Plötslig barnlängtan - vad är det som händer?

[MML]

Fast det är väl om man hade velat haft två barn, och bara fick ett för att det ena dog.

Jag ville ha två barn. Jag har varit gravid tre gånger. Hade de två första graviditeterna lett till levande barn hade jag inte blivit gravid en tredje gång. Jag har två barn, och ingen saknas. Det borde inte ha varit en till.

Det låter förstås väldigt skönt att vara så säker på hur man vill ha det, och att inte känna att någon saknas.

För egen del tror jag inte att det hade spelat någon roll om vi fått ett, två eller flera levande barn - vår första dotter saknas ändå. Hon var sin egen person och har sin egen plats i familjen, som inte andra dottern "fyllde igen".

Vi valde väl heller aldrig att skaffa ett barn. Snarare valde vi först att skaffa ett barn, som gick bort i samband med förlossningen. Sedan valde vi att skaffa ett till barn, och när lyckligtvis fick behålla henne hos oss (trots att det ett tag var osäkert) vågade vi helt enkelt inte försöka få fler barn.

Med andra ord var det mer hur det "bara blev" för oss, än att vi visste i förväg hur många barn vi ville ha. Därför fanns det inte heller ett visst antal platser att fylla, och för mig/oss är det självklart att det "borde ha varit" en till, att storasyster borde ha varit hos oss.

Som sagt, alla familjer ser olika ut och ingen situation är identisk med någon annan.

 

[MML]

Fast det är nog omöjligt att se hur det är i andra familjer, jag och min bror bråkade aldrig när främmande var med och jag kan mycket väl tänka mig att dom tyckte att vi var så enkla med en så bra relation..

Nu var det ett svar om att bråk mellan syskon är outhärdligt när man hälsar på i andra familjer, och alltså inget om hur familjedynamiken är när ingen annan är med. Det kan jag naturligtvis inte uttala mig om, och har inte gjort.

 

[Mabuse]

Det låter förstås väldigt skönt att vara så säker på hur man vill ha det, och att inte känna att någon saknas.

För egen del tror jag inte att det hade spelat någon roll om vi fått ett, två eller flera levande barn - vår första dotter saknas ändå. Hon var sin egen person och har sin egen plats i familjen, som inte andra dottern "fyllde igen".

Vi valde väl heller aldrig att skaffa ett barn. Snarare valde vi först att skaffa ett barn, som gick bort i samband med förlossningen. Sedan valde vi att skaffa ett till barn, och när lyckligtvis fick behålla henne hos oss (trots att det ett tag var osäkert) vågade vi helt enkelt inte försöka få fler barn.

Med andra ord var det mer hur det "bara blev" för oss, än att vi visste i förväg hur många barn vi ville ha. Därför fanns det inte heller ett visst antal platser att fylla, och för mig/oss är det självklart att det "borde ha varit" en till, att storasyster borde ha varit hos oss.

Som sagt, alla familjer ser olika ut och ingen situation är identisk med någon annan.

Det handlar nog mer om att det inte är ett barn för mig förrän jag faktiskt har ett barn. En graviditet är inte ett barn, för mig. Och jag har alltid vetat att jag vill ha mer än ett barn. När jag bara hade ett barn så saknades det ett, men när vi väl fick det andra så hade ju det betytt att jag inte hade haft hen om det blivit två barn innan. Ju äldre hen blivit, ju mer otänkbart har det känts. Det yngsta barnet hade inte funnits om de två första graviditeterna lett till barn, och jag hade inte velat vara utan min yngsta. Hen ersätter inte det barnet som inte blev, men hen hade inte funnits.

Sen beklagar jag förstås er förlust och förstår att man inte vågar prova igen efter en sån händelse. Men att det kanske är de omständigheterna, snarare än upplevelsen av en graviditet som inte ledde till ett levande barn, som gör att man känner det som att det saknas ett barn.

 

[Mabuse]

Jag får vid tillfälle fråga min dotter hur hon känner kring det, helt enkelt. Jag har naturligtvis mina aningar, men självklart kan jag ha helt fel.

Jag skulle absolut aldrig fråga mina barn om det. Vad ska de säga, utan att påverkas av rädsla att såra, skuld, och en massa sånt?

Det är som att fråga ”Har du haft en bra barndom?”. Det är ju så uppenbart en fråga på hal is, som gjort för att färgas av relationen snarare än av upplevelsen.

Vill man ha ett ärligt svar på hur någon upplevt sin uppväxt, så är det nog inte sina egna barn man ska fråga. Tänker jag.

 

[vemsomhelst123]

Fast det är väl om man hade velat haft två barn, och bara fick ett för att det ena dog.

Jag ville ha två barn. Jag har varit gravid tre gånger. Hade de två första graviditeterna lett till levande barn hade jag inte blivit gravid en tredje gång. Jag har två barn, och ingen saknas. Det borde inte ha varit en till.

Det tror jag är väldigt olika beroende på vem man är och hur/vad/när det inte blev ett barn. Jag tror (utan att veta) att det är skillnad på att få ett missfall (som absolut är ett trauma i sig) och att mista ett fullgånget barn. Jag lägger ingen värdering i det eller vad som är värst, men jag tror det är två olika sorger baserat på de jag har runt mig

 

[MML]

Det handlar nog mer om att det inte är ett barn för mig förrän jag faktiskt har ett barn. En graviditet är inte ett barn, för mig. Och jag har alltid vetat att jag vill ha mer än ett barn. När jag bara hade ett barn så saknades det ett, men när vi väl fick det andra så hade ju det betytt att jag inte hade haft hen om det blivit två barn innan. Ju äldre hen blivit, ju mer otänkbart har det känts. Det yngsta barnet hade inte funnits om de två första graviditeterna lett till barn, och jag hade inte velat vara utan min yngsta. Hen ersätter inte det barnet som inte blev, men hen hade inte funnits.

Sen beklagar jag förstås er förlust och förstår att man inte vågar prova igen efter en sån händelse. Men att det kanske är de omständigheterna, snarare än upplevelsen av en graviditet som inte ledde till ett levande barn, som gör att man känner det som att det saknas ett barn.

Jag blir faktiskt ledsen av hur du skriver, som att du på något sätt vet "mer" eller "bättre" om min/vår situation.

Med det menar jag absolut inte att någon annan behöver känna så som jag gjort och gör, men man kanske kan ha en viss förståelse för att andra inte alltid fungerar exakt så som man själv gör?

För mig är min första dotter inte alls "bara" en graviditet som inte ledde till ett levande barn, och det är inte alls en känsla av att det saknas ett barn - det är just hon som saknas. Det är den personen som hon aldrig fick chansen att bli, som är det där tomrummet, inte att jag ville ha t. ex. två barn men "bara" fick ett levande. Jag ville ha vårt första barn, och jag ville ha vårt andra barn. Inte för att de var/är "barn nummer ett" och "barn nummer två", utan för att de är mina döttrar och självklart hade jag önskat få ha dem båda hos mig i livet.

En fullgången graviditet, ett helt färdiginrett barnrum, en monterad bilbarnstol, en inköpt barnvagn, ett utvalt namn, nedpackade små bebiskläder i de minsta storlekarna, och att åka in till förlossningen i tron att man snart kommer få träffa sin efterlängtade dotter, är för mig betydligt närmre ett barn än "bara" en graviditet. Vår första flicka var inte bara "ett barn som inte blev", hon var och är vår efterlängtade, och sedan dess djupt saknade, första dotter.

 

[MML]

Jag skulle absolut aldrig fråga mina barn om det. Vad ska de säga, utan att påverkas av rädsla att såra, skuld, och en massa sånt?

Det är som att fråga ”Har du haft en bra barndom?”. Det är ju så uppenbart en fråga på hal is, som gjort för att färgas av relationen snarare än av upplevelsen.

Vill man ha ett ärligt svar på hur någon upplevt sin uppväxt, så är det nog inte sina egna barn man ska fråga. Tänker jag.

Jag förutsätter att du känner dina barn bra nog för att veta vad som är lämpligt att fråga dem, och vad som inte är det. Precis som jag känner mig dotter bra nog för att veta om/hur jag kan fråga något kring hennes upplevelse av att ha en storasyster i himlen (formuleringen "spöksyster" tror jag inte landar så väl)

 

[Palermo]

Håller med, dom var fruktansvärt jobbiga dom bråken. Alla bilsemestrar och bilturer som blev förstörda för att brorsan skulle ha sin hand på min sida av sätet och allt detta retande. Fanns inget utvecklade i det riktigt, även ifall det är vanligt.

Nej, om något lär man sig att gränslöshet är något man får leva med i familjerelationer. Det är ju en lärdom av tveksamt värde.

 

[Ray]

@MML Jag kände en äldre kvinna- nu död- som förlorade en dotter efter sitt första barn. Och hon pratade väldigt mycket om det sina sista år. Innan det var det som inget hon nämnde.
Men då pratade hon mycket om den konstiga sorgen som fanns efter nån som aldrig funnits i andras ögon men var så tydlig för henne. Hon var bonddotter och van vid hur liv och död fungerar och en rätt praktisk sort person.
Det är normalt att aldrig glömma och att det gör sig olika mycket påmint i olika tillfällen i livet.

 

[Tonto]

Jag menar nu inte att ifrågasätta din upplevelse eller hur din familj ser ut. Jag tänker mer generellt, att i bland kanske föräldrar och barn har olika uppfattning om vad som hade gjort föräldrarnas liv bättre.

Med det sagt så är det självklart olika situationer i olika familjer! Jag är också fullt medveten om att inte alla syskon har den turen att ha en så pass fin relation som min syster och jag har, eller som hennes flickor har med varandra.

Jag tror dock - baserat på oss andra i familjen/nära släkt, att om min dotter hade haft ett syskon i nära ålder, hade de troligtvis haft en övervägande bra relation. Men det är ju bara tankar och gissningar om hur det kunde ha varit, och ger väl egentligen inget alls.

Min mamma blev utmattad och deprimerad, träffade inte sina barn på jättelänge pga detta och pappa blev alkoholist pga sitt dåliga samvete. Tror det varit en betydligt mindre risk för detta med färre barn.

 

[Liran]

Och där är man helt enkelt olika.
Jag har dom sagt aldrig känt något behov av det.

Nej, det har inte jag heller gjort så där är vi allt lika. Men jag är glad att jag har fått vara med om det.

 

[MML]

@MML Jag kände en äldre kvinna- nu död- som förlorade en dotter efter sitt första barn. Och hon pratade väldigt mycket om det sina sista år. Innan det var det som inget hon nämnde.
Men då pratade hon mycket om den konstiga sorgen som fanns efter nån som aldrig funnits i andras ögon men var så tydlig för henne. Hon var bonddotter och van vid hur liv och död fungerar och en rätt praktisk sort person.
Det är normalt att aldrig glömma och att det gör sig olika mycket påmint i olika tillfällen i livet.

Jag tror att det också var vanligare längre tillbaka i tiden att man helt enkelt inte "skulle" prata om de barn som aldrig fick börja leva, eller som dog mycket unga. Att den sorgen "får" finnas är väl i en del avseenden ett ganska modernt fenomen.

 

[Bison]

Nej, det har inte jag heller gjort så där är vi allt lika. Men jag är glad att jag har fått vara med om det.

Samtidigt så skrev du att det var värdefullt att kunna diskutera det i tidigare inlägg

Det närmaste jag kommit är att sitta och jämföra ärr på knogarna från att vi spelade kronan i skolan och detta med kollegor i ungefär samma ålder

 

[Niyama]

Jag fattar inte grejen med att "blodsband" är så viktigt. Jag har en bror, vi har ingen kontakt alls. Men jag har en barndomsvän som är som min syster och eftersom vi delade intresse har jag mycket gemensamma minnen med henne, som jag inte har med min bror. Har alltid tänkt att om jag skulle ha barn (vilket jag inte ska) så ska barnet inte behöva ha ett syskon.

 

[Therese1988]

Jag fattar inte grejen med att "blodsband" är så viktigt. Jag har en bror, vi har ingen kontakt alls. Men jag har en barndomsvän som är som min syster och eftersom vi delade intresse har jag mycket gemensamma minnen med henne, som jag inte har med min bror. Har alltid tänkt att om jag skulle ha barn (vilket jag inte ska) så ska barnet inte behöva ha ett syskon.

Och mitt liv hade varit SÅ mycket bättre utan mitt syskon!
Vi har varit bittra fiender hela livet och har inte någon kontakt sedan ca 10 år tillbaka.
Istället har jag "adopterat" en lillasyster.
Min fd medryttare. Vi är väldigt nära varandra och hon är världens bästa syster.

 

[hastflicka]

Vad du tycker är naturligt bråk mellan syskon, är ju upp till dig. Jag tycker att bråk mellan syskon är helt outhärdligt när jag tex hälsar på i familjer. Föräldrarna brukar inte tycka som jag.

Jag ser inte att jag lärde mig något alls av syskonbråken jag själv ingick i som barn - utom att göra allt jag kan för att undvika gräl i mina relationer som vuxen. Den enda "stormiga" relation jag har haft är också den med min syster(, plus med en pojkvän i mycket unga år). I övrigt är alla mina familje- och släktrelationer och andra relationer trevliga och bra.

Fast det ar foraldrars sak att styra upp mellan barnen. Det borjar redan nar man ar gravid, hur man pratar med befintliga barn om den nya som kommer. Som inte blir en kompis direkt, men som man kan visa att de barn som finns har gladje av.

Håller med, dom var fruktansvärt jobbiga dom bråken. Alla bilsemestrar och bilturer som blev förstörda för att brorsan skulle ha sin hand på min sida av sätet och allt detta retande. Fanns inget utvecklade i det riktigt, även ifall det är vanligt.

Vi har rest mycket med tre barn, 3 ar mellan de tva forsta, 7 och 10 ar till den tredje. Vi har aldrig haft den typen av brak da vi styrt upp aktiviteter under bil eller flygplan (ofta 9-14 timmar i plan) och da barnen faktiskt gillade varandra och inte forsokte jaklas hela tiden.

Som foraldrar skapar man mycket av relationerna mellan barnen ... blir det orattvist sa kommer barnens relation formodligen inte att bli sa bra. Man kan styra mer som foralder an man tror. SJalv suckade jag ganska ofta over den minsta som ju var babis och skrek ofta nar vi skulle till att gora nagot. Jag gjorde det for att visa att jag inte heller uppskattade att bli avbruten fran det roliga vi tankt oss ... men gjorde det mojligen lite for mycket for de storre barnen forsvarade honom hela hans uppvaxt.
"Du behover val inte vara sa hard." Jag skarpte rosten till en 'no nonsens' ton. Eller "Han ar sa liten och kan inte." Han var 12 ar och ljog och sa att han gjort laxan fast han inte hade gjort det. (Nar de aldre fick klart for sig att han hade ljugit var den enda gangen jag nagonsin sett dem backa och vanda honom ryggen utan forsvar).

Numera ar alla tre basta kompisar och alla tre har en mycket nara relation med oss foraldrar ocksa. Vi har alltid sagt att det ar okay att tycka olika, och att debatera sin syn, men man debaterar sakfragan och slanger aldrig in elakheter och personliga pahopp. De ar alla mycket duktiga pa att debatera sin standpunkt och aldsta och yngsta var bada med pa gymnasiets (high school) debatt team och var successful dar. (Den som inte var med pa debatt teamet var i stallet "prefect" pa sin boarding school och fullt upptagen att hjalpa andra elever till ratta)

Vid olika tillfallen i deras liv har de alla ocksa tackat oss for att vi haft sa tydliga regler hemma nar de vaxte upp. De larde sig att folja regler och aven om reglerna var annorlunda pa andra stallen sa hade de aldrig nagra problem att folja dem.
Vi var langt fran "exemplariska" foraldrar och gjorde en massa fel som jag ibland kan fa en latt angest over an i dag ... men vi var alltid narvarande och lyssnade pa dem och vi gjorde alltid vart basta. Det har tydligen rackt for vara barn i alla fall.

 

[Grazing]

Vi har rest mycket med tre barn, 3 ar mellan de tva forsta, 7 och 10 ar till den tredje. Vi har aldrig haft den typen av brak da vi styrt upp aktiviteter under bil eller flygplan (ofta 9-14 timmar i plan) och da barnen faktiskt gillade varandra och inte forsokte jaklas hela tiden.

Som foraldrar skapar man mycket av relationerna mellan barnen ... blir det orattvist sa kommer barnens relation formodligen inte att bli sa bra. Man kan styra mer som foralder an man tror. SJalv suckade jag ganska ofta over den minsta som ju var babis och skrek ofta nar vi skulle till att gora nagot. Jag gjorde det for att visa att jag inte heller uppskattade att bli avbruten fran det roliga vi tankt oss ... men gjorde det mojligen lite for mycket for de storre barnen forsvarade honom hela hans uppvaxt.
"Du behover val inte vara sa hard." Jag skarpte rosten till en 'no nonsens' ton. Eller "Han ar sa liten och kan inte." Han var 12 ar och ljog och sa att han gjort laxan fast han inte hade gjort det. (Nar de aldre fick klart for sig att han hade ljugit var den enda gangen jag nagonsin sett dem backa och vanda honom ryggen utan forsvar).

Numera ar alla tre basta kompisar och alla tre har en mycket nara relation med oss foraldrar ocksa. Vi har alltid sagt att det ar okay att tycka olika, och att debatera sin syn, men man debaterar sakfragan och slanger aldrig in elakheter och personliga pahopp. De ar alla mycket duktiga pa att debatera sin standpunkt och aldsta och yngsta var bada med pa gymnasiets (high school) debatt team och var successful dar. (Den som inte var med pa debatt teamet var i stallet "prefect" pa sin boarding school och fullt upptagen att hjalpa andra elever till ratta)

Vid olika tillfallen i deras liv har de alla ocksa tackat oss for att vi haft sa tydliga regler hemma nar de vaxte upp. De larde sig att folja regler och aven om reglerna var annorlunda pa andra stallen sa hade de aldrig nagra problem att folja dem.
Vi var langt fran "exemplariska" foraldrar och gjorde en massa fel som jag ibland kan fa en latt angest over an i dag ... men vi var alltid narvarande och lyssnade pa dem och vi gjorde alltid vart basta. Det har tydligen rackt for vara barn i alla fall.

Fast näe, mellan mej och min bror var det inga bråk som kom pga olika åsikter. Det var heller aldrig några "personliga påhopp" eller elakheter alls faktiskt. Det är inte syskonbråk för övrigt när det går så långt. Det är ju inte så att min bror inte tyckte om mig, han har gillat mig sen jag föddes, var väldigt glad i att jag kom.

Det var retfulla grejer, små grejer som dock gick en på nerverna tillslut. Oftast beteenden som såklart inte någon märkte utom jag.

Och nej, mina föräldrar gjorde inga fel, vad jag kan se tillbaka nu så finns inget som dom kunde göra annorlunda. Klart dom inte var perfekta, det är det ingen som är men när det gäller det där så ser inte jag något dom kunde gjort något direkt åt. Det finns inga regler man kan ha i ett hem som går att stoppa sådant, liksom vad skulle det ens vara? Min pappa jobbade hemifrån dessutom och var alltid närvarande med oss men vad hjälper det när brorsan tycker det är så kul att retas.

Syskon är varken roligt eller lätt alltid att växa upp med oavsett. Det är så det är, man får stå ut med mycket skit tyvärr med syskon. Inte sagt att det bara är dåligt att ha, vi hade väldigt roligt ihop också men det ena kommer ju med det andra tyvärr.

 

[MML]

Syskon är varken roligt eller lätt alltid att växa upp med oavsett. Det är så det är, man får stå ut med mycket skit tyvärr med syskon. Inte sagt att det bara är dåligt att ha, vi hade väldigt roligt ihop också men det ena kommer ju med det andra tyvärr.

Jag delar verkligen inte den synen. Att det kan vara så som du skriver ifrågasätter jag verkligen inte, men att "det är så det är" och att "man får stå ut med mycket skit" stämmer helt enkelt inte för alla syskon. Det är en väldig generalisering.

Jag växte upp med en syster. Vi blev väl osams ibland, men aldrig om något stort eller allvarligt. Jag lärde mig dock mycket om relationer och konflikthantering av att vara oense med min syster! Och jag kan faktiskt aldrig minnas att jag fick "stå ut med mycket skit", eller att jag tilläts utsätta min syster för "skit". Det var helt enkelt inte något som förekom i vår relation när vi växte upp (och inte därefter heller).

Givetvis tror jag inte att alla syskon har/hade en likadan relation som min syster och jag. Jag vet att vi säkerligen både hade tur, och att våra föräldrar (i alla fall på det området) vägledde oss på ett sätt som fungerade bra för oss.

 

[Grazing]

Jag delar verkligen inte den synen. Att det kan vara så som du skriver ifrågasätter jag verkligen inte, men att "det är så det är" och att "man får stå ut med mycket skit" stämmer helt enkelt inte för alla syskon. Det är en väldig generalisering.

Jag skrev "inte alltid lätt". Skrev inte att det alltid är så. Jag känner inte några syskonpar som under uppväxten inte drev varandra till vansinne med jämna mellanrum. Klart det finns dom som är störtvänner och inte alls har problem med varandra men min erfarenhet är att det inte är det vanliga.

Och igen så nej, oavsett hur perfekta föräldrarna hade varit så hade det inte hindrat syskonbråken hos oss iallafall. Det har inte med föräldrarna att göra alltid utan att det är så det ofta är syskon emellan.

 

[hastflicka]

<snip> Min pappa jobbade hemifrån dessutom och var alltid närvarande med oss men vad hjälper det när brorsan tycker det är så kul att retas.

Han skulle ha sagt till din bror att sluta retas. Han skulle ha pratat om det och fragat din bror vad han tyckte om att bli retad av kompisar och andra ... att retas ar aldrig okay, det ar detsamma som personligt pahopp som gjors utan anledning annat an att gora en annan ledsen eller arg

Syskon är varken roligt eller lätt alltid att växa upp med oavsett. Det är så det är, man får stå ut med mycket skit tyvärr med syskon. Inte sagt att det bara är dåligt att ha, vi hade väldigt roligt ihop också men det ena kommer ju med det andra tyvärr.

Jag ar ledsen att du ser det sa, du har helt klart inte haft en latt uppvaxt med din bror. Ett syskon kan verkligen vara en enorm resurs om man far hjalp under uppvaxten att se det sa.