Plötslig barnlängtan - vad är det som händer?

[vemsomhelst123]

Nej, som jag skrivit även tidigare så är inte ett syskon nu aktuellt hur det än är. Tankarna kring att ha eller inte ha ett syskon, och hur det påverkar en, är nog mer utifrån ett "tänk-om-scenario" där vi hade haft två barn i livet, i nära ålder.

Nu har vi ju rent krasst två barn, men "bara" ett som vi fått se växa upp. Kanske är det en lite speciell situation som gör att sådana här tankar kommer starkare, jag vet inte? Just för att både vi föräldrar, och vår dotter, alltid haft med oss att storasyster är "i himlen". D. v. s. det finns en storasyster - men ändå inte. Kanske ger det ett annat slags tomrum än det av att helt enkelt inte ha några syskon alls? Att även om vår första flicka aldrig fick börja leva, så finns där ett ständigt "tänk om" och "det kunde ha varit". Sådant blir förstås tydligare som nu vid jul - att det är en person till som "borde ha varit där". Och kanske stärker det även den här plötsliga barnlängtan, även om ett helt annat barn förstås aldrig skulle kunna ge några svar på hur vår första flicka skulle ha varit, om hon levt.

Jag förstår, tror jag hur du menar. Och tycker också du varit ganska tydlig med det i tråden. Jag tror inte heller jag eller andra som inte varit med om det vet hur det är att förlora ett barn, dottern har två kusiner som inte finns längre, ett fick inte finnas här alls och det andra gick bort vid drygt 1 och även om jag inte fanns med när det hände så ser man ju hur det präglat både föräldrarna och de tre barn som lever, även om bara ett var fött när det hände.
Det är såklart en jättesorg för alla att det inte blev som det ”borde”. Och den sorgen kanske är en del i det du känner nu, och allt ni varit med om senaste åren. Vet ju inte hur gammal du är men det är inte helt ovanligt att man har en ”halvlivskris” runt 40-50.

 

[MML]

Jag har två kompisar, som båda vuxit upp med att ha en död syster. Systrar som i båda fallen var storasystrar, men som också båda dog nästan samtidigt som de föddes.

Kompisarna pratar båda mycket om de där systrarna, och de har haft som "spöken" omkring sig hela uppväxten.

Själv har jag en syster, som jag egentligen inte har något alls gemensamt med. Jag tycker att syskon är väldigt överskattat och att syskonrelationer beskrivs hysteriskt förskönande. Och jag tycker att många föräldrar tar alldeles för lätt på att deras barn faktiskt bråkar med varandra rätt mycket.

Jag förstår nog inte riktigt vad du menar angående dina två kompisar som har döda systrar, och att de haft som "spöken" omkring sig. Du får gärna utveckla det lite, om du vill.

Självklart ser syskonskap inte likadant ut i alla familjer. Jag kan förstå att din uppfattning är att "syskon är väldigt överskattat och syskonrelationer beskrivs hysteriskt förskönande" om du kanske aldrig haft någon särskilt nära relation till sin syster. Min uppfattning är naturligtvis präglad av min uppväxt med min syster, och av hur människor omkring mig pratat/pratar om syskon o. s. v. men jag delar helt enkelt inte den bilden.

Jag skulle nog säga att syskon är varken över- eller underskattat, och jag upplever inte att syskonrelationer generellt beskrivs hysteriskt förskönande. Jag tycker nog att jag fått tagit del av "hela skalan", från värsta tänkbara syskonrelationer, till de allra finaste, och givetvis det stora normalspannet där emellan.

Visst bråk syskon emellan - i synnerhet när barnen växer upp - ser jag som helt naturligt. Barn tränar ju på konfliktlösning och sådant med sina nära, vilket då förstås kan innefatta syskon. Om det däremot övergår i mobbing, slag, ta sönder varandras saker o. s. v. har jag oerhört svårt för att tycka att det är "okej".

 

[Mabuse]

Jag förstår nog inte riktigt vad du menar angående dina två kompisar som har döda systrar, och att de haft som "spöken" omkring sig. Du får gärna utveckla det lite, om du vill.

Självklart ser syskonskap inte likadant ut i alla familjer. Jag kan förstå att din uppfattning är att "syskon är väldigt överskattat och syskonrelationer beskrivs hysteriskt förskönande" om du kanske aldrig haft någon särskilt nära relation till sin syster. Min uppfattning är naturligtvis präglad av min uppväxt med min syster, och av hur människor omkring mig pratat/pratar om syskon o. s. v. men jag delar helt enkelt inte den bilden.

Jag skulle nog säga att syskon är varken över- eller underskattat, och jag upplever inte att syskonrelationer generellt beskrivs hysteriskt förskönande. Jag tycker nog att jag fått tagit del av "hela skalan", från värsta tänkbara syskonrelationer, till de allra finaste, och givetvis det stora normalspannet där emellan.

Visst bråk syskon emellan - i synnerhet när barnen växer upp - ser jag som helt naturligt. Barn tränar ju på konfliktlösning och sådant med sina nära, vilket då förstås kan innefatta syskon. Om det däremot övergår i mobbing, slag, ta sönder varandras saker o. s. v. har jag oerhört svårt för att tycka att det är "okej".

En syster som man aldrig träffat, men som ändå genom föräldrarnas prat varit ständigt närvarande blir en ”spöksyster”. En tom plats vid bordet som alltid ska vara med, så att säga.

 

[Palermo]

En syster som man aldrig träffat, men som ändå genom föräldrarnas prat varit ständigt närvarande blir en ”spöksyster”. En tom plats vid bordet som alltid ska vara med, så att säga.

Ja, något åt det hållet. Jag fattar säkert inte heller helt hur de kompisarna menar. Och de menar väl delvis olika också. Men en närvaro, som inte är en närvaro. Ett visst mått av att "spöksystern" är en omöjlig konkurrent. Den typen av saker. Klart sämre än neutralt, vilket ju inte är konstigt för föräldrarna sörjer ju naturligtvis det döda barnet. Men samtidigt ganska konstigt att växa upp i skuggan av en person som inte finns och som man inte har träffat.

 

[Bison]

När föräldrarna är döda eller dementa, är det bara eventuella syskon och barndomsvänner eller kusiner som vet något om hur det var i ens familj när man växte upp. Allt eftersom man blir äldre och funderar på varför saker blev som de blev, är det det värdefullt att diskutera sådana saker med människor som faktiskt var där. Och jag vet att minst en av mina barndomsvänner, utan syskon med döda föräldrar, uppskattar när man kommer ihåg helt irrelevanta saker från gemensamma barndomsupplevelser, eftersom hon och jag är de enda människorna på jorden som fortfarande vet/kommer ihåg.

Jag har aldrig känt det behovet.
Blir 40 nästa år, mina föräldrar dog 2009 och 2014.
Har väldigt svårt att tro att jag plötsligt skulle känna ett sånt behov heller. Jag är varken nostalgiskt eller vemodigt lagd, lever hellre här och nu är pratar om det förflutna.

 

[MML]

En syster som man aldrig träffat, men som ändå genom föräldrarnas prat varit ständigt närvarande blir en ”spöksyster”. En tom plats vid bordet som alltid ska vara med, så att säga.

Till viss del, ja, det är ju så det faltiskt är. Min dotter har en syster, som hon aldrig träffat. Hon är helt enkelt en del av vår familj och därmed en del av vårt liv.

Men om jag tolkar dig rätt menar du snarast som någon sorts "bevarat tomrum", att det på något sätt "ska" påminnas om den syster som inte lever? Så har det aldrig varit hos oss. Vi har alltid låtit dottern styra om och hur hon vill prata om/fråga om/inkludera sin syster. Det har genom hela hennes uppväxt gått i vågor. Något år hade vi födelsedagskalas för storasyster, andra år har vi inte gjort något speciellt alls den dagen. Vi har aldrig haft något som varit "storasysters" - d. v. s. ingen tom stol för storasyster, inga "ärvda" kläder/leksaker som storasyster skulle ha haft, inget sådant. Men det där är nog väldigt individuellt, hur man sörjer, bearbetar och minns ett barn/syskon som inte lever

 

[MML]

Ja, något åt det hållet. Jag fattar säkert inte heller helt hur de kompisarna menar. Och de menar väl delvis olika också. Men en närvaro, som inte är en närvaro. Ett visst mått av att "spöksystern" är en omöjlig konkurrent. Den typen av saker. Klart sämre än neutralt, vilket ju inte är konstigt för föräldrarna sörjer ju naturligtvis det döda barnet. Men samtidigt ganska konstigt att växa upp i skuggan av en person som inte finns och som man inte har träffat.

Tänker du att småsyskon alltid växer upp i skuggan av ett storasyskon, eller är det enbart när det äldre syskonet inte lever som du tycker att det blir så?

Jag känner inte alls igen mig, faktiskt. Varken som lillasyster själv, eller att vår dotter skulle ha växt upp i skuggan av sin döda syster.

 

[MML]

Jag har aldrig känt det behovet.
Blir 40 nästa år, mina föräldrar dog 2009 och 2014.
Har väldigt svårt att tro att jag plötsligt skulle känna ett sånt behov heller. Jag är varken nostalgiskt eller vemodigt lagd, lever hellre här och nu är pratar om det förflutna.

Nej, det är ju väldigt individuellt och beror säkert både på personlighet, hur uppväxten såg ut, vad man har för människor omkring sig i vuxen ålder, och en mängd andra faktorer.

 

[Mabuse]

Till viss del, ja, det är ju så det faltiskt är. Min dotter har en syster, som hon aldrig träffat. Hon är helt enkelt en del av vår familj och därmed en del av vårt liv.

Men om jag tolkar dig rätt menar du snarast som någon sorts "bevarat tomrum", att det på något sätt "ska" påminnas om den syster som inte lever? Så har det aldrig varit hos oss. Vi har alltid låtit dottern styra om och hur hon vill prata om/fråga om/inkludera sin syster. Det har genom hela hennes uppväxt gått i vågor. Något år hade vi födelsedagskalas för storasyster, andra år har vi inte gjort något speciellt alls den dagen. Vi har aldrig haft något som varit "storasysters" - d. v. s. ingen tom stol för storasyster, inga "ärvda" kläder/leksaker som storasyster skulle ha haft, inget sådant. Men det där är nog väldigt individuellt, hur man sörjer, bearbetar och minns ett barn/syskon som inte lever

Spökaspekten är väl mer att det frånvarande syskonet alltid går vid ens sida i familjen. Påverkar utan att synas. Inte bokstavligen en tom stol.

Men för mer detaljer får man nog fråga de familjerna.

 

[Mabuse]

Tänker du att småsyskon alltid växer upp i skuggan av ett storasyskon, eller är det enbart när det äldre syskonet inte lever som du tycker att det blir så?

Jag känner inte alls igen mig, faktiskt. Varken som lillasyster själv, eller att vår dotter skulle ha växt upp i skuggan av sin döda syster.

Jag tror att det väl är något man på riktigt förstår om man vuxit upp så, med en ständigt närvarande syster man aldrig träffat.

Jag känner inte heller igen mig, men så har jag heller ingen ”spöksyster”.

 

[Palermo]

Tänker du att småsyskon alltid växer upp i skuggan av ett storasyskon, eller är det enbart när det äldre syskonet inte lever som du tycker att det blir så?

Jag känner inte alls igen mig, faktiskt. Varken som lillasyster själv, eller att vår dotter skulle ha växt upp i skuggan av sin döda syster.

Jag tycker inget. Det är så jag tolkar de där två kompisarna, ungefär. Min gissning är att deras respektive föräldrar skulle beskriva det annorlunda, men det vet jag inte förstås. Jag tror inte generellt att föräldrar är de som bäst tolkar sina barns upplevelse av dem.

 

[Palermo]

Jag förstår nog inte riktigt vad du menar angående dina två kompisar som har döda systrar, och att de haft som "spöken" omkring sig. Du får gärna utveckla det lite, om du vill.

Självklart ser syskonskap inte likadant ut i alla familjer. Jag kan förstå att din uppfattning är att "syskon är väldigt överskattat och syskonrelationer beskrivs hysteriskt förskönande" om du kanske aldrig haft någon särskilt nära relation till sin syster. Min uppfattning är naturligtvis präglad av min uppväxt med min syster, och av hur människor omkring mig pratat/pratar om syskon o. s. v. men jag delar helt enkelt inte den bilden.

Jag skulle nog säga att syskon är varken över- eller underskattat, och jag upplever inte att syskonrelationer generellt beskrivs hysteriskt förskönande. Jag tycker nog att jag fått tagit del av "hela skalan", från värsta tänkbara syskonrelationer, till de allra finaste, och givetvis det stora normalspannet där emellan.

Visst bråk syskon emellan - i synnerhet när barnen växer upp - ser jag som helt naturligt. Barn tränar ju på konfliktlösning och sådant med sina nära, vilket då förstås kan innefatta syskon. Om det däremot övergår i mobbing, slag, ta sönder varandras saker o. s. v. har jag oerhört svårt för att tycka att det är "okej".

Vad du tycker är naturligt bråk mellan syskon, är ju upp till dig. Jag tycker att bråk mellan syskon är helt outhärdligt när jag tex hälsar på i familjer. Föräldrarna brukar inte tycka som jag.

Jag ser inte att jag lärde mig något alls av syskonbråken jag själv ingick i som barn - utom att göra allt jag kan för att undvika gräl i mina relationer som vuxen. Den enda "stormiga" relation jag har haft är också den med min syster(, plus med en pojkvän i mycket unga år). I övrigt är alla mina familje- och släktrelationer och andra relationer trevliga och bra.

 

[Liran]

Jag har aldrig känt det behovet.
Blir 40 nästa år, mina föräldrar dog 2009 och 2014.
Har väldigt svårt att tro att jag plötsligt skulle känna ett sånt behov heller. Jag är varken nostalgiskt eller vemodigt lagd, lever hellre här och nu är pratar om det förflutna.

Men jag har inte nämnt något behov av att ha personer som känner en från ung ålder och kommer ihåg ens föräldrar i sin närhet. Däremot kan det vara givande för självförståelsen och ge intressanta insikter att prata med människor som faktiskt känner till ens ursprung.

Mest är det kul att snacka om gemensamma barndomsupplevelser med någon som var med om just ens egen barndom. Det ger en vuxenperspektiv på vansinnigheterna i tiden man växte upp, och faktiskt företeelser i samtiden som kommer att klassas som tokerier om trettio år.

 

[Bison]

Men jag har inte nämnt något behov av att ha personer som känner en från ung ålder och kommer ihåg ens föräldrar i sin närhet. Däremot kan det vara givande för självförståelsen och ge intressanta insikter att prata med människor som faktiskt känner till ens ursprung.

Mest är det kul att snacka om gemensamma barndomsupplevelser med någon som var med om just ens egen barndom. Det ger en vuxenperspektiv på vansinnigheterna i tiden man växte upp, och faktiskt företeelser i samtiden som kommer att klassas som tokerier om trettio år.

Och där är man helt enkelt olika.
Jag har dom sagt aldrig känt något behov av det.

 

[Ray]

Nej, som jag skrivit även tidigare så är inte ett syskon nu aktuellt hur det än är. Tankarna kring att ha eller inte ha ett syskon, och hur det påverkar en, är nog mer utifrån ett "tänk-om-scenario" där vi hade haft två barn i livet, i nära ålder.

Nu har vi ju rent krasst två barn, men "bara" ett som vi fått se växa upp. Kanske är det en lite speciell situation som gör att sådana här tankar kommer starkare, jag vet inte? Just för att både vi föräldrar, och vår dotter, alltid haft med oss att storasyster är "i himlen". D. v. s. det finns en storasyster - men ändå inte. Kanske ger det ett annat slags tomrum än det av att helt enkelt inte ha några syskon alls? Att även om vår första flicka aldrig fick börja leva, så finns där ett ständigt "tänk om" och "det kunde ha varit". Sådant blir förstås tydligare som nu vid jul - att det är en person till som "borde ha varit där". Och kanske stärker det även den här plötsliga barnlängtan, även om ett helt annat barn förstås aldrig skulle kunna ge några svar på hur vår första flicka skulle ha varit, om hon levt.

Jag förstår precis känslan
Har också en dotter som aldrig fick vara med. Och såklart ersätter man inte ett barn med ett annat men för mig blev nästa barn ändå ett stort plåster som gjorde hålet i familjen mindre påtagligt.
Det var också en stark rekommendentation att om möjligt skaffa ett barn till. Inte för att ge något syskon utan för att laga föräldrarna...
Nu fick ni ett barn till och då blir det ändå syskongrejen man tänker på. För man tänker ibland på det man inte har...
Jag har inga syskon. Inte saknat det heller. Nu när min mamma blir äldre tänker jag att det varit skönt att vara två som bryr sig. Men det verkar inte fungera riktigt så ändå utan det brukar vara ett syskon som bryr sig och ser snett på de andra..
Att mina barn alltid kan säga att det har ett syskon känns bra I mitt hjärta eftersom jag annars alltid fått det där hugget att de borde varit en till. Jag förstår att det hugget kommer

 

[Mabuse]

Jag förstår precis känslan
Har också en dotter som aldrig fick vara med. Och såklart ersätter man inte ett barn med ett annat men för mig blev nästa barn ändå ett stort plåster som gjorde hålet i familjen mindre påtagligt.
Det var också en stark rekommendentation att om möjligt skaffa ett barn till. Inte för att ge något syskon utan för att laga föräldrarna...
Nu fick ni ett barn till och då blir det ändå syskongrejen man tänker på. För man tänker ibland på det man inte har...
Jag har inga syskon. Inte saknat det heller. Nu när min mamma blir äldre tänker jag att det varit skönt att vara två som bryr sig. Men det verkar inte fungera riktigt så ändå utan det brukar vara ett syskon som bryr sig och ser snett på de andra..
Att mina barn alltid kan säga att det har ett syskon känns bra I mitt hjärta eftersom jag annars alltid fått det där hugget att de borde varit en till. Jag förstår att det hugget kommer

Fast det är väl om man hade velat haft två barn, och bara fick ett för att det ena dog.

Jag ville ha två barn. Jag har varit gravid tre gånger. Hade de två första graviditeterna lett till levande barn hade jag inte blivit gravid en tredje gång. Jag har två barn, och ingen saknas. Det borde inte ha varit en till.

 

[MML]

Jag tror att det väl är något man på riktigt förstår om man vuxit upp så, med en ständigt närvarande syster man aldrig träffat.

Jag känner inte heller igen mig, men så har jag heller ingen ”spöksyster”.

Jag tycker inget. Det är så jag tolkar de där två kompisarna, ungefär. Min gissning är att deras respektive föräldrar skulle beskriva det annorlunda, men det vet jag inte förstås. Jag tror inte generellt att föräldrar är de som bäst tolkar sina barns upplevelse av dem.

Jag får vid tillfälle fråga min dotter hur hon känner kring det, helt enkelt. Jag har naturligtvis mina aningar, men självklart kan jag ha helt fel.

 

[MML]

Vad du tycker är naturligt bråk mellan syskon, är ju upp till dig. Jag tycker att bråk mellan syskon är helt outhärdligt när jag tex hälsar på i familjer. Föräldrarna brukar inte tycka som jag.

Jag ser inte att jag lärde mig något alls av syskonbråken jag själv ingick i som barn - utom att göra allt jag kan för att undvika gräl i mina relationer som vuxen. Den enda "stormiga" relation jag har haft är också den med min syster(, plus med en pojkvän i mycket unga år). I övrigt är alla mina familje- och släktrelationer och andra relationer trevliga och bra.

Nej, det är ju som sagt var väldigt olika i olika familjer. Jag kan nog inte minnas att syskonbråk varit något särskilt vanligt förekommande alls, när jag umgåtts med familjer med flera barn.

 

[Grazing]

Vad du tycker är naturligt bråk mellan syskon, är ju upp till dig. Jag tycker att bråk mellan syskon är helt outhärdligt när jag tex hälsar på i familjer. Föräldrarna brukar inte tycka som jag.

Jag ser inte att jag lärde mig något alls av syskonbråken jag själv ingick i som barn - utom att göra allt jag kan för att undvika gräl i mina relationer som vuxen. Den enda "stormiga" relation jag har haft är också den med min syster(, plus med en pojkvän i mycket unga år). I övrigt är alla mina familje- och släktrelationer och andra relationer trevliga och bra.

Håller med, dom var fruktansvärt jobbiga dom bråken. Alla bilsemestrar och bilturer som blev förstörda för att brorsan skulle ha sin hand på min sida av sätet och allt detta retande. Fanns inget utvecklade i det riktigt, även ifall det är vanligt.

 

[Grazing]

Nej, det är ju som sagt var väldigt olika i olika familjer. Jag kan nog inte minnas att syskonbråk varit något särskilt vanligt förekommande alls, när jag umgåtts med familjer med flera barn.

Fast det är nog omöjligt att se hur det är i andra familjer, jag och min bror bråkade aldrig när främmande var med och jag kan mycket väl tänka mig att dom tyckte att vi var så enkla med en så bra relation..