Så kanske det är för en del, men måste inte vara det för andra. För min del är det mycket mer avlastande att ta det med en utomstående, inte med mitt syskon. Vi har ju båda en bild som av vad som hände, våra bilder kanske konfliktar och vi har kan båda ha ett behov av att försvara vår bild. Det var nog @Mabuse som var inne på liknande, att syskonen ändå har varsin bild. Och så tänker jag också.Jag och mitt syskon pratar en del om det. Mest från tonåren men vi har också en del trauman från vår uppväxt. Inga missbrukande föräldrar eller så utan annat. Det är svårt att behandla sådant med vänner och liknande eftersom den huvudsakliga reaktionen är "oj! Hur tog ni er igenom det?!" och "vad stark du är, jag hade säckat ihop". Det är betydligt lättare att ta det med syskonet när man vill prata om sånt. Sen var ju jag och mitt syskon ute och for på stan, festivaler, fester osv tillsammans så även om jag inte har vännerna kvar från den tiden kan vi skratta åt galenskaperna vi gjorde ihop nu.
Mitt syskon och jag är i det allra mesta helt olika. Hade vi inte varit syskon utan träffats i andra sammanhang hade vi inte dragits till varann överhuvudtaget. Och utan att tycka illa om mitt syskon kan jag tycka att syskonrelationer ofta är överskattade, man förväntas känna en gemenskap som man inte alls har. Man råkar bara hänga ihop pga blodsband.
Det enda är väl möjligen att jag kan se vissa reaktionsmönster hos oss båda som sammanfaller och som beror på vår uppväxt, men det är ingen vetskap som är särskilt viktig för mig. Jag vet ju ändå att de där mönstren kommer från min uppväxt, jag behöver ingen bekräftelse på det.