Plötslig barnlängtan - vad är det som händer?

[Grazing]

Han skulle ha sagt till din bror att sluta retas. Han skulle ha pratat om det och fragat din bror vad han tyckte om att bli retad av kompisar och andra ... att retas ar aldrig okay, det ar detsamma som personligt pahopp som gjors utan anledning annat an att gora en annan ledsen eller arg

Men hur? Det var inget som dom såg, jag var inte direkt oskyldig jag heller alltid så skulle dom bara blint gå på vad jag sagt hela tiden? Det kunde tekniskt sätt varit jag som började liksom, det visste ju inte dom.

Jag ar ledsen att du ser det sa, du har helt klart inte haft en latt uppvaxt med din bror. Ett syskon kan verkligen vara en enorm resurs om man far hjalp under uppvaxten att se det sa.

Jag har haft en bra uppväxt med min bror, vi hade väldigt roligt ihop större delen av tiden så kom inte och säg att jag inte hade en lätt uppväxt med honom. Han har till större delen varit en fantastisk bror, som sagt, vanliga syskonbråk. Syskon bråkar och det är en naturlig grej för dom att göra av många anledningar. Det är konstigare i mina ögon om syskon aldrig testar gränser eller provocerar varandra alls.

Jag har heller inte skrivit att jag önskar jag var ensambarn för det hade jag inte velat vara heller, men det är för och nackdelar med syskon. Man ska inte försköna det här med syskon och tro att "dom skulle vara så bra vänner" osv för det är verkligen långt ifrån alltid så.

 

[MML]

Jag skrev "inte alltid lätt". Skrev inte att det alltid är så. Jag känner inte några syskonpar som under uppväxten inte drev varandra till vansinne med jämna mellanrum. Klart det finns dom som är störtvänner och inte alls har problem med varandra men min erfarenhet är att det inte är det vanliga.

Och igen så nej, oavsett hur perfekta föräldrarna hade varit så hade det inte hindrat syskonbråken hos oss iallafall. Det har inte med föräldrarna att göra alltid utan att det är så det ofta är syskon emellan.

Jag har inga åsikter alls om dina föräldrar eller om de hade kunnat hindra bråk mellan er. Det vet jag inget om och har heller inget intresse av att gissa något om.

 

[Grazing]

Jag har inga åsikter alls om dina föräldrar eller om de hade kunnat hindra bråk mellan er. Det vet jag inget om och har heller inget intresse av att gissa något om.

Jag har inte frågat om dina åsikter om det. Jag bara konstaterar att det inte alltid är någonting som föräldrar kan styra det här med huruvida syskon är perfekta med varandra eller inte, huruvida dom gillar att reta varandra eller inte.

Så det här med att sykon inte driver varandra till vansinne emellanåt med bra förändra som vägleder dom, det håller jag inte med om.

 

[MML]

För att återgå till det här med plötslig, och väldigt oväntad, barnlängtan... Så har jag under dagen sporadiskt läst om att bli gravid efter 40, att få en "sladdis", läst om andra (blivande) föräldrars försök att bli gravida o. s. v. Helt irrationellt, och den logiska delen av mig är förstås väl medveten om allt som talar emot att ens underhålla sådana tankar.

Den irrationella och känslostyrda delen av mig försöker dock övertyga den logiska delen om att chansen är så liten att det skulle vara klokt att ge det några försök, och "händer det så är det meningen"

För att vara lite hård mot mig själv: Jag har en hundvalp och två vuxna hundar, plus dotterns som är "bonus" i bland. Hundar som tar sin tid, och som jag vill träna med och ge av både tid och energi. Jag har en egen ponny, och så har vi dotterns ponny som jag också hjälper till med och rider regelbundet. Gården är under renovering och vi har massor att göra. Jag har varit på mitt nuvarande arbete i bara några månader. Vi är förhållandevis "gamla", i alla fall när man pratar om småbarn. Det är inte "meningen" nu, alls. Bebisgos får jag försöka passa på med när jag träffar nyblivna föräldrar. Kanske blir det syskonbarnbarn eller rent av egna barnbarn någon gång i framtiden, och det är absolut "tillräckligt"!

 

[MML]

Jag har inte frågat om dina åsikter om det. Jag bara konstaterar att det inte alltid är någonting som föräldrar kan styra det här med huruvida syskon är perfekta med varandra eller inte, huruvida dom gillar att reta varandra eller inte.

Så det här med att sykon inte driver varandra till vansinne emellanåt med bra förändra som vägleder dom, det håller jag inte med om.

Nej, och det har jag ju heller inte påstått (att en del syskon inte driver varandra till vansinne emellanåt med bra föräldrar som vägleder dem) så jag vet inte riktigt vad du vill uppnå med det spåret?

 

[hastflicka]

Nej, och det har jag ju heller inte påstått (att en del syskon inte driver varandra till vansinne emellanåt med bra föräldrar som vägleder dem) så jag vet inte riktigt vad du vill uppnå med det spåret?

Jag tror det var riktat till mig da hon kopierat mitt inlagg ... men jag tror inte att det skulle ge nagon nagot possitivt om jag svarade, sa jag stiger ut ur den discussionen har.

 

[Niyama]

För att återgå till det här med plötslig, och väldigt oväntad, barnlängtan... Så har jag under dagen sporadiskt läst om att bli gravid efter 40, att få en "sladdis", läst om andra (blivande) föräldrars försök att bli gravida o. s. v. Helt irrationellt, och den logiska delen av mig är förstås väl medveten om allt som talar emot att ens underhålla sådana tankar.

Den irrationella och känslostyrda delen av mig försöker dock övertyga den logiska delen om att chansen är så liten att det skulle vara klokt att ge det några försök, och "händer det så är det meningen"

För att vara lite hård mot mig själv: Jag har en hundvalp och två vuxna hundar, plus dotterns som är "bonus" i bland. Hundar som tar sin tid, och som jag vill träna med och ge av både tid och energi. Jag har en egen ponny, och så har vi dotterns ponny som jag också hjälper till med och rider regelbundet. Gården är under renovering och vi har massor att göra. Jag har varit på mitt nuvarande arbete i bara några månader. Vi är förhållandevis "gamla", i alla fall när man pratar om småbarn. Det är inte "meningen" nu, alls. Bebisgos får jag försöka passa på med när jag träffar nyblivna föräldrar. Kanske blir det syskonbarnbarn eller rent av egna barnbarn någon gång i framtiden, och det är absolut "tillräckligt"!

Du verkar ju vara en supermamma så det är nog inga problem för dig, händer det så löser du det säkert på bästa sätt

 

[escodobe]

Fast det ar foraldrars sak att styra upp mellan barnen. Det borjar redan nar man ar gravid, hur man pratar med befintliga barn om den nya som kommer. Som inte blir en kompis direkt, men som man kan visa att de barn som finns har gladje av.



Vi har rest mycket med tre barn, 3 ar mellan de tva forsta, 7 och 10 ar till den tredje. Vi har aldrig haft den typen av brak da vi styrt upp aktiviteter under bil eller flygplan (ofta 9-14 timmar i plan) och da barnen faktiskt gillade varandra och inte forsokte jaklas hela tiden.

Som foraldrar skapar man mycket av relationerna mellan barnen ... blir det orattvist sa kommer barnens relation formodligen inte att bli sa bra. Man kan styra mer som foralder an man tror. SJalv suckade jag ganska ofta over den minsta som ju var babis och skrek ofta nar vi skulle till att gora nagot. Jag gjorde det for att visa att jag inte heller uppskattade att bli avbruten fran det roliga vi tankt oss ... men gjorde det mojligen lite for mycket for de storre barnen forsvarade honom hela hans uppvaxt.
"Du behover val inte vara sa hard." Jag skarpte rosten till en 'no nonsens' ton. Eller "Han ar sa liten och kan inte." Han var 12 ar och ljog och sa att han gjort laxan fast han inte hade gjort det. (Nar de aldre fick klart for sig att han hade ljugit var den enda gangen jag nagonsin sett dem backa och vanda honom ryggen utan forsvar).

Numera ar alla tre basta kompisar och alla tre har en mycket nara relation med oss foraldrar ocksa. Vi har alltid sagt att det ar okay att tycka olika, och att debatera sin syn, men man debaterar sakfragan och slanger aldrig in elakheter och personliga pahopp. De ar alla mycket duktiga pa att debatera sin standpunkt och aldsta och yngsta var bada med pa gymnasiets (high school) debatt team och var successful dar. (Den som inte var med pa debatt teamet var i stallet "prefect" pa sin boarding school och fullt upptagen att hjalpa andra elever till ratta)

Vid olika tillfallen i deras liv har de alla ocksa tackat oss for att vi haft sa tydliga regler hemma nar de vaxte upp. De larde sig att folja regler och aven om reglerna var annorlunda pa andra stallen sa hade de aldrig nagra problem att folja dem.
Vi var langt fran "exemplariska" foraldrar och gjorde en massa fel som jag ibland kan fa en latt angest over an i dag ... men vi var alltid narvarande och lyssnade pa dem och vi gjorde alltid vart basta. Det har tydligen rackt for vara barn i alla fall.

Jag tänker att barn har olika personligheter, och det påverkar hur dom är även om föräldrarna gör vad man kan för att det ska bli rätt. Som förälder kan man påverka en hel del, men till sist så hänger det en hel del med vilka egenskaper man råkat födas med också.
En del är lättsamma och skulle aldrig störa andra och en del är manipulerande retstickor.

 

[escodobe]

För att återgå till det här med plötslig, och väldigt oväntad, barnlängtan... Så har jag under dagen sporadiskt läst om att bli gravid efter 40, att få en "sladdis", läst om andra (blivande) föräldrars försök att bli gravida o. s. v. Helt irrationellt, och den logiska delen av mig är förstås väl medveten om allt som talar emot att ens underhålla sådana tankar.

Den irrationella och känslostyrda delen av mig försöker dock övertyga den logiska delen om att chansen är så liten att det skulle vara klokt att ge det några försök, och "händer det så är det meningen"

För att vara lite hård mot mig själv: Jag har en hundvalp och två vuxna hundar, plus dotterns som är "bonus" i bland. Hundar som tar sin tid, och som jag vill träna med och ge av både tid och energi. Jag har en egen ponny, och så har vi dotterns ponny som jag också hjälper till med och rider regelbundet. Gården är under renovering och vi har massor att göra. Jag har varit på mitt nuvarande arbete i bara några månader. Vi är förhållandevis "gamla", i alla fall när man pratar om småbarn. Det är inte "meningen" nu, alls. Bebisgos får jag försöka passa på med när jag träffar nyblivna föräldrar. Kanske blir det syskonbarnbarn eller rent av egna barnbarn någon gång i framtiden, och det är absolut "tillräckligt"!

Men kan det inte vara en kombination av att du dels kommit upp en ålder där rätt många personer brukar ha en liten livskris och dels att ditt barn börjar bli vuxen och flyger ut ur boet på sitt sätt? Jag har förstått att det inte varit helt lätt för er de senaste åren och ni har nog haft mycket oro som kanske börjar stilla sig och att du nu för en mental paus och kanske öppnar upp för att fortsätta bearbetar sorgen för barnet som inte fick leva?

Jag vet att jag strax innan 40 inte hade någon livskris, men att jag insåg att jag betat av en massa saker tex studier, jobb, bostadsköp osv och att livet i stort förmodligen inte kommer förändras så mycket som de första 35 åren av livet utan kan troligen fortsätta se ut ungefär såhär i 25 år till pensionen.
Jag kan förstå att om man inte har en massa andra drivkrafter så kan det vara lockande att följa med strömmen och göra som många andra i umgänget - skaffa sig barn och bli en del av den livsstilen.

 

[Palermo]

Fast det ar foraldrars sak att styra upp mellan barnen. Det borjar redan nar man ar gravid, hur man pratar med befintliga barn om den nya som kommer. Som inte blir en kompis direkt, men som man kan visa att de barn som finns har gladje av.



Vi har rest mycket med tre barn, 3 ar mellan de tva forsta, 7 och 10 ar till den tredje. Vi har aldrig haft den typen av brak da vi styrt upp aktiviteter under bil eller flygplan (ofta 9-14 timmar i plan) och da barnen faktiskt gillade varandra och inte forsokte jaklas hela tiden.

Som foraldrar skapar man mycket av relationerna mellan barnen ... blir det orattvist sa kommer barnens relation formodligen inte att bli sa bra. Man kan styra mer som foralder an man tror. SJalv suckade jag ganska ofta over den minsta som ju var babis och skrek ofta nar vi skulle till att gora nagot. Jag gjorde det for att visa att jag inte heller uppskattade att bli avbruten fran det roliga vi tankt oss ... men gjorde det mojligen lite for mycket for de storre barnen forsvarade honom hela hans uppvaxt.
"Du behover val inte vara sa hard." Jag skarpte rosten till en 'no nonsens' ton. Eller "Han ar sa liten och kan inte." Han var 12 ar och ljog och sa att han gjort laxan fast han inte hade gjort det. (Nar de aldre fick klart for sig att han hade ljugit var den enda gangen jag nagonsin sett dem backa och vanda honom ryggen utan forsvar).

Numera ar alla tre basta kompisar och alla tre har en mycket nara relation med oss foraldrar ocksa. Vi har alltid sagt att det ar okay att tycka olika, och att debatera sin syn, men man debaterar sakfragan och slanger aldrig in elakheter och personliga pahopp. De ar alla mycket duktiga pa att debatera sin standpunkt och aldsta och yngsta var bada med pa gymnasiets (high school) debatt team och var successful dar. (Den som inte var med pa debatt teamet var i stallet "prefect" pa sin boarding school och fullt upptagen att hjalpa andra elever till ratta)

Vid olika tillfallen i deras liv har de alla ocksa tackat oss for att vi haft sa tydliga regler hemma nar de vaxte upp. De larde sig att folja regler och aven om reglerna var annorlunda pa andra stallen sa hade de aldrig nagra problem att folja dem.
Vi var langt fran "exemplariska" foraldrar och gjorde en massa fel som jag ibland kan fa en latt angest over an i dag ... men vi var alltid narvarande och lyssnade pa dem och vi gjorde alltid vart basta. Det har tydligen rackt for vara barn i alla fall.

Jag kollade upp lite forskning om det där häromåret. Enligt det, så finns det nästan inga mönster kring syskonosämja och föräldrainsatser.

Det finns ett vagt mönster som indikerar att om syskonen alla har en god föräldraanknytning, kan grälen mellan syskonen bli värre. Och om syskonen alla har en dålig föräldraanknytning kan syskonrelationen bli bättre. Men det var som sagt vaga mönster, absolut inte konsekvent.

Jag tror att det hela mest handlar om tur eller otur.

 

[Liran]

Samtidigt så skrev du att det var värdefullt att kunna diskutera det i tidigare inlägg

Det närmaste jag kommit är att sitta och jämföra ärr på knogarna från att vi spelade kronan i skolan och detta med kollegor i ungefär samma ålder

Det finns mångar saker av värde som man inte har behov av, men som man uppskattar när man får ta del av.

 

[MML]

Men kan det inte vara en kombination av att du dels kommit upp en ålder där rätt många personer brukar ha en liten livskris och dels att ditt barn börjar bli vuxen och flyger ut ur boet på sitt sätt? Jag har förstått att det inte varit helt lätt för er de senaste åren och ni har nog haft mycket oro som kanske börjar stilla sig och att du nu för en mental paus och kanske öppnar upp för att fortsätta bearbetar sorgen för barnet som inte fick leva?

Jag vet att jag strax innan 40 inte hade någon livskris, men att jag insåg att jag betat av en massa saker tex studier, jobb, bostadsköp osv och att livet i stort förmodligen inte kommer förändras så mycket som de första 35 åren av livet utan kan troligen fortsätta se ut ungefär såhär i 25 år till pensionen.
Jag kan förstå att om man inte har en massa andra drivkrafter så kan det vara lockande att följa med strömmen och göra som många andra i umgänget - skaffa sig barn och bli en del av den livsstilen.

Jo, det är nog precis så att det är en kombination av flera saker som har gjort att den här barnlängtan plötsligt dykt upp. Och så har jag väl "hittat mig själv" på ett sätt som jag inte alls hade gjort när jag blev förälder, och då kommer tankar om hur det skulle vara att få ett barn nu, när jag är på en helt annan plats i livet. Även om den platsen i livet är formad just efter att inte ha något litet barn, och då i stället kunna satsa på mina drömmar och intressen.

 

[grodan21]

Jag har aldrig velat skaffa barn, men denna höst har en viss längtan kommit. Kan nog bero på att jag har varit hästlös och nu kommit upp den åldern att det inte finns många år kvar innan det är för sent.

 

[MML]

Jag har aldrig velat skaffa barn, men denna höst har en viss längtan kommit. Kan nog bero på att jag har varit hästlös och nu kommit upp den åldern att det inte finns många år kvar innan det är för sent.

Det är kanske något biologiskt, att kroppen liksom signalerar att "det är dags nu innan det är för sent"? Även om man valt att inte skaffa barn, så är det kanske till viss del inprogrammerat i oss att vi "ska" ha barn, rent biologiskt och evolutionärt?

 

[Amha]

Men hur ofta pratar man gamla minnen? Jag känner liksom inte alls igen mig i det där.

Är det typ ”Kommer du ihåg x? Och när vi gjorde y?”, eller vad är det för konversationer? Om man undrar vad det var som hände och inte riktigt minns, så kan man ju prata med föräldrar eller andra äldre släktingar så länge de är i livet.

Blir lite nyfiken, för just det där ”Nån att dela barndomsminnen med när man blir gammal” har jag aldrig hört som argument för syskon förr.

Jag och mitt syskon pratar en del om det. Mest från tonåren men vi har också en del trauman från vår uppväxt. Inga missbrukande föräldrar eller så utan annat. Det är svårt att behandla sådant med vänner och liknande eftersom den huvudsakliga reaktionen är "oj! Hur tog ni er igenom det?!" och "vad stark du är, jag hade säckat ihop". Det är betydligt lättare att ta det med syskonet när man vill prata om sånt. Sen var ju jag och mitt syskon ute och for på stan, festivaler, fester osv tillsammans så även om jag inte har vännerna kvar från den tiden kan vi skratta åt galenskaperna vi gjorde ihop nu.

 

[Palermo]

Det är kanske något biologiskt, att kroppen liksom signalerar att "det är dags nu innan det är för sent"? Även om man valt att inte skaffa barn, så är det kanske till viss del inprogrammerat i oss att vi "ska" ha barn, rent biologiskt och evolutionärt?

Att tolka sina egna känslor som biologiskt betingade, ser jag i sammanhanget mest som ett sätt att berättiga dem. Och i viss mån ett sätt att slippa att riktigt ta ansvar för dem.

Det räcker ju gott och väl att vi alla vet att kvinnor blir infertila någonstans runt, säg, 45-årsåldern. Hittepåbiologi behövs inte för att "förklara" något som är så enkelt att förklara som funderingar kring den egna fertiliteten.

 

[MML]

Att tolka sina egna känslor som biologiskt betingade, ser jag i sammanhanget mest som ett sätt att berättiga dem. Och i viss mån ett sätt att slippa att riktigt ta ansvar för dem.

Det räcker ju gott och väl att vi alla vet att kvinnor blir infertila någonstans runt, säg, 45-årsåldern. Hittepåbiologi behövs inte för att "förklara" något som är så enkelt att förklara som funderingar kring den egna fertiliteten.

Nu finns det väl en hel del som tyder på att tankar och känslor i någon omfattning hänger ihop med, påverkar, och påverkas av vad som händer i kroppen, så att kalla funderingar kring det för "hittepåbiologi" ser jag som ganska onödigt.

 

[bettysmatte]

Det är kanske något biologiskt, att kroppen liksom signalerar att "det är dags nu innan det är för sent"? Även om man valt att inte skaffa barn, så är det kanske till viss del inprogrammerat i oss att vi "ska" ha barn, rent biologiskt och evolutionärt?

Har faktiskt aldrig haft någon speciell känsla vid någon speciell ålder. Jag har inga barn. Aldrig varit ett starkt beslut att inte skaffa, men aldrig direkt någon hysterisk barnlängtan heller. Jag tror ärligt talat mest att det är socialiserat att vi "ska" ha barn, mer än att det skulle vara någon biologisk funktion.

 

[vemsomhelst123]

Har faktiskt aldrig haft någon speciell känsla vid någon speciell ålder. Jag har inga barn. Aldrig varit ett starkt beslut att inte skaffa, men aldrig direkt någon hysterisk barnlängtan heller. Jag tror ärligt talat mest att det är socialiserat att vi "ska" ha barn, mer än att det skulle vara någon biologisk funktion.

Det finns såklart en viss biologisk drift att skaffa barn. Som är mer eller mindre stark hos olika individer. Jag har aldrig heller haft någon stark längtan men känner de som haft det. Och tikar som varit skendräktiga, ston som aldrig varit dräktiga som blir helt kollriga runt föl osv osv. Fanns det ingen biologisk drift att skaffa barn hade ju vi avstannat för länge sen.
Sen är det inte ovanligt (vilket ts själv skrivit) att man krisar lite i den åldern. Framförallt om man haft som ts också beskrivit en ganska tuff period på flera år och sedan mycket fokus på flytt/fix och när det lugnar sig kan mycket tankar och känslor komma fram.
Min största kris var när jag insåg att det är för sent för att bli något inom den idrott jag höll på med som ung efter fem knäoperationer och långvarig sjukdom. Jag var inte gammal men just det där definitiva tror jag kan vara jobbigt för fler än jag.

 

[hundtant]

Nu finns det väl en hel del som tyder på att tankar och känslor i någon omfattning hänger ihop med, påverkar, och påverkas av vad som händer i kroppen, så att kalla funderingar kring det för "hittepåbiologi" ser jag som ganska onödigt.

Det är nog dock i högsta grad kulturberoende. I den välmående delen av västvärlden är kanske reaktionen Oj nu måste jag skynda mig mycket vanligare än i andra delar av världen - där reaktionen i stället är Äntligen, jag kan inte föda fler barn.

Hur biologiskt det är att det kommande klimakteriet utlöser någon reaktion alls kring barnskaffande går nog inte att skilja från det inlärda tänkandet. Vi ska fatta ett beslut, men det kanske bara är av "praktiska" skäl, alltså en medveten tanke om att snart är tiden förbi så nu får jag bestämma mig.