Plötslig barnlängtan - vad är det som händer?

[Mabuse]

Jag hoppas (och tror) att min dotter kan känna i alla fall en del av det där även med sina kusiner. Särskilt när flickorna var små var de nog nästan som syskon, då vi bodde nära varandra och träffades ofta. Tack för att du lyfter även det perspektivet, det kan vara en lite tröstande tanke för mig nu att där ju faktiskt finns kusiner att dela om än inte allt, så mycket av barndomen med!

Men hur ofta pratar man gamla minnen? Jag känner liksom inte alls igen mig i det där.

Är det typ ”Kommer du ihåg x? Och när vi gjorde y?”, eller vad är det för konversationer? Om man undrar vad det var som hände och inte riktigt minns, så kan man ju prata med föräldrar eller andra äldre släktingar så länge de är i livet.

Blir lite nyfiken, för just det där ”Nån att dela barndomsminnen med när man blir gammal” har jag aldrig hört som argument för syskon förr.

 

[vemsomhelst123]

Men hur ofta pratar man gamla minnen? Jag känner liksom inte alls igen mig i det där.

Är det typ ”Kommer du ihåg x? Och när vi gjorde y?”, eller vad är det för konversationer? Om man undrar vad det var som hände och inte riktigt minns, så kan man ju prata med föräldrar eller andra äldre släktingar så länge de är i livet.

Blir lite nyfiken, för just det där ”Nån att dela barndomsminnen med när man blir gammal” har jag aldrig hört som argument för syskon förr.

För oss har det kanske inte handlat så mycket om minnen utan om att förstå oss själva och var vi kommer ifrån. Det är svårt att förklara men mina morföräldrar fick barn väldigt unga och jag tror våra mammor lite präglats av det, vissa egenheter går ju också i arv och det har varit väldigt skönt att ha två personer (trots olika uppväxter och på olika platser) som förstår den delen av mig. Det blir också väldigt fint (hoppas jag) att iaf två av sysslingarna är nära i ålder och setts mycket.
Med det sagt kommer mitt barn bli ensambarn som det ser ut. Barnet är fortfarande ganska litet (5,5) men har ett precis jämnårigt barn som hen bråkar med som syskon, älskar som syskon och vi är lite som en stor familj där vi spontant äter middag ihop nästan varje vecka, firar nyår ihop med kompisens större familj, barnen kan hämtas/lämnas/sova över. Sen vet man ju inte om de kommer hålla ihop för alltid, men själva syskongrejen får de en liten del av iaf.

 

[MML]

Men hur ofta pratar man gamla minnen? Jag känner liksom inte alls igen mig i det där.

Är det typ ”Kommer du ihåg x? Och när vi gjorde y?”, eller vad är det för konversationer? Om man undrar vad det var som hände och inte riktigt minns, så kan man ju prata med föräldrar eller andra äldre släktingar så länge de är i livet.

Blir lite nyfiken, för just det där ”Nån att dela barndomsminnen med när man blir gammal” har jag aldrig hört som argument för syskon förr.

Precis som @vemsomhelst123 skriver handlar det inte i huvudsak om att "prata gamla minnen", utan om att det är någon som förstår en och känner till uppväxten, hur man formats av sina föräldrar och den familj man växte upp i o. s. v.

Att det skulle vara "att ha nån att dela barndomsminnen med när man blir gammal" har du nog missförstått, för det har jag inte alls skrivit. Jag menar det mer i termer av någon som delat barndom, uppväxt o. s. v. och som därför förstår en på ett plan som någon som inte varit en del av det kan göra fullt ut. Inte "bara" som gammal, utan genom hela livet.

 

[Kajsalisa]

Socialen skriker efter familjehem om man vill göra en insats för ett litet barn lite då och då. Man måste inte ha barnet på heltid utan bara vara stödfamilj

 

[Mabuse]

Jag hoppas (och tror) att min dotter kan känna i alla fall en del av det där även med sina kusiner. Särskilt när flickorna var små var de nog nästan som syskon, då vi bodde nära varandra och träffades ofta. Tack för att du lyfter även det perspektivet, det kan vara en lite tröstande tanke för mig nu att där ju faktiskt finns kusiner att dela om än inte allt, så mycket av barndomen med!

Men hur ofta pratar man gamla minnen? Jag känner liksom inte alls igen mig i det där.

Är det typ ”Kommer du ihåg x? Och när vi gjorde y?”, eller vad är det för konversationer? Om man undrar vad det var som hände och inte riktigt minns, så kan man ju prata med föräldrarna t ex.

 

[Mabuse]

Precis som @vemsomhelst123 skriver handlar det inte i huvudsak om att "prata gamla minnen", utan om att det är någon som förstår en och känner till uppväxten, hur man formats av sina föräldrar och den familj man växte upp i o. s. v.

Att det skulle vara "att ha nån att dela barndomsminnen med när man blir gammal" har du nog missförstått, för det har jag inte alls skrivit. Jag menar det mer i termer av någon som delat barndom, uppväxt o. s. v. och som därför förstår en på ett plan som någon som inte varit en del av det kan göra fullt ut. Inte "bara" som gammal, utan genom hela livet.

Men räcker det inte att prata med föräldrarna? De var ju också med.

Min bild är nog att syskon upplever uppväxt så olika att det inte är nån jag känner som pratar uppväxt med sitt syskon. Det den ena minns starkt minns den andra inte alls, det den ena tyckte var härligt minns den andra med fasa, och så vidare.

 

[vemsomhelst123]

Men räcker det inte att prata med föräldrarna? De var ju också med.

Min bild är nog att syskon upplever uppväxt så olika att det inte är nån jag känner som pratar uppväxt med sitt syskon. Det den ena minns starkt minns den andra inte alls, det den ena tyckte var härligt minns den andra med fasa, och så vidare.

Ibland kanske det är just föräldrarna man måste ventilera

 

[MML]

Socialen skriker efter familjehem om man vill göra en insats för ett litet barn lite då och då. Man måste inte ha barnet på heltid utan bara vara stödfamilj

Tyvärr är det om något än mindre aktuellt för oss än att skaffa ett till barn. Jag är dock både imponerad och tacksam för alla de familjer som öppnar upp sitt hem och sina hjärtan för barn som behöver det!

 

[MML]

Men räcker det inte att prata med föräldrarna? De var ju också med.

Min bild är nog att syskon upplever uppväxt så olika att det inte är nån jag känner som pratar uppväxt med sitt syskon. Det den ena minns starkt minns den andra inte alls, det den ena tyckte var härligt minns den andra med fasa, och så vidare.

Nja. Dels så är det ju svårt att prata med föräldrar när de inte längre finns i livet. Dels så är det stor skillnad på att vara barn och att vara förälder, även om båda säkert formats i någon mån av det liv man levt tillsammans

Jag tänker alltså inte på att prata enskilda, specifika minnen utan mer av helheten i att ha växt upp tillsammans och delat erfarenheter som det inneburit att vara barn i just den familjen.

 

[Sleepan]

För min del är mina syskon otroligt viktiga. Skulle inte säga att vi pratar massor om just vår uppväxt, men vi delar ju något särskilt. På ett annat sätt än jag gör med vänner eller partner.

Med det sagt tycker jag inte man ska skaffa fler än ett barn enbart för det första barnets skull.

 

[Tonto]

Jag är inte ensambarn och tänker ofta att mina föräldrar bara borde ha skaffat ett barn för deras egen skull. Deras liv hade blivit så mycket bättre. Syskon behöver inte alltid vara positivt.

Jag har t.ex. inte någon relation till mina syskon, har inte träffat ena på ett år, den andra på fyra år. Så för mig hade det kvittat. Mina syskon bara bråkar med varandra konstant, så dom har inte heller någon vettig relation.

 

[MML]

För min del är mina syskon otroligt viktiga. Skulle inte säga att vi pratar massor om just vår uppväxt, men vi delar ju något särskilt. På ett annat sätt än jag gör med vänner eller partner.

Med det sagt tycker jag inte man ska skaffa fler än ett barn enbart för det första barnets skull.

Det är så jag menar också - inte att jag och min syster brukar prata speciellt mycket om vår uppväxt, men i och med att vi vuxit upp så nära varandra så har vi något särskilt gemensamt som inte går att ha med andra.

 

[MML]

Jag är inte ensambarn och tänker ofta att mina föräldrar bara borde ha skaffat ett barn för deras egen skull. Deras liv hade blivit så mycket bättre. Syskon behöver inte alltid vara positivt.

Jag har t.ex. inte någon relation till mina syskon, har inte träffat ena på ett år, den andra på fyra år. Så för mig hade det kvittat. Mina syskon bara bråkar med varandra konstant, så dom har inte heller någon vettig relation.

Jag menar nu inte att ifrågasätta din upplevelse eller hur din familj ser ut. Jag tänker mer generellt, att i bland kanske föräldrar och barn har olika uppfattning om vad som hade gjort föräldrarnas liv bättre.

Med det sagt så är det självklart olika situationer i olika familjer! Jag är också fullt medveten om att inte alla syskon har den turen att ha en så pass fin relation som min syster och jag har, eller som hennes flickor har med varandra.

Jag tror dock - baserat på oss andra i familjen/nära släkt, att om min dotter hade haft ett syskon i nära ålder, hade de troligtvis haft en övervägande bra relation. Men det är ju bara tankar och gissningar om hur det kunde ha varit, och ger väl egentligen inget alls.

 

[Liran]

Men hur ofta pratar man gamla minnen? Jag känner liksom inte alls igen mig i det där.

Är det typ ”Kommer du ihåg x? Och när vi gjorde y?”, eller vad är det för konversationer? Om man undrar vad det var som hände och inte riktigt minns, så kan man ju prata med föräldrarna t ex.

När föräldrarna är döda eller dementa, är det bara eventuella syskon och barndomsvänner eller kusiner som vet något om hur det var i ens familj när man växte upp. Allt eftersom man blir äldre och funderar på varför saker blev som de blev, är det det värdefullt att diskutera sådana saker med människor som faktiskt var där. Och jag vet att minst en av mina barndomsvänner, utan syskon med döda föräldrar, uppskattar när man kommer ihåg helt irrelevanta saker från gemensamma barndomsupplevelser, eftersom hon och jag är de enda människorna på jorden som fortfarande vet/kommer ihåg.

 

[Mabuse]

När föräldrarna är döda eller dementa, är det bara eventuella syskon och barndomsvänner eller kusiner som vet något om hur det var i ens familj när man växte upp. Allt eftersom man blir äldre och funderar på varför saker blev som de blev, är det det värdefullt att diskutera sådana saker med människor som faktiskt var där. Och jag vet att minst en av mina barndomsvänner, utan syskon med döda föräldrar, uppskattar när man kommer ihåg helt irrelevanta saker från gemensamma barndomsupplevelser, eftersom hon och jag är de enda människorna på jorden som fortfarande vet/kommer ihåg.

Det förstår jag, men är det så viktigt att man bör skaffa flera barn av den anledningen? Att barnen som sjuttioåringar ska ha någon att prata barndomsminnen med?

 

[Liran]

Det förstår jag, men är det så viktigt att man bör skaffa flera barn av den anledningen? Att barnen som sjuttioåringar ska ha någon att prata barndomsminnen med?

En reflekterande människa börjar diskutera sådan spörsmål långt innan sjuttioårsåldern. Det är intressant att diskutera gemensamma barndomsupplevelser när man har erfarenhet som vuxen. Däremot är det ju inte är något skäl för att skaffa syskon till ensambarn.

 

[Myrten]

Precis som @vemsomhelst123 skriver handlar det inte i huvudsak om att "prata gamla minnen", utan om att det är någon som förstår en och känner till uppväxten, hur man formats av sina föräldrar och den familj man växte upp i o. s. v.

[...]

Jag har två syskon, båda yngre. Jag är fem år äldre än den som är näst äldst. Vi umgås inte jättemycket, för vi bor i olika delar av landet men vi har ändå god kontakt och alltid kul när vi ses.

Trots detta - jag kan inte säga att mina syskon förstår mig och känner till min uppväxt. Det finns vissa saker i min uppväxt som jag idag kan se var oerhört problematiska och som har påverkat mig negativt och som min person verkligen skulle klarat sig utan. Sammanfattningsvis går allt tillbaka på en av mina föräldrar förmodligen led av PTSD efter upplevelser som mycket ung under WW2 och så kommer narcissistiska drag och ytterligare ett familjedrama till detta. Det sistnämnda har dock inte påverkat mig jättemycket, men det första har gjort det. Mig absolut mest av oss syskon eftersom jag var äldst och den som fick ta den värsta smällen. Fast jag bara var ett litet barn. Jag och mina syskon är dessutom mycket olika, så till den grad att jag ibland funderat på om jag är en bortbyting (fast jag är utseendemässigt ganska lik mina föräldrar, så kanske inte).

Självklart har inte alla familjer historier som skulle fått Lars Norén att slå volter av lycka över att sätta tänderna i stoffet, men att syskon kan ha tämligen olika uppfattningar om sin uppväxt tror jag inte är helt ovanligt. Speciellt inte när det är viss åldersskillnad inblandat. Och så tillkommer personligheter. Skulle ni skaffa ett barn idag är det inte alls säkert att det och er dotter skulle få den relation du hade och har med din syster.

Min mamma växte upp som ensambarn och önskade sig en syster. Detta satte en jäkla press på vilken typ av relation jag och min syster skulle ha, för vi skulle då ha det där fantasisysterskapet som mamma aldrig haft. Trots att vi var olika som natt och dag. Det var inte en ideal press att sätta kan jag säga. Självklart var det dessutom storasysters fel när något gnisslade (vilket det alltid gör mellan syskon).

Vi kan aldrig påverka vilken relation andra människor har, speciellt inte när de inte valt varandra som syskon inte har.

 

[MML]

Det förstår jag, men är det så viktigt att man bör skaffa flera barn av den anledningen? Att barnen som sjuttioåringar ska ha någon att prata barndomsminnen med?

Det är klart att inte det i sig självt är någon bra anledning för att skaffa flera barn. Däremot är det, för mig, en av flera aspekter som jag kan sörja med att dottern inte har något syskon i livet. Alltså inte för att prata gamla minnen som sjuttioåringar, utan att ha delat uppväxten med någon.

Sedan är det ju långt i från alla som har turen (eller oturen, för all del) att ha sina föräldrar kvar i livet tills man är i 70-årsåldern. Jag har en lång bit kvar innan jag är där, men ingen av mina föräldrar är i livet. När min pappa tog livet av sig var jag i sena tonåren. Både då och nu, många år senare, var det oerhört betydelsefullt för mig att ha min syster som kände till hela vår familjedynamik och hur vår uppväxt sett ut, vad den präglats av o. s. v.

 

[MML]

Jag har två syskon, båda yngre. Jag är fem år äldre än den som är näst äldst. Vi umgås inte jättemycket, för vi bor i olika delar av landet men vi har ändå god kontakt och alltid kul när vi ses.

Trots detta - jag kan inte säga att mina syskon förstår mig och känner till min uppväxt. Det finns vissa saker i min uppväxt som jag idag kan se var oerhört problematiska och som har påverkat mig negativt och som min person verkligen skulle klarat sig utan. Sammanfattningsvis går allt tillbaka på en av mina föräldrar förmodligen led av PTSD efter upplevelser som mycket ung under WW2 och så kommer narcissistiska drag och ytterligare ett familjedrama till detta. Det sistnämnda har dock inte påverkat mig jättemycket, men det första har gjort det. Mig absolut mest av oss syskon eftersom jag var äldst och den som fick ta den värsta smällen. Fast jag bara var ett litet barn. Jag och mina syskon är dessutom mycket olika, så till den grad att jag ibland funderat på om jag är en bortbyting (fast jag är utseendemässigt ganska lik mina föräldrar, så kanske inte).

Självklart har inte alla familjer historier som skulle fått Lars Norén att slå volter av lycka över att sätta tänderna i stoffet, men att syskon kan ha tämligen olika uppfattningar om sin uppväxt tror jag inte är helt ovanligt. Speciellt inte när det är viss åldersskillnad inblandat. Och så tillkommer personligheter. Skulle ni skaffa ett barn idag är det inte alls säkert att det och er dotter skulle få den relation du hade och har med din syster.

Min mamma växte upp som ensambarn och önskade sig en syster. Detta satte en jäkla press på vilken typ av relation jag och min syster skulle ha, för vi skulle då ha det där fantasisysterskapet som mamma aldrig haft. Trots att vi var olika som natt och dag. Det var inte en ideal press att sätta kan jag säga. Självklart var det dessutom storasysters fel när något gnisslade (vilket det alltid gör mellan syskon).

Vi kan aldrig påverka vilken relation andra människor har, speciellt inte när de inte valt varandra som syskon inte har.

Nej, som jag skrivit även tidigare så är inte ett syskon nu aktuellt hur det än är. Tankarna kring att ha eller inte ha ett syskon, och hur det påverkar en, är nog mer utifrån ett "tänk-om-scenario" där vi hade haft två barn i livet, i nära ålder.

Nu har vi ju rent krasst två barn, men "bara" ett som vi fått se växa upp. Kanske är det en lite speciell situation som gör att sådana här tankar kommer starkare, jag vet inte? Just för att både vi föräldrar, och vår dotter, alltid haft med oss att storasyster är "i himlen". D. v. s. det finns en storasyster - men ändå inte. Kanske ger det ett annat slags tomrum än det av att helt enkelt inte ha några syskon alls? Att även om vår första flicka aldrig fick börja leva, så finns där ett ständigt "tänk om" och "det kunde ha varit". Sådant blir förstås tydligare som nu vid jul - att det är en person till som "borde ha varit där". Och kanske stärker det även den här plötsliga barnlängtan, även om ett helt annat barn förstås aldrig skulle kunna ge några svar på hur vår första flicka skulle ha varit, om hon levt.

 

[Palermo]

Nej, som jag skrivit även tidigare så är inte ett syskon nu aktuellt hur det än är. Tankarna kring att ha eller inte ha ett syskon, och hur det påverkar en, är nog mer utifrån ett "tänk-om-scenario" där vi hade haft två barn i livet, i nära ålder.

Nu har vi ju rent krasst två barn, men "bara" ett som vi fått se växa upp. Kanske är det en lite speciell situation som gör att sådana här tankar kommer starkare, jag vet inte? Just för att både vi föräldrar, och vår dotter, alltid haft med oss att storasyster är "i himlen". D. v. s. det finns en storasyster - men ändå inte. Kanske ger det ett annat slags tomrum än det av att helt enkelt inte ha några syskon alls? Att även om vår första flicka aldrig fick börja leva, så finns där ett ständigt "tänk om" och "det kunde ha varit". Sådant blir förstås tydligare som nu vid jul - att det är en person till som "borde ha varit där". Och kanske stärker det även den här plötsliga barnlängtan, även om ett helt annat barn förstås aldrig skulle kunna ge några svar på hur vår första flicka skulle ha varit, om hon levt.

Jag har två kompisar, som båda vuxit upp med att ha en död syster. Systrar som i båda fallen var storasystrar, men som också båda dog nästan samtidigt som de föddes.

Kompisarna pratar båda mycket om de där systrarna, och de har haft som "spöken" omkring sig hela uppväxten.

Själv har jag en syster, som jag egentligen inte har något alls gemensamt med. Jag tycker att syskon är väldigt överskattat och att syskonrelationer beskrivs hysteriskt förskönande. Och jag tycker att många föräldrar tar alldeles för lätt på att deras barn faktiskt bråkar med varandra rätt mycket.