa fler barn för någon annan än sin egen skull, typ "så att barn 1 har sällskap" eller "så att de har varandra" tror jag inte blir bra. Liksom att applicera någon slags drömmig/idealiserad bild av VVV-liv/kärnfamilj med mamma, pappa och två syskon.

Jag tycker också att det låter skitjobbigt med ett syskon om man retas, skriker åt varandra, tvingas dela rum fast man inte trivs tillsammans/med att dela rum, förväntas ta hand om varandra, omgivningen räknar med att barnen ska ta hand om föräldrarna när de blir gamla o. s. v. Men det är ju tack och lov inte alla syskonrelationer som ser ut så.

 

[Bison]

Och så kan det vara för en del. Precis som det kan vara så att syskonet blir en viktig och nära person genom livet för andra.

Precis, kan bli toppen, kan bli skit. Som allt annat i livet.
Känns mest rimligt att skaffa fler barn för att man vill ha fler barn, inte för att ge tidigare barn syskon.

 

[Grazing]

Jag säger inte emot dig/er. Det jag lägger fram är att vår uppväxt är kantad av mindre trevliga upplevelser och det har varit skönt för mig att ha ett syskon som kan sätta sig in i det. Inte exakt hur jag känner men vad som hände och hur det var. Vill man kan man naturligtvis tolka det jag skriver här helt annorlunda och jag vet inte ens varför jag försöker förtydliga mer.

Ja, kontentan som jag försöker få fram här är att just syskonskapet inte är det i sej självt som är anledningen till den bra relationen. Det kan lika gärna vara en utan blodsband som man har det relationen med. Mina vänner från den tiden har mer insyn i min uppväxt än vad min bror har.

 

[MML]

Precis, kan bli toppen, kan bli skit. Som allt annat i livet.
Känns mest rimligt att skaffa fler barn för att man vill ha fler barn, inte för att ge tidigare barn syskon.

Ja, och eftersom ingen förespråkat något annat i den här tråden så förstår jag inte riktigt varför det är ett ämne som behöver diskuteras över flera sidor.

 

[MML]

Ja, kontentan som jag försöker få fram här är att just syskonskapet inte är det i sej självt som är anledningen till relationen. Det kan lika gärna vara en utan blodsband som man har det relationen med.

Det jag försöker få fram är att för vissa av oss är det just det att man växt upp tillsammans, att man haft en gemensam barndom, i samma hushåll, som gör att man kan ha den relationen. Att det kan vara omständigheter som gör att inte andra personer, inte ens bästa vänner, kan förstå dem på samma sätt som barn som vuxit upp i samma familj.

Inte att det "alltid är så", eller att det handlar om "blodsband", eller att det är omöjligt att ha en nära och betydelsefull relation med andra än syskon, eller något annat som tycks läsas in mellan raderna. Utan just det: I vissa syskonrelationer är det faktum att man är syskon, som vuxit upp tillsammans, en stor del av att relationen kan se ut som den gör.