Plötslig barnlängtan - vad är det som händer?

[Septicemia]

Jag tror det är helt normala känslor att ha, att vilja ge sina barn allt och fundera över hur det kunde blivit eller varit. Särskilt om man börjar vända och vrida på de delarna i tex terapi.

Jag har syskon och är väldigt tacksam för att ha en superfin relation till dem, det är ju inte en självklarhet. Fasters barn, vuxna kusiner i 30-årsåldern, har aldrig varit vänner och kan fortfarande inte sitta igenom en släktmiddag utan att gräla högljutt

Men vi har andra kusiner också och några av dem har jag ungefär samma band till som mina bröder. Vi har gemensamma upplevelser från barndomen och av våra familjer och vi hörs av ungefär lika ofta. Våra värderingar är rätt lika och jag är innerligt tacksam för att de funnits i mitt liv och att vi fortfarande har kontakt. Samma gäller för några vänner som jag delar barndom och tonår med.

Jag är övertygad om att syskon inte är nödvändiga för barn, det finns så många olika sätt att skaffa starka och långvariga relationer på som inte inkluderar syskon.

 

[Palermo]

Kanske låter konstigt, men ett syskon nu blir nästan som ett nytt ensambarn (tänker jag).

Tillägg: Det är inte heller någon förklaring till varför du börjat känna som du gör men kanske en aspekt att tänka på när man vill att det första barnet ska "ha" någon om man själv försvinner.

Så tänker jag också. Från 18-åringens perspektiv kan jag inte se hur ett 19-20 år yngre syskon löser några problem. Snarare blir ju det en person som den äldre känner ansvar för om något händer. Någon form av jämbördighet mellan dem, skulle jag inte hoppas på förrän den yngre blir sådär 25-35 år gammal. Då har jag mer hopp om den äldres vänner och framtida ev partner, som stöttepelare i kriser.

 

[cassiopeja]

Som ensambarn som börjar bli till åren så kan jag säga att jag fortfarande är glad och tacksam över att jag inte har några syskon! (hoppas att det inte låter hemskt?...) Jag har aldrig velat haft några syskon och har aldrig saknat det. Tycker inte alls att det automatiskt skulle vara "synd" om ensambarn bara för att vi inte har några syskon. Själv är jag högst nöjd med det, och jag har även haft många vänner och bekanta där relationen med syskon inte fungerat bra, och det verkar kunna vara tusen gånger värre än att inte ha några alls.

 

[cambodia]

Kanske låter konstigt, men ett syskon nu blir nästan som ett nytt ensambarn (tänker jag).
.

Exakt. Jag har en 17 år äldre halvbror. Vi har aldrig bott tillsammans, vi umgås aldrig, har ingen kontakt. Umgicks lite när jag var yngre men det kändes inte som min bror, bara en annan vuxen.

 

[nightcrawler]

Jag har 15 och 20 år mellan mej och mina syskon. Syrran flytta när hon var 16 så vi har aldrig bott ihop och brorsan flytta när jag var 5-6år. Har haft bra kontakt med syskonen och vi har fortfarande bra kontakt. Träffas och umgås. Min äldsta systerdotter var mer som en lillasyster. 5 år mellan oss. Var mycket hos min syster när jag var liten. Hon tog med mej på allt möjligt som hennes familj hittade på.

 

[Hippocampus]

Exakt. Jag har en 17 år äldre halvbror. Vi har aldrig bott tillsammans, vi umgås aldrig, har ingen kontakt. Umgicks lite när jag var yngre men det kändes inte som min bror, bara en annan vuxen.

Jag har en 17 år yngre halvbror. Vi har ingen kontakt, ses kanske nångång om året men det är det mest slump.

 

[MML]

Kanske låter konstigt, men ett syskon nu blir nästan som ett nytt ensambarn (tänker jag).

Tillägg: Det är inte heller någon förklaring till varför du börjat känna som du gör men kanske en aspekt att tänka på när man vill att det första barnet ska "ha" någon om man själv försvinner.

Så tänker jag också. Från 18-åringens perspektiv kan jag inte se hur ett 19-20 år yngre syskon löser några problem. Snarare blir ju det en person som den äldre känner ansvar för om något händer. Någon form av jämbördighet mellan dem, skulle jag inte hoppas på förrän den yngre blir sådär 25-35 år gammal. Då har jag mer hopp om den äldres vänner och framtida ev partner, som stöttepelare i kriser.

Absolut, det låter inte konstigt alls och jag håller helt med er om att ett 20 år yngre syskon givetvis inte är jämförbart med att växa upp med ett syskon där det kanske på sin höjd är några års åldersskillnad!

Nu är det som sagt heller inget som kommer att bli verklighet för oss, utan bara funderingar kring varför sådant här kan dyka upp så plötsligt från "ingenstans".

Jag tänker inte heller på att ett syskon i första hand skulle vara stöttepelare i händelse av kris, utan just någon som hade delat uppväxten/barndomen/familjen från start. Vad det gäller stöd från personer i närheten så är jag helt övertygad om att både min syster, systerdöttrarna, samt dotterns vänner, skulle finnas där för henne så mycket de bara kunde, om något hände mig och min man.

 

[MML]

Jag tror det är helt normala känslor att ha, att vilja ge sina barn allt och fundera över hur det kunde blivit eller varit. Särskilt om man börjar vända och vrida på de delarna i tex terapi.

Jag har syskon och är väldigt tacksam för att ha en superfin relation till dem, det är ju inte en självklarhet. Fasters barn, vuxna kusiner i 30-årsåldern, har aldrig varit vänner och kan fortfarande inte sitta igenom en släktmiddag utan att gräla högljutt

Men vi har andra kusiner också och några av dem har jag ungefär samma band till som mina bröder. Vi har gemensamma upplevelser från barndomen och av våra familjer och vi hörs av ungefär lika ofta. Våra värderingar är rätt lika och jag är innerligt tacksam för att de funnits i mitt liv och att vi fortfarande har kontakt. Samma gäller för några vänner som jag delar barndom och tonår med.

Jag är övertygad om att syskon inte är nödvändiga för barn, det finns så många olika sätt att skaffa starka och långvariga relationer på som inte inkluderar syskon.

Absolut finns det många olika sätt att bygga nära och livslånga relationer, till andra än syskon! Och givetvis är det också som flera skrivit, att inte alla syskon fungerar bra med varandra.

Det är väl förmodligen just att tiden s. a. s. börjar "rinna ut" som väcker de här tankarna hos mig, tillsammans med att det handlar en del om bebisar runt omkring mig just nu. Och så julen och att jag hade min syster här, hennes flickor hade varandra, min dotter hade inte (och har aldrig haft) sin syster. Den sorgen vaknar förstås till emellanåt, och väcker de här tankarna av "tänk om".

 

[Mabuse]

Absolut, det låter inte konstigt alls och jag håller helt med er om att ett 20 år yngre syskon givetvis inte är jämförbart med att växa upp med ett syskon där det kanske på sin höjd är några års åldersskillnad!

Nu är det som sagt heller inget som kommer att bli verklighet för oss, utan bara funderingar kring varför sådant här kan dyka upp så plötsligt från "ingenstans".

Jag tänker inte heller på att ett syskon i första hand skulle vara stöttepelare i händelse av kris, utan just någon som hade delat uppväxten/barndomen/familjen från start. Vad det gäller stöd från personer i närheten så är jag helt övertygad om att både min syster, systerdöttrarna, samt dotterns vänner, skulle finnas där för henne så mycket de bara kunde, om något hände mig och min man.

Fast det kanske man inte gjort ändå. Jag har syskon som är tio och elva år äldre än mig, och vi har haft helt olika barndom. Vi pratar aldrig nånsin gamla minnen från barndomen - dels finns det få sådana, dels upplever en sexåring och en sextonåring samma situation väldigt olika.

 

[Palermo]

Fast det kanske man inte gjort ändå. Jag har syskon som är tio och elva år äldre än mig, och vi har haft helt olika barndom. Vi pratar aldrig nånsin gamla minnen från barndomen - dels finns det få sådana, dels upplever en sexåring och en sextonåring samma situation väldigt olika.

Det skiljer ca 3 år mellan min syster och mig. Jag kan inte minnas att vi någonsin pratat om vår uppväxt och barndom. Vi upplevde samma saker så olika att man inte skulle tro att vi kommer från samma familj, om vi skulle berätta om samma grej oberoende av varandra.

 

[Raderad medlem 142658]

Jag är ganska mycket yngre än mina syskon men har levt en period med en utav mina syskon. Jag har aldrig haft någon relation med någon av dem (de träffas ofta tillsammans men inte med mig inkluderad) och delar således inte min uppväxt, mina minnen eller viktiga händelser i livet med dem. Det är verkligen inte säkert att man upplever något positivt utbyte med ett syskon bara för att de är just ens syskon! Att få stöd i att skapa sig erfarenheter av att bilda nära och trygga relationer oavsett släktskap (eller inte) känns betydligt viktigare

 

[MML]

Fast det kanske man inte gjort ändå. Jag har syskon som är tio och elva år äldre än mig, och vi har haft helt olika barndom. Vi pratar aldrig nånsin gamla minnen från barndomen - dels finns det få sådana, dels upplever en sexåring och en sextonåring samma situation väldigt olika.

Kring det här med att dela barndomen och erfarenheter med ett syskon, är det alltså tankar utifrån ett "tänk om-scenario" där båda våra flickor fått leva, eller där vi skaffat ett till barn inom några år efter att andra dottern föddes. Inte att vi skulle skaffa ett barn nu (eller hade gjort det när dottern var halvstor) - det förstår jag också att det naturligtvis är en helt annan situation!

 

[MML]

Det skiljer ca 3 år mellan min syster och mig. Jag kan inte minnas att vi någonsin pratat om vår uppväxt och barndom. Vi upplevde samma saker så olika att man inte skulle tro att vi kommer från samma familj, om vi skulle berätta om samma grej oberoende av varandra.

Så kan det förstås också vara.

Min syster och jag har naturligtvis inte alltid upplevt saker på samma sätt, och hon är lite äldre än mig och var på många sätt en typisk "överbeskyddande storasyster" - på gott och ont. Min bild av vår pappa stämmer till exempel inte helt överens med hennes - hon tycker att min bild är förskönad, och jag tycker att hon har förträngt mycket av allt fint med honom. Detsamma gäller naturligtvis kring vår mor - min syster har nog ett varmare minne av henne än vad jag har.

Men själva grunden delar vi ändå, och vi kan prata om varifrån våra olika uppfattningar kommer. Vi var ju båda där, vi båda hade våra föräldrar, vi vet i stora drag vad som hände i vårt hus och vi kan därför förstå varandra och varandras syn bättre än vad de allra flesta "utifrån" kan göra.

 

[Palermo]

Så kan det förstås också vara.

Min syster och jag har naturligtvis inte alltid upplevt saker på samma sätt, och hon är lite äldre än mig och var på många sätt en typisk "överbeskyddande storasyster" - på gott och ont. Min bild av vår pappa stämmer till exempel inte helt överens med hennes - hon tycker att min bild är förskönad, och jag tycker att hon har förträngt mycket av allt fint med honom. Detsamma gäller naturligtvis kring vår mor - min syster har nog ett varmare minne av henne än vad jag har.

Men själva grunden delar vi ändå, och vi kan prata om varifrån våra olika uppfattningar kommer. Vi var ju båda där, vi båda hade våra föräldrar, vi vet i stora drag vad som hände i vårt hus och vi kan därför förstå varandra och varandras syn bättre än vad de allra flesta "utifrån" kan göra.

Så är det inte för min syster och mig.

 

[monster1]

Jag tänker att det är lite tomt bo känslor (det här med att vilja ha ett barn till). Din dotter börjar ju bli stor och självständig nu, även om hon länge bott någon annanstans så börjar hon ju definitivt stå på egna ben på ett annat sätt och är inte beroende av er, då kan såklart känsla av att det blir ett tomrum komma.

Angående syskon så kan ju relationen bli hur som helst, det vet man ju inte på förhand för man vet inte vilka individer man får. Jag har många vänner som har syskon de inte alls kommer överens med ens när de var små. Jag och min syster och bror kommer överens bra men det finns väll inga garantier för det. När vi var mindre så var det väll 50/50 ungefär på hur mycket man uppskattade att ha syskon som vuxen uppskattar jag dom desto mer.

 

[vemsomhelst123]

Absolut, det låter inte konstigt alls och jag håller helt med er om att ett 20 år yngre syskon givetvis inte är jämförbart med att växa upp med ett syskon där det kanske på sin höjd är några års åldersskillnad!

Nu är det som sagt heller inget som kommer att bli verklighet för oss, utan bara funderingar kring varför sådant här kan dyka upp så plötsligt från "ingenstans".

Jag tänker inte heller på att ett syskon i första hand skulle vara stöttepelare i händelse av kris, utan just någon som hade delat uppväxten/barndomen/familjen från start. Vad det gäller stöd från personer i närheten så är jag helt övertygad om att både min syster, systerdöttrarna, samt dotterns vänner, skulle finnas där för henne så mycket de bara kunde, om något hände mig och min man.

Jag tycker faktiskt jag kan dela mer med mina kusiner som jag är närmare på många sätt än mina bröder. Vi bodde ändå långt ifrån varandra som små, men nära nu. Men jag tror att våra mammor som är systrar på många sätt är rätt lika och nära i ålder och att de bär på ett gemensamt arv som gör det lätt för oss att relatera. Men just att dela familjen från start har varit fint att göra med dem, det har jag aldrig riktigt kunnat göra med mina syskon.

 

[MML]

Jag tycker faktiskt jag kan dela mer med mina kusiner som jag är närmare på många sätt än mina bröder. Vi bodde ändå långt ifrån varandra som små, men nära nu. Men jag tror att våra mammor som är systrar på många sätt är rätt lika och nära i ålder och att de bär på ett gemensamt arv som gör det lätt för oss att relatera. Men just att dela familjen från start har varit fint att göra med dem, det har jag aldrig riktigt kunnat göra med mina syskon.

Jag hoppas (och tror) att min dotter kan känna i alla fall en del av det där även med sina kusiner. Särskilt när flickorna var små var de nog nästan som syskon, då vi bodde nära varandra och träffades ofta. Tack för att du lyfter även det perspektivet, det kan vara en lite tröstande tanke för mig nu att där ju faktiskt finns kusiner att dela om än inte allt, så mycket av barndomen med!

 

[hastflicka]

Det är just det här med att inte ha någon annan kvar från "ursprungsfamiljen" som jag tänker på. För att ta mig själv som exempel, så är jag förstås allra närmast min man och min dotter. Från min uppväxt är det dock min syster som är närmast, och hon är i många områden den första jag vänder mig till för att prata om saker. Hon förstår mig, och jag förstår henne, på ett sätt som inte min man kan göra, eftersom hon och jag delat uppväxt och erfarenheter. Våra föräldrar är inte kvar i livet, och för mig känns det väldigt värdefullt att ha min syster att dela alla minnen från uppväxten med.

Kanske låter konstigt, men ett syskon nu blir nästan som ett nytt ensambarn (tänker jag).

Tillägg: Det är inte heller någon förklaring till varför du börjat känna som du gör men kanske en aspekt att tänka på när man vill att det första barnet ska "ha" någon om man själv försvinner.

Det ar 3 ar mellan mina tva forsta barn och 10, respective 7 ar till den tredje. Den yngre av de tva aldsta papekade hela barndommen att vi borde skaffa ett barn till ... till lillebror, for han var ju ensam, medan mellanbarnet var nara storebror.
Nar den yngre blev vuxen spelar ju aldern ingen roll langre, nagot som de alla har kommenterat pa i vuxen alder ... och de ar alla tre mycket nara varandra. MEN vi har som familj flyttat fran Sverige till Asien ... och darifran till USA, vi ar verkligen "karnfamilj" och delar erfarenheter som ingen annan kan veta nagot om.

<snip> Min bild av vår pappa stämmer till exempel inte helt överens med hennes - hon tycker att min bild är förskönad, och jag tycker att hon har förträngt mycket av allt fint med honom. Detsamma gäller naturligtvis kring vår mor - min syster har nog ett varmare minne av henne än vad jag har.

Men själva grunden delar vi ändå, och vi kan prata om varifrån våra olika uppfattningar kommer. Vi var ju båda där, vi båda hade våra föräldrar, vi vet i stora drag vad som hände i vårt hus och vi kan därför förstå varandra och varandras syn bättre än vad de allra flesta "utifrån" kan göra.

Pappa's flicka och Mamma's flicka?

Precis, grunden delar barnen och jag vet att vissa vanner och bekanta anser att mina soner "talar i rebusar", det vill saga en hanvisar till nagot som de andra tva forstar efter ett par ord ... inga riktiga meningar behover diskuteras.

 

[MML]

Pappa's flicka och Mamma's flicka?

Nja, till viss del kanske, men jag tror att det även spelar in att min syster är storasyster och därför tog på sig att "skydda mig" från t. ex. vår pappas missbruk. I mitt minne är han därför i första hand den snälla, glada och roliga pappan som var bra på matlagning och lekte med mig och min syster, medans min syster först och främst minns missbruket och baksidorna som det förde med sig. På samma sätt är det väl med vår mor, som jag minns mest som lite avståndstagande och "kall". Min systers bild är mer präglad av att vår mor ville hålla oss utanför de vuxnas problem, och att det var av omtanke om oss som hon agerade som hon gjorde. Jag minns det till exempel som att "Jag fick en häst", medans min syster ser det som "Mamma såg till att du fick en häst för att du inte skulle vara hemma så mycket".

 

[Bison]

Jag har två äldre bröder, när våra föräldrar dog hade jag ingen större hjälp av dem. De lastade glatt över allt på mig nöjda med att slippa styra med begravningar, bouppteckningar mm.
Den ena har jag i princip ingen kontakt med alls, den andra lite mer men han bor utomlands. Vi pratar aldrig om vår uppväxt och diskuterar minnen.
Helt ärligt så tycker jag det här med familj kan vara ganska besvärligt och jag känner mig väldigt ofta som en total främling i min egen eftersom jag är väldigt olika alla andra och lever ett helt annat liv.

För mig är mina vänner viktigare, de känner mig bättre och står mig betydligt närmare.