Plötslig barnlängtan - vad är det som händer?

Jag och mitt syskon pratar en del om det. Mest från tonåren men vi har också en del trauman från vår uppväxt. Inga missbrukande föräldrar eller så utan annat. Det är svårt att behandla sådant med vänner och liknande eftersom den huvudsakliga reaktionen är "oj! Hur tog ni er igenom det?!" och "vad stark du är, jag hade säckat ihop". Det är betydligt lättare att ta det med syskonet när man vill prata om sånt. Sen var ju jag och mitt syskon ute och for på stan, festivaler, fester osv tillsammans så även om jag inte har vännerna kvar från den tiden kan vi skratta åt galenskaperna vi gjorde ihop nu.
Så kanske det är för en del, men måste inte vara det för andra. För min del är det mycket mer avlastande att ta det med en utomstående, inte med mitt syskon. Vi har ju båda en bild som av vad som hände, våra bilder kanske konfliktar och vi har kan båda ha ett behov av att försvara vår bild. Det var nog @Mabuse som var inne på liknande, att syskonen ändå har varsin bild. Och så tänker jag också.

Mitt syskon och jag är i det allra mesta helt olika. Hade vi inte varit syskon utan träffats i andra sammanhang hade vi inte dragits till varann överhuvudtaget. Och utan att tycka illa om mitt syskon kan jag tycka att syskonrelationer ofta är överskattade, man förväntas känna en gemenskap som man inte alls har. Man råkar bara hänga ihop pga blodsband.

Det enda är väl möjligen att jag kan se vissa reaktionsmönster hos oss båda som sammanfaller och som beror på vår uppväxt, men det är ingen vetskap som är särskilt viktig för mig. Jag vet ju ändå att de där mönstren kommer från min uppväxt, jag behöver ingen bekräftelse på det.
 
Det är nog dock i högsta grad kulturberoende. I den välmående delen av västvärlden är kanske reaktionen Oj nu måste jag skynda mig mycket vanligare än i andra delar av världen - där reaktionen i stället är Äntligen, jag kan inte föda fler barn.

Hur biologiskt det är att det kommande klimakteriet utlöser någon reaktion alls kring barnskaffande går nog inte att skilja från det inlärda tänkandet. Vi ska fatta ett beslut, men det kanske bara är av "praktiska" skäl, alltså en medveten tanke om att snart är tiden förbi så nu får jag bestämma mig.
Det beror ju också säkerligen på hur många barn man haft och anledningen till antalet barn. Det finns helt säkerligen människor som önskat fler barn även i den mindre välmående delen av världen. Inte minst för att man inte har tillgång till fertilitetsvård i den delen av världen på samma sätt som man har här.
 
Det beror ju också säkerligen på hur många barn man haft och anledningen till antalet barn. Det finns helt säkerligen människor som önskat fler barn även i den mindre välmående delen av världen. Inte minst för att man inte har tillgång till fertilitetsvård i den delen av världen på samma sätt som man har här.
Javisst, självklart pratar jag inte om varje individ, det är ett generellt resonemang
 
  • Gilla
Reactions: Sel
Nu finns det väl en hel del som tyder på att tankar och känslor i någon omfattning hänger ihop med, påverkar, och påverkas av vad som händer i kroppen, så att kalla funderingar kring det för "hittepåbiologi" ser jag som ganska onödigt.
Därifrån till att tänka sig "signaler" från "kroppen" till "känslorna" om att skynda på att skaffa barn när det drar ihop sig till menopaus, återstår dock väldigt många steg att förklara.
 
  • Gilla
Reactions: Sel
Det beror ju också säkerligen på hur många barn man haft och anledningen till antalet barn. Det finns helt säkerligen människor som önskat fler barn även i den mindre välmående delen av världen. Inte minst för att man inte har tillgång till fertilitetsvård i den delen av världen på samma sätt som man har här.
Generellt sett har väl ändå problemet över tid och globalt snarare varit för många barn än för få?
 
Generellt sett har väl ändå problemet över tid och globalt snarare varit för många barn än för få?
På en samhällsnivå är säkert för höga barnantal i grupper med låg socioekonomisk status det som varit det största problemet ja. På samhälls nivå tittar man ju sälla på om individer känner sorg över barnlöshet man vill ju bara veta att befolkningen håller sig någorlunda frisk och reproduktiv. Så det spelar ju mindre roll om det är en individ som får 0 barn och en individ som får 6 barn eller om det är två individer som får 3 barn vardera.

Sen har jag ingen koll på hur det är med information kring sexuell hälsa och preventivmedel min uppfattning var att man kommit rätt långt med det ändå.

Det jag träffat på bland flyktingar (vilket då är anekdotisk bevisföring) har varit det omvända dvs att man fått leva igenom flera icke fullgångna graviditeter och barn som avlidit i väldigt tidig ålder snarare än att man har haft problem med för stora barngrupper som man inte mäktat med.
 
Har faktiskt aldrig haft någon speciell känsla vid någon speciell ålder. Jag har inga barn. Aldrig varit ett starkt beslut att inte skaffa, men aldrig direkt någon hysterisk barnlängtan heller. Jag tror ärligt talat mest att det är socialiserat att vi "ska" ha barn, mer än att det skulle vara någon biologisk funktion.

Nu har ju jag redan barn, så om det enbart handlar om sociala normer att man "ska" ha barn har jag väl sannolikt redan passerat det stadiet.
 
Jag tycker nog att en diskussion om barnantal över tid och globalt, fertilitetsvård i olika delar av världen etc. visserligen kan vara intressant, men är det inte ganska långt från en plötslig längtan efter (fler) barn?

Jag tror ju inte att mina, eller för all del någon annans, känslor kring barn är särskilt beroende av huruvida det globalt föds för många eller för få barn. Givetvis undantaget de som valt att inte skaffa barn av den anledningen, men det är inget jag personligen haft med i tankarna när jag fått barn.
 
Så kanske det är för en del, men måste inte vara det för andra. För min del är det mycket mer avlastande att ta det med en utomstående, inte med mitt syskon. Vi har ju båda en bild som av vad som hände, våra bilder kanske konfliktar och vi har kan båda ha ett behov av att försvara vår bild. Det var nog @Mabuse som var inne på liknande, att syskonen ändå har varsin bild. Och så tänker jag också.

Mitt syskon och jag är i det allra mesta helt olika. Hade vi inte varit syskon utan träffats i andra sammanhang hade vi inte dragits till varann överhuvudtaget. Och utan att tycka illa om mitt syskon kan jag tycka att syskonrelationer ofta är överskattade, man förväntas känna en gemenskap som man inte alls har. Man råkar bara hänga ihop pga blodsband.

Det enda är väl möjligen att jag kan se vissa reaktionsmönster hos oss båda som sammanfaller och som beror på vår uppväxt, men det är ingen vetskap som är särskilt viktig för mig. Jag vet ju ändå att de där mönstren kommer från min uppväxt, jag behöver ingen bekräftelse på det.

Det är väl heller ingen som påstått att det alltid och för alla är rosenskimrande att växa upp med syskon?

Självklart finns det allt från syskon som känner direkt hat gentemot varandra, till syskon som är bästa vänner livet igenom. Självklart finns det heller inget "rätt" sätt att se på eventuell egen syskonrelation, eller om man anser att den varit givande etc. Det är givetvis individuellt, och lika väl som det finns personer som inte fått med sig något positivt alls av att ha syskon, så finns det personer som har fått med sig massor av det.

Jag ser nog inte behovet av att "göra ner" syskonskap så som jag tycker att vissa gör här. Det låter förstås tråkigt och besvärligt att känna det som att man förväntas känna på ett visst sätt för sitt syskon, men jag vet inte om jag håller med om att "syskonrelationer är överskattade" för det. Lika väl skulle det aldrig falla mig in att mena att syskonrelationer är underskattade, därför att inte alla har en lika bra relation till sitt syskon som jag har turen att ha till min syster. Det är vad det är, bara. Bra för vissa, mindre bra för andra. Precis som vissa verkligen uppskattar och värdesätter att ha någon som man vuxit upp tillsammans med, och andra ser inte alls någon mening med det. Det är inget "rätt" eller "fel", bara olikheter i hur vi är, hur våra relationer ser ut, och vad som format oss.
 
Jag ser nog inte behovet av att "göra ner" syskonskap så som jag tycker att vissa gör här. Det låter förstås tråkigt och besvärligt att känna det som att man förväntas känna på ett visst sätt för sitt syskon, men jag vet inte om jag håller med om att "syskonrelationer är överskattade" för det.

Men varför ser du det som ett behov du menar vissa här har? jag läser in det som ett krasst konstaterande att det är så det ofta är. Faktum oftare än inte.
 
Men varför ser du det som ett behov du menar vissa här har? jag läser in det som ett krasst konstaterande att det är så det ofta är. Faktum oftare än inte.
Jag skulle inte säga ofta, de flesta jag känner gillar sina syskon och har utbyte av dom ungefär i samma utsträckning som folk gillar och har utbyte av sina föräldrar. Sen finns det dom som haft dåligt fungerande relationer med sina syskon och eller sina föräldrar men jag skulle inte säga att de är i majoritet eller att det ofta är så.

Tjafs mellan syskon under uppväxten är däremot relativt vanligt, det betyder dock inte samma sak som att det alltid är en dålig relation. Men i perioder kan det såklart vara jobbigt. Jag har en bror som har en annan pappa. När jag var 10 flyttade han på heltid hem till sin pappa från att ha bot hos vår mamma på heltid, så jag vet med säkerhet att hur störig jag än fann min bror så saknade jag honom när han flyttade. Då var han ändå en ganska normal och synnerligen retsam storebror som gick en på nerverna.
 
Jag och mitt syskon pratar en del om det. Mest från tonåren men vi har också en del trauman från vår uppväxt. Inga missbrukande föräldrar eller så utan annat. Det är svårt att behandla sådant med vänner och liknande eftersom den huvudsakliga reaktionen är "oj! Hur tog ni er igenom det?!" och "vad stark du är, jag hade säckat ihop". Det är betydligt lättare att ta det med syskonet när man vill prata om sånt. Sen var ju jag och mitt syskon ute och for på stan, festivaler, fester osv tillsammans så även om jag inte har vännerna kvar från den tiden kan vi skratta åt galenskaperna vi gjorde ihop nu.
Fast det är ju också ett ganska dåligt skäl till fler barn, kan jag tänka. ”Eftersom vi missbrukar/på annat sätt traumatiserar barnen, så är det bra om vårt barn får syskon, så att de har nån att prata med som förstår misären.”

Jag tänker att det är en bonus om man kan prata om barndomstrauman med sina syskon. Min mamma var krigsflykting som liten, och upplevde åratal av traumatiserande händelser. Hon pratar aldrig med sina systrar om det - däremot har hon pratat med en terapeut i ett skede, och det var nog bra. Men syskonen har aldrig delat det där med varandra. De har också väldigt olika upplevelse av vad som hände, eftersom de var olika gamla och upplevde lite olika saker.
 
Fast det är ju också ett ganska dåligt skäl till fler barn, kan jag tänka. ”Eftersom vi missbrukar/på annat sätt traumatiserar barnen, så är det bra om vårt barn får syskon, så att de har nån att prata med som förstår misären.”

Men är det någon som över huvud taget argumenterat för att det är ett bra skäl till att skaffa flera barn?
 
Men är det någon som över huvud taget argumenterat för att det är ett bra skäl till att skaffa flera barn?
Ja, tidigare i tråden? Att det är viktigt med syskon så att man har någon att prata barndomsminnen med som vuxen.

Jag tänker tvärtom att största glädjen har man av syskonen under uppväxten. Det är då man umgås mest med dem. Som vuxen har man andra möjligheter att skaffa sig egen familj och vänner.
 
Ja, tidigare i tråden? Att det är viktigt med syskon så att man har någon att prata barndomsminnen med som vuxen.

Jag tänker tvärtom att största glädjen har man av syskonen under uppväxten. Det är då man umgås mest med dem. Som vuxen har man andra möjligheter att skaffa sig egen familj och vänner.

Nej, det är nog en kreativ tolkning du skapat helt på egen hand utifrån vad som faktiskt skrivits. Några har lyft sådant som man själv upplever som positivt med att ha syskon, ingen har menat på att det är ett argument för att skaffa fler barn.
 
Det är väl heller ingen som påstått att det alltid och för alla är rosenskimrande att växa upp med syskon?

Självklart finns det allt från syskon som känner direkt hat gentemot varandra, till syskon som är bästa vänner livet igenom. Självklart finns det heller inget "rätt" sätt att se på eventuell egen syskonrelation, eller om man anser att den varit givande etc. Det är givetvis individuellt, och lika väl som det finns personer som inte fått med sig något positivt alls av att ha syskon, så finns det personer som har fått med sig massor av det.

Jag ser nog inte behovet av att "göra ner" syskonskap så som jag tycker att vissa gör här. Det låter förstås tråkigt och besvärligt att känna det som att man förväntas känna på ett visst sätt för sitt syskon, men jag vet inte om jag håller med om att "syskonrelationer är överskattade" för det. Lika väl skulle det aldrig falla mig in att mena att syskonrelationer är underskattade, därför att inte alla har en lika bra relation till sitt syskon som jag har turen att ha till min syster. Det är vad det är, bara. Bra för vissa, mindre bra för andra. Precis som vissa verkligen uppskattar och värdesätter att ha någon som man vuxit upp tillsammans med, och andra ser inte alls någon mening med det. Det är inget "rätt" eller "fel", bara olikheter i hur vi är, hur våra relationer ser ut, och vad som format oss.
Rosenskimrande kan jag inte påminna mig att jag skrivit. Det jag bemötte med mitt inlägg var Det är betydligt lättare att ta det med syskonet när man vill prata om sånt och det var inte du som skrev det.

Du behöver absolut inte hålla med om att syskonrelationer är överskattade, jag skrev bara att jag kan tycka det att de är det. Att ha en annan åsikt än du behöver inte innebära att man "gör ner" något, snarare är det väl du som "gör ner" andras åsikter.
 
Rosenskimrande kan jag inte påminna mig att jag skrivit. Det jag bemötte med mitt inlägg var Det är betydligt lättare att ta det med syskonet när man vill prata om sånt och det var inte du som skrev det.

Du behöver absolut inte hålla med om att syskonrelationer är överskattade, jag skrev bara att jag kan tycka det att de är det. Att ha en annan åsikt än du behöver inte innebära att man "gör ner" något, snarare är det väl du som "gör ner" andras åsikter.

Jag har varken tid eller lust att läsa igenom alla inlägg som skrivits i tråden, så jag kommer inte att leta reda på vem som skrivit vad o. s. v.

Självklart är det inte att göra ner något att ha en annan åsikt, och jag tycker väl inte heller att jag gör ner andras åsikter utan jag har tvärt om upprepade gånger skrivit att alla familjer är olika, ingen situation är den andra lik etc. Jag har - precis som de flesta, får man väl förmoda - skrivit utifrån egna erfarenheter och vad jag ser bland människor i min närhet. Vad jag däremot tycker är att göra ner syskonskap, är t. ex. när man uttrycker sig generaliserande kring att "det är" på ett visst sätt. Inte att det är den erfarenhet man har, utan att det är så det är att ha syskon, eller att relationen med syskon är "sämre"/mindre viktig/mindre betydelsefull än den med egenvalda vänner man skaffar sig i vuxen ålder. Självklart är det så för vissa, men inte för alla, och jag ser ingen mening i att uttala sig som om det är någon allmän sanning.
 
Rosenskimrande kan jag inte påminna mig att jag skrivit. Det jag bemötte med mitt inlägg var Det är betydligt lättare att ta det med syskonet när man vill prata om sånt och det var inte du som skrev det.

Du behöver absolut inte hålla med om att syskonrelationer är överskattade, jag skrev bara att jag kan tycka det att de är det. Att ha en annan åsikt än du behöver inte innebära att man "gör ner" något, snarare är det väl du som "gör ner" andras åsikter.
Och @MML

Jag har tex skrivit att jag tycker att syskonrelationer/syskon är överskattade. Folk säger saker som att "det är bra att ha syskon" och liknande ganska generaliserande. Jag hör aldrig någon säga att det generellt är dåligt att ha syskon, vilket du, @MML praktiskt taget verkar läsa in när inlägg är mindre positiva till egna erfarenheter av att ha syskon. Jag är en av dem som har dålig erfarenhet av att ha ett syskon. Det betyder bara just det. Och att jag noterar att syskon vanligtvis, på ett normativt sätt, omtalas som något bra.
 
Jag skulle inte säga ofta, de flesta jag känner gillar sina syskon och har utbyte av dom ungefär i samma utsträckning som folk gillar och har utbyte av sina föräldrar.
Nu frågade jag @MML varför hon menade andra här inne " har ett behov" av att göra ner syskonskap??- varför hon anser det när det är verkligheten? sedan är det mitt ord ofta- det kan vara mer rätt, lika rätt, men antagligen inte rätt att de flesta har utbyte av sina syskon.
 
Och @MML

Jag har tex skrivit att jag tycker att syskonrelationer/syskon är överskattade. Folk säger saker som att "det är bra att ha syskon" och liknande ganska generaliserande. Jag hör aldrig någon säga att det generellt är dåligt att ha syskon, vilket du, @MML praktiskt taget verkar läsa in när inlägg är mindre positiva till egna erfarenheter av att ha syskon. Jag är en av dem som har dålig erfarenhet av att ha ett syskon. Det betyder bara just det. Och att jag noterar att syskon vanligtvis, på ett normativt sätt, omtalas som något bra.

Nja, du skrev väl att syskonrelationer är överskattade och att de beskrivs "vansinnigt förskönande", eller något åt det hållet (jag är ledsen, men jag minns inte ordagrant). Jag vet inte heller om "folk" generaliserande säger att "det är bra att ha syskon", så jag ser väl inte det behovet du tycks se kring att vara någon sorts motvikt till det.

Nu har jag ju förstått att bland annat du och @Mabuse fått för er att jag (och kanske andra som uppskattat att växa upp med syskon?) menat att det är ett argument för att skaffa syskon (vilket jag faktiskt inte sett någon påstå här) och tänker att det kanske främst är det ni argumenterat emot?
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Natten till igår fick jag ett samtal om att en nära anhörig från ingenstans försökt ta sitt eget liv. Det kom som en chock för alla...
2
Svar
24
· Visningar
1 824
Senast: Twihard
·
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag kände inte riktigt att det här platsar in i någon "vanlig tråd", och det är väl egentligen ett klart dagboksämne eftersom jag "bara"...
Svar
1
· Visningar
801
Senast: MML
·
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
50
· Visningar
6 483
Kropp & Själ Två av mina hundar råkade i ett ordentligt slagsmål igårkväll, där jag fick gå in och fysiskt sära på dem (i princip bända upp munnen på...
2
Svar
34
· Visningar
1 838
Senast: starcraft
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp